Roskic låg på britsen och tittade i taket. Han var nästan ofattbart uttråkad. Att titta på TV eller läsa en bok var inget han i vanliga fall gjorde. Visst, bra filmer kunde vara underhållande, men det fanns bara ettan, tvåan och fyran i häktet.
Mötet med hans nya advokat hade gått bra. Han var nöjd med att Helen Slättås reagerat så snabbt. Och när hon dök upp hade hon överraskat honom med att vara snygg som fan. Blond och smal, en riktig puma. Hon hade inte snackat ett ord om sig själv, utan gått rakt på sak. Hon hade ställt alla de relevanta frågorna. Hur ställde han sig till åtalet? Oskyldig på samtliga punkter. Vad ansåg han om åtalspunkterna? Bara trams från början till slut. Och hur ville han att hon skulle försvara honom?
Här hade han kommit av sig. Advokater brukade alltid köra med att han skulle överlåta försvaret till dem, eftersom de var proffs. Bara det att hon faktiskt frågade fick honom att känna viss respekt för henne. Hon hade inte hunnit gå igenom allt material – inte så konstigt eftersom han krävt att hon skulle infinna sig inom tjugofyra timmar – men hon visste att det fanns konkreta bevis mot honom. Att åklagaren skulle visa upp vapen med fingeravtryck på, att det fanns DNA-spår och att man hade vittnen som kunde bekräfta mycket av det han påstods vara skyldig till. Att polisen kartlagt hans knarkrutter, att de visste vem han köpte av och vilka han sålde till.
Slättås hade med två meningar gjort klart för honom att fallet långt ifrån var solklart, och att hans framtid såg dyster ut.
Det gjorde honom förbannad, men han visste att hon hade rätt. På samma sätt som Alex King sa hon precis som det var. Och nu hade hon låtit meddela att den där konsulten ville komma förbi på nytt.
Roskic såg fram emot besöket. Han hade ingen aning om vad det kunde gälla men det skulle bli ett välkommet avbrott i den vanliga tristessen. Det enda han hoppades på var att slippa djupsinniga frågor som den som konsulten senast ställt. Frågan om han ångrade någonting av allt han hade gjort.
Och om han gjorde det? Vad spelade det för roll? Han hade gjort det för att det var nödvändigt, och för att han inte trodde på den mjuka linjen. Han hade alltid tryckt på de knappar han visste skulle ge honom det han ville ha.
Men visst, han mindes de gånger han gjort saker mot djur till exempel. Av någon anledning skämdes han lite för sådana saker. Han hade låtit spänna fast hundar efter bilar till exempel. Kört iväg med dem. Det var sällan folk lät bli att ge honom det han ville ha i sådana lägen.
Han ruskade på sig, ville bli av med tankarna.
§
”Jag har med mig en lista över personer som borde vara förbannade på dig.” Alex försökte låta bli att tänka på hur surrealistisk hela situationen var. Samtidigt var det ett roligare uppdrag än att leta efter läckor som inte fanns.
”Hur många sidor är listan på?” sa Roskic. Han verkade inte direkt obekväm med situationen, även om Alex kunde se att han var aningen avvaktande. Armarna var korsade och han mötte inte Alex blick.
”Den är lång, helt klart. Jag har frågor om en del av personerna på listan.”
Roskic lutade sig sakta bakåt på stolen. Hans ögon smalnade en aning, men han sa ingenting.
”Det du säger till mig spelar ingen roll, eftersom jag inte är polis. Jag har ingen rätt att protokollföra nånting.”
”De kan kalla dig som vittne.”
”Troligtvis inte. Jag skulle anses som jävig, eftersom jag har insyn i förundersökningen.”
Roskic rörde lite på sig där han satt på andra sidan glaset. ”Sätt igång.”
Alex läste från listan: ”Slobodan Mihailovic. Du ska ha misshandlat honom så illa att han hamnat i rullstol permanent. Det pratas om järnrör mot huvud här.”
”Jag vet inte vem det är.”
”Du minns inte att du har slagit en kille i skallen med ett järnrör?”
”När hände det?”
”2003.”
Roskic fnös ljudligt. ”Tio år sen? Minns du vad du gjorde då?”
Alex tittade i pappren. ”Du köpte ett parti heroin av honom men det var så uppblandat med nånting annat att det nästan var osäljbart. Du slog honom upprepade gånger i huvudet tills han inte rörde sig längre. Detta ska ha hänt i Skärholmen utanför Stockholm. I ett parkeringsgarage.”
Det syntes i hela ansiktet på Roskic att han mindes. ”Den jäveln. Inte en chans. Han var en ynkrygg.”
”Då går vi vidare”, sa Alex. ”Sen har vi en kille som fått sin butik nerbränd av dig för åtta år sen. Juvelerare.”
Roskic himlade med ögonen. ”En asiat. En del av de där killarna kan vara jävligt otäcka. Men de väntar inte i åtta år. De slår till direkt.”
”Vidare kidnappade du en ung flicka en gång för att utöva utpressning mot en guldsmed.”
”Inget att oroa sig för, de är döda nu.”
Under en timme gick de igenom listan på fyrtio incidenter. Ibland förnekade Roskic faktiskt sin inblandning, och Alex kunde inte avgöra om det var för sakens skull eller om han faktiskt inte hade haft med just de sakerna att göra. Kanske hade han glömt bort alltihop.
När de var klara hade Alex markerat fem tänkbara namn. Personer som på olika sätt blivit så illa åtgångna av Roskic att de kunde vara intressanta för vidare utredning. De pratade en stund om vilket motiv en eventuell mördare kunde ha, men Roskic gled undan alla sådana frågor.
”Vad ska du göra med den där listan nu?” sa Roskic.
”Jag ska söka upp de här fem personerna.”