Domare Lena Frank betraktade Helen Slättås under tystnad. Det skilde tjugo år mellan dem, och Frank kunde se spår av sitt yngre jag i Slättås. Driven och orädd, fast besluten att ta sig an vad som helst som kom i hennes väg. Som starka kvinnor var de båda två medvetna om den outtalade konkurrensen dem emellan.
Slättås tittade upp från det dokument som Frank räckt över till henne.
”Jag förstår inte. Varför skulle jag ha personligt skydd?”
Frank sa: ”Två av två möjliga av Zoran Roskics juridiska företrädare har blivit mördade.”
”Inga advokater har mördats i Sverige på flera år. Det handlar om Roskic. Men om det nu finns ett verkligt hot, desto större anledning att se till att Roskic sitter så säkert som möjligt då. Jag vill ha en lista på alla som träffat honom i häktet, och alla som arbetar i just den enheten.”
”Vad ska du med en sån lista till?”
Slättås mötte lugnt Franks blick. ”Om nåt skulle hända min klient inne på häktet så vill jag veta vem som har haft kontakt med honom.”
Frank trodde knappt sina öron. Satt kvinnan och dikterade för tingsrättens ordförande hur de skulle sköta säkerheten i skyddshäktet?
”Det där är polisens sak”, sa hon kort.
”Men du kan besluta om det, eller hur? Det är ingen brådska, det räcker om jag får besked i eftermiddag.”
Frank bet ihop käkarna och gjorde en minnesanteckning i sitt block.
”Så du vill inte ha skydd?” sa hon.
Slättås skakade på huvudet. ”Jag tänker inte heller ställa till med några spektakel i form av presskonferenser eller så. Det där är bara dumheter. Det blir inget mer sånt nu.”
I alla fall en sak vi är överens om, tänkte domare Frank.
§
På vägen från domare Franks ämbetsrum började Helen Slättås planera hur hon skulle lägga upp försvaret. Hon skulle arbeta natt och dag för att sätta sig in i förundersökningen. När hon kom ut på trappan till Rådhuset stannade hon till på sista trappsteget. Här hade Leo Colak stått när han fått en kula i bröstet. En mörk fläck syntes fortfarande på stenen.
Hon vände blicken mot husen på andra sidan gatan, och försökte gissa från vilket fönster skottet hade kommit. Med hakan lätt höjd stirrade hon mot huset, som om hon ville rikta en utmaning mot den som dödat en skråmedlem till henne. Att döda en advokat var inget man borde kunna göra ostraffat.
Även om Colak nu hade varit en idiot.
Slättås satte sig i BMW:n som hon parkerat utanför porten på en handikappruta. Den gula lilla böteslappen fick sitta kvar på rutan. Tid var viktigare än pengar.
Med gasen i botten satte hon av mot Bennet, Thomasson & Partners. Hon såg fram emot att tala om för James Bennet att hon hade kammat hem Sveriges mest uppmärksammade mål.
Alla byråer ville ha Roskics mål. Oavsett hur eländet slutade var det en fjäder i hatten. För att inte tala om vilka pengar det rörde sig om. Man kunde i princip fakturera det allmänna vad som helst i ett sådant här mål. Ingen skulle bråka.
Medan hon körde Fleminggatan fram på väg mot Östermalm förberedde hon sig på hur hon skulle lägga upp samtalet med James Bennet. Hon tänkte inte berätta att Roskic sökt upp henne eftersom det vore att förminska betydelsen av hennes egen insats. Vad Bennet ville veta var om hon gjort någonting som ingen annan kommit på. Förmodligen hade hon kommit med ett briljant argument som Roskic helt enkelt inte kunnat motstå. Han hade strängt taget bönat och bett om att få just henne. Detaljerna var fortfarande oklara, men när hon väl klev in på James Bennets rum skulle det vara en storslagen seger.