Teknikerna hade tagit alla bilder, mätt upp alla mått. Det som nu återstod var att frakta kroppen till bårhuset där en fullständig obduktion skulle genomföras. Nina böjde sig ner mot liket. Oavsett hur illa hon tyckte om Slättås som advokat så var det en människa bakom advokatrollen.
Nina tittade igenom Slättås kläder. Runt halsen hängde någonting i ett band som skulle kunna ha varit ett smycke. Men i sådana fall var berlocken av ett mycket konstigt slag. Nina drog försiktigt upp Slättås svarta tröja och blottade en illa tilltygad, solbränd och platt mage. Advokaten hade hållit sig i form, helt klart. Nina drog upp tröjan lite till.
”Vad gör du?” sa Alex och kom närmare.
”Hon har nåt runt halsen.” Hon stack in handen under tröjan. Den döda huden kändes kall genom latexhandskarna.
”Ett halsband?”
”Det var vad jag trodde först.” Hon drog fram föremålet som hängde i ett svart tygband runt Slättås hals. Föremålet var rektangulärt och svart. Det hade två knappar på ena sidan.
Nina tog upp ett verktyg ur jackfickan. Hon skar av tygsnöret. Försiktigt drog hon bort det och snart stod hon med den lilla apparaten i handen.
”Vad är det där?” sa Alex.
”En digital bandspelare”, sa Hellmark bakom dem. ”Tittar du efter kommer du att se att det finns en mikrofon på den.”
”Skulle vi ha sån tur?” sa Nina och stoppade föremålet i en plastficka.
§
Mördaren satt i köket. Sedan länge fanns det ingen annan där. Hur skulle det vara möjligt att städa bort bilderna i huvudet? Bilden av hur advokatkvinnan flög över räcket, skräcken i hennes ögon när hon väl fattade vad som skulle hända henne. Och bilden när hon hamnade som hon gjorde nere vid stranden. Hon hade legat på mage. Det var inte det att mördaren behövde undersöka om hon fortfarande levde eller inte. Ingen överlevde ett sådant fall.
Men mördaren hade ordnat liket så att polisen skulle kunna fatta budskapet. Om de nu fattade. Hur många advokater skulle dö innan de begrep vad budskapet var?
Så kroppen arrangerades så att de skulle kunna se. För att förhindra mer lidande.
Kvinnan var lätt som en fågel. Att flytta henne var ganska enkelt. Benen i hennes tunna kropp var krossade – det kändes – och det var med nöd och näppe som mördaren höll sig från att kasta upp.
Priusen kördes tillbaka till där den hade stulits.
Det finns en hel del av det man kallar ödets ironi i det här, tänkte mördaren. Men tids nog skulle väl allting avslöjas.
Genom fönstret syntes solen på väg upp över trädtopparna. Just nu kändes ingenting. Det var som om ett gigantiskt filter hade lagts över alla sinnen.
Mördaren gissade att poliserna svärmade runt mordplatsen vid det här laget. Fiskare brukade komma dit tidigt.
Mördaren bestämde sig för att det som gjorts trots allt var rätt.
Det skulle inte behöva göras om igen.
Mördaren hade gjort sitt.
Det var läge för bedövande alkohol.
§
De satt i labbet och tittade på en stor dataskärm. Teknikern tryckte på knappar på sitt tangentbord för glatta livet.
”Det är en ganska enkel mikrofon med en liten hårddisk. Förmodligen kommer ni att hitta en fjärrkontroll nånstans på liket.”
Hellmark sa: ”Kan du spela upp vad som eventuellt finns lagrat?”
”Inga problem.”
”Kan han ha missat den där?” sa Hellmark vänd mot Nina och Alex. ”Han verkar inte vara typen som missar sånt.”
”Han visste väl inte att hon hade den”, sa Nina.
”De hade ju stämt träff, helt klart.”
Alex sa: ”Eller så lämnade han den medvetet.”
”Då kan han ju åka dit? Snart kommer vi ju att kunna höra hans röst”, sa Nina.
”Om vi nu kan höra honom ordentligt”, sa teknikern. ”Ibland är de här mikrofonerna inget vidare.”
”Vi måste titta på fakta”, sa Alex. ”Detta är en person som vill att allting ska gå enligt spelreglerna. Det är viktigt att göra det rätta. Har man begått ett brott ska man också få sitt straff.”
Hellmark fnös till. ”Enligt spelreglerna? Vi pratar om en mördare. Han har dessutom precis försökt att sätta en av de viktigaste reglerna ur spel. Att tvinga bort försvaret kan knappast sägas vara särskilt renhårigt.”
”Han har sina egna spelregler”, sa Alex. ”Och bryter du mot dem så straffar han dig. Men han ser sig själv som en moraliskt högtstående varelse.”
”Strax klar”, sa teknikern. ”Jag har kopplat upp mig mot den lilla hårddisken och kopierar allting medan vi lyssnar.”
Han tryckte på en knapp och ett skrapande ljud hördes ur högtalaren.
”Jag ska försöka filtrera bort det där”, sa teknikern. ”Mikrofonen rör sig mot kläderna skulle jag tro.” Han ändrade på lite olika inställningar. Det gjorde ingen större skillnad.
Plötsligt hördes Helen Slättås röst.
Nå, sa hon i högtalarna.
Alex ryckte till. Det var kusligt att lyssna på någon vars döda kropp han just stått och tittat på.
Och nästan genast talade den man som bara kunde vara mördaren.
Otålig?
Paus.
Jag antar det. Annars hade du väl inte kommit.
Rösten var svagare men den var tydlig.
”De hade alltså bestämt ett möte”, sa Hellmark.
Medan de lyssnade blev det mer och mer uppenbart vad det handlade om.
En polisman i Hellmarks grupp är korrupt. Han har förfalskat vissa bevis.
Exakt vilka bevis pratar du om?
Tillräckligt många för att hela utredningen behöver göras om. Och för att stoppa upp hela processen.
Tillräckligt mycket för att åtalet ska läggas ner?
Jag är inte jurist.
Alex sneglade på Hellmark. Hans ansikte var tungt och allvarligt. Han såg otroligt trött ut. Fårorna i ansiktet var djupare än vanligt. Alex kunde inte ens gissa sig till vad han tänkte på. Deras arbete med att identifiera läckan blev alltmer komplext. Och viktigt.
Han vände blicken mot Nina. Hon hade en hand mot munnen medan orden på inspelningen rullade mot dem.
Hur har du kommit över det? sa Slättås i högtalarna.
Åh, det var inte så svårt, sa mördaren.
Känner du nån i utredningsgruppen?
Bättre än så.
De lyssnade klart på inspelningen, ända tills den övergick i en massa konstiga ljud som skrapade och lät underligt. Någon pustade och stönade.
Nej! skrek Helen Slättås. Du kan inte göra så här!
Zoran Roskic förtjänar inte ditt försvar.
Om inte jag försvarar honom så gör nån annan det!
Mördaren skrattade. Rösten lät distinkt och nära.
På nåt sätt betvivlar jag faktiskt det.
Ljudet blev otydligt. Under någon minut hördes inga röster, utan bara en massa skrapanden och svårtolkade ljud.
Till slut hörde de alla Helen Slättås skrika så högt att de ryckte till allihop. Du åker fast. Folk vet att jag är här. Det här är överlagt mord! Du är inte bättre än han.
Det sista som hördes på inspelningen var mördaren.
Jag får skaffa mig en bra advokat.
Ett skrik hördes.
Det blev tyst. Alex antog att de just lyssnat på hur Helen Slättås blev mördad.
Hellmark reste sig upp. Hans ansikte var som hugget i sten. Han la en hand på teknikerns axel. ”Jag vill ha en kopia på det där i min mailbox när jag är tillbaka på mitt rum. Ingen förutom jag har rätt att lyssna på den där inspelningen. Maximal säkerhetsnivå.”
Teknikern nickade utan att säga ett ord.
”Jag åberopar intern sekretess under pågående utredning. Jag belägger dig härmed med tystnadsplikt kring vad du just har hört. Om du bryter mot den kommer du att åtalas. Maximistraffet för att bryta mot det jag just sa är fyra års fängelse.”
Teknikern vände sig mot Hellmark. Han svalde men sa ingenting.
Hellmark pekade på honom. ”Förstår vi varann?”
Teknikern nickade.