STRAX efter midnatt, söndag 15 december 1974.
Hunslet/Beeston-avfarten på M 1.
Det kom mot mig rakt ur mörkret som om jag hade sovit i hela mitt liv:
Galet gult och otäckt orange, bländande blått och rykande rött lyste upp den svarta natten till vänster om motorvägen.
Hunslet Carr i lågor.
Jag svängde snabbt ut på vägrenen, varningsblinkers på, och tänkte detta måste synas över hela jävla Leeds.
Jag slet åt mig anteckningsblocket och kastade mig ur bilen, klättrade upp på vallen vid sidan av motorvägen, kröp i leran och snåren mot elden och larmet; larmet, varvande motorer och det dånande, ihållande, monotona dunket som hörs när själva tiden blir slagen.
Vid vägvallens krön drog jag mig upp med armbågarna och låg på mage och såg rakt ner i helvetet. Där gick dalgången i Hunslet Carr, bara hundrafemtio meter nedanför mig låg mitt England en tidig morgon söndagen den 15 december, i nådens år 1974, och kunde varit tusen år yngre och inte ett dyft bättre.
Ett zigenarläger stod i lågor, varenda en av de omkring tjugo husvagnarna och husbilarna brann för fullt, samtliga bortom all räddning; Hunslets zigenarläger som jag sett ur ögonvrån varenda gång jag körde till jobbet, nu en enda stor stadig skål av eld och hat.
Hat, för runt om det brinnande zigenarlägret gick en stormande plåtflod av tio blå skåp som malde i hundratio i en enda evig cirkel, precis som något satans speedwaylopp på Belle Vue, och de vrålande kärrorna stängde inne femtio män, kvinnor och barn i en enda storfamilj där alla klamrade sig fast vid varandra för brinnande livet, medan de slickande heta lågorna lyste upp den rena nakna jävla skräcken i deras ansikten, barnens skrik och mammornas tjut som genomborrade alla lager av larm och hetta.
Cowboys och indianer, 1974 för helvete.
Jag såg fäder och söner, bröder och farbröder slita sig loss från nära och kära och försöka bryta igenom mellan skåpbilarna för att slåss, sparka, banka på plåtfloden, och skrika rakt ut i natten när de rasade omkull i leran och mot däcken.
Och då, när lågorna slog ännu högre upp, såg jag vilka det var zigenarna så vettlöst försökte komma fram till, vilkas hjärtan deras egna hungrade så efter.
Runt om hela lägret, inne i skuggorna nedanför mig, gick en annan, yttre cirkel utanför skåpbilarna, två led bred, som markerade tidens gång med batongerna mot sköldarna.
West Yorkshires nya Metropolitanpolis som jobbade lite extra.
Och då stannade skåpbilarna.
Zigenarna hejdade sig tvärt i eldskenet, långsamt drog de sig tillbaka mot sina familjer i mitten, och släpade med sig sina skadade genom gyttjan.
Bankandet på sköldarna blev hetsigare och den yttre ringen av poliser började rycka framåt, en stor fet svart orm som på ett led slank mellan skåpbilarna, tills den yttre cirkeln blev den inre och ormen fäktade rakt mot familjerna och flammorna.
Zulu, Yorkshirevarianten.
Och så slutade det banka.
Det enda som hördes var elden som knastrade och barnen som grät.
Inget rörde sig, utom hjärtat mot mina revben.
Då såg jag, ur mörkret och långt åt vänster, strålkastare på en skåpbil närma sig, skumpande över den steniga marken mot lägret. Skåpbilen, kanske var den vit, tvärbromsade plötsligt och tre eller fyra män snubblade ut. Det hördes höga röster och några poliser rusade ut från cirkeln.
Männen försökte ta sig in i skåpbilen igen och skåpbilen, jo, utan tvekan vit, började backa.
Den polispiket som stod närmast startade med ett ryck så leran sprätte och körde in i sidan på skåpbilen, noll till hundra på hälften så många meter.
Skåpbilen tvärdog och poliserna kastade sig över den, drog ut männen genom trasiga rutor, och blottade sidor av vitt skinn.
Stör och sten knäcker ben, hugg och slag gör mig svag.
Innanför cirkeln klev en man fram, med bar bringa. Han sänkte skallen och gick vrålande till attack.
Ögonblickligen slängde polisormen upp huvudet, slungade sig framåt och slukade familjerna i en sörja av svarta ryggar och käppar.
Jag reste mig för snabbt och tumlade utför vallen, tillbaka till bilen, motorvägen och bort.
Jag spydde när jag kom ner på vägen:
Eddie Dunford, kriminalreporter för norra England, med handen på Vivans dörr, såg lågorna spegla sig i glaset.
Jag sprang längs vägrenen bort till nödtelefonen, bad gode gud att den skulle fungera och när den gjorde det bönföll jag telefonisten att kalla vartenda tillgängligt räddningsfordon till Hunslet/Beeston-avfarten vid M 1, där, vilket jag andtrutet försäkrade, de tio bilarna som var inblandade i seriekrocken snabbt höll på att bli ännu fler, dessutom hade en tankbil fattat eld.
När det var gjort sprang jag tillbaka utmed motorvägen och upp på vallen igen, och tittade ner på ett slag som höll på att förloras och en seger som upptog hela min varelse med en vrede som var lika maktlös som den var övermäktig.
West Yorkshires Metropolitanpolis hade slagit upp bakdörrarna på sina piketer och höll på att slänga in de blodiga och sönderslagna männen.
Innanför den stora ringen av eld slet polismän kläderna av zigenarkvinnor och barn, kastade trasorna i elden och slog planlöst med sina batonger över kvinnornas nakna vita skinn.
Överraskande och öronbedövande gevärsskott genomborrade fasan, när bensindunkar exploderade och zigenarhundar sköts ihjäl, när polisen riktade sina gevär mot allt som såg det minsta bärgningsbart ut.
Mitt i detta helvete såg jag en liten zigenarflicka, tio år om ens det, naken och ensam, korta bruna lockar och blod i ansiktet, stå i den där ringen av hat med fingret i munnen, alldeles tyst och stilla.
Var i helvetes jävlar var brandbilarna, ambulanserna?
Min vrede blev till tårar; jag låg där uppe på vallen och letade i fickorna efter min penna, som om det att jag skrev någonting, vad som helst, kunde få det hela att kännas lite bättre än det var eller inte fullt så verkligt. Så jävla kallt att jag inte kunde hålla i pennan ordentligt, ändå klottrade jag med röd kulspets på skitigt papper, gömd inne i de magra buskagen, och inte fan hjälpte det.
Och sedan var han där, på väg mot mig.
När jag torkade bort tårarna med lera såg jag någon med rött och svartblänkande ansikte rusa rakt ut från helvetet och uppför vallen mot mig.
Jag nästan reste mig för att ta emot honom, men kastade mig ner på marken igen när tre svartvingade poliser tog tag i mannens fötter och girigt slet ner honom igen under sina kängor och batonger.
Och då såg jag HONOM, i bakgrunden, bortom alltihop.
Kriminalpolisöverintendent George Oldman, upplyst bakom störar och ben som någon jävla grottmålning, lutad mot en polispiket stod han och rökte och drack med några andra snutar medan piketen gungade från sida till sida.
George Oldman med vänner böjde sig bakåt mot natten och skrattade högt och länge tills George avbröt sig tvärt och stirrade rakt mot platsen där jag låg hundrafemtio meter bort.
Jag dök ner med ansiktet djupt i leran, den trängde in i munnen och det skar av småsten. Plötsligt slets jag upp ur leran, drogs upp i hårrötterna, och det enda jag kunde se var den svarta natthimlen ovanför innan en polismans feta vita tryne steg som månen över mig.
En lädernäve rakt på näsan, två fingrar i munnen, två stack mig i ögonen. »Stäng igen jacken och inte ett ord.«
Jag gjorde som jag blev tillsagd.
»Nicka om du känner till Redbeck Café på Doncaster Road.« Det kom hest och hätskt, en glöd i mitt öra.
Jag nickade.
»Vill du ha en story, var där fem nu på morron.«
Sedan försvann handsken och jag öppnade ögonen mot den svarta jävla himlen och ljudet av tusen skrikande sirener.
Välkommen hem Eddie.
Fyra timmar i sträck bakom ratten, ett försök att köra ifrån synerna av barnen.
En fyra timmars turné genom ett lokalt inferno: Pudsey, Tingley, Hanging Heaton, Shaw Cross, Batley, Dewsbury, Chickenley, Earlsheaton, Gawthorpe, Horbury, Castleford, Pontefract, Normanton, Hemsworth, Fitzwilliam, Sharlston och Streethouse.
Tuffa tillhåll för tuffa killar.
Och jag en mjukis, för blödig för att köra genom Clares Morley eller ta en titt på Devil’s Ditch, för harig för att åka tillbaka till zigenarlägret eller ens hem till Ossett.
Någonstans mitt i alltihop, när sömnen ville nagla fast ögonlocken, rullade jag in på någon rastplats i Cleckheaton och drömde om söderbrudar som hette Anna eller Sophie och ett liv före, vaknade med ståfräs och min farsas sista rossling:
»Dom kommer att göra dig till en jävla mjukis söderöver, sanna mina ord.«
Vaknade till blicken hos en brunlockig flicka inuti en ring av eld och skolfoton av små flickor som inte längre finns.
Skräcken vred om nyckeln när jag gnidit loss ögonen och körde i väg i den grå gryningen, överallt vaknade det bruna och det gröna upp alldeles vått och smutsigt, överallt fanns kullarna och fälten, husen och fabrikerna, överallt rinner rädslan in i mig, täcker mig med träck.
Skräcken sprider sig, hemma som borta.
Dagbräckning över Doncaster Road.
Jag körde in Vivan på parkeringen bakom Redbeck Café och Motell. Jag ställde mig mellan två lastbilar och satt och lyssnade på Tom Jones som sjöng I Can’t Break the News to Myself på Radio 2. Klockan var tio i fem när jag gick över den ojämna marken till toaletterna på baksidan.
Det stank där inne, golvkaklet svämmade över av svart piss. Leran och gyttjan hade torkat och blivit hård på huden, så den var blekröd under skiten. Jag vred på varmvattenkranen och stack in händerna i det iskalla vattnet. Jag blundade och slog vattnet över ansiktet, drog mina våta händer genom håret. Det bruna vattnet ringlade över kinderna och ner på jackan och skjortan. Jag blundade och slog vatten över ansiktet en gång till.
Jag hörde dörren öppnas och kände en pust av kallare luft.
Jag började öppna ögonen.
Mina ben sparkades undan och försvann under mig.
Mitt huvud slog i kanten på tvättstället, jag fick galla i munnen.
Mina knän träffade golvet, hakan tvättstället.
Någon tog tag i håret på mig, tvingade ner mitt ansikte i det skitiga vattnet.
»Passa dig jävligt noga för att så mycket som snegla på mig.« Den hätska hesa rösten igen, någon drog mig ett par centimeter över vattenytan och höll mig där.
Tänker Fan ta dig, fan ta dig, fan ta dig. Säger: »Vad vill du?«
»Håll fan jävla käften.«
Jag väntade med luftstrupen klämd mot kanten på stället.
Det hördes ett plask och jag kisade, kunde skönja något som liknade ett tunt kuvert ligga bredvid stället.
Handen om mitt hår släppte efter lite, drog sedan häftigt huvudet bakåt och dunkade det nonchalant en gång mot tvättställskanten.
Jag vacklade till, slog ut med armarna, och satte mig på arslet. Smärtan dunkade i pannan, blötan sögs in i byxbaken.
Jag drog mig upp med hjälp av stället, stod på benen och vände mig om och ramlade genom dörren ut på parkeringen.
Inget.
Två lastbilschaffisar som kom ut från fiket pekade på mig och gapskrattade.
Jag lutade mig mot dörren till toaletterna och ramlade in igen, och lastbilschaffisarna vek sig dubbla av skratt.
Det bruna kuvertet låg i en vattenpöl bredvid tvättstället. Jag tog upp det och skakade av bruna vattendroppar, medan jag öppnade och stängde ögonen för att lätta på smärtan i skallen.
Jag öppnade dörren till båset och drog i kedjan för att spola bort den långa gula skitranden i skålen. Jag släppte ner det spruckna plastlocket över det mullrande vattnet och satte mig och öppnade kuvertet.
Nytt helvete.
Jag drog ut två tunna maskinskrivna A4 och tre fotoförstoringar.
Det var en kopia av obduktionsrapporten rörande Clare Kemplay.
En annan skräckfilm.
Jag kunde inte, ville inte, vågade inte titta på fotografierna, jag bara läste medan fasan steg.
Obduktionen utfördes klockan 19:00 den 14 december 1974 på Pinderfields sjukhus, Wakefield, av dr Alan Coutts, i närvaro av polisöverintendent Oldman och polisintendent Noble.
Kroppen mätte hundratjugonio centimeter och vägde trettiotvå komma sex kilo.
Ytliga sår i ansiktet, möjligen bitmärken, kunde iakttas på höger kind, liksom på hakan och framtill och baktill på halsen. Kärlbristningar och brännmärken på halsen indikerade strypning som dödsorsak.
Strypning.
Tungan hade gröpts ur av hennes egna tänder under strypningen. Det tydde på att hon troligen inte var medvetslös när det slutgiltiga våldet tillämpades.
Troligen inte medvetslös.
Texten 4 LUV hade skurits in i offrets bröst med rakblad. Återigen tydde det på att såret inte var post mortem.
4 LUV.
Kärlbristningar påträffades även på både handleder och vrister. I båda fallen hade det uppkommit blodutgjutelse efter djupa sår, vilket tydde på att offret hade värjt sig mot sin angripare under en längre stund. Båda handflatorna hade också genomborrats, troligen av en stor spik eller ett liknande metallföremål. Ett liknande sår påträffades på vänster fot och det föreföll som om ett misslyckat försök hade gjorts för att åstadkomma samma typ av skada på höger fot, men resulterat i blott en partiell penetration.
Offret hade värjt sig mot sin angripare under en längre stund.
Fler prover måste tas, emellertid hade en preliminär granskning av partiklar som tagits från offrets hud och naglar konstaterat en avsevärd ansamling av koldamm.
Koldamm.
Jag svalde.
Vagina och anus visade sprickor och blåmärken, såväl internt som externt. De interna sprickorna i vagina hade förorsakats av stjälken och taggarna på en ros som stuckits in i slidan och lämnats där. Återigen var den övervägande majoriteten av dessa skador inte post mortem.
Stjälken och taggarna på en ros.
Fasa efter fasa.
Jag kippade efter andan.
Då måste de ha vänt på henne, lagt henne på mage.
Clare Kemplays rygg var en annan värld.
Två svanvingar hade tråcklats fast på ryggen.
»Kapade vingarna rakt av och lät den stackarn bara ligga där.«
Stygnen var ojämna och gjorda med tunt vaxat snöre. På vissa ställen var det bara mos kvar av hud och muskler och där hade stygnen lossnat. Den högra vingen hade fallit av helt och hållet, huden och musklerna hade inte kunnat bära tyngden av både vinge och stygn, och hade slitit upp en stor reva utmed offrets högra skulderblad.
»Dom hade huggit av den vingarna. Svanjäveln levde fortfarande.«
I sammanfattningen av rapporten hade obducenten skrivit:
Dödsorsak: ASFYXI SOM FÖLJD AV STRYPNING
Genom det tunna vita papperet kunde jag se konturerna och skuggorna av ett svartvitt helvete.
Jag slängde ner alltihop i kuvertet igen, inte en blick på fotografierna, torr andnöd medan jag slet med båslåset.
Jag knuffade upp dörren, halkade och föll mot en annan jävla lastbilschaffis, fick hans varma pink rakt på benet.
»Vad fan gör du, jävla bög!«
Ut genom dörren, in med Yorkshireluften, tårar och galla över ansiktet.
Ingen av skadorna var post mortem.
»Jag ställde en fråga, bögjävel.«
4 LUV.
Mamma satt där i gungstolen och tittade ut på trädgården i det lätta duggregnet.
Jag hämtade en kopp te åt henne.
»Men som du ser ut«, sa hon utan att titta på mig.
»Ska du säga som inte är påklädd så här dags på dan. Inte likt dig.« Jag tog en stor klunk varmt sött te.
»Nej, gubben. Inte i dag«, suckade hon.
Ut i köket för klockan sex-nyheterna på radio:
Arton döda på ett ålderdomshem i Nottingham, andra eldsvådan av det slaget på lika många dagar. Cambridgemannen hade våldtagit sitt femte offer och England låg efter med 171 runs i andra testmatchen.
Mamma satt och stirrade ut på trädgården och lät teet stå och kallna.
Jag lade kuvertet ovanpå byrån och slängde mig på sängen och försökte somna fast det gick inte och det hjälpte inte att röka, det gjorde bara saken värre och likadant var det med whiskyklunkarna som varken ville eller kunde åka ner och inte hålla sig nere heller och snart såg jag råttor med små vingar som mest liknade ekorrar med sina ludna ansikten och lustigheter men som plötsligt åter blev råttor i örat, som viskade otäckheter, kallade mig saker, skadade mig mer än hugg och slag, tills jag flög upp och tände lampan, bara det att det var mitt på dagen och det var redan ljust, så då släckte jag igen och så vidare, som om jag skickade signaler som ingen tog emot, minst av allt John Blund.
»Händerna på täcket!«
Fan.
»Nån skadad här i vraket?«
Jag öppnade ögonen.
»Ser ut som om du har firat rejält.« Barry Gannon lät blicken glida över ruinen som var mitt rum, med en temugg i handen.
»Fy fan«, muttrade jag, inte en chans att komma undan.
»Det lever.«
»Gud.«
»Tack. Och god morron på dig med.«
Tio minuter senare var vi på väg.
Tjugo minuter senare, med en dånande huvudvärk på tom mage, hade jag dragit hela historien.
»Den där svanen hittade dom i Bretton, vet du.« Barry hade valt den vackra vägen.
»Bretton Park?«
»Min farsa är polare med Arnold Fowler och han sa det.«
Gammal goding nummer nittionio; jag sitter i skräddarställning på plankgolvet i skolan medan mr Fowler snackar fåglar. Mannen var rena fanatikern, hade startat fågelskådarklubbar på vartenda plugg i hela West Riding, en spalt i varenda lokaltidning.
»Lever han fortfarande?«
»Och skriver fortfarande för Ossett Observer. Påstår du att du inte följer den?«
Jag närapå skrattade när jag sa: »Men hur fick Arnold veta det då?«
»Ja men du känner väl Arnold. Händer det nåt i fåglarnas värld är det Arnold som hör det först.«
Svanvingarna hade tråcklats fast i ryggen på henne.
»Men allvar?«
Barry fick en uttråkad min. »Ja du Sherlock, jag föreställer mig att dom goda medborgarna i Bretton Park har skvallrat för honom. Han håller till där dagarna i ända.«
Jag tittade ut genom bilrutan där ännu en stilla söndag susade förbi. Barry verkade inte bli chockad eller ens särskilt intresserad av vare sig zigenarlägret eller obduktionen.
»Oldman har ju lite svårt för zigenare«, var det enda han sa, innan han tillade: »Och irländare.«
Min skildring av obduktionen hade framkallat en ännu svagare reaktion, jag önskade faktiskt att jag hade visat Barry fotografierna eller åtminstone haft så pass mycket stake att jag hade tittat på dem själv.
»Dom är nog hemska«, var det enda jag sa.
Barry Gannon hade inte sagt någonting.
Jag sa: »Det måste ha varit en snut, där på Redbeck.«
»Jo«, sa han.
»Men varför?«
»Testar, Eddie«, sa han. »Dom testar dig för fan. Du får passa dig.«
»Jag är en stor pojke.«
»Jo, jag har hört det«, flinade han.
»Snart i var mans mun.«
»Vems mun?«
»Inte din i alla fall.«
Han slutade skratta. »Tror du fortfarande det finns ett samband med dom där andra småtjejerna?«
»Jag vet inte. Ja, menar jag. Det är möjligt.«
»Bra.«
Och sedan började Barry mala på om jävla Johnny Kelly igen, Rugby Leagues svarta får, och att han inte skulle spela i dag och ingen visste var i helvete han höll hus.
Jag tittade ut genom bilrutan och tänkte vem fan bryr sig?
Barry körde in någonstans i utkanten av Castleford.
»Framme redan?« frågade jag som föreställt mig att Dawsons kvarter skulle vara mycket flottare än det här.
»Du, ja.«
Jag fattade inte, såg mig om åt alla håll.
»Brunt Street är första till vänster där borta.«
»Va?« Totalt borta, vrider huvudet åt det hållet.
Barry Gannon skrattade. »Vem fan bor på nummer 11 Brunt Street, Castleford? Va, Sherlock?«
Jag kände igen adressen, malde runt i min molande skalle tills det långsamt dök upp. »Garlands?«
Jeanette Garland, åtta, försvunnen Castleford, 12 juli 1969.
»Ge grabben en applåd.«
»Käften.«
Barry tittade på klockan. »Vi ses om ett par timmar på The Swan tvärsöver gatan här. Och byter skräckhistorier.«
Jag klev ur bilen, skitsur.
Barry böjde sig fram för att dra till dörren. »Jag sa ju det, det är mig du ska tacka.«
Och där blåste Barry skrattande i väg.
Brunt Street, Castleford.
Ena sidan gamla radhus, andra sidan modernare parhus.
Nummer elva låg på radhussidan, med klarröd ytterdörr.
Jag gick gatan fram och tillbaka tre vändor och önskade att jag haft mina anteckningar med mig, önskade att jag kunnat ringa först, önskade att jag inte stank sprit, och sedan knackade jag försiktigt och bara en gång på den röda dörren.
Jag stod på den stillsamma gatan, väntade och vände för att gå min väg.
Dörren slängdes upp. »Alltså, jag vet inte vart fan han är nånstans. Så kan ni dra åt helvete bara!«
Kvinnan hejdade sig, på väg att smälla igen den röda dörren. Hon drog handen genom sitt smutsiga blonda hår och drog en röd kofta hårdare om sin magra kropp. »Vem är ni?« viskade hon.
»Edward Dunford.« Min lilla röda apa som skakar i burens galler.
»Gäller det Johnny?«
»Nej.«
»Vad är det om då?«
»Jeanette.«
Hon lade tre smala fingrar över sina vita läppar och slöt sina blå ögon.
Där vid dödens dörr, medan himlen ovanför ljusnade till decemberblått, tog jag fram min penna och några papperslappar och sa: »Jag är reporter. Från The Post.«
»Jaha ja, bäst ni kommer in då.«
Jag stängde den röda dörren efter mig.
»Slå er ner. Jag sätter på te.«
Jag satte mig i en benvit läderfåtölj i ett litet men snyggt möblerat vardagsrum. Det mesta var nytt och dyrt, på en del grejer satt plasten fortfarande kvar. En färg-TV stod på med ljudet av. Läsundervisningen för vuxna hade just börjat, och rubriken I full fart stod på sidan av en framåtrusande Ford Transit, en vit skåpbil.
Jag slöt ögonen ett par sekunder och försökte bli av med baksmällan.
När jag tittade upp igen var hon där.
Ovanpå TV:n stod fotografiet, skolfotot jag hade fasat för.
Jeanette Garland, yngre och blondare än Susan och Clare, log mot mig med det gladaste leende jag någonsin sett.
Jeanette Garland var mongoloid.
Ute i köket började vattenkokaren tjuta och sedan tystnade den tvärt.
Jag tittade bort från fotot, sneglade på ett vitrinskåp fullproppat med bucklor och pokaler.
»Då ska vi se«, sa mrs Garland och ställde ner en bricka på soffbordet framför mig. »Det får väl stå och dra lite först.«
»Riktig idrottsstjärna, er make«, log jag och nickade mot vitrinskåpet.
Mrs Garland drog den röda koftan tätare omkring sig och satte sig i den benvita lädersoffan. »Det är min brors.«
»Jaha«, sa jag och försökte räkna ut hur gammal kvinnan kunde vara: Jeanette hade varit åtta 1969, och hennes mamma var kanske tjugosex, tjugosju på den tiden, och några och trettio nu?
Hon såg ut som om hon inte hade sovit på flera dygn.
Hon märkte att jag tittade. »Vad var det ni ville, mr Dunford?«
»Jag håller på med ett reportage om föräldrarna till barn som har försvunnit.«
Mrs Garland petade på några stänk på kjolen.
Jag fortsatte: »Det blir alltid en massa skriverier och så när det just har hänt och sedan dör det bara.«
»Dör det bara?«
»Precis. Och min artikel handlar om hur föräldrarna har klarat det, sen när allt ståhej har lagt sig och det dör…«
»Precis. Till exempel, då när det hände, anser ni att polisen kunde gjort nåt mer för att hjälpa er?«
»Det var en sak.« Mrs Garland såg rakt på mig och väntade.
Så jag sa: »Vad var det?«
»Dom kunde för helvete hittat min dotter, din korkade hjärtlösa jävla idiot!« Hon blundade, hela kroppen skakade.
Jag reste mig, torr i munnen. »Förlåt, jag menade inte…«
»Försvinn!«
»Jag är hemskt ledsen.«
Mrs Garland öppnade ögonen och såg upp på mig. »Du är inte ledsen. Om du visste hur det är att vara ledsen skulle du inte kommit hit.«
Jag stod mitt i hennes vardagsrum, smalbenen klämda mellan soffbordet och fåtöljen, och plötsligt kom jag att tänka på min egen mamma och ville gå fram och lägga armarna om mamman jag hade framför mig. Jag försökte ta ett kliv över soffbordet och tekannan, klumpig och osäker på vad jag skulle säga, och sa bara: »Om jag kunde…«
Mrs Paula Garland reste sig mot mig, de blekblå ögonen var uppspärrade av gråt och hat, och stötte mig bort mot den röda dörren. »Ni jävla journalister. Ni stövlar in i mitt hem och snackar om saker som ni inte vet ett skit om, som om ni pratar om vädret eller nåt krig i nåt jävla land långt borta.« Hon grät stora tårar nu, medan hon kämpade för att få upp ytterdörren.
Med hettande huvud snubblade jag baklänges ut på gatan.
»Det hände i mitt liv!« skrek hon och smällde igen dörren framför näsan på mig.
Jag stod på gatan framför den röda dörren, och önskade mig vart som helst i världen utom Brunt Street, Castleford.
»Hur gick det där då?«
»Håll käft.« Jag hade haft en timme och tre pint på mig att tjura när Barry Gannon äntligen behagade infinna sig. Nu var det nästan sista beställningen och de flesta på The Swan hade knallat hem till söndagslunchen.
Han satte sig med sin öl och tog en cigg ur mitt paket. »Så du hittade inte Johnny gömd under sängen då alltså?«
Jag var fan inte på humör. »Va?«
Barry talade långsamt. »Johnny Kelly. Stora vita hoppet?«
»Vad är det med honom?« Det var nära jag lappade till honom.
»Men gud i helvete, Eddie.«
Pokalerna, bucklorna, fan också. »Är han släkt med Garlands på nåt sätt?«
»Ge grabben en applåd till för fan. Paula Garlands brorsa. Har bott där sen hennes man dog och den där modellen dumpade honom.«
Hettande huvud igen, bubblande blod. »Är hennes man död?«
»För helvete, Dunford. Du måste veta såna saker.«
»Fan.«
»Kom aldrig över Jeanette. Stoppade bössan i käften för två år sen, tre kanske.«
»Och det visste du? Varför i helvete sa du inget?«
»Lägg av. Gör ditt jävla jobb eller ställ frågan.« Barry rullade in en rejäl klunk för att dölja sitt jävla flin.
»Okej, då ställer jag frågan då.«
»Maken tog livet av sig ungefär samtidigt som Johnny började dra blickarna åt sig, både på och utanför plan.«
»Lite av en festprisse, va?«
»Jomän, en riktigt livad lax. Gifte sig med Miss Weston-super-Mare 1971 eller nåt. Höll inte länge. Så när hon stack var det bara att åka hem till storasyrran igen.«
»Rugby Leagues egen George Best?«
»Antar att du inte hängde med så mycket när du var söderöver?«
För att rädda den sista spillran av min stolthet: »Det var inte direkt förstasidesstoff, nej.«
»Men det var det här och det borde du fan känna till.«
Jag tände en ny cigg, och hatade honom för att han saltade i såret och för garvet som följde med.
Men skit i högmod och fall. Jag sa: »Och Paul Kelly på jobbet, vad är han då?«
»Kusin eller nåt. Fråga honom.«
Jag svalde och svor på att det här skulle bli sista gången någonsin: »Och Kelly kom inte till matchen i dag?«
»Jag vet inte. Det blir väl nåt du får ta reda på, verkar det som.«
»Jo«, mumlade jag och tänkte snälla goda gud gör så att jag inte blir blank i ögonen.
En röst dundrade: »Då var det stängningsdags, tack.«
Vi tömde våra glas.
»Hur gick det med mrs Dawson då?« sa jag.
»Hon sa att mitt liv var i fara«, smålog Barry och reste sig.
»Allvar? Varför då?«
»Varför inte? Jag vet för mycket.«
Vi gick ut genom dubbeldörrarna bort till parkeringen.
»Och du tror henne?«
»Dom har nåt på precis alla. Frågan är bara när dom kommer att använda det.« Barry fimpade ciggen i gruset.
»Vilka är dom?«
Barry grävde i fickorna, letade efter bilnycklarna. »Dom har inga namn.«
»Lägg av«, skrattade jag, som repat mod nu efter tre öl och frisk luft.
»Det finns dödspatruller lite varstans. Varför skulle det inte finnas en för Barry Gannon?«
»Dödspatruller?«
»Tror du såna bara är till för gulingar och indianer? Det finns dödspatruller i varenda stad, i vartenda land.«
Jag vände och började gå därifrån. »Du är fan inte klok.«
Barry tog tag i armen på mig. »Dom tränar upp dom på Nordirland. Ger dom smak för det, skickar hem dom sugna.«
»Far åt helvete«, sa jag och ruskade honom av mig.
»Va? Tror du verkligen att det är gäng med paddysar i donkey-jackor kånkande på stora jävla gödselsäckar som spränger alla dom där pubarna?«
»Just det«, sa jag.
Barry tittade ner i marken, drog med handen genom håret och sa: »Om en man kommer fram till dig på gatan och frågar efter en viss adress, har han gått vilse eller frågar han ut dig?«
Jag log: »Storebror?«
»Han ser dig.«
Jag tittade upp på blå himmel som började bli grå, och sa: »Om du verkligen tror på henne borde du tala om det för nån.«
»Vem skulle jag tala om det för? Ordningsmakten? Dom där typerna är för fan Ordningsmakten. Varenda jävel svävar i fara.«
»Varför håller du på då? Varför inte lika gärna ta livet av dig som Garland gjorde?«
»För jag tror på rätt och fel. Jag tror på att jag kommer att få mitt straff, men inte av dom. Så dom kan ta sig i arslet vad mig beträffar.«
Jag tittade ner i gruset och behövde pissa.
»Hörru fylltratt, kommer du eller?« sa Barry och låste upp bildörren.
»Jag ska åt andra hållet«, sa jag.
Barry öppnade dörren. »Ses sen då.«
»Okej, vi ses.« Jag vände och började kryssa mig fram över parkeringen.
»Eddie!«
Jag snodde runt och kisade mot den bleknande vintersolen.
»Har du aldrig känt det där behovet att liksom frälsa oss från ondo då?«
»Nej«, hojtade jag tvärsöver parkeringen.
»Du ljuger«, sa Barry med ett skratt, slog igen bildörren och startade motorn.
*
Klockan tre, söndag eftermiddag, Castleford, i väntan på bussen till Pontefract, lättad över att slippa ut ur Barry Gannons galna värld. Tre och en halv öl och snudd på tacksam för att få åka hem till mina råttor.
Råttfångaren: en story som gripit Yorkshireborna ända in i själen.
Bussen närmade sig borta i backen. Jag satte upp tummen.
Råttfångaren: Graham Goldthorpe, den utskämde musikläraren som blev kommunal råttjägare och ströp sin syster Mary med en nylonstrumpa och hängde upp henne i öppna spisen på Sattygsnatten förra året.
Jag betalade biljetten och gick längst bak i den tomma bussen för att ta en rök.
Råttfångaren Graham Goldthorpe som därefter hade tryckt geväret mot sin ångestfyllda panna och sina syner av eviga plågor med smutsiga bruna råttor.
Mandy suger pakikuk stod det på ryggstödet framför mig.
Råttfångaren: en story som var viktig för Edward Dunford, kriminalreporter för norra England, den före detta Fleet Street-murveln som blev den förlorade sonen och skrämde och skakade om ett helt grevskap med sin ångestfyllda saga och sina syner av eviga plågor med smutsiga bruna råttor.
Yorkshire Whites stod det på sätet bredvid.
Råttfångaren: min första story på The Post och en gudagåva med både farsan och Jackaset Whitehead på sjukhus.
Jag drog i snöret och önskade livet ur Jack Whitehead.
Jag klev av bussen ut i en sen Pontefracteftermiddag. Jag skyddade en cigarett innanför farsans gamla rock och vann över vintervindens vinande piska på tredje försöket.
Råttfångartrakter.
Det tog mig exakt en hel Player’s att komma till Willman Close från busshållplatsen, och jag var nära att kliva i hundskit när jag skulle stampa på fimpen.
Hundskit på Willman Close, det skulle verkligen ha gjort Graham Goldthorpe förbannad.
Det var redan mörkt och de flesta på gatan hade tänt lamporna i sina julgranar. Fast inte Enid Sheard förstås, snålkäringen.
Inte Goldthorpes heller.
Jag förbannade mitt liv och knackade på glasdörren till enplanshuset, lyssnade till skallen från Hamlet, schäfern.
Jag hade sett det hundra gånger tidigare under min alltför korta insats på Fleet Street. Släktingarna, vännerna, arbetskamraterna och grannarna till den döda eller den åtalade, just de personer som spelade så förolämpade, så förfärade, så kränkta och rentav så uppbragta över blotta antydan om reda pengar för deras historia. Precis samma släktingar, vänner, arbetskamrater och grannar till den döda eller till den åtalade, just de personerna kunde ringa en månad senare, plötsligt väldigt angelägna, väldigt ivriga, väldigt hjälpsamma och så jävla giriga att de lätt antyder något om reda pengar för sin historia.
»Vem är det? Vem är det?« Snålkäringen kunde inte ens tända lampan i hallen, och än mindre öppna dörren.
Jag hojtade genom dörren: »Det är Edward Dunford, mrs Sheard. Från The Post om ni minns?«
»Det är väl klart att jag minns. Det är söndag i dag, mr Dunford«, skrek hon för att överrösta schäfern Hamlet.
»Min chef, mr Hadden, sa att ni hade ringt och ville tala med nån reporter«, skrek jag genom det vattrade glaset.
»Jag ringde i måndags, mr Dunford. Jag sköter mina sysslor på vardagar, inte på Herrens dag. Jag skulle vara tacksam om ni och er chef kunde göra detsamma, unge man.«
»Ursäkta mig, mrs Sheard. Vi har haft fullt upp. Jag har rest långt och jag brukar normalt inte jobba…« Där tystnade jag och undrade om Hadden hade ljugit för mig eller bara rört till datumen.
»Jag säger bara det, mr Dunford, att det är säkrast att ni har pengarna med er då«, sa mrs Enid Sheard och öppnade dörren.
Nära nog helt black klev jag in i den mörka trånga hallen och stanken från schäfern Hamlet; en stank jag hade hoppats att jag inte skulle behöva genomlida en gång till.
Änkan Sheard, sjuttio irriterande år allra minst, visade mig in i finrummet och än en gång hade jag hamnat där i skumrasket med Enid Sheard, med hennes minnen och hennes lögner, medan Hamlet krafsade nertill på köksdörren.
Jag satte mig på yttersta soffkanten och sa: »Mr Hadden sa att ni ville prata…«
»Jag har aldrig haft nåt samtal med den där mr Hadden…«
»Men är det nåt ni vill berätta för oss om det inträffade hos grannen?« Jag fäste blicken på TV:ns tomma ruta och såg de döda ögonen hos Jeanette Garland, Susan Ridyard och Clare Kemplay.
»Jag vore tacksam om ni inte avbröt mig när jag pratar, mr Dunford.«
»Ursäkta«, sa jag och kände mig urgröpt i magen vid varje tanke på mrs Garland.
»Det luktar alkohol om er, mr Dunford. Jag tror jag föredrar att tala med den där trevlige mr Whitehead ni har. Och inte på vilodagen, märk väl.«
»Har ni talat med Jack Whitehead?«
Hon drog på sina tunna läppar. »Jag har talat med en mr Whitehead. Han yppade inte sitt dopnamn för mig och jag frågade inte efter det.«
Plötsligt blev jag het där inne i hennes kalla svarta håla till rum. »Vad sa han då?«
»Han sa att jag borde tala med er, mr Dunford. Att det inte var hans uppdrag.«
»Och mer? Vad sa han mer?« Jag fick svårt att andas.
»Om jag får tala till punkt…«
Jag flyttade mig på soffan närmare änkans stol. »Och mer?«
»Nej vet ni vad, mr Dunford. Han sa att jag skulle låna er nyckeln. Men jag sa…«
»Nyckeln? Vilken nyckel?« Nu var jag nästan uppe ur soffan och i hennes knä.
»Nyckeln till grannens«, meddelade hon stolt.
Plötsligt slogs köksdörren upp med ett brak och dundrande skall när schäfern stormade in i rummet och hoppade mellan oss, med sin heta, sladdriga och blöta tunga i ansiktet på både henne och mig.
»Seså Hamlet, nu får det räcka.«
Det var mörkt ute och mrs Enid Sheard fumlade med nyckeln till köksdörren på Goldthorpes hus. Hon vred om och jag klev på.
För en månad sedan hade polisen blankt vägrat att låta någon utomstående se skådeplatsen för tragedin och Enid Sheard hade inte gett någon som helst vink om att hon kunde skaffa sig tillträde hit in, men här stod jag nu i Goldthorpes kök, i Råttfångarens kula.
Jag försökte tända i köket.
»De har väl stängt av strömmen, kan tänka«, viskade mrs Sheard på tröskeln.
Jag knäppte till strömbrytaren igen. »Verkar så.«
»Inte är man pigg på att gå in där när det inte är tänt. Det är så det kryper i en bara man står här.«
Jag kikade in i köket och undrade när någon kröp på Enid Sheard senast. Det luktade instängt, som om vi just hade kommit hem från en vecka med husvagnen.
»Ni får allt komma tillbaka när det är ljust ute. Jag sa ju att ni inte ska arbeta på söndan, sa jag inte?«
»Förvisso«, muttrade jag under köksbänken och undrade om Enid Sheard hade gillat den gången det kröp i henne senast, och om hon saknade det och om det skulle kunna förklara ett och annat.
»Vad gör ni där nere egentligen, mr Dunford?«
»Halleluja!« ropade jag och backade ut från underskåpet med ett stearinljus och tänkte tack så jävla mycket gud för det och tredagarsveckan.
Enid Sheard sa: »Ja, om ni absolut ska envisas med att snoka i beckmörker får jag gå och se om jag inte kan hitta nån av makens gamla ficklampor. Han var alltid väldigt noga med sina ficklampor och stearinljus var han. Måste vara beredd sa han jämt. Med tanke på alla strejker och jag vet inte allt.« Hon höll fortfarande på och malde medan hon gick tillbaka till sitt eget hus.
Jag stängde köksdörren och plockade fram ett tefat ur ett skåp. Jag tände veken, droppade det smältande stearinet på fatet och tryckte ner änden på ljuset i pölen.
Äntligen ensam i Råttfångarens kula.
Blodet i mina fötter hade blivit kallt.
Ljuset kastade rött och gult sken över väggarna i köket, rött och gult sken som ryckte upp mig och släppte ner mig igen på en höjd ovanför ett zigenarläger i lågor, blicken hos en liten flicka med bruna lockar som står och gråter rakt ut i natten medan en annan liten flicka ligger på ett bord på bårhuset med vingar på ryggen. Jag svalde hårt, undrade vad i helvete jag hade här att göra och sköt upp dörren till hallen.
Planlösningen var exakt densamma som i mrs Sheards enplanshus. En ljusstrimma som föll in genom glasrutan i ytterdörren i andra änden bättrade på stearinljusets låga, och belyste en smal gång med några trista skotska landskapsmotiv på väggen och en plansch med en fågel. De övriga fem dörrarna i gången var stängda. Jag ställde ljuset på telefonbordet och rotade i fickorna efter någon papperslapp.
I Råttfångarens kula…
Det skulle inte bli svårt att få den såld till rikspressen. Ett par bilder och saken var klar. Kanske en snabbutgiven pocketbok trots allt. Som Kathryn hade sagt, den skrev sig nästan själv:
Huset på nummer 6 Willman Close, här bodde Graham och Mary Goldthorpe, bror och syster, mördare och offer.
Inne i Råttfångarens hall tog jag fram pennan och valde en dörr.
Sovrummet längst in hade varit Marys. Enid Sheard hade förut sagt att Graham hade varit väldigt noga med det, hade krävt att hans syster skulle ha det stora sovrummet för att få vara ifred. Polisen hade också bekräftat att Graham hade ringt vid två tillfällen under de tolv månader som föregick händelserna den fjärde november, och klagat över en fönstertittare utanför systerns rum. Polisen hade aldrig kunnat styrka hans påståenden, eller hade aldrig försökt. Jag strök över de tunga mörka gardinerna och undrade om de var nya, om Graham hade köpt dem åt Mary, för att hålla fluktaren ute och förskona henne från de ögon han såg.
Vems var de där ögonen som vandrade över hans systers kropp? En främlings ögon, eller samma ögon som mötte hans egna i spegeln.
Gardinerna och alla möbler verkade vara för tunga för det lilla rummet, men det kunde man lika gärna säga om Enid Sheards inredning i huset bredvid, eller om min mammas. Det fanns en enkelsäng, ett klädskåp och en byrå med en spegel ovanpå, alltihop stort och klumpigt. Jag ställde stearinljuset vid spegeln bredvid två hårborstar, en klädborste, en kam och ett fotografi på syskonen Goldthorpes mor.
Smög Graham in här när hon låg och sov, plockade han blonda hårstrån från borsten, hår precis som deras mammas, som han skulle gömma och bevara som en skatt?
I den övre vänstra byrålådan fanns det lite smink och hudkrämer. I den övre högra byrålådan hittade jag Mary Goldthorpes underkläder. De var av siden och polisen hade stökat till dem. Jag snuddade vid ett par vita trosor och tänkte på fotografierna vi hade publicerat av en alldaglig men inte alls ful kvinna. Hon var fyrtio när hon dog och varken polisen eller jag själv hade kunnat skaka fram någon pojkvän. Det var dyra dessouer för en kvinna utan älskare. Och synd att de inte blev till glädje.
Graham iakttog henne medan hon sov, håret som flöt ut över kudden. Ljudlöst drog han ut översta högra byrålådan och körde händerna djupt ner i sidenet som låg i hennes mest privata gömma. Plötsligt satte sig Mary upp i sängen.
Badrum och toalett var samma rum där det luktade kall tall. Jag stod på en skär badrumsmatta och passade på att pissa i Graham Goldthorpes toa, medan jag fortfarande tänkte på hans syster. Bruset från spolningen ekade i huset.
»Graham? Vad gör du?« viskade hon.
Grahams sovrum låg bredvid badrummet mot framsidan, litet och överbelamrat med ännu fler tunga ärvda saker. På väggen ovanför huvudänden på hans smala säng hängde tre inramade tavlor. Jag stödde ena knät mot Grahams madrass och höll upp stearinljuset tätt intill tre fågelplanscher av samma sort som den ute i gången. Grahams pyjamas låg kvar under kudden.
Graham stelnade till, svetten fick pyjamasen att klibba mot kroppen.
Vid sidan om sängen låg travar av tidskrifter och mappar. Jag ställde ljuset på nattduksbordet och tog upp en bunt tidningar. Det var transporttidningar alltihop, om antingen bussar eller tåg. Jag slängde dem på överkastet och gick bort till skrivbordet, där det stod en stor rullbandspelare. Det fanns en lucka i bokhyllan efter spolarna som polisen hade tagit med sig.
Helvete.
Råttfångarbanden, borta och inte för något gott.
»Hon kom på mig i natt när jag vakade över henne i hennes rum«, viskade Graham under täcket medan spolarna sakta snurrade. »I morgon är det Sattygsnatten och i morgon kommer dom.«
Jag tog ner en tjock bok med gamla tågtidtabeller från bokhyllan, och frapperades av det fullständigt meningslösa med den. På titelsidan hade Graham Goldthorpe klistrat fast en teckning av en uggla med glasögon och skrivit: DEN HÄR BOKEN TILLHÖR GRAHAM OCH MARY GOLDTHORPE. STJÄL DEN INTE FÖR DÄ KOMMER VI EFTER DIG OCH DÖDAR DIG.
Helvete.
Jag tog en annan bok från hyllan och upptäckte samma hälsning, och i en till och en till och en till.
Jävla knäppskalle.
Jag började ställa upp böckerna igen och hejdade mig när jag tog i en inbunden volym med titeln En guide till kanalerna i norra England som inte stängde sig ordentligt.
Jag slog upp En guide till kanalerna i norra England och åkte bums rakt ner i helvetet igen.
Inkilat mellan fotografierna på olika kanaler i norra England satt fotografier på tio unga flickor.
Skolfoton.
Ögon och leenden som strålade rakt emot mig.
Jag smällde ihop boken, torr i munnen, svag i knäna.
En sekund senare hade jag slagit upp den igen, höll boken närmare ljuset, bläddrade snabbt igenom fotografierna.
Ingen Jeanette.
Ingen Susan.
Ingen Clare.
Bara tio skolfoton eller däromkring, femton gånger tio centimeter, på flickor i åldern tio till tolv.
Inga namn.
Inga adresser.
Inga datum.
Bara tio par blå ögon och tio vita leenden mot samma himmelsblå bakgrund.
Både hjärta och hjärna rusade vilt när jag tog ner en bok till från hyllan och en till och en till.
Ingenting.
Fem minuter senare hade jag vänt ut och in på varenda bok och varenda tidning.
Ingenting.
Jag stod mitt på golvet i Graham Goldthorpes sovrum med En guide till kanalerna i norra England tryckt mot bröstet och resten av hans tillhörigheter runt mina fötter.
»Jag kan inte begripa vad som är så viktigt att ni inte kan komma tillbaka en annan dag. Men du store tid! Vilken röra!« Enid Sheard lyste med ficklampan från hörn till hörn och skakade på huvudet. »Mr Goldthorpe skulle bli vansinnig om han fick se sitt rum i ett sånt skick.«
»Ni råkar inte veta vad polisen tog med sig?«
Hon lyste med ficklampan i ögonen på mig. »Jag sköter mig själv, mr Dunford. Det vet ni redan.«
»Det vet jag.«
»Men de lovade minsann, jo, de lovade att de hade lämnat allting precis som det var när de kom. Har nån sett en sån röra. Är det likadant i de andra rummen?«
»Nej. Bara här inne«, sa jag.
»Ja, då var det väl det här rummet de var intresserade av«, sa Enid Sheard och använde ficklampan som strålkastaren på Colditz när hon svepte över rummet från hörn till hörn.
»Kan ni se vad som saknas?«
»Mr Dunford! Jag har aldrig satt min fot i mr Goldthorpes sovrum förrän nu i kväll. Ni reportrar. Kloaker till hjärnor, varenda en.«
»Ursäkta. Det var inte så jag menade.«
»De tog med sig alla hans teckningar och ljudbanden, så mycket vet jag.« Den vita ljuskäglan stannade på rullbandspelaren. »Såg med egna ögon hur de bar i väg med alltihop.«
»Sa mr Goldthorpe nån gång vad han hade på dom där banden?«
»För ett par år sen sa Mary faktiskt att han förde dagbok. Och då minns jag att jag sa Jaha, så mr Goldthorpe tycker om att skriva då förstår jag? Och då svarade hon att han inte skriver dagbok, han pratar in den på band.«
»Sa hon nåt om vad det var för saker han…«
Den starka strålen stack mig rakt i ögonen. »Mr Dunford, hur många gånger? Hon sa inte det och jag frågade inte. Jag…«
»Sköter er själv, jo jag vet.« Lite stelt, med halva En guide till kanalerna i norra England under skjortan och den andra halvan innanför byxlinningen, tog jag fatet med ljuset. »Då får jag tacka så mycket, mrs Sheard.«
Ute i gången hejdade sig Enid Sheard vid dörren till vardagsrummet. »Var ni in där?«
Jag tittade på dörren. »Nej.«
»Men det var där…«
»Jag vet«, viskade jag och såg framför mig hur Mary Goldthorpe hängde i sin nylonstrumpa inne i öppna spisen, och hennes lillebrors hjärna hade stänkt ut över tre väggar. Jag såg Paula Garlands man i samma rum.
»Inte mycket vunnet med den resan om jag får säga min mening«, muttrade Enid Sheard.
I köket öppnade jag köksdörren, blåste ut ljuset och ställde tefatet i diskstället.
»Ni ska väl komma in ett tag och få er en kopp te«, sa Enid Sheard medan hon låste och släppte ner nyckeln i förklädesfickan.
»Nej tack. Jag har redan besvärat er mer än nog och på en söndag till råga på allt.« Den stora boken skar in i magen på mig.
»Mr Dunford, ni har kanske inget emot att sköta era affärer ute på gatan där alla kan se er, men det har jag.«
Jag log lite. »Förlåt, men nu förstod jag inte riktigt.«
»Mina pengar, mr Dunford.«
»Oj ja, just det. Ursäkta mig. Jag måste komma tillbaka i morgon med en fotograf. Då ska jag ha med mig en check åt er.«
»Kontanter, mr Dunford. Maken litade aldrig på bankerna och det gör inte jag heller. Så jag ska be att få hundra pund i reda pengar.«
Jag började gå nerför trädgårdsgången. »Etthundra pund i reda pengar, det ska bli, mrs Sheard.«
»Och jag hoppas verkligen att ni nästa gång har vett att ringa först och höra om det passar«, ropade Enid Sheard.
»Men vet ni vad, mrs Sheard. Hur kan ni tro nåt annat«, ropade jag tillbaka och började springa med En guide till kanalerna i norra England rakt in i revbenen, bussen inom synhåll ute på gatan.
»Etthundra pund kontant, mr Dunford.«
Åtta på kvällen. Pressklubben, under de två stenlejonens uppsikt, mitt i Leeds.
Kathryn beställde en halv cider, jag smuttade på min pint.
»Hur länge har du suttit här?« frågade hon.
»Sen dom öppnade.«
Tjejen i baren log mot Kathryn och mimade sex när hon räckte henne cidern.
»Hur många har du druckit?«
»För få.«
Tjejen i baren höll upp fyra fingrar.
Jag blängde ilsket åt henne och sa: »Kom vi går och sätter oss.«
Kathryn beställde två till och följde efter mig in i pressklubbens dunklaste vrå.
»Du ser inget vidare ut, Eddie. Vad har du haft för dig?«
Jag suckade och drog ut en cigg ur hennes paket. »Jag vet inte var jag ska börja.«
Life on Mars gick i gång på jukeboxen. »Ta det lugnt. Jag har ingen brådska«, sa Kathryn och lade handen över min.
Jag drog undan min hand under hennes. »Var du på redaktionen i dag?«
»Bara några timmar.«
»Vilka var där?«
»Hadden, Jack, Gaz…«
Den jäveln Jack Whitehead. Det värkte av trötthet i nacken och axlarna. »Vad gjorde han där på en söndag?«
»Jack? Obduktionen. Det var tydligen fruktansvärt vidrigt. Fruktansvärt…« Hon tappade orden.
»Jag vet.«
»Har du pratat med Jack?«
»Nej.« Jag knyckte en cigarett till av henne, och tände den på den förra.
Bowie lämnade över till Elton.
Kathryn reste sig och gick till baren igen.
George Greaves höjde en cigg åt mitt håll från ett annat bord. Jag nickade tillbaka. Det började bli rätt fullt.
Jag lutade mig mot ryggstödet och glodde upp på glittret och ljusslingorna.
»Sett till mr Gannon nåt?«
Jag satte mig upp för häftigt, och det snurrade till både i magen och skallen. »Va?«
»Sett till Barry nåt?«
»Nej«, sa jag.
En mager kille i kastanjeröd kostym vände och gick.
»Vad var det där för en?« sa Kathryn och ställde ner glasen.
»Fan vet jag. Polare till Barry. Så obduktionen toppar då?«
Hon lade handen på min igen. »Ja.«
Jag flyttade undan handen. »Helvete. Är det bra?«
»Ja.« Kathryn skulle ta en cigg men hennes paket var tomt.
Jag tog fram ett paket cigg ur fickan. »Nåt annat särskilt?«
»Eldsvåda på ålderdomshem med arton döda.«
»Toppar inte det då?«
»Nej. Det gör Clare.«
»Helvete. Nåt mer?«
»Cambridgemannens senaste våldtäkt. Cupdragningen. Leeds fick Cardiff.«
»Inget om zigenarlägret utanför stan, precis vid M1?«
»Nej. Inte vad jag har hört. Hur så?«
»Inget. Hörde bara att det hade brunnit där eller vad det var.«
Jag tände en cigg till och smuttade på ölen.
Kathryn tog en cigg till ur mitt paket.
»Men hur gick det med den vita skåpbilen? Fick du fram nåt?« frågade jag och stoppade på mig ciggen igen, försökte dra mig till minnes vilken typ av bil Graham Goldthorpe hade kört.
»Tyvärr, Eddie. Jag har inte hunnit. Fast jag tror inte att det finns nåt att hämta där. Polisen skulle ha nämnt den i så fall och jag är säker på att det inte står i nån rapport.«
»Mr Ridyard var jävligt säker på sin sak.«
»Men dom kanske bara försökte hålla humöret uppe på dom.«
»Dom borde fan brinna i helvetet om det var det dom gjorde.«
Kathryns ögon glänste i det disiga dunklet, nära tårarna.
»Förlåt«, sa jag.
»Ingen fara. Pratade du med Barry?« Hon lät darrig på rösten.
»Mmm. Men obduktionen, hur detaljerad var han?«
Kathryn tömde sitt glas. »Inte alls. Vad fan tror du?«
»Vet du om Johnny Kelly spelade för Trinity i dag?«
»Nej, han var inte med.«
»Sa Gaz vad som hänt?«
»Ingen vet.«
»Så Gaz sa inte varför?«
»Ingen vet.« Kathryn tog sitt tomma glas och ställde ner det igen.
»Blir det presskonferens i morron?«
Kathryn tog sitt tomma cigarettpaket. »Självklart.«
»Hur dags?«
»Jag tror dom sa tio. Men jag är inte hundra.« Hon drog ut folien från insidan på paketet.
»Vad sa Hadden om obduktionen?«
»Jag vet inte, Eddie. För fan, jag vet ju inte.« Ögonen var blanka igen, ansiktet blossade. »Edward, kan du vara snäll och ge mig en cigarett?«
Jag tog upp mitt paket. »Jag har bara en kvar.«
Kathryn snörvlade till. »Skit i det. Jag går och köper.«
»Larva dig inte. Ta den.«
»Åkte du till Castleford?« Hon grävde i handväskan.
»Ja.«
»Så då träffade du Marjorie Dawson? Hurdan var hon?«
Jag tände min sista cigg. »Jag träffade henne inte.«
»Va?« Kathryn räknade upp växel till cigarettautomaten.
»Jag pratade med Paula Garland.«
»Men gud, du är inte klok. Jävla dåre.«
Hennes mamma sov, hennes pappa snarkade och jag stod på knäna på golvet i hennes rum.
Kathryn drog upp mig, tryckte min mun mot sin när vi ramlade bakåt över hennes säng.
Jag tänkte på söderbrudar med namn som Sophie eller Anna.
Hon körde in tungan ännu hårdare mot min, hetsad av smaken från sin egen fitta i sin mun. Med hjälp av min vänstra fot fick jag av henne trosorna från hennes ena ankel.
Jag tänkte på Mary Goldthorpe.
Hon tog min kuk i handen och förde in den. Jag drog mig ur och tog den själv i handen för att köra ollonet medsols runt blygdläpparna.
Jag tänkte på Paula Garland.
Hon grävde in naglarna i skinkorna på mig, ville ha mig långt in. Jag trängde långt in, och kände mig plötsligt illamående och urgröpt i magen.
Jag tänkte på Clare Kemplay.
»Eddie«, viskade hon.
Jag kysste henne hårt, neråt från hennes mun till hakan och sedan på halsen.
»Eddie?« Hennes röst hade förändrats.
Jag kysste henne hårt, uppåt från hennes hals till hakan och sedan på munnen.
»Eddie!« Och inte till det bättre.
Jag slutade kyssa henne.
»Jag är gravid.«
»Vad menar du?« sa jag och visste precis vad hon menade.
»Jag är gravid.«
Jag drog mig ur och lade mig på rygg.
»Vad ska vi göra?« viskade hon och lade kinden på mitt bröst.
»Ta bort det.«
*
Fan, jag kände mig fortfarande full.
Klockan var nästan två när taxin släppte av mig.
Fan, tänkte jag när jag vred om nyckeln i köksdörren. Det var fortfarande tänt i matrummet.
Fan, jag måste ha te och en macka.
Jag tände i köket och började rota i kylen efter skinka.
Fan, jag borde väl åtminstone säga hej.
Mamma satt där i gungstolen och stirrade på den svarta TV:n.
»Vill du ha lite te, mamma?«
»Din vän Barry…«
»Vad är det med honom?«
»Han är död, vännen.«
»Fan«, sa jag mekaniskt. »Ska det vara ett skämt?«
»Nej, det är inget skämt.«
»Men vadå? Hur gick det till?«
»Bilolycka.«
»Var nånstans?«
»Morley.«
»Morley?«
»Polisen sa bara det, Morley.«
»Polisen?«
»Dom ringde för ett par timmar sen.«
»Varför ringde dom hit?«
»Dom hade hittat ditt namn och din adress i bilen.«
»Mitt namn och min adress?«
Hon skakade i hela kroppen. »Jag har varit utom mig av oro, Eddie.« Hon drog ihop morgonrocken över bröstet, och gned sig hela tiden över armbågen.
»Förlåt.«
»Var har du varit hela natten?« Hon skrek faktiskt. Jag kunde inte minnas när jag hörde henne höja rösten senast.
»Förlåt.« Jag gick fram och skulle lägga armarna om henne just när vattenkokaren började tjuta.
Jag gick ut i köket och stängde av den elektriska plattan.
Jag kom in igen med två muggar te. »Drick det här så känns det bättre.«
»Det var väl han som var här i morse?«
»Ja.«
»Han verkade ju så trevlig.«
»Ja.«