”Mitt namn är Pär Jonsson. Jag är intresserad av att företräda Zoran Roskic.”
Domare Lena Frank drog efter andan. ”Vilken firma representerar du?” sa hon och tittade på sin telefondisplay.
Dolt nummer.
”Jonssons Advokatbyrå.”
En frifräsare. Typiskt.
Sedan sa Frank: ”Du är medveten om att det här målet kommer att ta en hel del resurser i anspråk?”
”Jag har alla resurser som jag behöver. Men vi behöver diskutera villkoren först.”
”Att företräda Zoran Roskic innebär inga särskilda förmåner. Samma villkor som gäller i alla andra mål gäller här.”
En sekunds paus.
”Jag pratar inte om den ekonomiska ersättningen. Den är jag väl bekant med. Det jag vill diskutera är de övriga villkoren.”
Frank stönade inom sig. Det hade alltid funnits advokater som inbillade sig att de skulle ha särskilda förmåner under en rättegång. Det kunde röra sig om allt från krav på hur massmediakontakter skulle hanteras till vilket kaffe som skulle serveras under huvudförhandlingen. Många av önskemålen var rent nonsens, men det mesta gick att lösa genom diskussion.
Hon drog efter andan och väntade på vilka vansinnigheter den här personen skulle komma med.
Pär Jonsson sa: ”Vi vet båda att det här inte är ett vanligt mål.”
”Så kan man nog uttrycka det”, sa Frank.
”Det jag först av allt tänker på är inte att det är stort och uppmärksammat, utan att den åtalade just nu inte har nåt ombud. Och självfallet orsakerna till detta faktum.”
Han gjorde en paus. Kanske väntade han sig att Frank skulle börja prata och ge honom någonting att gå på. Domare Frank hade dock varit med förr, så hon höll tyst.
När Jonsson väntat fem sekunder utan att ha fått någon respons fortsatte han: ”De tidigare advokaterna har ju alla varit kända och hållit en … hur ska jag uttrycka det … relativt hög svansföring. Mitt förslag är att vi vänder på det hela.”
”Diskretion? På vilket sätt?”
”Rätten hemlighåller mitt namn fram tills rättegången börjar.”
”Varför?”
”Låt oss säga att jag hade tänkt mig ett långt liv.”
Frank skrev ner det han sagt på ett papper. Egentligen visste hon inte varför hon gjorde det. Det var otänkbart att glömma bort budskapet.
”Är det inte bättre att vi erbjuder dig fullgott skydd i stället?” sa hon. ”Vi kan förmodligen stå för väktare, bevakning av ditt hem och så vidare under hela processen.”
Jonsson sa: ”Fullgott skydd är inte fullgott skydd. Det är bara absolut skydd som skulle fungera, och det tror jag inte går att uppnå. Total sekretess skulle däremot fungera.”
”Omöjligt. Det har aldrig gjorts tidigare.”
”Det behöver inte innebära att det är omöjligt. Lagstiftaren har lämnat vissa möjligheter.”
Frank lyssnade med stigande fascination på när Jonsson redogjorde för hur det skulle kunna vara möjligt att sekretessbelägga uppgiften om vem som företrädde en viss åtalad. Det fanns helt klart öppningar.
”Det är intressant. Men en hel del beslut krävs. Och du måste som vanligt bli godkänd enligt vederbörliga rutiner.”