FEM i åtta på morgonen.
Lördag 14 december 1974.
Jag satt på kriminalpolisöverintendent George Oldmans tillfälliga tjänsterum och mådde apa.
Det var ett kalt rum. Inga fotografier, inga diplom, inga priser.
Dörren öppnades. Det svarta håret, det vita ansiktet, den utsträckta handen, det fasta greppet.
»Välkommen, mr Dunford, trevligt. Hur står det till med Jack Whitehead och er käre chef?«
»Bra tack«, sa jag och satte mig igen.
Inget leende. »Sitt, för all del. Lite te?«
Jag svalde och sa: »Visst. Tack.«
Kriminalpolisöverintendent George Oldman intog sin stol, drämde till en knapp på skrivbordet och flåsade i snabbtelefonen: »Hallå Julie. Te för två när du har tid.«
Det där ansiktet och det där håret, nära och tätt inpå, en smältande svart plastpåse som droppar över en skål med mjöl och ister.
Jag bet ihop mina oxeltänder, hårt.
Bakom honom, genom de grå fönstren på Millgarth polisstation, kom en svag solstråle och blänkte i hans oljiga hår.
Jag ville spy.
»Sir«, jag svalde igen. »Polisöverintendent…«
De små hajögonen synade mig från topp till tå. »Fråga på du«, sa han och blinkade.
»Jo jag undrade om, ja, om det har hänt nåt nytt?«
»Ingenting«, dundrade han. »Trettiosex timmar och inte ett skit. Hundra konstaplar, förutom släktingar och grannar. Ingenting.«
»Vad är er personliga…«
»Död, mr Dunford. Den stackars lilla flickan är död.«
»Jag undrade mest vad ni…«
»Det är jävligt våldsamma tider vi lever i, grabben.«
»Ja«, sa jag mesigt och tänkte men hur kommer det sig att dom enda ni tar fast nån gång är ziggar, tokdårar och paddysar.
»Det vi kan hoppas på nu är att vi snabbt hittar kroppen.«
Jag kände modet återvända: »Så vad tror ni…«
»Kan inte göra nånting utan ett lik. Viktigt för familjen också, i långa loppet.«
»Så vad kommer…«
»Höra med dårkistorna, kolla vilka som fått permis lite för tidigt.« Det var nästan så att han log, och övervägde att blinka igen.
Jag hade svårt att få luft. »Och beträffande Jeanette Garland och Susan Ridyard?«
Kriminalpolisöverintendent George Oldman gläntade på munnen en aning, och drog en tjock våt röd och gul tunga över den smala underläppen.
Jag trodde jag skulle skita på mig direkt där, mitt på hans kontor.
George Oldman halade in tungan och stängde munnen, borrade in de små svarta ögonen i mina.
Det hördes en lätt knackning och Julie kom in med två tekoppar på en billig blommig bricka.
George Oldman släppte mig inte med blicken när han log och sa: »Tack för det, Julie lilla.«
Julie stängde dörren efter sig.
Osäker på om jag hade min talförmåga kvar började jag mumla: »Jeanette Garland och Susan Ridyard blev båda…«
»Jag vet för satan vad det handlar om, mr Dunford.«
»Ja, jag bara undrade, med tanke på Cannock Chase…«
»Vad fan vet du om Cannock Chase?«
»Likheterna…«
Oldman slog näven i skrivbordet. »Raymond Morris har fan suttit bakom lås och bom sedan nittonhundrasextioåtta.«
Jag höll ögonen på de två små vita kopparna på skrivbordet, och såg hur de skallrade. Så lugnt och oberört jag bara kunde sa jag: »Ursäkta mig. Vad jag menade var att i det fallet var det tre små flickor som blev mördade och det visade sig vara en enda mans verk.«
George Oldman lutade sig framåt, med armarna på skrivbordet, och fräste: »De där små töserna blev våldtagna och mördade, Gud hjälpe dem. Och vi hittade deras lik.«
»Men ni sa…«
»Jag har inga lik, mr Dunford.«
Återigen svalde jag och sa: »Men Jeanette Garland och Susan Ridyard har varit försvunna i över…«
»Du tror visst du är enda idioten som kan lägga ihop två och två, din självgoda lilla snorunge«, sa Oldman stillsamt och tog en klunk te, med ögonen på mig. »För helvete, min senila gamla morsa hade grejat det.«
»Jag undrade bara vad ni ansåg…«
Kriminalpolisöverintendent Oldman smällde händerna mot låren och lutade sig bakåt. »Nå, men vad har vi då enligt dig?« log han. »Tre flickor som saknas. Lika gamla, åtminstone någorlunda jämnåriga. Inga lik. Castleford och…«
»Rochdale«, viskade jag.
»Rochdale och så Morley nu då. Ungefär tre år mellan varje försvinnande?« sa han och lyfte ett smalt ögonbryn åt mitt håll.
Jag nickade.
Oldman tog upp ett maskinskrivet papper från skrivbordet. »Men vad sägs om de här då?« sa han och skjutsade papperet över skrivbordet ner på golvet framför mina fötter och rabblade utantill: »Helen Shore, Samantha Davis, Jackie Morris, Lisa Langley, Nichola Hale, Louise Walker, Karen Anderson.«
Jag tog upp listan.
»Försvunna, hela jävla bunten. Och det bara från och med sjuttiotre«, sa Oldman. »Visst, lite äldre, det är sant. Men de var alla under femton när de försvann.«
»Väldigt tråkigt«, mumlade jag och höll fram papperet ovanför bordsskivan.
»Behåll det. Skriv en artikel om dem för fan.«
Det ringde i en telefon på skrivbordet, en lampa blinkade. Oldman suckade och sköt den ena vita koppen närmare mig. »Drick nu innan det blir kallt.«
Jag gjorde som jag blev tillsagd, lyfte koppen och svepte blasket i en enda kall klunk.
»Rent ut sagt, grabben, jag gillar inte hafsverk och jag gillar inte tidningar. Du har ditt jobb att sköta…«
Edward Dunford, kriminalreporter för norra England, kommer in i andra andningen och studsar från repen. »Jag tror inte ni kommer att hitta nåt lik.«
Kriminalpolisöverintendent George Oldman log. Jag tittade ner i min tomma tekopp.
Oldman skrattade högt när han reste sig. »Och det ser du i dina jävla teblad då va?«
Jag ställde koppen på skrivbordet, vek ihop den maskinskrivna namnlistan.
Det ringde i telefonen igen.
Oldman gick bort till dörren och öppnade den. »Sköt du ditt grävande så sköter jag mitt.«
Jag hade ställt mig upp, darrig i både ben och mage. »Tack för att ni tog er tid.«
Han klämde till om axeln på mig när jag passerade. »Bismarck sa en gång att en journalist är en man som har valt fel yrke. Du borde kanske blivit snut, Dunston.«
»Tack«, sa jag med allt mod jag kunde uppbåda, och tänkte ja då skulle åtminstone en av oss vara det.
Oldman klämde plötsligt åt hårdare, som om han läste mina tankar. »Har vi träffats förut, hör du?«
»För länge sen«, sa jag och kom loss med viss möda.
Telefonen på skrivbordet ringde och blinkade igen, länge och ilsket.
»Inte ett ord«, sa Oldman och föste ut mig genom dörren. »Inte ett enda jävla ord.«
»Dom hade huggit av den vingarna. Svanjäveln levde fortfarande alltså«, smålog Gilman från Manchester Evening News när jag tog min plats en trappa ner.
»Nu skarvar du väl?« sa Tom från Bradford och lutade sig framåt från raden bakom.
»Icke. Kapade vingarna rakt av och lät den stackarn bara ligga där.«
»Helvete«, visslade Tom från Bradford.
Jag kastade en blick omkring mig i konferensrummet, påpucklad av boxningsbilderna igen, men den här gången ingen TV, ingen radio. De varma lamporna var släckta, välkomna alla amatörer.
Bara tidningspojkarna var här.
Jag kände en knuff i sidan. Det var Gilman igen.
»Hur var det i går?«
»Jo ja, du vet…«
»Fy fan, ja.«
Jag tittade på farsans klocka och tänkte på Henry Cooper och min moster Annes man Dave, som var lik Henry, och att morbror Dave inte hade varit där i går, tänkte på den goda doften av Brut.
»Såg du knäcket Barry gjorde på den där tjejen?« Det var Tom från Bradford, andades whisky i örat på mig, hoppas bara jag inte stank så själv.
Och jag spetsar öronen. »Vadå för tjej?«
»Tjejen från Petrovka?« garvade Gilman.
»Nä, hon som kom in på Oxford. Åtta år eller vad fan hon var.«
»Verkade vara en riktig liten käring.«
»Barry sa att hennes farsa var värre.« Skrattade fortfarande och alla skrattade med.
»Och han följer väl med henne och så, va?« sa Gilman.
Ett Nytt Nylle bakom oss, bredvid Tom, som skrattar med: »Jäkla lyllis. Med alla studentbrudar och allting.«
»Tror inte det«, viskade jag. »Barry sa att pappan bara hade ögon för en enda liten fröken. Sin Ruthie.«
»Ju yngre, desto bättre«, sa två av oss i mun på varandra.
Alla garvade.
»Du menar fan inte allvar?« Tom från Bradford skrattade inte. »Han är ett jävla svin, den där Barry.«
»Dirty Barry«, skrattade jag.
Nya Nyllet sa: »Vilken Barry?«
»Barry Bakväg. Jävla bög«, fräste Gilman.
»Barry Gannon. Han jobbar på Post med Eddie här«, sa Tom från Bradford till Nya Nyllet. »Han var snubben jag pratade om.«
»John Dawson-grejen?« sa Nya Nyllet och tittade på klockan.
»Jepp. Förresten, på tal om svin, hörde ni om Kelly?« Nu var det Toms tur att viska. »Träffade Gaz i går kväll och han sa att Kelly inte kom till träningen i går och han skulle inte lira i morron.«
»Kelly?« Nya Nyllet igen. Riks, inte lokal. Jäkla lyllis. Det sög till i maggropen, storyn blir riks, min story.
»Rugby«, sa Tom från Bradford.
»Union eller League?« sa Nya Nyllet, fan, Fleet Street helt klart.
»Käften«, sa Tom. »Vi snackar om Wakefield Trinitys stora vita hopp.«
Jag sa: »Träffade hans kusin Paul i går kväll. Han sa inget.«
»Idioten bara stack utan snack, säger Gaz i alla fall.«
»Nån brud igen«, sa Gilman från Manchester Evening News, ointresserad.
»Nu så«, viskade Nya Nyllet.
Sidodörren öppnas, allt blir tyst och trögt igen.
Kriminalpolisöverintendent George Oldman, några civilare och en i uniform.
Inga anhöriga.
Flocken känner lukten av död Clare.
Flocken tänker inget lik.
Flocken tänker inget nytt.
Flocken känner lukten av död story.
Kriminalpolisöverintendent George Oldman ser mig rakt i ögonen med rent hat, hotar mig.
Och jag känner den goda doften av Brut och tänker SPLASH IT ALL OVER.
De första loskorna från ett skyfall.
Körde sakta västerut från Leeds, mot Rochdale, anteckningarna i knät, sneglande på fasaderna till nedsläckta fabriker och tysta manufakturer:
Valaffischer, dravel och klister.
Ena cirkusen bredvid den andra, här i dag, glömd i morron.
Storebror ser dig.
Rädslan urholkar själen.
Jag knäppte på min Philips Pocket Memo, lyssnade igenom presskonferensen medan jag körde, uppmärksam på detaljerna.
Det hade varit bortkastad tid för alla utom för mig, inga nyheter är goda nyheter för Edward Dunford, kriminalreporter för norra England, som går på magkänslan.
»Givetvis ökar oron alltmer…«
Oldman hade hållit sig till sin version: inte ett skit trots alla hans bästa polismäns bästa insatser.
Allmänheten hade kommit med information och tänkbara iakttagelser, men hittills hade alla de bästa polismännen ingenting konkret att följa upp.
»Vi vill understryka att den som kan ha något att berätta, hur trivialt det än kan tyckas vara, utan dröjsmål bör kontakta närmaste polismyndighet, eller ringa…«
Och sedan var det en stunds lönlösa frågor och svar.
Jag höll käft, inte ett enda jävla ord.
Oldman, vartenda svar han gav gick direkt till mig, fixerad blick, inte en blinkning.
»Tack då, mina herrar. Vi får sätta punkt där…«
Och just när han reste sig gjorde kriminalpolisöverintendent Oldman Den Stora Blinkningen åt mig.
Gilmans röst i slutet av bandet: »Vad fan sysslar ni med ni två?«
Gasen i botten med Leeds i ryggen, så jag stängde av bandet, slog på värmen och radion, och hörde på medan oron växte alltmer på lokalstationerna och en story växte på riks.
Varenda jävel nappar, en story som vägrar lägga sig ner och dö.
Jag gav dem en dag till utan lik innan den åkte in på sidan två, sedan polisens rekonstruktion nästa fredag för att fira enveckasjubileum och ett snabbt återbesök på Ettan.
Sedan var det lördagseftermiddagens sport hela vägen.
Med en arm på ratten släckte jag radion och bläddrade igenom Kathryns snyggt maskinskrivna A4 som jag hade i knät. Jag tryckte på rec på min Pocket Memo och började rabbla:
»Susan Louise Ridyard, tio år. Försvunnen sedan 20 mars 1972. Sågs senast utanför Holy Trinity lågstadieskola, Rochdale, fem i fyra på eftermiddagen.
Omfattande polisinsatser och rikstäckande publicitet har gett noll och intet, nada. George Oldman ledde utredningen trots att det var ett jobb för Lancashire. Bad om det.«
»Castleford och…?«
»Rochdale.«
Du ljuger din jävel.
»Officiellt utreds fallet fortfarande. Stabila föräldrar, två andra barn. Föräldrarna sätter regelbundet upp nya anslag överallt i landet. Tagit fler lån på huset för att ha råd.«
Jag stoppade bandet, flinade ett stort Ta dig i arslet åt Barry Gannon, fullt på det klara med att makarna Ridyard skulle sitta där på plats när jag kom och inte hade något nytt med mig annat än dagsfärsk publicitet.
Jag körde in någonstans i utkanten av Rochdale och stannade vid en nymålad klarröd telefonhytt.
Femton minuter senare backade jag in på bilplatsen utanför mr och mrs Ridyards parhus i en stillsam del av Rochdale.
Det vräkte ner.
Mr Ridyard stod på tröskeln.
Jag klev ur bilen och sa: »God morgon.«
»Man får låtsas som om det regnar«, sa mr Ridyard.
Vi tog i hand och han visade mig genom en liten hall in i det dunkla vardagsrummet.
Mrs Ridyard satt i soffan med tofflor på fötterna och en tonårsflicka och en tonårspojke på var sin sida. Hon höll armarna om dem.
Hon kastade en blick på mig, sa lågt: »Gå och städa era rum«, och tryckte dem mot sig först innan hon släppte dem.
Barnen gick därifrån med blicken i mattan.
»Varsågod och sitt«, sa mr Ridyard. »Nån som vill ha en kopp te?«
»Ja tack«, sa jag.
»Du med?« sa han till sin fru samtidigt som han gick ut i hallen.
Mrs Ridyard var någon helt annanstans.
Jag slog mig ner mittemot soffan och sa: »Trevligt hus.«
Mrs Ridyard blinkade i skumrasket och drog i huden på sina kinder.
»Verkar vara ett trevligt område det här«, tillade jag varpå orden dog ut men inte tillräckligt snabbt.
Mrs Ridyard satt ytterst på soffkanten och tittade rakt genom rummet på ett skolfoto av en liten flicka. Det stack ut mellan två julkort som stod ovanpå TV:n. »Det var en underbar utsikt här innan de byggde de där nya husen.«
Jag tittade ut genom fönstret, på de nya husen tvärsöver gatan som hade förstört utsikten och inte såg så nya ut längre.
Mr Ridyard kom in med te på en bricka och jag tog fram mitt anteckningsblock. Han satte sig bredvid sin fru i soffan och sa: »Ska jag servera?«
Mrs Ridyard slutade stirra på fotot och riktade blicken mot blocket jag höll i.
Jag böjde mig framåt i stolen. »Som jag sa i telefon, min chefredaktör och jag tänkte att det skulle passa bra… det skulle vara intressant att göra en uppföljare och…«
»En uppföljare?« sa mrs Ridyard som fortfarande stirrade på mitt anteckningsblock.
Mr Ridyard räckte mig en kopp te. »Har det här nåt samband med den lilla flickan i Morley?«
»Nej. Eller nja, inte uttryckligen.« Pennan kändes vinglig och varm i handen, anteckningsblocket hindersamt och hotfullt.
»Handlar det om Susan?« En tår föll ner på mrs Ridyards kjol.
Jag tog mig samman. »Jag förstår att det känns svårt, men vi vet ju hur mycket tid ni liksom har offrat på det här och…«
Mr Ridyard ställde ifrån sig koppen. »Offrat?«
»Ni har gjort så väldigt mycket båda två för att folk inte ska glömma Susan, för att hålla liv i utredningen.«
Liv, fan också.
Varken mr eller mrs Ridyard sa något.
»Och jag vet att ni måste ha känt…«
»Känt?« sa mrs Ridyard.
»Att ni känner…«
»Förlåt, men du har inte en aning om vad vi känner.« Mrs Ridyard skakade på huvudet, läpparna fortsatte att röra sig när orden tog slut, tårarna föll tätare.
Mr Ridyard såg på mig, och hans blick var fylld av ursäkter och skam. »Vi hade hämtat oss riktigt bra innan det här hände, eller hur?«
Jag tittade ut genom fönstret på de nya husen tvärsöver gatan där det fortfarande var tänt mitt på dagen.
»Hon kanske har kommit hem nu«, sa mrs Ridyard lågt och gned in tårarna i kjolen.
Jag reste mig. »Förlåt mig, jag har redan stört er alldeles för länge.«
»Beklagar«, sa mr Ridyard när han följde mig till dörren. »Vi hade hämtat oss riktigt bra. Det hade vi faktiskt. Men det rev upp allting igen, det här i Morley.«
I dörren vände jag mig om och sa: »Det var bara det att när jag gick igenom all press och mina anteckningar tyckte jag att det verkade som om polisen inte hade några uppslag alls. Så jag undrade om det var nåt mer som ni tyckte att dom kunde ha gjort?«
»Nåt mer?« sa mr Ridyard och log nästan.
»Nåt uppslag som…«
»Dom satt här i vårt hem i två veckors tid, George Oldman och hans män och ringde på vår telefon…«
»Och det var ingenting…«
»En vit skåpbil, det var banne mig det enda dom tjatade om.«
»En vit skåpbil?«
»Att om dom bara hittade den där vita skåpbilen då skulle dom hitta våran Susan.«
»Och inte betalade dom räkningen heller.« Mrs Ridyard, röd i ansiktet, stod längst bort i hallen. »Nära att vi fick telefonen avstängd.«
Uppe i trappan såg jag de andra barnen sticka huvudet över räcket.
»Tack då«, sa jag och tog mr Ridyard i hand.
»Tack, mr Dunford.«
Jag satte mig i Vivan och tänkte herregud i helvete.
»God jul«, ropade mr Ridyard.
Jag böjde mig sidlänges över anteckningsblocket och skrev bara två ord: Vit skåpbil.
Jag höjde handen i en vinkning åt mr Ridyard som stod ensam kvar i dörren, täppte igen om mina förbannelser.
En enda tanke: Ring Kathryn.
»Det var en jävla mardröm.« Tillbaka i den klarröda telefonhytten, jag stoppade ner ett mynt till, hoppade från fot till fot, höll på att frysa arslet av mig. »Men i alla fall så säger han plötsligt att det var ju den där vita skåpbilen, men jag kan inte minnas nåt om en vit skåpbil, gör du det?«
Kathryn i andra änden bläddrade instämmande i sina egna anteckningar.
»Stod det inte med i nån efterlysning om tips?«
Kathryn sa: »Nej, inte vad jag kan minnas.« Jag hörde sorlet från redaktionen i hennes ände. Jag kände mig för långt borta. Jag ville vara där nu genast.
»Några meddelanden?« frågade jag och försökte hantera luren, blocket, pennan och en cigg på samma gång.
»Bara två. Barry och…«
»Barry? Sa han vad det gällde? Är han där nu?«
»Nej, nej. Och en inspektör Craven…«
»Inspektör vem?«
»Craven.«
»Har ingen jävla aning. Craven? Sa han vad han ville?«
»Nej, men han sa att det var viktigt.« Kathryn lät sur.
»Om det var så jävla viktigt skulle jag veta vem han var. Ringer han igen så be honom säga vad han vill, hör du.« Jag släppte ciggen i vattenpölen på hyttgolvet.
»Vart ska du nu?«
»Puben, vart annars? Lite gammal lokalfärg kan vara bra. Sen kör jag raka vägen hem. Vi syns.«
Jag lade på och kände mig plötsligt jävligt härsken.
Hon såg på mig från andra sidan baren på The Huntsman.
Jag hajade till, sedan tog jag mitt glas och gick bort till henne, dragen av hennes ögon, uppsatt med häftstift vid toaletterna, ovanför cigarettautomaten, längst in i andra änden av baren.
Susan Louise Ridyard log med stora vita tänder för sitt skolfoto, fast blicken sa att luggen var lite för lång och det gjorde att hon såg generad och ledsen ut, som om hon visste vad som skulle hända sedan.
Ovanför var det största ordet rött och det löd: Försvunnen.
Nedanför stod en sammanfattning av hennes liv och sista dag, bådadera så korta.
Sist en vädjan om tips och information och tre telefonnummer.
»Ska du ha en till?«
Med ett ryck, tillbaka till ett tomt glas. »Visst. Bara en till.«
»Reporter, va?« sa bartendern och hällde upp ölen.
»Syns det så tydligt?«
»Jo, man har ju haft några stycken av din sort här.«
Jag lade fram exakt trettiosex pence. »Tack.«
»Du kommer från?«
»Post.«
»Nåt nytt?«
»Försöker bara hålla liv i storyn, du vet. Vi vill inte att folk ska glömma.«
»Det är ju hedervärt får man säga.«
»Har just varit och pratat med mr och mrs Ridyard«, sa jag, slog mig i slang.
»Jaha ja. Derek tittar in lite då och då. Folk säger att hon inte mår nåt vidare.«
»Nej.« Jag nickade. »Det verkar inte som om polisen haft så mycket att gå på?«
»Hela gänget brukade käka här när det höll på som värst.« Bartendern, troligen pubägaren, vände sig bort för att betjäna en kund.
Jag spelade ut mitt enda kort. »Fast jag hörde nåt om en skåpbil. En vit skåpbil?«
Bartendern sköt långsamt in kassalådan, rynkade pannan. »En vit skåpbil?«
»Ja. Polisen sa till Ridyards att dom spanade efter en vit skåpbil.«
»Minns inget om det«, sa han, hällde upp en ny öl, nu var det fullt upp med lördagslunchen. Han tog emot en ny beställning och sa: »Känslan jag fick var att dom trodde det var zigenare.«
»Zigenare«, muttrade jag och tänkte jaha, nu var det dags igen.
»Jomän. Dom hade vart igenom här veckan innan och firat sin helg. Kan tänkas nån av dom hade en vit skåpbil.«
»Kan tänkas«, sa jag.
»En till?«
Jag vände mig om mot affischen och ögonen som visste. »Tack, det är bra.«
»Vad tror du själv?«
Jag vände mig inte om. Det sved i bröstet och i magen, ölen gjorde det värre, och det sa mig att jag borde ha ätit något.
»Jag tror inte dom nånsin kommer att hitta henne«, viskade jag.
Jag ville köra tillbaka till mr och mrs Ridyard och be om ursäkt. Jag tänkte på Kathryn.
Mannen i baren sa: »Vad tror du inte?«
»Har ni telefon?«
»Där«, smålog tjockisen och pekade bredvid min armbåge.
Det sket jag i. Jag vände ryggen åt igen.
Hon svarade på andra signalen.
»Du. Det där i går alltså, jag…«
»Eddie, tack gode gud. Det är presskonferens på Wakefield polisstation klockan tre.«
»Vad fan säger du. Varför?«
»Dom har hittat henne.«
»Helvete.«
»Hadden har försökt…«
»Jävlar!«
Edward Dunford, kriminalreporter för norra England, ut från The Huntsman fort som fan.
Wakefield polisstation, Wood Street, Wakefield.
En minut i tre.
En minut till avspark.
Och jag uppför trappan och in genom ena dörren, kriminalpolisöverintendent Oldman in genom den andra.
Konferensrummet tyst som en skräckfilm.
Oldman, flankerad av två civilare, sätter sig vid ett bord och bakom en mick.
Längst fram Gilman, Tom, Nya Nyllet, och SKITHÖGEN JACK WHITEHEAD.
Eddie Dunford, kriminalreporter för norra England, längst bak, bakom TV-lamporna och kamerorna, teknikdårar som viskar om några satans kabeljävlar.
Skithögen Jack Whitehead med min jävla story.
Kameror blixtrade.
Kriminalpolisöverintendent Oldman ser förvirrad ut, en främling på den här stationen, i dessa tider:
Men det här var hans folk, hans stund.
Han svalde och började:
»Mina herrar. Runt klockan nio och trettio i dag påträffades en ung flicka död i Devil’s Ditch av hantverkare här i Wakefield.«
Han tog en klunk vatten.
»Den döda har identifierats som Clare Kemplay, den flicka som försvann på väg hem från skolan i Morley i torsdags.«
Anteckna, anteckna för helvete.
»I nuläget har den exakta dödsorsaken ännu inte fastställts. Men vi har startat upp en fullskalig mordutredning. Arbetet ska ledas av mig personligen härifrån Wood Street.«
Ytterligare en klunk vatten.
»En preliminär medicinsk undersökning har utförts och offentlige rättsläkaren dr Alan Coutts kommer att göra obduktionen senare i kväll på Pinderfields sjukhus.«
Folk kollar stavningen, kikar på grannens anteckningar.
»På det här stadiet i utredningen är det allt jag kan säga. Men som talesman för såväl familjen Kemplay som för hela West Yorkshire Metropolitans poliskår upprepar jag vår vädjan om att den eller de som har gjort några iakttagelser omgående kontaktar närmaste polisstation. Vi skulle i synnerhet vilja tala med personer som var i närheten av Devil’s Ditch mellan midnatt i fredags och klockan sex i morse och som har sett något över huvud taget, framför allt parkerade fordon. Vi har också öppnat en tipstelefon, så den som har något att berätta kan ringa dit på Wakefield 3838. Alla samtal behandlas strängt konfidentiellt. Tack då, mina herrar.«
Oldman reste sig, händerna var redan uppe som en sköld mot spärrelden av frågor och blixtar. Han ruskade långsamt på huvudet, mumlade ursäkter han inte menade, svepskäl han inte hade, fast i fällan som nån jävla King Kong på toppen av Empire State.
Jag iakttog honom, iakttog hans ögon när de for över rummet, mitt hjärta bultade, min mage knöt sig när jag läste de där ögonen:
SE MIG NU.
En stöt på axeln, rök rakt i ansiktet. »Kul du kunde komma, Scoop. Chefen vill snacka med dig på stört.«
Öga mot öga med den jävla bakåtslickade mardrömsråttan som jagar mig, Jackaset Whitehead; whisky på andedräkten, leende på läpparna.
Flocken tränger sig förbi oss, kutar till sina telefoner och sina bilar, svär över Oldmans hopplösa tajming.
Jackaset Whitehead, blinkar stora blinket, måttar på skoj ett slag mot käken. »Morronstund och så vidare du vet.«
Fan.
Fan, fan, fan.
M 1 tillbaka till Leeds.
Fan, fan, fan.
Stora feta grå skivor av lördagseftermiddagshimmel som går över i natt omkring mig.
Ögonen öppna efter den jäveln Jack Whiteheads Rover.
Fan, fan, fan.
Rattar runt efter Radio Leeds.
»Den försvunna skolflickan från Morley, Clare Kemplay, påträffades död av hantverkare tidigt i morse, i en grusgrop i Wakefield som kallas Devil’s Ditch. Vid en presskonferens som hölls på Wakefields polisstation tillkännagav kriminalpolisöverintendent George Oldman att en omfattande jakt på mördaren har dragits i gång, och han vädjade till eventuella vittnen att höra av sig: ›Som talesman för såväl familjen Kemplay som för hela West Yorkshire Metropolitans poliskår upprepar jag vår vädjan…‹«
Fan.
»Nån är det som sätter press på dig. Det är fan nån jävel som sätter press på dig!«
»Du har fullständigt fel och hyfsa till tonen om jag får be.«
»Ursäkta, men du vet hur nära jag är…«
Orden blev ohörbara igen och jag gav upp mina försök att höra vad som utspelades där inne. Haddens dörr var kraftigare än den såg ut och att sekreteraren Tjock-Steph skrev på maskin gjorde inte saken bättre.
Jag tittade på farsans klocka.
Dawsongate: Stadsfullmäktigepengar som gått till egna villor; sekunda byggmaterial till kommunala bostäder, handtryckningar laget runt.
Barry Gannons baby, hans käpphäst.
Tjock-Steph tittade upp från skrivmaskinen igen och log medlidsamt, snart är det din tur tänkte hon väl.
Jag log tillbaka och undrade om hon verkligen gillade att ha Jack i röven.
Barry Gannons röst steg på nytt inifrån Haddens rum. »Jag vill bara åka ut till henne. Hon skulle för helvete inte ringt tillbaka om hon inte hade velat prata.«
»Hon är inte riktigt frisk, det vet du ju. Det är inte etiskt. Det är inte korrekt.«
»Etiskt!«
Helvete. Det här skulle fan ta hela jävla natten.
Jag reste mig, tände en cigg till och började vanka runt igen. »Fan, fan, fan« höll jag på.
Tjock-Steph tittade upp igen, sur nu förstås men inte hälften så sur som jag. Våra ögon möttes, hon fortsatte knattra.
Jag tittade på farsans klocka igen.
Gannon tjafsade i det oändliga med Hadden om det förbannade Dawsongate, skit som ingen annan än Barry var det minsta intresserad av eller ville läsa något om, medan skithögen Jack Whitehead en trappa ner broderade på årets största jävla story.
En story som alla vill läsa.
Min story.
Plötsligt slängdes dörren upp och ut kom Barry Gannon med världens smajl. Han stängde dörren stillsamt efter sig och blinkade åt mig. »Det är mig du ska tacka.«
Jag skulle säga något, men han satte fingret mot läpparna och var redan på väg bort i korridoren, glatt visslande.
Dörren öppnades igen. »Beklagar att du fick vänta. Kom in«, sa Hadden i skjortärmarna, huden bakom silverskägget blänkte röd.
Jag gick efter honom in, stängde dörren och satte mig. »Ni ville tala med mig?«
Bill Hadden slog sig ner bakom sitt skrivbord och log som Tomtefan själv. »Jag ville förvissa mig om att ingen går och tjurar efter det här i dag.« Han höll upp ett ex av Sunday Post för att understryka vad han menade.
MÖRDAD.
Jag sneglade på den stora svarta feta rubriken och glodde sedan på bylinen nedanför, ännu större, svartare, fetare:
AV JACK WHITEHEAD, ÅRETS KRIMINALREPORTER.
»Tjurar?« sa jag och fattade inte om jag blev pikad eller blidkad, hetsad eller tröstad.
»Nej, jag bara hoppas att du inte tror att du på nåt sätt blev petad från storyn.« Haddens leende var en smula blekt.
Jag kände mig totalt jävla paranoid, som om Barry hade lämnat sin egen paranoia utsmetad över hela rummet. Jag hade inte den blekaste om varför vi över huvud taget hade det här samtalet.
»Så jag ska släppa den då?«
»Nej nej. Inte alls.«
»Nähä. Men då fattar jag inte vad det var som hände förut i dag.«
Hadden log inte. »Du var inte här.«
»Kathryn Taylor visste var jag var.«
»Det gick inte att nå dig. Så jag fick skicka Jack.«
»Det förstår jag. Och nu är det Jacks story då?«
Hadden började le så smått igen. »Nej. Ni får bevaka den gemensamt. Glöm inte att Jack var tidningens…«
»Kriminalreporter för norra England i tjugo år, jo tack, jag vet. Han talar för fan om det för mig varannan dag minst.« Jag överväldigades av fasa och förtvivlan.
Hadden reste sig, tittade ut över ett kolsvart Leeds, ryggen vänd mot mig. »Du kanske skulle ta och lyssna lite mer på vad Jack kan berätta.«
»Hur menar ni då?«
»Jo men Jack har trots allt skaffat sig finfina jobbrelationer med en viss kriminalpolisöverintendent.«
Jag ilsknade till: »Då kan vi ju lika gärna få saken ur världen och göra Jack till redaktionschef när vi ändå håller på.«
Hadden vände sig från fönstret igen och log, som om han nästan tänkte låta det passera. »Det låter inte precis som om du lyckats skapa så värst många goda relationer, va?«
Det blev spänt och skakigt i bröstet. »Har George Oldman sagt nåt?«
»Nej, men det har Jack.«
»Jaså. Så var det med det då«, sa jag och kände att nu var det inte i mörkret jag famlade, snarare ute i kylan.
Hadden satte sig igen. »Vi tar och glömmer det, hör du. Det var lika mycket mitt fel som någon annans. Jag har flera andra saker som jag vill att du kollar upp.«
»Men…«
Hadden höjde handen. »Jag tror att vi kan enas om att din lilla teori tycks ha blivit kullkastad av dagens händelser så…«
Hej då Jeanette. Hej då Susan.
»Men…« mumlade jag.
»Tack«, log Hadden med handen i vädret igen. »Vi kan släppa försvunnen-vinkeln nu.«
»Jag vet. Men det här då?« sa jag och pekade på rubriken på hans skrivbord. »Hur blir det med Clare?«
Hadden skakade på huvudet och stirrade stint på tidningen. »Förfärligt.«
Jag nickade och förstod att jag hade förlorat.
»Men nu är det jul«, sa han, »och det blir antingen löst i morron eller aldrig. I vilket fall som helst kommer storyn att tyna bort och dö.«
»Tyna bort och dö?«
»Så vi låter Jack ta den i huvudsak.«
»Men…«
Haddens leende började slockna. »Hur som helst har jag ett par andra saker åt dig. I morron åker du till Castleford med Barry Gannon, om du kan göra mig den tjänsten.«
»Castleford?« Magen som ett hål, fötterna letar efter golvet, oförmögna att känna botten.
»Barry har fått för sig att Marjorie Dawson, alltså John Dawsons fru, faktiskt vill träffa honom och förse honom med bevis som bekräftar allt han har grävt fram om hennes make. Jag tycker väl att det låter lite osannolikt, med tanke på kvinnans psykiska hälsa, men han skulle åka dit vad jag än säger. Så jag bad honom att låta dig följa med.«
»Varför just jag?« sa jag. Spelar dummare än dum, tänker att Barry hade rätt och bara för att man är paranoid behöver det inte betyda att man inte har jävligt goda skäl att vara det.
»Ja, om det mot förmodan skulle leda till någonting skulle det ju bli gripanden och åtal och hela baletten och du, som den här tidningens kriminalreporter för norra England«, log Hadden, »du skulle naturligtvis vara mitt i smeten. Och så vill jag att du ska göra mig den tjänsten och se till att Barry för sjutton inte tappar besinningen.«
»Tappar besinningen?«
Hadden tittade på klockan och suckade. »Vad vet du om det här Barry har sysslat med?«
»Dawsongate? Inte mer än alla andra antar jag.«
»Och vad tror du? Så här oss emellan?« Han ledde mig, men jag hade ingen aning om vart eller varför.
Jag lät mig bli ledd. »Oss emellan? Jag tror definitivt att det finns nåt att ta på där. Jag tycker bara att det snarare är en grej för Construction Weekly än för oss.«
»Två själar och en tanke«, flinade Hadden, tog upp ett tjockt brunt kuvert och räckte mig det. »Det här är vad Barry har fått ihop så här långt och överlämnat till juristerna.«
»Juristerna?« Jag kände mig som nån jävla papegoja.
»Precis. Och uppriktigt sagt anser juristnissarna att vi får vara glada om vi lyckas trycka en enda jävla rad av alltihop.«
»Okej.«
»Jag förväntar mig inte att du ska läsa rubbet, men Barry har inget till övers för korkskallar så…«
»Jag förstår«, sa jag och klappade på det tjocka kuvertet i mitt knä, och var gärna till lags om jag bara fick…
»Och sist och slutligen, när du ändå är i de där krokarna så vill jag att du gör en grej till på Råttfångaren.«
Helvete.
»En grej till?« Djupare botten, hjärtat som en sten.
»Mycket uppskattat. Din bästa grej hittills. Massor med brev. Och nu den där grannen…«
»Mrs Sheard?« sa jag, ofrivilligt.
»Just det, hon ja. Mrs Enid Sheard. Hon ringde och sa att hon hade nåt att säga.«
»Fast det kostar.«
Hadden rynkade pannan. »Jo.«
»Snålkäring.«
Hadden såg lagom irriterad ut men fortsatte. »Så då tänkte jag att när du har varit i Castleford kunde du titta in till henne också. Det skulle sitta perfekt i tisdagsbilagan.«
»Ja. Okej. Men ursäkta, hur blir det med Clare Kemplay?« Det flög upp ur ren desperation, ur maggropen, från en man som bara ser byggarbetsplatser och råttor.
Bill Hadden verkade först häpna över hur ynkligt gnällig jag lät, innan han fann sig och ställde sig upp och sa: »Tänk inte på det. Som sagt, Jack ska hålla ställningarna och han har lovat mig att han ska jobba ihop med dig, som ett team. Prata med honom bara.«
»Han tål mig inte«, sa jag och vägrade gå, vägrade jamsa med.
»Jack tål inte nån«, sa Bill Hadden och öppnade dörren.
Tidig lördagskväll, en trappa ner var det gudskelov tyst och lugnt, barmhärtigt nog helt tomt på skithögen Jack Whitehead, nu när Sunday Post redan var klar för tryck.
Leeds United hade väl vunnit men det gav jag fan i.
Jag hade förlorat.
»Har du sett Jack?«
Kathryn väntade, ensam vid sitt skrivbord. »Troligen är han på Pinderfields va? För att höra om obduktionen.«
»Fan.« Storyn var snodd, syner av våg på våg av fler och fler råttor som kilar över byggarbetsplats efter byggarbetsplats.
Jag sjönk ihop vid mitt skrivbord.
Någon hade lagt ett ex av Sunday Post ovanpå min skrivmaskin. Man behövde inte vara någon jävla Frank Cannon för att räkna ut vem det var.
MÖRDAD – AV JACK WHITEHEAD, ÅRETS KRIMINALREPORTER
Den tioåriga Clare Kemplays nakna kropp upptäcktes tidigt i går morse i Devil’s Ditch, Wakefield, av några hantverkare.
En preliminär medicinsk undersökning kunde inte exakt fastställa dödsorsaken, men kriminalpolisöverintendent George Oldman, mannen som har lett spaningen efter Clare, inledde omedelbart en mordutredning.
Man räknade med att offentlige rättsläkaren dr Alan Coutts skulle utföra en fullständig obduktion senare på lördagskvällen.
Clare hade inte synts till sedan fyratiden i torsdags då hon försvann på väg hem från Morley Grange lågstadieskola. Hennes försvinnande utlöste en av de mest omfattande spaningsinsatserna som förekommit i grevskapet med hundratals ortsbor som i samarbete med polisen genomsökte Morley och terrängen runtomkring.
Polisens undersökning koncentrerar sig inledningsvis på personer som kan ha befunnit sig i närheten av Devil’s Ditch mellan midnatt natten till lördag och klockan sex på lördag morgon. Polisen är särskilt angelägen om att få prata med dem eller den som eventuellt har lagt märke till fordon som stått parkerade nära Devil’s Ditch vid den aktuella tidpunkten. Den som har information eller tips bör kontakta närmaste polisstation eller tipslinjen direkt på Wakefield 3838.
Mr och mrs Kemplay och deras son tas nu om hand av anhöriga och grannar.
Döda kroppar toppar.
»Hur gick det med Hadden?« Kathryn stod framför mitt skrivbord.
»Vad fan tror du«, fräste jag, gned mig i ögonen, önskade mig någon mindre jobbig.
Kathryn blinkade bort tårar. »Barry hälsade att han hämtar dig tio i morron. Hemma hos din mamma.«
»I morron är det fan söndag.«
»Men stick och fråga Barry själv då. Jag är inte din jävla sekreterare. Jag är för helvete journalist jag med.«
Jag reste mig och gick, rädd att någon skulle komma.
I vardagsrummet, farsans Beethoven så högt jag bara vågade.
Mamma inne i matrummet, TV:n ännu högre: tiodans och hästshower.
Jävla kusar.
Hos grannen skäller det under hela Femman.
Jävla jyckar.
Jag hällde upp de sista whiskydropparna och tänkte på den tiden för länge sedan när jag faktiskt ville bli riktig polis, men var för skitskraj för att ens försöka.
Jävla grisar.
Jag drack hälften och tänkte på alla romaner jag velat skriva men var för skraj för att ens försöka.
Jävla bokmal.
Jag petade bort ett katthår från byxorna, byxor som farsan hade sytt, byxor som skulle överleva oss alla. Jag petade bort ett katthår till.
Jävla kattkräk.
Jag svepte det som var kvar i glaset, knöt upp skorna och reste mig. Jag tog av mig byxorna och sedan skjortan. Jag knycklade ihop kläderna till en boll och kastade dem tvärs genom rummet på den förbannade Ludwig.
Jag satte mig igen i mina vita kalsonger och undertröjan och slöt ögonen, för skraj för att utmana den jäveln Jack Whitehead.
För skraj för att slåss för min egen story.
För skraj för att ens försöka.
Jävla hare.
Jag hörde inte att mamma kom in.
»Du har telefon, gubben«, sa hon och drog för gardinerna.
»Ja, det var Edward Dunford här«, sa jag i luren medan jag knäppte byxorna och tittade på farsans klocka:
23:35.
En man: »Saturday night alright for fighting?«
Tystnad.
»Vem är det?«
Ett kvävt skratt och sedan: »Spelar ingen roll.«
»Vad vill du?«
»Intresserad av hur det går till hos romerna?«
»Va?«
»Vita skåpbilar och zigojnare?«
»Var då?«
»Hunslet/Beeston-avfarten på M 1.«
»När?«
»Du är sen.«
Samtalet bröts.