De hittade Hellmark bakom sitt skrivbord. Han satt ihopsjunken i sin stol och såg trött ut. Ansiktet hade en lätt anstrykning av grått, och Alex kunde inte minnas om han hade sett kommissarien så uppgiven tidigare.
Nina drog igen dörren.
Ingen sa någonting på en minut.
Hellmark suckade tungt. Hans frustration stod som ånga runt honom. ”Jag vet inte vad jag ska tro.”
Alex insåg omfattningen av problemet. Vem skulle Hellmark kunna lita på? Inte undra på att han såg trött ut.
”Vi har hans röst”, sa Alex. ”Det borde ju göra det enklare att identifiera honom. Och hördes det inte en liten brytning?”
Hellmark skakade sakta på huvudet. Han tittade tomt framför sig. ”Jag måste prata med Ulvgren.”
De lämnade honom.
§
Ulvgren stirrade på Hellmark från sin plats bakom sitt stora och blanka och nästan kusligt tomma skrivbord. ”Säg för helvete att du skämtar.”
”Du kan själv få lyssna på bandupptagningen.”
”Det ska jag allt göra. Men han påstod alltså rakt av att han fått uppgifter från nån i din grupp. Att nån fabricerat bevis och dessutom berättat det för nån?”
Hellmark ryckte på axlarna. ”Det sista han säger är att han själv tillhör gruppen.”
”Vad i helvete är det du säger?”
”Hur ska man annars tolka det? På inspelningen frågar advokaten om han känner nån i utredningsgruppen. På det svarar han ordagrant: Bättre än så.”
”Kände du igen rösten?”
”Nej. Den var ganska ljus. Jag kände inte igen den.”
Ulvgren stirrade på honom.
”Jag måste låta internutredarna titta på det här.”
Hellmark blundade hårt. Internutredarna. Det fanns knappt något värre nederlag.
”De får ta röstprover på allihop.” Han mötte Hellmarks blick. ”Givetvis i syfte att utesluta alla.”
Hellmark förstod honom. Det fanns förstås en teoretisk möjlighet att någon i gruppen var mördaren. Det var något rent ofattbart långsökt, men ingenting skulle uteslutas i nuläget.
Ulvgren sa: ”Jag måste gå vidare med det här. Gabriel, jag har förtroende för dig, men jag måste ta det högre upp. Det kan mycket väl hända att man beslutar sig för att flytta er allihop som en ren säkerhetsåtgärd.”
Hellmark bara stirrade på sin chef. Han var så full av frustration att han trodde att han skulle få hjärnblödning. Förutom att magen värkte som eld hade han ett tryck över bröstet som fick honom att kippa efter andan.
Hela utredningen kunde flyttas, visst. Och efter att han blivit bortkopplad skulle en utvidgad internutredning starta. Det kunde mycket väl vara början till slutet på hans karriär. Internutredarna skulle rota i allt han gjort de senaste åren, och de skulle hitta alla genvägar han tagit lite då och då. För var det någonting han faktiskt kunde hålla med den okända advokatmördaren om så var det att systemet ibland behövde en liten knuff i rätt riktning.
Han lämnade Ulvgrens rum kokande av undertryckt ilska och en svidande känsla i maggropen.