Alex betraktade Roskic med stigande oro. Roskic log brett, hade ett lugnt och stabilt kroppsspråk, inte alls så stirrigt som förra gången. Hans blick var stadig och han andades lugnt. Och framförallt visade han ingen rädsla längre.
Om Roskic spelade en roll så spelade han den bra.
Alex bestämde sig för att inte göra någonting alls. Han skulle bara vänta och se om Roskic tog något slags initiativ. Han behövde inte vänta länge.
”Du ska hjälpa mig att välja advokat.”
”Du kan ju prova att be mig.” Han lutade sig bakåt mot ryggstödet och väntade.
Alex hade snabbt insett att Roskic var van vid att folk lydde honom. Och när han av någon anledning återvunnit sitt självförtroende återföll han direkt i sitt gamla beteende.
Roskic stirrade på honom utan att blinka så länge att Alex undrade om han övat upp just den förmågan. Han hade verkligen ett enastående kontrollerat kroppsspråk. Men Alex trodde inte att det stämde. Självsäkerheten var inte äkta. Den hade ett syfte dock.
En minut passerade.
Läpparna rörde sig knappt när Roskic till slut sa: ”Jag behöver hjälp och jag skulle vilja att du hjälpte mig.”
”Berätta, varför just jag?”
Roskic drog efter luft. ”Du är neutral.”
”På vilket sätt?”
”Du skiter i hur det går i processen.”
”Du menar att det för mig inte har någon betydelse vilken advokat du väljer eller om du blir dömd eller inte?”
”Du kan ju försöka att förneka det.”
Roskic hade en poäng. Kanske var han en bättre människokännare än man kunde ana. Egentligen var det kanske inte så konstigt. Även förbrytare behövde förstå sig på människor.
Roskic höll fortfarande huvudet högt, men Alex fortsatte att leta efter sprickor i fasaden. Och munnen sa det han behövde veta. Frågan var om det vore klokt att tala om för gangstern att han genomskådade teatern.
”Okej, du har rätt. Men det kan inte vara hela förklaringen.”
”Åklagaren är partisk, även snuten. Domaren är själv jurist. Mina egna … rådgivare kanske vill se mig fritagen eller inspärrad, så de är inte neutrala. Du är den enda som jag har träffat på sistone som inte har nån vinst av nåt slag att ge mig rätt eller fel råd.”
Alex nickade. ”Det kan fortfarande inte vara den enda orsaken.”
Roskic svarade inte.
Kanske var det ett test?
Så kom Alex på det. Han sa: ”Jag kom när du frågade efter mig.”
Roskic ryckte på axlarna, låtsades som om han inte brydde sig.
Alex sa: ”Finns det nånting som du ångrar? Av allt som du har gjort?”
Roskic vek undan blicken.
Så han var inte helt gjord av sten. Någonstans där inne fanns det mänskliga känslor. Alex skulle ha gett en skaplig summa pengar för att veta vilken situation Roskic just dragit sig till minnes.
”Visa mig listan”, sa Alex.
Roskic tog fram ett skrynkligt papper och tryckte det mot det skottsäkra glaset. Alex läste på listan som bestod av säkert femtio namn och nästan lika många olika advokatbyråer. Han lät blicken glida omkring på pappret lite på måfå. Han kände inte igen ett enda namn.
”Jag vet inte vilka de där människorna är.”
Roskic harklade sig. ”Hur ska jag gå tillväga? Ge mig ett råd.”
”Tänk efter”, sa Alex. ”Känner du verkligen inte fler advokater?”
”Det har inte behövts.”
”Vänd på det då. Vilken slags advokat behöver du?”
”En jävligt bra en”, sa Roskic.
”Beskriv bra.”
”Tuff. Orädd. En sån som kan tänka sig att gena lite i kurvorna.”
Alex höll tillbaka en fnysning. Men när han hörde beskrivningen var det någonting som rörde sig i hans bakhuvud.
”Jag kanske vet en”, sa han långsamt.
”Vem då?”
”Det är en kvinna.”
”Hur känner du henne?”
Alex sa: ”Jag känner henne inte. Men vi har stött på varann.”
”Vad är hon bra på?”
”Hon är känd för att ta sig an hopplösa fall.”
”Som mitt?” sa Roskic och snörpte på munnen.
”Som ditt.”
”Vad heter hon?”
Alex drog efter andan. Skulle han påverka advokatens framtid genom att nämna hennes namn? Vilken rätt hade han egentligen? Hur skulle man kunna veta sådant i förväg? Han drog efter andan och sa sedan: ”Hon heter Helen Slättås.”
Roskic lutade sig bakåt i stolen. Han stack in ena handen innanför skjortan och drog fram ett annat papper.
”Vad är det du har där?” sa Alex.
”Resten av listan. Jag försökte korta ner antalet kandidater med hälften genom att strunta i sidan två.” Han pekade på pappret och höll fram det mot Alex.
”Helen Slättås”, läste han. ”Bennet, Thomasson & Partners.” Hon fanns alltså redan med på listan. Alex hade deras senaste sammanstötning i färskt minne. Han hade tyckt otroligt illa om henne. Men han kunde respektera henne för att hon gjort allt i sin makt för att få sin klient frikänd. Han tänkte i fem sekunder. Situationen var lätt surrealistisk.
”Kan du tänka dig henne?” sa han.
Roskic gjorde en underlig min men sa ingenting.
Alex skakade på huvudet. ”Om du vill ha ett råd från mig så får du sluta låtsas. Jag vet att du inte är så självsäker som du spelar just nu. Jag kan se det i ditt ansikte. Den uppdragna överläppen. Du tror att du ser kaxig ut, men den minen betyder bara en sak – förakt. Och eftersom du inte föraktar mig så kan det bara finnas en annan person i det här rummet som förtjänar ditt förakt.”
”Berätta om Helen Slättås”, sa Roskic och strök handen över munnen, som om han kunde torka bort sitt avslöjande uttryck.
Alex noterade att Roskic inte förnekade det han just sagt.
Han nickade långsamt och återgick till ämnet. ”Hård, okänslig, pragmatisk. Tar risker för att vinna. Hon utmanar vem som helst om hon tror att det kan få klienten av kroken. Hon skulle ljuga rätten rakt i ansiktet om hon trodde att hon skulle komma undan med det.”
Roskic flinade allt bredare. ”Hon låter ungefär som den jag behöver.”
Alex log inte när han sa: ”Hon är precis den du behöver.”