Alla lampor var släckta och gardinerna fördragna. Det enda som syntes i rummet var ljuset från en dator. På datorskärmen var bilden skarp. Samma filmsnutt spelades om och om igen.
Det som visades var ett Youtubeklipp på Alex King som höll en föreläsning. Filmen var några år gammal och inspelad i en stor konferenslokal i centrala Stockholm.
På filmen sa Alex King att människor var olika och han pratade om färger. Det fanns röda, dominanta personer som alltid fortsatte framåt för att uppnå det de ville ha. Och gula som mest pratade om det de skulle göra. När föreläsningen började handla om gröna personer lutade jag mig framåt och började anteckna.
Gröna människor var lugna och vänliga men konflikträdda. De var huvudsakligen passiva till sättet och väntade oftast på att någon annan skulle agera så att de själva slapp.
Jag log snett för mig själv. Intressant.
Alex King förklarade att gröna personer måste stå på sig betydligt mer, och att de framförallt måste bestämma sig för vad de ska göra. Och sedan göra det. Ingen mer tvekan, inga uppskjutna planer.
Agera, gröna personer, sa King på skärmen. Skjut inte upp allting till morgondagen.
Agera nu.
Jag stoppade filmen mitt i en scen där King tittade rakt in i kameran och log brett.
Utan att ta blicken från skärmen ställde jag mig upp. Jag tänjde lite lätt på ryggen i sidled. Skälet till att jag tittade på Alex King var enkelt. Jag hade ju precis som alla andra sett Pontus Lilja flyga i luften. Och jag hade sett en viss konsult gå fram till kameran och stänga av den i otaliga nyhetsinslag sedan dess. Jag hade reagerat starkt när jag kände igen Alex King. Det var samme King som inte hade velat bli intervjuad utanför Rådhuset när Leo Colak blivit skjuten. Samme man som sedan visade sig ha en koppling till den förhatlige Gabriel Hellmark.
Det intressanta var att denne King befunnit sig på båda mordplatserna. Han hade ingen naturlig anledning att vara där han var, så vem var han och, framförallt – vad gjorde han där?
Genom att pausa bilden från TV4 Play hade jag kunnat kopiera en stillbild av Kings ansikte och söka efter bilden på Google. Det hade bara tagit några sekunder att hitta en annan bild på herr King. Men vad hade en managementkonsult ihop med polisen?
Jag hade tittat på Kings företagssida på nätet. Teamcommunication.se var ett eldorado av intressanta fakta. Det som gjort mig verkligt nyfiken var det som rörde beteendevetenskap. Jag kände igen pappa som en blå person och mamma som en gulröd person. Hon hade alltid varit mer driven än pappa, varit den som fått saker att hända i familjen. Skulle en semester bokas så var det hon som gjorde det. Om något var trasigt i huset så var det hon som ringde en reparatör medan pappa tittade på problemet och funderade över vad som kunde göras.
Jag hade under den tidiga kvällen funderat över var jag själv fanns i den där färgteorin. Visserligen sa Alex King på filmen från Youtube att man inte skulle bokstavstolka systemet.
Visst. Jag var inte någon teoretisk modell. Jag var en verklig människa av kött och blod. Och jag köpte inte allt som King berättade om den färg han trodde sig ha mest av.
Mamma gulröd och pappa mestadels blå. Själv? Vem visste egentligen säkert? Jag kände mig som lite av varje.
Jag slog igen skärmen och lämnade skrivbordet. Gick ut i köket och öppnade kylskåpet. En öl och en bit korv. Jag borde laga riktig mat för en gångs skull, men jag orkade inte uppbringa någon energi alls.
Det fick bli sedan. Som vanligt.
Alltid sedan.
Jag satte mig i soffan i vardagsrummet och tryckte på fjärrkontrollen. Nyheterna handlade bara om en enda sak.
Dubbelmördaren.
Jag smakade på ordet.
Dubbelmördaren.
Det var så abstrakt. Hade jag verkligen fått ytterligare en person dödad? Det underliga med alltihop var att det jag förväntat mig i form av känslomässiga reaktioner inte hade infunnit sig. Visst hade jag sovit illa, och visst hade jag dåligt samvete. Men jag tyckte inte alls lika synd om Pontus Lilja som Leo Colak. Och ändå var det Colak som var den kriminelle.
Märkligt.
Jag hade funderat på det där. Antingen berodde det på att Colak hade haft barn men däremot inte Lilja. Eller så hade jag själv blivit lite mer avtrubbad. För tanken på att Lilja egentligen inte var en lika god människa som Colak var alltför komplicerad att ta till sig.
Det var inte mitt fel. Detta var inget jag önskat. Jag hade drivits till det och hade inte haft något val. Hade inte Roskic varit den han var hade inget av det här hänt. Hade inte den där Hellmark bara slagit ifrån sig allting när jag försökte få honom på bättre tankar så hade det inte behövt gå så här långt.
Jag hade inget val. Det var faktiskt inte mitt ansvar.
Jag tryckte bort ljudet på TV:n och funderade över vad jag skulle ta mig till med Alex King. Jag hoppades att jag inte skulle behöva göra någonting alls. Det vore faktiskt det absolut enklaste.