»VI får aldrig nåt annat än den lordjäveln Lucan och några satans skator utan vingar«, flinade Gilman, som om just den här dan var den bästa i vårt liv:
Fredag 13 december 1974.
I väntan på min första Etta, äntligen en Byline Boy: Edward Dunford, kriminalreporter för norra England; två dar för sent.
Jag tittade på min farsas klocka.
Nio på morronen, och inte en jävel har varit hemma och slaggat; direkt från pressklubben, stinkande av öl, rakt in i det här infernot:
Konferensrummet, Millgarth polisstation, Leeds.
Hela jävla flocken satt och väntade på mästarna, med pennan vässad och bandaren på paus; varma TV-lampor och cigarettrök lyste upp det fönsterlösa rummet som om det var kommunala boxningsringen en riktigt sen Fight Night; tidningspojkarna hämnades på TV-tugget, radiostörningarna och slog dövörat till:
»Dom har inte ett jävla piss.«
»En tia på att hon är död fall dom satt George på det.«
Khalid Aziz längst bak, inte en skymt av Jack.
Jag fick en knuff i sidan. Det var Gilman igen, Gilman från Manchester Evening News och från förr.
»Tråkigt med din farsa, Eddie.«
»Jo tack hörru«, sa jag och tänkte fan det stämmer att nyheter sprider sig som en jävla löpeld.
»När är det begravning?«
Jag kollade på min farsas klocka igen. »Om två timmar ungefär.«
»Herrejävlar. Hadden kräver sin jävla tribut som vanligt då alltså.«
»Jo«, sa jag och visste att begravning eller inte så skulle jag fan inte släppa in skithögen Jack Whitehead på det här knäcket.
»Beklagar, hörru.«
»Jo«, sa jag.
Sekonderna gör entré:
En sidodörr öppnas, allting tystnar, allting saktar in. Först en kriminalinspektör och pappan, sedan kriminalpolisöverintendent George Oldman, sist en kvinnlig polis med mamman.
Jag tryckte på rec på min Philips Pocket Memo medan de intog sina platser vid plastborden längst fram och plockade med papper, petade på vattenglas, tittade åt alla håll utom upp.
I blå hörna:
Kriminalpolisöverintendent George Oldman, bekant från förr, en stor karl bland stora karlar, tjockt svart hår som låg klistrat mot skallen för att se mindre ut, blekt ansikte som under lysrören var strimmigt av tusen spruckna blodkärl, de röda spåren efter små spindlar som löpte över hans urblekta kinder till sluttningarna på hans fyllenäsa.
Medan jag tänker hans ansikte, hans folk, hans stund.
Och i röd hörna:
Mamman och pappan i sina skrynkliga kläder och sitt flottiga hår, han vispade lite över mjällen på kragen, hon vred på vigselringen, båda ryckte till av smällen och tjutet från en mikrofon som slogs på, och såg för omvärlden mer ut som syndarna än som dem man försyndat sig mot.
Medan jag tänker har ni gjort av med er egen dotter?
Den kvinnliga polisen lade handen på mammans arm, mamman vände sig om och bara såg rätt på henne tills poliskvinnan tittade bort.
Första ronden:
Oldman knackade på micken och hostade:
»Tack för att ni sluter upp, mina herrar. Det har varit en lång natt för oss alla, i synnerhet för mr och mrs Kemplay, och det kommer att bli en lång dag. Så vi fattar oss kort nu.«
Oldman tog en klunk vatten.
»Cirka klockan fyra på eftermiddagen i går, den tolfte december, försvann Clare Kemplay på väg hem från Morley Grange lågstadieskola i Morley. Clare gick från skolan kvart i fyra i sällskap med två klasskamrater. I hörnet Rooms Lane och Victoria Road sa Clare hej då till sina kompisar och sågs senast gå Victoria Road bort mot sitt hem runt klockan fyra ungefär. Sedan dess har ingen sett till lilla Clare.«
Pappan tittade oavbrutet på Oldman.
»I går kväll, när Clare fortfarande inte hade kommit hem, drog Morleypolisen i gång ett organiserat sökande, med hjälp av familjen Kemplays vänner och grannar, men hittills har dessvärre ingenting framkommit som kan ge oss en fingervisning om vad som ligger bakom Clares försvinnande. Clare har aldrig hållit sig borta förut och vi är självklart mycket angelägna om att få klarhet i var hon befinner sig och hur hon mår.«
Oldman snuddade vid vattenglaset men lät det stå.
»Clare är tio år gammal. Hon är blond och har blå ögon och långt rakt hår. I går kväll var Clare iförd orange regnanorak, mörkblå polotröja, ljusblå jeans med ett framträdande örnmotiv på vänster bakficka och röda gummistövlar. När Clare lämnade skolan bar hon på en plastkasse med Co-ops logga som innehöll ett par svarta gympaskor.«
Oldman höll upp ett förstorat foto på en leende liten flicka och sa: »Kopior på det här nytagna skolfotot kommer att delas ut efteråt.«
Oldman tog ändå en klunk vatten till.
Stolar skrapade, papper prasslade, mamman snörvlade, pappan stirrade tomt.
»Mrs Kemplay ska nu läsa upp ett kort uttalande med förhoppningen att det kan finnas någon person som såg Clare efter klockan fyra i går eftermiddag, eller som kan berätta något som kan leda oss till Clare eller kasta ljus över vad som har inträffat, och som i så fall hör av sig för att bistå oss i sökandet. Tack.«
Kriminalpolisöverintendent Oldman flyttade varsamt på micken så att den stod vänd mot mrs Kemplay.
Kamerablixtar exploderade över hela konferensrummet, vilket överrumplade mamman och fick henne att blinka oss rakt i ansiktet.
Jag tittade ner på mitt anteckningsblock och spolarna som drev bandet framåt inuti min Philips Pocket Memo.
»Jag skulle vilja vädja till den som vet var min lilla Clare är eller som såg henne på kvällen i går att vara så vänlig och ringa polisen. Clare är en väldigt snäll och rar flicka och jag vet att hon aldrig skulle ge sig av hur som helst utan att säga något till mig. Jag ber, om du vet var hon är eller om du har sett henne, var snäll och ring polisen.«
En kvävd hostning, sedan tystnad.
Jag tittade upp.
Mrs Kemplay satt med händerna för munnen och blundade.
Mr Kemplay reste sig och satte sig sedan igen, när Oldman sa:
»Mina herrar, detta var den information vi har för närvarande och tyvärr har vi just nu inte tid att svara på frågor. Vi planerar en ny presskonferens klockan fem, om det inte tillstöter något som förändrar situationen före dess. Tack ska ni ha.«
Stolar skrapade, papper prasslade, mummel blev mutter, viskningar ord.
Något som förändrar situationen, vad fan.
»Tack ska ni ha, mina herrar. Vi får sätta punkt här.«
Kriminalpolisöverintendent Oldman reste sig och vände sig om för att gå, men ingen annan vid bordet rörde sig. Han vände sig mot TV-lampornas sken igen och nickade åt journalister han inte kunde se.
»Tack då, grabbar.«
Jag tittade ner på anteckningsblocket igen, spolarna drev fortfarande bandet, såg förändringen av situationen ligga på mage i ett dike i orange regnanorak.
Jag tittade upp igen, den andre kriminalinspektören hjälpte mr Kemplay upp med handen om hans armbåge och Oldman höll upp sidodörren för mrs Kemplay, viskade något i örat på henne som fick henne att blinka.
»Varsågod.« En kraftigt byggd kriminalinspektör i snygg kostym skickade runt kopior av skolfotot.
Jag fick en knuff i sidan. Det var Gilman igen.
»Ser inte så jävla lovande ut, va?«
»Nej«, sa jag med Clare Kemplay leende mot mig.
»Stackars käring. Jobbigt det måste vara för na, va?«
»Jo«, sa jag och tittade på min farsas klocka, kall om handleden.
»Men vad fan, borde du inte sticka nu då.«
»Jo.«
M 1, Motorväg Ett, söderut från Leeds till Ossett.
Pressar farsans Viva upp till nära hundra i regnet, radion rockar med Rollers Shang-a-Lang.
Dryga milen, medan jag mässar texten som ett mantra:
En mor framförde en känslosam vädjan.
Modern till den tioåriga Clare Kemplay som försvann i går framförde en känslosam vädjan.
Mrs Sandra Kemplay framförde en känslosam vädjan samtidigt som farhågorna fördjupades.
Känslosamma vädjanden, fördjupade farhågor.
Tio i tio stannade jag utanför min mors hus på Wesley Street, Ossett, samtidigt som jag undrade varför Rollers inte gjort någon cover på The Little Drummer Boy, och tänkte Gör det nu och gör det rätt.
I telefon:
»Okej, sorry. Ta om ingressen igen och sen är det klart. Så här då: ›Mrs Sandra Kemplay framförde i dag på förmiddagen en känslosam vädjan om att få hem sin dotter Clare välbehållen samtidigt som farhågorna fördjupades beträffande den försvunna tioåringen från Morley.‹
Nytt stycke: ›Clare försvann på väg hem från skolan i Morley i går eftermiddag och polisen har hela natten bedrivit ett intensivt sökande utan att ha kunnat få fram någonting som kan kasta ljus över vad Clare kan ha råkat ut för.‹
Okej. Sen följer det som vi sa förut…
Jättebra, tack.
Nej, jag kommer att vara klar då och jag får annat att tänka på ett tag…
Vi hörs senare, Kath, hej.«
Jag lade på luren och tittade på min farsas klocka:
Tio över tio.
Jag gick genom gången in till matrummet och tänkte nu är det gjort och gjort rätt.
Min syster Susan stod vid fönstret med en kopp te och tittade ut på trädgården och småregnet. Min faster Margaret hade satt sig vid bordet med en tekopp framför sig. Moster Madge satt i gungstolen och balanserade en tekopp i knät. Ingen satt på min farsas plats bredvid skänken.
»Är du klar nu då?« sa Susan utan att vända sig om.
»Ja. Var är mamma?«
»Hon är där uppe och gör sig i ordning«, sa faster Margaret och reste sig. Hon tog kopp och fat och frågade: »Ska jag hälla upp lite åt dig?«
»Nej, det är bra, tack.«
»Bilarna är snart här«, sa moster Madge till ingen särskild.
Jag sa:»Jag ska väl gå upp och byta om.«
»Jo men visst. Gör du det. Jag sätter på nytt så kan du få en kopp när du kommer ner.« Faster Margaret gick ut i köket.
»Tror du mamma är klar i badrummet?«
»Det är väl bara att fråga«, sa Susan ut till trädgården och regnet.
Uppför trappan, två steg i taget precis som förr; skita, raka, duscha och sedan var det klart, fast hellre en avrunkning och en avrivning tänkte jag, och undrade med ens om farsan kunde läsa mina tankar just nu.
Badrumsdörren stod öppen, mammas dörr var stängd. I mitt rum låg en nystruken vit skjorta på sängen, med farsans svarta slips bredvid. Jag satte på radion som var byggd som en båt och David Essex lovade att göra mig till stjärna. Jag betraktade mig själv i spegeln på klädskåpet och såg att mamma stod i dörren i skär underklänning.
»Jag la en struken skjorta och en slips åt dig på sängen.«
»Just det, tack morsan.«
»Hur gick det i morse?«
»Jo, det gick väl bra.«
»Det var på radion så fort jag slog på.«
»Jaså?« sa jag och höll stånd mot frågorna.
»Det låter inte så hoppfullt, eller hur?«
»Nej«, sa jag och ville helst ljuga.
»Såg du hennes mamma?«
»Ja.«
»Stackars mänska«, sa min mamma och stängde dörren efter sig.
Jag satte mig på sängen och skjortan och glodde på affischen med Peter Lorimer på insidan av dörren.
Medan jag tänker hundrafemtio knyck.
Den tre bilar långa processionen kröp fram längs Dewsbury Cutting, förbi den släckta julbelysningen i centrum och långsamt uppför på andra sidan dalen.
Min farsa hade första bilen. Mamma, syrran och jag satt i den andra, och den sista var knökfull av fastrar och mostrar. Det var ingen som egentligen sa något i de första två bilarna.
Regnet hade avtagit när vi till slut var framme vid krematoriet, fast blåsten piskade mig fortfarande sönder och samman när jag stod i dörren och skakade hand samtidigt som jag skulle hantera en cigg som varit skitsvår att få fyr på.
Där inne var det en inhoppare som höll griftetalet eftersom vår vanliga präst var för upptagen med att utkämpa sin egen kamp mot cancern på samma avdelning som farsan hade lämnat för gott tidigt i onsdags morse. Så översteprällen höll ett griftetal över en man som varken han eller vi egentligen kände, och hade fått för sig att farsan var finsnickare i stället för skräddare. Och jag satt där, förbannad över den journalistiska frihet han tog sig, och tänkte att det där gänget har fan fått snickare på hjärnan.
Med blicken rakt fram stirrade jag direkt på kistan som stod bara tre steg ifrån, och föreställde mig en mindre vit kista och paret Kemplay i svart, och undrade om prästen skulle klanta till det då också när de så småningom hittade henne.
Jag tittade ner på mina knogar som bleknade från rött till vitt när de kramade om kanten på den kalla kyrkbänken, fick en skymt av min farsas klocka nedanför manschetten, och kände en hand på ärmen.
I krematoriets stillhet bad mammas blick om lite sans, den sa han försöker åtminstone, det är inte alltid så viktigt med detaljerna. Bredvid henne stod syrran, hennes smink var kletigt och nästan borta.
Och sedan var han också borta.
Jag böjde mig ner för att lägga psalmboken på golvet, och tänkte på Kathryn och att jag kanske skulle föreslå en öl när jag var klar med referatet från eftermiddagens presskonferens. Kanske kunde vi gå hem till henne igen. Hur som helst var det otänkbart att sticka hem till mig, det gick inte i kväll i alla fall. Och sedan tänkte jag det är helt jävla omöjligt att en död kan läsa ens tankar.
När jag kom ut fick jag manövrera ännu fler handskakningar samtidigt med taggen, medan jag såg till att alla bilar visste vilken väg de skulle ta hem till morsan.
Jag klev in i sista bilen och satt i ännu mer tystnad, utan att kunna placera något ansikte, minnas något namn. Det uppstod en minuts panik när chauffören valde en annan väg tillbaka till Ossett, och jag blev övertygad om att jag hade hamnat hos fel jävla sällskap. Men sedan kom vi in på Dewsbury Cutting igen, och de andra passagerarna log plötsligt mot mig som om alla hade tänkt precis samma sak.
Hemma igen, i tur och ordning:
Ringa redaktionen.
Ingenting.
Inga nyheter lika med dåliga nyheter för familjen Kemplay och Clare, bra nyheter för min del.
Tjugofyra timmar snart, klockan tickar.
Tjugofyra timmar betyder att Clare är död.
Jag lade på, kastade en blick på min farsas klocka och undrade hur länge jag måste bli kvar här hos hans nära och kära.
Ge dem en timme.
Jag gick genom gången bort till matrummet, äntligen the Byline Boy, som kommer med ännu mer död till den dödes hus.
»Ja då var det den där med stadsbon då, hans bil pajar ju oppe på heden. Han går tillbaks och kommer till en gård och knackar på. Gammelbonden öppnar och stadsbon säger vet ni var närmaste bilverkstad ligger? Nä svarar bondgubben. Då frågar stadsbon åt vilket håll stan ligger. Vet int svarar bondgubben. Men närmaste telefon då? Vet int svarar bondgubben. Då säger stadsbon du vet fan inte mycket du. Bondgubben svarar må så vara men här ä int den som ä vilsen.«
Morbror Eric höll hov, stolt över att enda gången han hade varit utanför Yorkshire då var det för att döda tyskar. Morbror Eric som jag såg slå ihjäl en räv med en skovel när jag var tio.
Jag satte mig på armstödet till min farsas tomma fåtölj och tänkte på rum med havsutsikt i Brighton, med söderbrudar som hette Anna eller Sophie, och på en förlagd känsla av sonlig plikt som nu blivit halvt friställd.
»Kan tro du är glad att du kom hem, eller hur lille vän?« blinkade faster Margaret och tvingade på mig en ny kopp te.
Jag satt där mitt bland allt folk och försökte med tungan peta bort det vita brödet som fastnat i gommen, glad för att jag fick något som kunde rensa bort smaken av varm salt skinka, längtade efter en whisky och tänkte på min farsa igen, en man som hade skrivet under på Löftet på sin artonårsdag bara för att de bad honom.
»Nej men har man sett här nu då!«
Jag var miltals och åratals därifrån, och kände sedan plötsligt allas blickar på mig och insåg att min stund närmade sig.
Moster Madge viftade med en tidning som om hon jagade en spyfluga.
Jag satt på armstödet och kände mig precis som flugan.
Några av mina yngsta kusiner hade varit nere till godisaffären och kommit hem med tidningen, min tidning.
Mamma slet åt sig tidningen från moster Madge och bläddrade snabbt fram till Födda och Avlidna.
Fan, fan, fan.
»Är pappa med?« sa Susan.
»Nej. Blir väl i morrn då«, svarade mamma och tittade på mig med de där sorgsna, sorgsna ögonen.
»Mrs Sandra Kemplay framförde i dag på förmiddagen en känslosam vädjan om att få hem sin dotter Clare välbehållen.« Faster Edie från Altrincham hade tidningen nu.
Fan ta känslosam vädjan.
»Av Edward Dunford, kriminalreporter för norra England. Det må jag säga«, läste faster Margaret över faster Edies axel.
Från alla håll och kanter började folk lova mig att min pappa skulle blivit jättestolt och säga vad sorgligt det är att han inte är här i dag och kunde få glädjas åt denna stora dag, min stora dag.
»Jag läste allt du skrev om han Råttfångaren«, sa morbror Eric. »Underlig kurre den där.«
Råttfångaren, sidan tre eller fyra, smulor från Jackaset Whiteheads bord.
»Jo«, sa jag och log och nickade åt höger och vänster, och såg framför mig hur farsan satt i den här tomma fåtöljen vid skänken och läste sista sidan först.
Det blev dunkar i ryggen och sedan, ett kort ögonblick, hade jag tidningen i händerna och jag tittade ner:
Edward Dunford, kriminalreporter för norra England.
Jag läste inte en rad till.
I väg flög tidningen runt igen.
Jag såg tvärs genom rummet på syrran som satt i fönsternischen, med slutna ögon, händerna mot munnen.
Hon slog upp blicken och tittade rakt på mig. Jag försökte resa mig, gå bort till henne, men hon hoppade ner och försvann därifrån.
Jag ville gå efter henne, säga:
Förlåt, förlåt, förlåt för att det hände just i dag av alla dagar.
»Vi får väl snart be om hans autograf kan tänka«, skrattade moster Madge och skickade över en nyupphälld kopp till mig.
»För mig kommer han alltid att vara våran lille Eddie«, sa faster Edie från Altrincham.
»Tack för det«, sa jag.
»Fast det ser inte så hoppfullt ut, va?« sa moster Madge.
»Nej«, ljög jag.
»Det har väl varit ett par stycken nu?« sa faster Edie, med tekoppen i ena handen och min hand i den andra.
»Jomän, för några år sen var det. Den där lilla tösen borta i Castleford«, sa moster Madge.
»Det var allt ett tag sen det ja. Men det var den där för inte så värst länge sen, vet du, mer åt våra trakter till«, sa faster Edie och tog en stor klunk te.
»Jomän, i Rochdale. Den kommer jag ihåg«, sa moster Madge och höll hårdare om fatet.
»Henne hittade dom aldrig«, suckade faster Edie.
»Jaså?« sa jag.
»Inte fick dom fast nån heller.«
»Nej, fast det får dom ju aldrig«, sa moster Madge rätt ut i rummet.
»Förr i tiden minns jag inte att det nånsin hände såna hemska saker.«
»Dom där båda i Manchester var dom första.«
»Usch ja«, mumlade faster Edie och släppte min hand.
»Onda var dom, rätt och slätt förbannat onda«, viskade moster Madge.
»Och tänka sig att det finns folk som tycker hon ska få promenera omkring som om allt var frid och fröjd.«
»Vissa mänskor är dumma i huvudet rätt och slätt.«
»Och glömmer fort gör dom också«, sa faster Edie och tittade ut på trädgården och regnet.
Edward Dunford, kriminalreporter för norra England, ut genom dörren.
Satans småspik.
M 1 tillbaka till Leeds, lastbilsträngsel och trögt flyt. Pressa Vivan upp till hundratio i regnet, bättre blev det inte.
Lokalradion:
»Sökandet efter den försvunna skolflickan Clare Kemplay från Morley fortsätter, medan oron växer…«
En blick på klockan sa mig vad jag redan visste:
Fyra på eftermiddagen betydde att tiden inte var på min sida, betydde att tiden inte var på hennes sida, betydde att det inte fanns tid att kolla upp gammalt material på försvunna barn, betydde inga frågor på presskonferensen klockan fem.
Fan, fan, fan.
Jag svängde snabbt av från motorvägen, vägde för och emot att ställa frågorna rätt ut, där och då klockan fem, utan att ha något mer än två gamla tanter att stödja mig på.
Två barn som försvunnit, Castleford och Rochdale, inga datum, bara gissningar.
Långskott i mörker.
Tryck på knappen, riksradion: sextiosju uppsagda på Kentish Times och Slough Evening Mail, journalistförbundets landsortsavdelning varslar om strejk från första januari.
Edward Dunford, landsortsjournalist.
Long shots kick de bucket.
Jag såg kriminalpolisöverintendent Oldmans min framför mig, jag såg min redaktörs min, och jag såg en lägenhet i Chelsea och en vacker söderbrud som hette Sophie eller Anna stänga dörren.
Du håller kanske på att bli flintis men det är inte nåt jävla Kojak det här.
Jag parkerade bakom Millgarth polisstation just som de höll på att packa ihop på torget, drivor av kålblad och rutten frukt i rännstenen, vägde mellan ligga lågt eller satsa på scoop?
Jag kramade om ratten och skickade upp en bön:
LÅT INGEN ANNAN JÄVEL STÄLLA FRÅGAN.
Jag tog det för vad det var, en bön.
Motorn tyst, en ny bön från ratten:
FÖR FAN KLANTA DIG INTE NU.
Uppför trappan och genom dubbeldörrarna, in på Millgarth polisstation igen.
Skitiga golv och gult sken, fyllesånger och kort stubin.
Jag lade upp mitt pressleg på disken, stationsbefälet lade upp ett senapigt smajl till svar:
»Inställt. Presskontoret ringde runt.«
»Skojar du? Varför det?«
»Inget nytt. Nio i morron bitti i stället.«
»Bra«, sa jag med ett brett flin och tänkte inga frågor då.
Stationsbefälet knep ihop.
Jag såg mig över axeln, öppnade plånboken. »Vad har du för stalltips då?«
Han tog plånboken, drog ut en femma och gav mig den tillbaka. »Det räcker så där, sir.«
»Och?«
»Det där var för fan en femma.«
»Och en femma säger att hon är död.«
»Stoppa pressarna för fan«, sa jag och gick ut igen.
»Hälsa Jack, hörru.«
»Ta dig i arslet.«
»Who loves you baby?«
Halv sex.
Tillbaka på redaktionen.
Barry Gannon bakom sina lådor, George Greaves framstupa över skrivbordet, Gaz på Sporten som snackar skit.
Skithögen Jack Whitehead syntes inte till.
Tack gode gud.
Fan, var i helvete var han då?
Paranoia:
Jag är Edward Dunford, kriminalreporter för norra England och så står det i vartenda jävla exemplar av Evening Post.
»Hur gick det?« Kathryn Taylor, fina lockar i luggen och en ful ljusgul tröja, stod upp bakom sitt skrivbord och satte sig direkt igen.
»Som smort.«
»Som smort?«
»Precis. Perfekt.« Jag kunde inte låta bli att flina.
Hon rynkade pannan. »Vad hände då?«
»Inget.«
»Inget?« Hon verkade helt förvirrad.
»Det blev inställt. Dom letar fortfarande. Har inget att komma med«, sa jag och tömde mina fickor på hennes bord.
»Jag menade begravningen.«
»Jaså.« Jag tog mina cigg.
Det ringde i telefonerna, knattrade om skrivmaskinerna.
Kathryn tittade på mitt anteckningsblock som låg på hennes skrivbord. »Men vad tror dom då?«
Jag krängde av mig jackan och tog hennes kaffemugg och tände en cigg, allt i en enda rörelse. »Hon är död. Du, sitter chefen i möte nu?«
»Jag vet inte. Jag tror inte det. Hur så?«
»Han måste greja en intervju med George Oldman åt mig. I morron bitti, före presskonferensen.«
Kathryn tog upp mitt anteckningsblock och började snurra det mellan fingrarna. »Hoppas kan man ju alltid.«
»Kan inte du snacka med Hadden. Han gillar dig«, sa jag och tog blocket ifrån henne.
»Driver du med mig?«
Jag behövde fan fakta, konkreta fakta.
»Barry!« Jag gastade över telefonerna, skrivmaskinerna och Kathryns skalle. »Får jag kolla en sak med dig när du har en minut över?«
Barry Gannon bakom sin mur av mappar: »Om det är absolut tvunget.«
»Hyggligt.« Jag kände plötsligt att Kathryn såg på mig.
Hon verkade arg. »Är hon död?«
»Döda kroppar toppar«, sa jag, gick bort till Barrys skrivbord och hatade mig själv.
Jag vände mig om. »För min skull, Kath?«
Hon reste sig och gick ut.
Helvete.
Jag tände en ny cigg, glöd mot glöd.
Barry Gannon, mager, singel och manisk, papper överallt, dränkt i siffror.
Jag satte mig på huk bredvid hans skrivbord.
Barry Gannon tuggade på blyertspennan. »Vadå?«
»Ouppklarade försvunna barn. Ett i Castleford och ett i Rochdale? Eventuellt.«
»Jodå. Rochdale måste jag kolla upp, men det i Castleford var 1969. Månlandningar. Jeanette Garland.«
Klockor ringde. »Och henne hittade dom aldrig?«
»Nej.« Barry tog pennänden ur munnen och blängde på mig.
»Hade polisen nåt alls?«
»Tveksamt.«
»Tack. Bäst jag sätter i gång då.«
»Ingen fara«, blinkade han.
Jag reste mig. »Hur går det med Dawsongate?«
»Fan vet jag.« Barry Gannon log inte, tittade ner i sina papper och siffror igen, tuggade på pennan.
Helvete.
Jag fattade vinken. »Hyggligt, Barry.«
Jag hade hunnit halvvägs tillbaka till mitt skrivbord, Kathryn in på redaktionen med ett leende hon försökte dölja, när Barry hojtade: »Ska du till pressklubben sen?«
»Om jag blir klar med allt det här.«
»Om jag kommer på nåt mer så ses vi där.«
Mer förvånad än tacksam. »Hyggligt, Barry. Uppskattas.«
Kathryn Taylor, inte skymten av ett leende. »Mr Hadden tar emot sin kriminalreporter för norra England prick sju.«
»Och när tar du emot din kriminalreporter för norra England?«
»På pressklubben sen, antar jag. Om det är tvunget.« Hon log.
»Det är tvunget«, sa jag och blinkade.
Bort genom korridoren, in i arkivet.
Gamla nyheter.
Ner i plåtlådorna, in i boxarna.
Tusen Ruby Tuesdays.
Jag tog rullarna, satte mig vid en läsapparat och trädde i mikrofilmen.
Juli 1969.
Jag vevade på, rubrikerna flög förbi:
B Specials, Bernadette Devlin, Wallace Lawler och I stället för strid – regeringsproppen om inskränkningar i fackliga rättigheter.
Wilson, Wilson, Wilson; som om Ted aldrig hade funnits.
Månen och skithögen Jack Whitehead var med överallt.
Och jag i Brighton, two thousand light years from home.
Försvunnen.
Bingo.
Jag började skriva.
»Så då gick jag igenom alla gamla mappar, snackade med några av grabbarna, ringde Manchester, och jag tror vi har en grej här«, sa jag och önskade att min chef kunde titta upp från högen med Hitta bolljäveln-fotona han hade på skrivbordet.
Bill Hadden tog ett förstoringsglas och frågade: »Har du pratat med Jack än?«
»Han har inte vart här.« Tack gode gud.
Jag skruvade på mig på stolen och tittade ut genom fönstret, tio våningar upp, över ett becksvart Leeds.
»Exakt vad är det du har då?« Hadden strök sig över silverskägget, kikade genom förstoringsglaset på sina fotografier.
»Tre mycket liknande fall…«
»I sammandrag?«
»Tre försvunna flickor. En åtta år, de två andra tio. 1969, 1972, i går. Alla försvann bara ett stenkast från hemmet, inom några kilometers avstånd från varandra. Det är rena upprepningen av Cannock Chase-morden.«
»Det får vi hoppas.«
»Håll tummarna.«
»Jag försökte vara ironisk. Sorry.«
»Jaha.« Jag skruvade på mig igen.
Hadden fortsatte kika med förstoringsglaset på de svartvita fotografierna.
Jag tittade på farsans klocka; fan snart halv nio.
»Jamen vad tror du då?« Dolde inte min irritation.
Hadden höll upp ett svartvitt foto på några av spelarna, en var Gordon McQueen på väg fram mot en krossboll. Det fanns ingen boll. »Gör du det här nån gång?«
»Nej«, ljög jag, för jag gillade inte leken vi skulle leka.
»Hitta bollen«, sa Bill Hadden, chefredaktör, »är skälet till att trettionio procent av männen ur arbetarklassen köper vår tidning. Vad säger du om det?«
Säg ja, säg nej, men låt mig slippa detta.
»Intressant«, ljög jag igen och tänkte fan raka motsatsen, tänkte att trettionio procent av männen ur arbetarklassen nog har drivit med dina marknadsundersökare.
»Men ärligt nu, vad tror du?« Hadden tittade ner, nu på några andra foton.
Överrumplad, riktigt äkta dum. »Om vadå?«
Hadden tittade upp igen. »Tror du på allvar att det kan vara samma man?«
»Ja. Jo, faktiskt.«
»Okej«, sa Hadden och lade ifrån sig förstoringsglaset. »Kriminalpolisöverintendent Oldman tar emot dig i morgon bitti. Han kommer inte att tacka dig för det här. Det han minst av allt behöver är någon jävla pedofilpanik. Han ber dig att inte skriva om det, du går med på det och han spelar tacksam. Och en tacksam kriminalpolisöverintendent är något som varje kriminalreporter för norra England bör skaffa sig.«
»Men…« Min hand var uppe i luften och den kände sig rätt fånig där.
»Men sen kör du på och tar fram allt du kan hitta om flickorna från Rochdale och Castleford. Prata med föräldrarna, om de går med på det.«
»Men av vilken anledning, om…«
Bill Hadden log. »Mänskligt lidande, fem år senare eller nåt i den stilen. Och sen, om du får rätt om det här, så är det inte vi som kommer sist ur startboxen.«
»Jag fattar«, sa jag med den julklapp jag alltid hade önskat mig, men i fel färg och storlek.
»Men gå inte för långt med George Oldman i morgon«, sa Hadden och sköt upp glasögonen mot näsroten. »Tidningen har utmärkta relationer med West Yorkshire Metropolitan, vår nya lokala poliskår. Jag vill gärna ha det så, i synnerhet nu.«
»Självklart.« Tänkte i synnerhet nu?
Bill Hadden lutade sig bakåt i sin stora skinnstol, armarna bakom nacken. »Du vet lika bra som jag att den här historien kan vara överspelad redan i morgon och är den inte det kommer den ändå att vara begravd lagom till jul.«
Min chefredaktör greppade förstoringsglaset igen. »Får fortfarande brev om Råttfångaren. Den gjorde du bra.«
»Tack då, mr Hadden.« Jag öppnade dörren.
»Du borde testa det här«, sa Hadden och knackade på ett fotografi. »Precis din grej.«
»Ja visst, det ska jag.« Jag stängde dörren.
Bakom dörren: »Och glöm inte att ta ett snack med Jack.«
Ett två tre för satan, nerför trappan och ut på gatan:
Pressklubben, under stenlejonens uppsikt, mitt i Leeds.
Pressklubben, efter elva, julrusch ett tag framöver.
Pressklubben, endast för medlemmar.
Edward Dunford, medlem, in från gatan och nerför trappan. Kathryn vid baren, en okänd fylltratt hänger över henne, hon fäster blicken på mig.
Fylltratten sluddrar: »Och ena lejonet säger till det andra fan vad tyst det är?«
Jag tittade bort mot den riktiga scenen och en kvinna i fjäderboa stod och ylade We’ve Only Just Begun. Två steg hitåt, två steg ditåt, världens minsta scen.
Upphetsningen fick magen att krympa, bröstet att svälla, en whisky med vatten i handen under glittret och julgransljusen, en bunt anteckningar i fickan, och jag tänker NU GÄLLER DET.
Inifrån rödskenet och svärtan vinkade Barry Gannon med en slapp hand. Jag tog mitt glas, lämnade Kathryn och gick bort till Barrys bord.
»Först rånar dom Wilson, sen två dar senare går den satans John Stonehouse upp i rök.« Barry Gannon förkunnar för fåren, håller hov som vanligt.
»Glöm inte Lucky sen då«, hånlog George Greaves, gammal i gamet.
»Och vad sägs om fanstyget med det där Watergate?« skrattade Gaz från Sporten, less på Barrys babbel.
Jag snodde en plats. Nickar runt: Barry, George, Gaz och Paul Kelly. Tjocke Bernard och Tom från Bradford två bord bort, Jacks polare.
Barry tömde sin öl. »Allting hänger ihop. Visa mig två grejer som inte hänger ihop.«
»Stoke City och division två«, garvade Gaz igen, mr Sport, och tände en ny cigg.
»Stor match i morron va?« sa jag, fotbollsfantast på deltid.
Gaz, äkta vrede i blicken. »Ren jävla skandal om det blir som förra veckan.«
Barry reste sig. »Nån som ska ha nåt mer?«
Nickar och grymtningar från samtliga, Gaz och George redo för ännu en helkvälls tugg om Leeds United, Paul Kelly tittade på klockan och skakade på huvudet.
Jag reste mig och hällde i mig det sista av whiskyn. »Jag hänger med.«
Kathryn satt i bortre änden av baren och pratade med bartendern och Steph, renskriverskan.
Barry Gannon, rätt vad det var: »Hur var tanken nu då?«
»Hadden har grejat en intervju med George Oldman åt mig i morron bitti.«
»Och varför strålar du inte som en sol?«
»Han vill inte att jag ska pressa Oldman om dom ouppklarade, bara kolla lite bakgrund för att få mer kött på benen, försöka snacka med föräldrarna om dom ställer upp.«
»God jul, herr och fru föräldrar till den försvunna, förmodligen döda. Här kommer tomten Eddie med gamla minnen och river upp alltihop igen.«
Tveklöst: »Dom följer med i allt som sägs om Clare Kemplay. Det rivs upp hur som helst.«
»I själva verket skulle du göra dom en tjänst. Ren katarsis.« Barry log en sekund och såg sig om i lokalen.
»Dom hänger ihop, jag är säker på det.«
»Men med vad? Tre stora öl och en…«
Inte riktigt med, fattar trögt: »En whisky och vatten.«
»Och en whisky och vatten.« Barry Gannon kastade en blick neråt bardisken på Kathryn. »Du är lycklig du, Dunford.«
Och jag, skakis av skuldkänslor och nerver, för mycket whisky, för lite whisky, konstigt samtal. »Vad menar du? Vad är det du tror?«
»Har du tid några timmar?«
Far åt helvete, för trött för att spela med. »Okej. Jag fattar.«
Men Barry hade vänt ryggen till för att prata med någon fjant i baren, pennsmal i flottig kastanjeröd kostym och orange tuppkam, nervösa svarta ögon flackar åt mitt håll över Barrys vänstra axel.
Billig jävla Bowie.
Jag försökte tjuvlyssna men Fjäderboan på den lilla scenen kastade sig in i Don’t Forget to Remember.
Jag tittade upp i taket, jag tittade ner i golvet och tillbaka mot baren.
»Har du kul?« Kathryns ögon var trötta.
Medan jag tänker nu kommer det. »Du vet hurdan Barry är. Blir lätt flegmatisk«, viskade jag.
»Flegmatisk? Det var ett stort ord i din mun.«
Struntar i en krok, nappar på en annan. »Och du då?«
»Och jag då vadå?«
»Har du kul?«
»Visst, jag älskar att stå ensam i en bar tolv dar före jul.«
»Du är inte ensam.«
»Jag var det tills Steph dök upp.«
»Du kunde ha satt dig hos oss.«
»Det där är ju löjligt.« Jag log.
»Okej då, eftersom du frågar, jag tar en vodka.«
»Tror jag tar samma.«
Den kalla luften gjorde inte mycket nytta.
»Jag älskar dig«, sa jag och kunde inte stå rak.
»Kom nu gubben, taxin väntar.« En kvinnas röst, Kathryns.
Den tallparfymerade doftgranen gjorde inte heller mycket nytta.
»Jag älskar dig«, sa jag bara.
»Säkrast för han att han inte spyr«, gapade pakichaffisen över axeln.
Jag kunde känna lukten av hans svett mitt i tallen.
»Jag älskar dig«, sa jag bara.
Hennes mamma låg och sov, pappan snarkade, och jag låg på knä framför toastolen.
Kathryn öppnade dörren och tände lampan och snodde mig på lite stolthet till.
Det sved och det värkte när det kom upp alltihop, men jag ville att det aldrig skulle sluta. Och när det ändå gjorde det satt jag länge och glodde på whiskyn och skinkan, på sörjan i muggen och sörjan på golvet.
Kathryn lade händerna på mina axlar.
Jag försökte känna igen rösten i mitt huvud som sa det finns faktiskt dom som tycker synd om honom, det hade jag aldrig trott var möjligt.
Kathryn stack in händerna under mina armhålor.
Jag ville aldrig mer stå på mina ben. Och när jag ändå till slut gjorde det började jag gråta.
»Kom här gubben«, viskade hon.
*
Jag vaknade tre gånger den natten av samma dröm.
Varje gång tänkte jag nu är det bra, nu är det bra, somna om nu.
Varje gång samma dröm: en kvinna på en radhusgata, som drar ihop en röd kofta om bröstet, och skriker ut tio års vrål rakt i ansiktet på mig.
Varje gång en kråka, eller någon sådan stor svart sak, som störtar ner från en himmel i tusen grå toner och klöser i hennes vackra blonda hår.
Varje gång jagar den henne nerför gatan, ute efter hennes ögon.
Varje gång stelfrusen, vaknar kallsvettig, tårar på kudden.
Varje gång ler Clare Kemplay mot mig från det mörka taket.