Morgonen därpå åkte Nina till jobbet redan vid halv sex, så Alex åt frukost ensam. Under natten hade hans idé mognat, och vid åttatiden slog han numret till domare Franks mobil. Hon svarade direkt, men ville inte låta honom träffa Roskic. Advokaten, Helen Slättås, krävde numera att få godkänna alla besök.
”Kan hon ställa såna krav?” sa Alex häpet.
”Kan och kan. Jag försöker hålla en god ton i det här. Kommer det en begäran direkt från Roskic är det en annan sak.”
”Du vet att du måste utmana henne för att vinna hennes respekt, va?”
Alex hörde hur domaren drog efter luft. ”Jag har träffat Helen Slättås förut”, var allt hon sa.
Han hade just gjort någonting han var väldigt bra på. Gett råd som ingen bett om. Slättås hade placerat sig själv som ett filter mellan Roskic och resten av världen. Fanns bara en sak att göra nu.
§
Alex klev in i receptionen på den eleganta advokatbyrån Bennet, Thomasson & Partners. Mattorna var så tjocka att man hade kunnat tappa bort en guldhamster i dem, läderfåtöljerna var av så välbehandlat skinn att kon som donerat materialet inte skulle ha känt igen sig själv. Man hade även en receptionist som var van vid att folk besökte det flotta kontoret med mössan i handen.
Han klev fram till henne, en kvinna i trettioårsåldern, som skulle ha platsat i vilken modetidning som helst. Ett perfekt leende. Ett lugnt kroppsspråk.
Till och med rösten var behaglig. ”Välkommen. Hur kan jag hjälpa till?”
”Jag ska träffa Helen Slättås. Jag gissar att hon har låtit hälsa att hon inte tar emot oanmälda besök.”
”Hon är strängt upptagen och tar inte emot oanmälda besök”, sa receptionisten leende. Tänderna var Hollywoodvita.
”Tänkte just det. Det enda du behöver göra är att lämna mitt namn till henne.”
Leendet minskade inte det minsta i styrka. Hon blinkade en gång och det var uppenbart att hon struntade i vad han sa.
Alex fortsatte: ”Just nu tänker du att du inte alls kommer att gå emot Helens uttryckliga önskemål, eftersom hon kan bli fullkomligt vansinnig och inte alls rolig att tas med. Det är rimligt att du gör en privat riskanalys. Men om du inte lämnar mitt namn till henne inom en minut så kommer golvet här inne att skälva inom två.”
Receptionisten stirrade på honom. Hon gick förmodligen igenom alternativen. Att förarga Helen Slättås var det sista hon ville. Men den här mannen påstod att det skulle bli än värre om hon lät bli att meddela hans närvaro. Vad göra?
Alex mötte hennes blick utan att blinka eller vika undan. Så bet hon sig i underläppen.
Utan ett ord lyfte hon på sin telefon och slog ett kortnummer.
Fem, noterade Alex.
Receptionisten grimaserade av svaret hon fick. ”Jag vet”, sa hon i luren utan att se på Alex. ”Men detta är … annorlunda.”
Han sköt fram sitt kort mot henne.
”Alex King”, läste hon och svalde.
Det tog bara ett par sekunder. Receptionisten la tillbaka luren och nickade mot Alex.
”Du kan gå in.”
Han nickade och log brett mot henne.
Hos Helen Slättås var allt i perfekt ordning och materialvalen minst lika påkostade som ute i receptionen. Hon ledde honom till den ena av besöksstolarna och slog sig själv ner bakom sitt mörka och blankpolerade skrivbord. Han kastade en snabb blick runt i rummet. Sparsmakat men elegant. Gott om diplom på väggarna. Tre flyttkartonger längs efter ena väggen.
Under tystnad betraktade Slättås Alex när han satte sig bekvämt till rätta.
Hon placerade ena handen på bordet, och den andra på armstödet. Hennes makeup var perfekt och inte ett hårstrå låg fel. Hennes ben var brunbrända och snygga, och många skulle nog finna henne attraktiv. Men hennes blick var hård och hon hade ett skarpt drag runt munnen.
”Jag erkänner att jag är överraskad”, sa hon.
Alex var väl medveten om vilken stämning som rått när de stötte på varandra förra gången. ”Jag är här av en särskild anledning.”
Som den rutinerade advokat hon var började hon inte genast att gissa. I stället ställde hon den naturliga frågan.
”Och vad kan det vara?”
”Vi har ett gemensamt intresse.”
”Zoran Roskic.”
”Den här gången vill vi samma sak.”
Han gjorde en paus för att testa hennes tålamod.
Efter tio sekunder sa hon: ”Verkligen?”
”Vi vill båda veta vem som försöker ta livet av honom.”
”Vad är din roll i det här?” sa Slättås.
”Jag hjälper till där det behövs.”
”Som konsult?”
Hon har kollat upp mig, tänkte han. Bra.
Alex skakade på huvudet. ”Det handlar bara om de här mordförsöken. Jag letar just nu efter tänkbara öppningar. Och jag pratade med Roskic för nån vecka sen. Han vet nåt han inte berättar.”
Slättås log svagt. Kanske tyckte hon att han var en riktig amatör. En grovt kriminell som inte berättar allting? Vilken enastående nyhet.
Alex sa: ”Jag träffade honom och det är uppenbart att han är rädd för nånting.”
”Att bli dömd till livstids fängelse, kanske?”
”Att bli mördad, snarare.”
Slättås sa: ”Han har valt ett farligt liv.”
”Han är orolig av en mycket speciell anledning.”
”Du kanske kan berätta för mig vad som skrämmer en man som Zoran Roskic?”
”Att inte ha kontroll”, sa Alex. ”Han har koll på sina egna, han har koll på sina värsta konkurrenter. Det är inte nån av dem. Han har fattat att hotet är verkligt. Men han kan inte räkna ut vem som ligger bakom det. Därför är han rädd.”
”Vad säger polisen?” försökte Slättås och släppte ut hästsvansen, skakade på håret och satte ihop den igen. Hela proceduren tog femton sekunder.
Alex väntade tills hon var klar. Försökte hon manipulera honom? Han undrade om hennes putsarbeteende var medvetet.
Han sa: ”Detta är en personlig vendetta, och det är nåt han troligtvis personligen gjort mot nån. Eller mot samme nåns familj.”
Hon sa: ”Så det handlar inte om affärer?”
Han skakade på huvudet. ”Det handlar förmodligen om hämnd.”
”Du vill att jag ska låta dig springa hos min klient?”
Han nickade. ”Lena sa att du ville godkänna alla besök. Det är ju egentligen inte ditt beslut, men jag tänkte att det vore bättre att informera dig om vad jag har för planer.”
Slättås såg honom rakt i ögonen. Att kalla den korrekta domare Frank för Lena hade kanske varit att ta i lite i överkant, men han tänkte att lite name dropping kunde vara på sin plats. Slättås visste att Alex hade polisens öra, och hon visste att han kunde ta till okonventionella metoder om det passade honom.
Så slappnade hon av en aning och ställde sig upp. ”Jag ringer … domare Frank”, sa hon och sträckte fram handen.
Alex tvekade under bråkdelen av en sekund. Sedan tog han hennes hand och skakade den.
När han lämnade hennes kontor undrade han om han ingått en pakt med djävulen.