Roskic kunde inte sätta fingret på det, men Adrijana hade inte uppträtt som han hade väntat sig. Visst hade hon försökt krama honom och ge honom en kyss på kinden – trots att hon visste att han inte gillade det – men hon hade varit ovanligt fåordig.
Inte för att det fanns någonting att tala om. Han satt där han satt och skulle så göra ett tag.
Det var länge sedan hon hade bjudit honom på ett leende, så hans förväntningar på hennes engagemang var egentligen obefintligt. Han hade sannerligen inte bett henne visa sig på häktet, det var ett som var säkert. Den sura haggan kunde gott hålla sig i huset han skaffat. De hade aldrig haft så värst mycket att prata om, men detta besök hade varit stelare än vanligt. Åtalet var det värsta han stått inför hittills, och att han skulle komma ur snaran den här gången var långt ifrån säkert.
Kanske var det hela förklaringen till varför hon var så sammanbiten.
Hon hade varit korthuggen. Enstavig.
Roskic tvivlade på att det fanns någon som helst kärlek kvar dem emellan efter tjugo år, om det nu någonsin hade funnits någon. Så varför höll hon sig egentligen kvar?
Det hade inte saknats tillfällen för henne att säga sitt hjärtas mening om hans sätt att försörja sig. Som när de hade fått besök i villan av hans underhuggare som meddelat vad som hänt med vissa verksamheter. Eller när han själv kommit hem med en kula i benet. Eller när konkurrerande ligor sprängt hennes bil i luften. Så nog hade hon kunnat säga både det ena och det andra. Men som vanligt hade hon varit tyst. Hon var den mest konflikträdda människa han någonsin träffat, hon hade bara suttit där med händerna i knäet varenda gång. Nå, det passade honom alldeles utmärkt.
Så i själva verket borde han ju vara belåten med att hon bara stirrat på honom och mer eller mindre hållit käften stängd. Men det var någonting med sättet hon hade stirrat på honom som fick honom att känna sig illa till mods. Som om hon såg rakt igenom honom. Jävligt obehagligt.
Han hade bett henne att hålla sig borta och hon hade lovat att inte besöka honom mer. Sedan hade hon gett honom en sista, ganska egendomlig, blick.
Och det gav honom lite ont i huvudet.
För inte kunde hon väl ha räknat ut vad han egentligen dolde för henne?