KAPITEL 4

»BROMSARNA var paj. Han körde rakt in i skåpbilen bakifrån. Tjoff!« Gilman slog näven mot sin öppna handflata.

»Och i skåpbilen låg det glasrutor, eller hur?« viskade Nya Nyllet och satte sig bredvid Tom.

»Jomän. Jag hörde en ruta skar halsen av han«, sa ett Annat Nytt Nylle bakom oss.

Vi sa »Helvete« allihop.

16 december 1974.

Wakefield polisstation, Wood Street, Wakefield.

Allt rullar på som vanligt:

En död polare och en död liten flicka.

Jag tittade på farsans klocka den värsta regniga dagen, den värsta måndagen av alla.

Hon var nästan tio.

Vi hade träffats allihop på Parthenon längst upp på Westgate, hävt i oss kaffe och rostat bröd och suttit och sett imman stiga på rutorna och hällregnet falla utanför.

Och snackat Barry.

Halv tio hade vi tagit en konkurrentblaska över skallen och spurtat som fan bort till häktet på Wood Street och rond tre.

Gilman, Tom och jag; två rader ifrån och noll jävla intresse. Riks längst fram. Bekanta ansikten från förr som såg rakt igenom mig. Och vad fan brydde jag mig. Inte mycket i alla fall.

»Vad i helvete skulle han i Morley och göra?« sa Gilman igen och skakade på huvudet.

»Du känner väl Barry, han var säkert ute och spanade efter Lucky«, flinade Tom från Bradford.

En stor labb på min axel. »Full som en patrull är vad jag har hört.«

Alla vände sig om.

Jackaset Whitehead satt rakt bakom mig.

»Käften«, sa jag mesigt och vände mig inte om.

»Och gomorron på dig med, Scoop lille.« Whiskyflås rätt i nacken.

»Morrn Jack«, sa Tom från Bradford.

»Ni missade ett stiligt minnestal i morse. Inte ett öga torrt på redaktionen när Bill var klar. Riktigt rörande var det.«

Tom sa: »Jaså? Det var ju…«

Jack Whitehead lutade sig fram mot mitt öra, men sänkte inte rösten. »Kunde besparat dig en resa också, Scoop lille.«

Jag, blicken framåt: »Va?«

»Mr Hadden vill ha hem dig igen, Scoop. Och det på stubinen. Fortare än kvickt. I rödaste rappet och så vidare.«

Jag kände hur Jacks flin borrade sig in i mitt bakhuvud.

Jag reste mig utan en blick på vare sig Gilman eller Tom. »Jag går och ringer honom.«

»Gör det du. Jo förresten, Scoop?«

Jag vände mig om, tittade ner på Jack där han satt.

»Polisen vill ha tag på dig.«

»Va?«

»Du var ute och söp med Barry påstås det.«

»Lägg av för fan.«

»Stjärnvittne. Hur många klämde du?«

»Far åt helvete.«

»Visst«, blinkade Jack och såg sig om bland alla som trängdes där inne. »Verkar som om du var på rätt ställe vid rätt tidpunkt. För en gångs skull.«

Jag trängde mig förbi Tom, försökte ta mig så fort jag kunde mot slutet av bänkraden.

»Jo förresten, Scoop?«

Jag ville inte vrida på huvudet. Jag ville inte se det där jävla flinet igen. Jag ville inte säga: »Va?«

»Grattis.«

»Va?« sa jag igen, inklämd mellan benen på murvlar och stolar.

»Herren tager och Herren giver.«

Jag var den enda personen där som stod upp och inte var tekniker eller snut, den ende som sa: »Va?«

»Trampet av små fötter och så vidare?«

»Vad i helvete snackar du om?«

Hela rummet glodde än på mig, än på Jack.

Jack knäppte händerna bakom nacken och bjöd publiken på sitt bästa teaterskratt. »Säg inte att jag har gjort ett scoop på Scoop?«

Rummet flinade i kapp med Jack.

»Din flickvän, Dunston?«

»Dunford«, sa jag ofrivilligt.

»Skit samma«, sa Jack.

»Vad är det med henne?«

»Ja i morse sa hon till Stephanie att hon kände sig lite risig. Men att det var nåt som hon fick lov och vänja sig vid.«

»Driver du med den jäveln!« sa Tom från Bradford.

Gilman tittade ner i golvet och ruskade långsamt på huvudet.

Jag bara stod där, Edward Dunford, rödfejset för norra England, alla blickar på mig, Riks och Lokala.

»Så vadå?« sa jag lamt.

»Du ska väl göra en ärbar kvinna av henne, hoppas jag?«

»Ärbar! Vad fan vet du om ärbar?«

»Lugn i stormen.«

»Far åt helvete.« Jag fortsatte i sidled utmed raden. Det tog en evighet att komma ut. I alla fall länge nog för att Jack skulle hinna ta hem ett skratt till.

»Jag säger då det, ungdomen nuförtiden.«

Hela rummet fnissade och flinade med.

»Jag tror minsann det ligger nåt i vad mrs Whitehouse säger.«

Hela rummet fnittrade åt Jack den lustigkurren.

»Dagens släpphänta samhälle, där har vi fan problemet. Jag för min del håller på Keith Joseph. Sterilisera hela jävla bunten!«

Hela rummet gapskrattade.

Hundra år senare var jag framme vid änden av raden och mittgången.

Jack Whitehead hojtade: »Och glöm inte att överlämna dig frivilligt!«

Hela rummet exploderade.

Jag trängde mig förbi blink-blink-snutarna och knuff-knuff-teknikerna och kom fram till ingången.

Jag ville krypa ihop och dö.

Det hördes en smäll.

Hela rummet blev knäpptyst.

Sidodörren längst fram slog igen.

Jag vände mig om.

Kriminalpolisöverintendent George Oldman och två andra kostymgubbar kom in.

Jag vände på mitt röda fejs för att ta en sista titt.

Oldman hade åldrats hundra år till.

»Tack för att ni har kommit hit, mina herrar. Vi ska ta det här mycket kort, ni förstår säkert att vi hellre vill vara nån annanstans just nu. Till höger om mig sitter rättsläkaren dr Coutts som utförde obduktionen. Till vänster om mig sitter kriminalpolisintendent Noble som i samarbete med mig kommer att leda utredningen och jakten på mördaren eller mördarna som dödade lilla Clare Kemplay.«

Kriminalpolisintendent Noble spände ögonen i mig.

Jag visste vad som väntade och jag hade fått så det räckte.

Jag lämnade stället genom dubbeldörrarna.

»Dom påstår alltså att Barry var full?«

Regnet rann in i telefonhytten och bildade en pöl runt skorna. Jag glodde ut genom det skitiga glaset på de gula ljusen från Wood Street-häktet tvärsöver gatan.

Hadden i andra änden lät rätt förstörd. »Det är vad polisen påstår.«

Jag letade i fickorna. »Det är vad Jack påstår också.«

Jag stod i vattenpölen, det läckte in i dojorna, och fipplade med en tändsticksask, en cigg och luren på samma gång.

»När kommer du in?«

Jag lyckades få fyr på ciggen. »Nån gång i eftermiddag.«

Tyst, och sedan: »Jag måste tala med dig.«

»Självklart.«

Tyst en längre stund och sedan äntligen: »Vad hände i går, Eddie?«

»Jag lyckades få ett ord med Enid Sheard. Hon bara har nyckeln till Goldthorpes hus liksom.«

Hadden, mer än två mil bort: »Vad säger du?«

»Jo men jag måste ha några bilder. Kan du säga åt Richard eller Norman att möta mig där?«

»När då?«

Jag kollade på farsans klocka. »Vid tolvsnåret. Och kanske vore det bäst om en av dom hade stålarna med sig.«

»Hur mycket gällde det?«

Jag såg nerför Wood Street, förbi polisstationen, medan svarta moln gjorde morgonen till kväll.

Jag tog ett djupt andetag, med ett litet hugg i bröstet. »Den giriga käringen vill ha tvåhundra.«

Tystnad.

Efter ett tag: »Eddie, vad hände i går?«

»Va?«

»Med mrs Dawson? Vad hände?«

»Jag träffade henne aldrig.«

Hadden, ilska i rösten, högg: »Men jag bad dig ju uttryckligen…«

»Jag satt kvar i bilen.«

»Men jag sa ju åt dig…«

»Jag vet, jag vet. Barry trodde jag skulle göra henne nervös.« Jag slängde fimpen i pölen jag stod i och trodde nästan själv på det.

Hadden, där borta i andra änden, misstänksam: »Sa han det?«

Cigaretten fräste i det skitiga vattnet. »Ja.«

»Hur dags kommer du tillbaka hit?«

»Nånstans mellan två och tre.«

»Jag måste tala med dig.«

»Jo, jag vet.«

Jag lade på.

Jag såg på när Gilly och Tom och resten av flocken kom utkutande från häktet, med jackan över skallen, kursen på bilen och kontoret med sitt varma gula sken.

Jag drog upp jackan över skallen och tog sats för att ge mig ut och kuta i regnet.

Trettio minuter senare och Vivan stank av bacon.

Jag vevade ner rutan och spanade bort längs Brunt Street, Castleford.

Mina fingrar var flottiga av mackan.

Ljuset var tänt på framsidan i nummer elva, och speglades i den våta svarta asfalten utanför.

Jag tog en klunk hett sött te.

Ljuset släcktes och den röda dörren öppnades.

Paula Garland kom ut från huset under ett blommigt paraply. Hon låste dörren och gick ut på gatan fram mot Vivan.

Jag rullade upp rutan och kasade ner på sätet. Jag kunde höra hennes höga bruna stövlar närma sig. Jag blundade och svalde och undrade vad i helvete jag skulle säga.

Stövlarna kom och gick på andra sidan gatan.

Jag satte mig upp och tittade ut genom bakrutan.

De bruna stövlarna, den ljusgrå regnkappan och det blommiga paraplyet svängde runt hörnet och försvann.

*

Barry Gannon sa en gång något i stil med: »Alla stora byggnader påminner om brott.«

År 1970, enligt de anteckningar som Hadden hade gett mig, ritade och byggde John Dawson Shangrila under tillskyndan av såväl arkitektkolleger som allmänheten i stort. Televisionen, dagstidningar och magasin bjöds in för att beskriva den lika påkostade interiören på undergivet dubbelsidiga uppslag. Kostnaden för den enorma villan uppskattades till över en halv miljon pund, en gåva från Storbritanniens mest framgångsrika efterkrigsarkitekt till hans fru med anledning av deras silverbröllop. Shangrila, som hade fått sitt namn efter den sägenomspunna staden i Marjorie Dawsons älsklingsfilm, Bortom horisonten, kittlade den breda brittiska allmänhetens fantasi.

En kort stund.

Som min farsa brukade säga: »Om du vill veta nåt om konstnären, titta på konsten.«

Det var oftast Stanley Matthews eller Don Bradman han talade om när han sa det.

Jag hade ett vagt minne av att pappa och mamma en söndag tog Vivan på en särskild tur till Castleford. Jag föreställde mig hur de körde dit, småpratade lite i bilen men mest lyssnade på radion. De hade troligen parkerat nere vid infarten och kikat upp på Shangrila genom bilrutan. Hade de tagit med sig mackor och termos? Jag hoppades som fan att de inte hade det. Nej, de hade troligen slunkit in på Lumbs och köpt glass på väg hem till Ossett. Jag såg mina föräldrar sitta där i bilen på Barnsley Road och äta sin glass under tystnad.

När de kom hem igen hade pappa säkert satt sig och skrivit ner sina synpunkter på Shangrila. Han hade säkert varit på kommunen dagen innan, om de tog emot, och han hade säkert skrivit om det innan han sa sitt hjärtas mening om Shangrila och mr John Dawson.

År 1970, ett år före Fleet Street, satt jag i mitt rum med havsutsikt i Brighton och skummade igenom veckans brev hemifrån norr som söderbrudarna med namn som Anna eller Sophie tyckte var så himla gulligt, slängde det halvlästa brevet i papperskorgen, skickade någon jävel en tacksam tanke för att The Beatles kom från Liverpool och inte Lambeth.

År 1974 satt jag i samma bil nere vid samma infart och glodde genom regnet på samma vräkiga vitblekta villa, och önskade vid gud att jag hade läst hela min pappas hjärtas mening om Shangrila och mr John Dawson.

Jag öppnade dörren, drog jackan över skallen och frågade mig vad fan jag åkt hela vägen hit för.

Det stod två bilar på infarten, en Rover och en Jaguar, men ingen svarade när jag ringde på.

Jag tryckte i gång klockspelet igen och tittade ut över trädgården, genom regnet över dammen, på Vivan som stod nere på gatan. Jag tyckte att jag kunde se skymten av två, kanske tre jättestora lysande brandgula guldfiskar i dammen. Jag undrade om de tyckte om regnet, om det över huvud taget påverkade deras liv.

Jag vände mig om för att trycka på klockspelet en sista gång och befann mig öga mot öga med en kraftigt byggd man, brunbränd och klädd för golf, och hans ovänliga uppsyn.

»Mrs Dawson råkar inte händelsevis vara hemma?«

»Nej«, sa mannen.

»Kan ni säga när hon kommer hem?«

»Nej.«

»Vet ni var jag kan få tag på henne?«

»Nej.«

»Är mr Dawson hemma?«

»Nej.«

Jag lyckades vagt placera uppsynen. »Men då ska jag inte uppehålla er längre, mr Foster. Tackar så mycket för hjälpen.«

Jag vände på klacken och gick.

Halvvägs ner på infarten såg jag mig om och skymtade en ryckning i en gardin. Jag svängde av till höger ut på gräsmattan och gick över det mjuka gräset fram till dammen. Regndropparna ritade vackra mönster på ytan. Undertill stod de glänsande brandgula fiskarna blickstilla.

Jag vände mig om och tittade på Shangrila i regnet. De kupade vita terrasserna såg ut som ett ställ med ostronskal eller Sydneys jävla operahus. Och då mindes jag farsans hjärtas mening om Shangrila och mr John Dawson.

Shangrila såg ut som en sovande svan.

Lunchtid.

Willman Close, Pontefract.

Knogar knackade på Vivans igenimmade ruta. Ner på jorden med en duns, vevade ner.

Paul Kelly stack in skallen. »Vad fan ska man säga om Barry? Så jävla vidrigt va?« Han var andfådd och hade inget paraply.

»Jo«, sa jag.

»Hörde han fick halsen avskuren, rakt av bara.«

»Dom påstår det.«

»Jävla sätt att sluta på. Och i Morley av alla jävla ställen.«

»Jo jag vet.«

Paul Kelly flinade. »Det luktar pyton här inne, hörru. Vad fan har du sysslat med?«

»Jag åt en baconmacka. Akta«, sa jag när jag vevade upp rutan igen, fast inte hela vägen, och klev ur.

Fan också.

Paul Kelly, fotograf. Kusin till den mer omsusade John och systern Paula.

Regnet vräkte ner ännu våldsammare nu, och med det all min jävla paranoia:

Varför Kelly och inte Dicky eller Norm?

Varför just i dag?

Rena slumpen?

»Vilket är det?«

»Va?« sa jag, låste dörren och drog jackan över skallen.

»Goldthorpes?« Kelly tittade utmed raddan av enplanshus. »Vilket är det?«

»Sexan.« Vi gick över gatan bort till husen i slutet.

Kelly tog en stor satans japansk kamera ur väskan. »Så tanten bor i femman då?«

»Ja. Fick du stålarna av Hadden?«

»Jodå«, sa Kelly och stoppade kameran innanför jackan.

»Hur mycket?«

»Tvåhundra.«

»Kontant?«

»Jajamän«, garvade Kelly och klappade sig på jackfickan.

»Halva var?« sa jag och knackade på dörrens glasruta.

»Det blir bra så, sir«, sa Kelly just som dörren öppnades.

»God morgon, mrs Sheard.«

»God middag, mr Dunford och…«

»Mr Kelly«, sa mr Kelly.

»En mycket anständigare tidpunkt för besök, håller ni inte med om det, mr Dunford?« Enid Sheard log mot Paul Kelly.

»Jag håller med om det«, sa Kelly och besvarade leendet.

»Vill herrarna komma in på en kopp te kanske?«

Snabbt sa jag: »Tack, men vi har tyvärr lite ont om tid.«

Enid Sheard snörpte på munnen. »Då tar vi den här vägen om jag får be.«

Hon gick före oss genom passagen mellan de två husen. När vi kom till köksdörren i nummer sex hoppade Kelly till av det plötsliga skällandet från nummer fem.

»Hamlet«, sa jag.

»Och mina pengar, mr Dunford?« sa Enid Sheard och klämde hårt om nyckeln.

Paul Kelly räckte fram ett diskret brunt kuvert. »Etthundra pund kontant.«

»Tack för det, mr Kelly«, sa Enid Sheard och stoppade kuvertet i förklädesfickan.

»Det var så lite så«, sa jag.

Hon låste upp köksdörren till nummer 6, Willman Close. »Jag går och sätter på te, så det är bara att knacka på när ni är klara här.«

»Tack för det. Mycket vänligt«, sa Kelly när vi gick in.

Jag stängde dörren framför näsan på henne.

»Du får allt passa dig där. Kör du i gång sexmotorn i henne är det nog säkrast att du vet hur du ska stänga av den«, skrattade jag.

»Ska du säga«, skrattade Paul instämmande, och sedan tappade han hakan direkt.

Jag slutade garva, såg bara på stearinljuset i torkstället, tänkte på En guide till kanalerna i norra England och undrade vart fan den hade tagit vägen.

Hemma hos Kathryn.

»Råttfångarens kula«, viskade Kelly.

»Precis. Inte mycket att hetsa upp sig för, va?«

»Hur många vill du ha?« Kelly monterade en blixt på en av sina kameror.

»Ett par av varje rum tänkte jag väl och några extra från vardagsrummet.«

»Ett par av varje rum?«

»Ja, alltså oss emellan funderar jag på att skriva en bok om det så jag kan behöva rätt bra med bilder. Du kan få vara med på ett hörn om du är intresserad.«

»Menar du? Schyst, Eddie.«

Jag höll mig utanför ljuset medan Kelly fortsatte från köket in i gången och dörren till Mary Goldthorpes sovrum.

»Det här är hennes då?«

»Ja«, sa jag och trängde mig förbi.

Jag gick fram till byrån och drog ut den övre högra lådan. Jag grävde bland trosorna tills jag hittade det jag letade efter. Jag hängde en ensam nylonstrumpa över kanten på lådan, så jävla simpelt av mig.

»Magiskt«, klickade Kelly medan jag klev åt sidan.

Jag tittade ut på trädgården och regnet, och tänkte på min egen syster.

»Tror du dom hade ihop det?«

»Förmodligen.« Jag stoppade ner strumpan igen och sköt in lådan om Mary Goldthorpes underkläder.

»Vilka pervon.«

Jag visade honom Grahams rum. Jag tog en bok från hyllan och slog upp den. »Försök och få till den där«, sa jag och pekade på klisterlappen med ugglan och hotet den förmedlade.

»›Den här boken tillhör Graham och Mary Goldthorpe. Stjäl den inte för då kommer vi efter dig och dödar dig‹«, läste Kelly. »Fy satan.«

»Ta ett på bokhyllan också.«

»Riktiga thrillers får man säga«, skrattade Kelly.

Jag gick genom den smala mörka gången och öppnade dörren till vardagsrummet.

Den öppna spisen var det första jag fick syn på.

Kelly kom in bakom mig, och kamerablixtarna exploderade i det skumma rummet. »Så det var här han gjorde det alltså?«

»Jo.«

Naken och strypt.

»I öppna spisen, va?«

»Jo.«

Upphängd i öppna spisen.

»Då vill du ha några av den gissar jag?«

»Jo.«

Geväret i munnen.

»Man får fan kalla kårar får man.«

»Jo«, sa jag in i utrymmet ovanför härden.

Fingret på avtryckaren.

»Varför gjorde han det?«

»Fan vet jag.«

Kelly frustade till. »Nån jävla idé måste du väl ha ändå, du som har levt med skiten gud vet fan hur länge.«

»Polisen tror han inte stod ut med ljud. Skulle vara knäpptyst.«

»Ja, det fick han ju kan man säga.«

»Jo.«

Jag tittade på Kelly medan han knäppte på, vita stjärnbloss sköt ut i rummet.

Paulas man hade också skjutit skallen av sig.

»Man undrar varför dom gör sig besvär att bygga skorstenar i dessa moderna tider«, sa Kelly och fortsatte knäppa.

»Dom tjänar väl sitt syfte.«

»Jo om man är jultomten ja.«

»Stilfullt?« föreslog jag.

»Jo, det kan man ju kalla det. Kommer du ihåg vilket jävla tjafs det var om dom?«

»Om vilka?«

»Dom här husen?«

»Nej.«

Kelly började byta filmrulle. »Jodå, stans rabalder var det. Jag minns det för vi ville skaffa ett sånt hus åt min farmor och farfar, antingen här eller dom där i Castleford.«

»Nu hänger jag inte med.«

»Dom var avsedda för gamlingar, det är därför dom är enplans allihop. Men den jävla kommunen sålde dom till högstbjudande. En sak ska jag säga dig, dom måste haft kosing måste dom, dom där Goldthorpes.«

»Vad fick man betala då?«

»Minns inte. Men dom var fan inte billiga, så mycket vet jag. Ritade av John Dawson den jäveln. Fråga granntanten. Hon kan tala om exakt hur mycket dom kostade, det vågar jag lova.«

»Så det var John Dawson som ritade dom här husen?«

»Jajamän, Barrys egen polare. Farsan anser att det var det som gav kommunen idén att göra sig en hacka på dom, allt jävla hallå om hans kåkar.«

»Fy satan.«

»Det var en sån grej som Barry jämt drog upp. Det var mot reglerna, det visste alla då när det gällde.«

»Inte jag.«

»Nej, men det var en gammal historia här så det var väl inte värt en suck söderöver.«

»Det var väl inte det. När byggdes dom?«

»Fem, sex år sen. Ungefär samtidigt…« Kelly tystnade. Jag visste vad han tänkte på.

Vi stod i det kalla mörka rummet med sina häftiga ljusexplosioner och sa ingenting förrän han var klar.

»Så ja, det var vad du ville ha, om det inte är nåt mer du kan komma på«, sa Kelly och ordnade till det i kameraväskan.

»Några från utsidan kanske?« sa jag och tittade ut på regnet.

En bil svängde in på gatan.

Kelly kastade en blick ut genom fönstret. »Måste kanske återkomma när vädret är bättre, men jag kan testa.«

Bilen stannade utanför huset.

»Helvete«, sa jag.

»Fan«, sa Kelly.

»Exakt«, sa jag när två patrullerande poliser klev ur den blå-vita bilen.

De två poliserna gick passagen upp just när vi kom ut från huset. En var lång och hade skägg, den andre var kort och hade stor näsa. De kunde ha varit något komikerpar, bara det att ingen skrattade och de såg jävligt sura ut.

Hamlet började skälla i huset bredvid, vilket fick den korte att svära. Kelly stängde dörren bakom oss. Enid Sheard syntes inte till. Det regnade småspik och vi kunde inte komma undan.

»Och vad pågår här då, pojkar?« sa den långe med skägget.

»Vi är från Post«, sa jag och tittade på Kelly.

Den korte flinade. »Och vad fan ska det betyda?«

Jag trevade i fickan efter någon legitimation. »Vi håller på med ett jobb.«

»Skitsnack«, sa den korte, tog fram sitt anteckningsblock och kastade en blick mot himlen.

»Men så är det«, sa Kelly, först fram med sitt presskort.

Den långe höll korten medan den andre skrev av. »Och hur tog ni er in i huset då, pojkar?«

Den korte gav mig inte tid att svara. »Äh, vad fan«, sa han. »Kan ni låsa upp nu. Jag tänker inte stå här ute i pissregnet.« Han rev av den regnblöta papperslappen som han hade försökt skriva på och kramade ihop den.

Jag sa: »Det kan jag inte.«

Den långe hade slutat flina. »Det kan du och det ska du.«

»Det är ett patentlås. Vi har ingen nyckel.«

»Så vadå, är ni nån jävla jultomte liksom? Hur fan kom ni in i såna fall?«

Jag chansade och sa: »Det var en som låste upp åt oss.«

»Sluta krångla nu. Vem fan låste upp åt er?«

»Familjen Goldthorpes juridiska ombud«, sa Kelly.

»Vem är…?« Jag försökte se inte alltför belåten ut. »Edward Clay and Son, Towngate, Pontefract.«

»Jävla stropp«, fräste den långe.

»Öh, du råkar inte vara släkt med Johnny Kelly, va?« sa den korte polismannen när han gav tillbaka presskorten.

»Han är min kusin.«

»Ni satans irländare ynglar fan av er som kaniner.«

»Gjort som Lucan har han, va? Och bara stuckit.«

Kelly sa bara: »Jag vet inte.«

Den långe knyckte med huvudet mot vägen. »Bäst du sätter fart och letar rätt på han, före nästa söndag då, va?«

»Inte du, tomte lilla«, sa den korte och körde pekfingret i bröstet på mig.

Kelly vände sig om. Jag slängde åt honom nycklarna till Vivan. Han ryckte på axlarna och småsprang ner till bilen, medan vi andra fick stå kvar där utanför köksdörren med regnet strömmande ner från taket, och lyssna på Hamlet, vänta på att någon skulle säga något.

Den korte tog god tid på sig när han stoppade undan anteckningsblocket. Den långe tog av sig handskarna, tänjde på fingrarna, knäckte med knogarna och drog på sig handskarna igen. Jag gungade bakåt på hälarna, händerna i fickorna, regn droppade från nästippen.

Efter ett par minuter av samma skit sa jag: »Hur blir det nu då?«

Den långe slängde plötsligt fram bägge armarna och stötte in mig i dörren. Han satte en läderklädd hand om strupen på mig och tryckte in mitt ansikte mot målarfärgen med den andra. Jag hade inte fötterna på marken.

»Låt bli och komma och stör folk som inte vill bli störda«, viskade han i örat på mig.

»Det är inte snällt«, väste den korte på tå, några centimeter från min näsa.

Jag väntade, magen i en knut, räknade med slaget.

En hand slöt sig om paketet, strök lätt över pungen.

»Du borde skaffa dig en hobby.«

Den korte klämde åt om pungkulorna. »Kolla på fåglar, det är en lugn och trevlig hobby det.«

Ett finger tryckte genom byxorna, körde upp i rövhålet.

Jag ville spy.

»Eller fotografi.« Han släppte pungkulorna, kysste mig på kinden och gick i väg, visslande på We Wish You a Merry Christmas and a Happy New Year. Hamlet började skälla igen.

Den långe tryckte in mig ännu mer i dörren. »Och glöm inte att storebror ser dig.«

En bil tutade.

Han släppte ner mig. »Jämt.«

Tutan bräkte igen och hostande på knä i regnet såg jag de stålhättade fyrtiofemmorna stega bort genom passagen och kliva in i polisbilen.

Däcken vred sig och sedan var kängorna och polisbilen borta.

Jag hörde en dörr öppnas, Hamlet skällde högre.

Jag ställde mig upp och sprang över gatan, medan jag gned mig i nacken och höll mig om pungen.

»Mr Dunford! Mr Dunford!« ropade Enid Sheard.

Kelly stod med Vivan på tomgång. Jag slängde upp dörren på passagerarsidan och hoppade in.

»Helvete«, sa Kelly och trampade i botten.

Jag vände mig om, fortfarande sved det som eld om pungen och i ansiktet, och såg Enid Sheard stå och gasta som en jävla galning över hela Willman Close.

»Låt bli och komma och stör folk som inte vill bli störda.«

Kelly hade ögonen på motorvägen. »Det är inte det sämsta råd man kan få, vet du.«

»Vad menar du med det?« sa jag och visste vad han menade.

»Snackade med Paula i går. Hon var rätt skärrad, vet du.«

»Jo, jag vet. Det var klantigt av mig«, sa jag med ögonen på bilen framför, undrade varför han hade väntat tills nu.

»Du kunde ha frågat mig först.«

»Jag visste inte. Det var mer Barrys idé än min.«

»Säg inte så, Eddie. Det är inte okej.«

»Jo men faktiskt. Jag hade ingen aning om att hon var släkt. Jag…«

»Du gjorde bara ditt jobb, jag vet. Men det är liksom bara det att, ja, att ingen av oss har kommit över det egentligen. Och sen allt det här sista med den andra tjejen, det river upp alltihop igen.«

»Jag fattar.«

»Plus allt trubbel nu med Johnny. Det tar liksom aldrig slut.«

»Har du inte hört nåt då?«

»Nej, inte ett skit.«

»Det är för jävligt, Paul«, sa jag.

»Jag vet att alla tror att det antingen är nån brud eller att han är nånstans och super till, men jag vet inte. Hoppas det.«

»Men du tror inte det?«

»Johnny tog det hårdast liksom, efter Paula och Geoff. Han älskar ungar. Alltså han är ju själv bara ett stort jävla barn. Han var så himla förtjust i Jeanie.«

»Tråkigt hörru.«

»Jag vet. Jag hade inte tänkt säga nåt, men…«

Jag ville inte höra om det. »Var tror du han är?«

Kelly tittade på mig. »Om jag visste det skulle jag inte sitta och skjutsa dig runt som nån jävla chaufför va?« Han försökte le, men det gick inte.

»Ledsen hörru«, sa jag, bad om ursäkt för tusende gången. Jag såg ut genom bilrutan på de bruna fälten med sina ensamma bruna träd och spridda bruna häckar. Vi började närma oss zigenarlägret.

Kelly slog på radion och Bay City Rollers hann sjunga en stump av All of Me Loves All of You innan han slog av igen.

Jag såg förbi Kelly ut genom bilrutan när de utbrända husvagnarna flimrade förbi och försökte komma på något att säga.

Ingen av oss sa ett ord förrän vi var inne i Leeds och parkerade i arkaden utanför tidningen.

Kelly stängde av motorn och tog fram plånboken. »Hur vill du göra med det här?«

»Halva var?«

»Okej«, sa Kelly och räknade upp tiorna.

Han gav mig fem.

»Tack«, sa jag. »Var har du din bil då?«

»Hadden sa att jag skulle ta bussen. Att du skulle tillbaka hit, sa att du kunde köra mig hem.«

Helvete, tänkte jag. Det tror fan han gjorde.

»Varför frågar du?«

»Inget«, sa jag. »Bara undrade.«

»Vi lever i den grävande journalistikens stora era och Barry Gannon var en av dem som stod för den eran. Där han såg orättvisor krävde han rättvisa. Där han såg lögner krävde han sanningen. Barry Gannon ställde stora frågor till stora män för han tyckte att den brittiska allmänheten måste få hela bilden. Barry Gannon sa en gång att sanningen bara kan göra oss rikare. För oss som söker den sanningen har Barrys alltför tidiga frånfälle gjort oss bra mycket fattigare.«

Bill Hadden, som såg sliten och liten ut bakom sitt skrivbord, tog av sig glasögonen och tittade upp. Jag nickade, och tänkte att Barry Gannon hade sagt bra många saker över bra många öl, varav en var något han hade uppsnappat i Indien om en elefant, tre blinda män och sanningen.

Efter en lämplig paus sa jag: »Kommer det in i dag?«

»Nej. Vi tänker vänta tills efter förhöret.«

»Varför det?«

»Jo men du vet hur det är. Man vet aldrig vad de kan gräva fram. Vad tyckte du då?«

»Jättebra.«

»Så då tycker du inte att det är för ohöljt panegyriskt då?«

»Definitivt inte«, sa jag, definitivt utan en susning om vad i helvete panegyriskt betydde.

»Utmärkt«, sa Hadden och lade den maskinskrivna A4-sidan ifrån sig. »Då träffades du och Paul Kelly förstår jag?«

»Visst.«

»Och du gav mrs Sheard pengarna?«

»Jajamän«, sa jag alldeles för glatt, och undrade om snålkäringen skulle komma på att ringa till Hadden och klaga på polisen och börja gnälla om småpengar.

»Han fick bilderna och så där?«

»Jo.«

»Är du klar med texten?«

»Snart«, ljög jag.

»Vad har du mer på lut då?«

»Inget särskilt«, ljög jag igen och tänkte på Jeanette Garland, Susan Ridyard, Clare Kemplay, brinnande zigenarläger, Kanalerna i norra England, Arnold Fowler och hans vinglösa svanar, konstaplarna Knoll och Tott, och Barry Gannons sista ord.

»Mhmm«, sa Hadden, bakom honom låg stan redan mörk.

»I och för sig pratade jag med Susan Ridyards föräldrar i lördags, som vi sa. Mänskligt lidande, om du minns?«

»Skit i det«, sa Hadden och började vanka runt lite. »Jag vill att du ska koncentrera dig på Clare Kemplay-storyn.«

»Men jag trodde du…«

Hadden hade redan höjt handen. »Vi kommer att behöva mycket mer bakgrundsmaterial om vi ska kunna hålla liv i den här grejen.«

»Men jag tyckte du sa att det var Jacks story nu?« Gnälltonen hade kommit tillbaka i min röst.

Hadden blev mörk i ansiktet. »Och jag tyckte vi sa att ni skulle ta den gemensamt?«

Jag pressade på. »Men hittills verkar det inte vara så värst mycket gemensamt som funkar.«

»Mhmm«, sa Hadden och tog upp Barrys dödsruna. »Det är en väldigt svår tid för oss alla just nu. Du har säkert haft dina skäl, men du har inte alltid varit på plats när vi behövt dig.«

»Ber om ursäkt för det«, sa jag och tänkte vilket praktarsle han var.

Hadden satte sig igen. »Som sagt var, du har haft dina egna bekymmer och sorger, jag vet det. Tanken är att Jack tar senaste nytt om utredningen och du kör bakgrundsfakta.«

»Bakgrund?«

»Det är sådana saker du är bäst på. Jack sa senast i dag att du skulle kunna bli en enastående romanförfattare.« Hadden sken som en sol.

Jag kunde se den sketchen framför mig. »Och det var menat som en komplimang det?«

Hadden skrattade. »När det är Jack Whitehead som säger det så.«

»Jaså?« Jag drog på munnen och började räkna baklänges från hundra.

»Hur som helst kommer du verkligen att gilla det här. Du ska åka och träffa ett medium som…«

Åttiosex, åttiofem. »Medium?«

»Ja, medium, spåkvinna«, sa Hadden och grävde i en skrivbordslåda. »Påstår att hon visade polisen var Clare låg och att hon hade blivit ombedd att hjälpa dem att hitta mördaren.«

»Och då vill du att jag ska intervjua henne?« suckade jag. Trettionio, trettioåtta.

»Precis. Här har vi det: lägenhet 5, 28 Blenheim Road, Wakefield. Bakom högstadiet.«

Rena nostalgitrippen. Tjugofyra, tjugotre. »Vad heter hon?«

»Mandy Wymer. Kallar sig Mystiska Mandy.«

Jag gav upp. »Och vi ska stryka hennes handflata med silver, eller hur?«

»Dessvärre är en så mångbegåvad kvinna som Mandy inte särskilt billig.«

»När?«

»I morron. Jag har bokat tid åt dig klockan ett.«

»Tack för det«, sa jag, nere på sjuor och sexor, och reste på mig.

Hadden reste sig samtidigt. »Du vet att dödsorsaksförhöret är i morron?«

»Vilket?«

»Barrys.«

»I morron?«

»Ja. Det är en inspektör Fraser som vill prata med dig.« Han tittade på klockan. »Om en kvart ungefär, nere i entrén.«

Ännu fler snutar. Jag kände hur pungkulorna krympte.

»Okej.« Jag öppnade dörren och tänkte att det kunde ha varit värre, han kunde ha sagt något om mrs Dawson, kontroversen med de två snutarna i Ponty, eller rentav Kathryn Taylor för helvete.

»Och glöm inte Mystiska Mandy.«

»Hur vore det möjligt?« Jag stängde dörren.

»Precis din grej.«

*

»Jag beklagar mr Dunford att jag måste besvära er en dag som denna, men jag försöker pussla ihop den rätta bilden av mr Gannons förehavanden i går.« Inspektören var ung, vänlig och blond.

Jag trodde han jävlades med mig och sa: »Han hämtade mig vid tiosnåret…«

»Ursäkta mig, sir. Var befinner vi oss nånstans då?«

»Nummer 10 Wesley Street, Ossett.«

»Tack.« Han skrev ner det och tittade upp på mig igen.

»Vi körde till Castleford i Barrys, alltså, mr Gannons bil. Jag gjorde en intervju med en mrs Garland på Brunt Street i Castle-ford och…«

»Paula Garland?«

»Stämmer.«

Inspektör Fraser hade slutat anteckna. »Som i Jeanette Garland?«

»Stämmer.«

»Jag förstår. Och då deltog mr Gannon?«

»Nej. Mr Gannon besökte mrs Marjorie Dawson hemma hos henne. Shangrila vill säga. Som i John Dawson.«

»Tackar. Så han släppte av er först då?«

»Stämmer.«

»Och det var sista gången ni såg honom?«

Jag gjorde en paus och sedan sa jag: »Nej. Efteråt träffades vi på The Swan i Castleford, nånstans mellan ett och två. Jag kan inte säga exakt när.«

»Drack mr Gannon nåt då?«

»Jag tror han tog en halv. Max en pint.«

»Och sen?«

»Vi åkte åt varsitt håll. Han sa aldrig vart han skulle.«

»Och ni själv?«

»Jag tog bussen till Pontefract. Jag skulle göra en annan intervju där.«

»Så hur mycket var klockan skulle ni säga när ni såg mr Gannon sista gången?«

»Hon borde varit ungefär kvart i tre, inte senare«, sa jag och tänkte på att han sa att Marjorie Dawson hade sagt att hans liv var i fara och jag inte trodde det var något med det då och jag tänker fanimig inte säga något om det nu.

»Och ni vet inget om vart han åkte sen?«

»Nej, jag trodde väl att han skulle tillbaka hit.«

»Varför trodde ni det?«

»Inget speciellt. Jag bara utgick från att det var hit han skulle. Och skriva ut intervjun.«

»Så ni har ingen aning om varför han körde till Morley?«

»Nix.«

»Jag förstår. Då får jag tacka. Ni är tvungen att närvara vid dödsorsaksförhöret i morron, det vet ni?«

Jag nickade. »Lite väl snabbt, va?«

»Vi har nästan alla fakta och oss emellan så tror jag att familjen är rätt angelägen om att, ni vet… nu när det är jul och allting.«

»Var ska det vara nånstans?«

»Stadshuset i Morley.«

»Okej«, sa jag. Jag tänkte på Clare Kemplay.

Inspektör Fraser slog ihop sitt block. »Ni får i stort sett svara på samma frågor. Kanske trycker de lite mer på drickandet, förstås. Ni vet hur det är med såna saker.«

»Låg han för högt alltså?«

»Jag tror det.«

»Men bromsarna då?«

Fraser ryckte på axlarna. »De funkade inte.«

»Och det andra fordonet?«

»Stillastående.«

»Är det sant att det var lastat med glasrutor?«

»Ja.«

»Att en for in genom vindrutan?«

»Ja.«

»Och…«

»Ja.«

»Så det var ögonblickligt?«

»Det skulle jag säga, ja.«

»Helvete.«

»Ja.«

Vi var båda vita i ansiktet. Jag stirrade ut på alla bilar som var på väg hem i regnet, med framlyktor och baklyktor blinkande på och av, gula och röda, gula och röda. Inspektör Fraser bläddrade i sitt block.

Efter ett tag reste han sig. »Ni vet händelsevis inte var jag kan få tag på Kathryn Taylor?«

»Om hon inte är kvar här i huset har hon förmodligen gått hem.«

»Nej, jag har inte kunnat få tag på henne vare sig här eller hemma.«

»Fast jag tror inte hon vet nånting. Hon var med mig nästan hela kvällen.«

»Jo, jag har hört det. Men man vet aldrig.«

Jag sa inget.

Inspektör Fraser tog på sig mössan. »Om ni talar med miss Taylor så var snäll och be henne ringa mig. Jag kan nås dygnet runt via Morley polisstation.«

»Okej.«

»Tack för ert tålamod, mr Dunford.«

»Okej, tack.«

»Då ses vi i morron då.«

»Okej.«

Jag såg honom gå bort till receptionen, säga något till Lisa bakom disken och sedan försvinna ut genom karuselldörren.

Jag tände en cigg och hjärtat slog i hundrafemtio.

Tre timmar i sträck satt jag vid mitt skrivbord och jobbade.

Det finns inga lugna stunder på den enda dagliga lokaltidningen med en morgon- och en kvällsedition, men i dag var det så nära graven som det kunde bli, eftersom alla drog så tidigt som möjligt. Ett hejdå här, ett hejdå där, och några sitter på pressklubben senare om du känner för det.

Ingen Barry Gannon.

Så jag knattrade och knattrade; det första riktiga knäck jag gjort sedan min farsa dog och Clare Kemplay försvann. Jag ansträngde mig verkligen för att komma ihåg när jag senast satt vid detta skrivbord och verkligen jobbade. Biltjuvar som buskörde, det var det nog. Men jag kunde inte minnas om farsan fortfarande låg på sjukhuset då eller om han hade fått komma hem vid det laget.

Ingen Ronald Dunford.

Vid sextiden kom Kelly upp med bilderna och vi gick igenom dem och stoppade ner de bästa i lådan. Kelly tog min artikel och sina bilder till korret, sedan till redigeraren. Jag blev av med femtio ord på köpet, vilket en vanlig dag hade varit skäl nog att ta en pint på pressklubben med Kathryn.

Men det var inte en vanlig dag.

Ingen Kathryn Taylor.

Jag hade varit och snackat med Tjock-Steph och sagt åt henne att hålla snattran men hon fattade inte vad fan jag yrade om, utom att Jack Whitehead hade rätt när det gällde mig. Vi var jätteledsna allihop förstås, men jag borde faktiskt skärpa till mig. Jack hade rätt när det gällde mig, hade Stephanie sagt om och om igen, till mig och till alla andra på några kilometers omkrets.

Ingen jävla Jack Whitehead?

Nej, någon sådan bonntur skulle vi inte ha.

På vartenda skrivbord låg exemplar av kvällsupplagan.

FÅNGA DETTA ODJUR.

Krigsrubriker över hela Ettan på The Evening Post.

AV JACK WHITEHEAD, FÖRSTE KRIMINALREPORTER SAMT ÅRETS KRIMINALREPORTER 1968 OCH 1971.

Helvete.

Obduktionsrapporten rörande tioåriga Clare Kemplay avslöjar att hon har blivit torterad, våldtagen och därefter strypt. West Yorkshire-polisen går inte närmare in på skadornas art, men kriminalpolisöverintendent George Oldman, som framträdde vid en presskonferens tidigare under dagen, menade att det extrema våld som utövats var »fullständigt obegripligt« och fallet var »utan jämförelse det vidrigaste jag eller för den delen någon kollega inom West Yorkshires Metropolitanpolis arbetat med.«

Offentlige rättsläkaren dr Alan Coutts, som utförde obduktionen, sa: »Det finns inte ord som till fullo kan beskriva den fasa som denna unga flicka fått genomlida.« Dr Coutts, en veteran inom yrket med över femtio mordfall bakom sig, såg påtagligt plågad ut när han redovisade sina resultat, och sa att han hoppades att han »aldrig skulle bli tvungen att fullgöra ett liknande uppdrag igen«.

Kriminalpolisöverintendent Oldman talade om hur oerhört viktigt det var att snabbt finna mördaren och meddelade att kriminalpolisintendent Peter Noble kommer att hålla i det dagliga arbetet med att finna den skyldige till mordet på Clare.

År 1968 fick kriminalpolisintendent Noble, som då tillhörde West Midlands poliskår, ett hedersomnämnande som varande huvudsakligen ansvarig för gripandet av Cannock Chase-mördaren Raymond Morris. Mellan åren 1965 och 1967 hade Morris våldfört sig på och därefter kvävt tre små flickor i och strax utanför Stafford, innan han greps av dåvarande kriminalinspektör Noble.

Kriminalpolisintendent Noble talade om sin orubbliga föresats att få tag i Clare Kemplays mördare, och vädjade samtidigt om allmänhetens hjälp, med orden: »Vi måste fånga in detta odjur innan han tar ännu en ung oskyldig flickas liv.«

Kriminalpolisöverintendent Oldman tillade att polisen i synnerhet är intresserad av att tala med den eller dem som befann sig i närheten av Devil’s Ditch, Wakefield, natten fredagen 13 december eller tidigt på morgonen lördagen 14 december.

West Yorkshires Metropolitanpolis vädjar till var och en som har tips eller information att kontakta polisen direkt via tipstelefonen på Wakefield 3838 eller 3839 eller vända sig till närmaste polisstation. Alla samtal kommer att behandlas strängt konfidentiellt.

Artikeln var bildsatt med två foton: samma skolfoto på Clare som hade bildsatt min första artikel om hennes försvinnande och ett väldigt kornigt på polisen när de genomsöker Devil’s Ditch i Wakefield, där Clares lik påträffades.

Hatten av för Jack.

Jag rev ut Ettan, stoppade den i innerfickan och gick bort till Barry Gannons skrivbord. Jag drog ut nedersta lådan och tog fram Barrys pålitliga butelj med Bell’s, hällde upp en tredubbel i en halvt urdrucken kopp kaffe.

Skål för dig, Barry Gannon.

Det smakade skit, så jävla mycket skit att jag måste leta reda på en ny kopp kallt kaffe från ett annat skrivbord och hälla upp en jävel till.

Skål för dig, Ronald Dunford.

Fem minuter senare vilade jag huvudet mot skrivbordet och kände lukten av vax, whisky och dagens vedermödor sticka i näsan. Jag tänkte ett tag att jag skulle ringa hem till Kathryn, men whiskyn hade väl vunnit över kaffet och jag slocknade och sov uselt under de starka lysrören på kontoret.

»Opp och hoppa, Scoop.«

Jag öppnade ett öga.

»Dags att vakna, din slöfock. Din pojkvän är på tvåan.«

Jack Whitehead hade slagit sig ner på Barrys stol vid Barrys skrivbord, och viftade med en telefonlur åt mig tvärsöver hela redaktionen. Nu var det inte längre som i graven, nu varvade man upp för nästa upplaga. Jag satte mig upp och nickade åt Jack. Jack knep med ögat och telefonen surrade på mitt skrivbord.

Jag lyfte luren. »Ja?«

En ung man sa: »Edward Dunford?«

»Ja?«

Det blev tyst och sedan kom ett klick när Jack äntligen fick tummen ur och lade på. Jag blängde åt hans håll. Jack Whitehead höjde sina tomma händer i spelad kapitulation.

Alla garvade.

Min andedräkt stank mot luren. »Vem talar jag med?«

»God vän till Barry. Känner du till Gaiety på Roundhay Road?«

»Ja.«

»Vänta vid telefonhytten utanför där prick tio.«

Samtalet bröts.

Jag sa: »Jag vet inte, jag måste kolla med min chef först. Men om ni kan återkomma i morron nån gång… jag förstår, tack för det. Adjö.«

»Något nytt och hett, Scoop?«

»Satans Råttfångare. Tar fan livet av mig.

« Alla garvade.

Till och med Jack.

Halv tio måndag kväll, 16 december 1974.

Jag ställde bilen på parkeringen framför Gaiety Hotel, Roundhay Road, Leeds, och bestämde mig för att vänta en halvtimme. Jag slog av motorn och lyktorna och satt där i min mörklagda Viva, och glodde över parkeringen bort mot Gaiety, där skenet från baren gav mig en bra utsikt över både telefonhytten och själva puben.

Gaiety, en ful modern pub med all den fula gamla charm som fanns på varenda pub runt såväl Harehills som Chapeltown. En restaurang som inte serverade mat och ett hotell som inte hade några sängar, det var Gaiety det.

Jag tände en cigg, vevade ner en springa och lutade huvudet bakåt.

För omkring fyra månader sedan, strax efter det att jag hade kommit tillbaka upp hit igen, hade jag ägnat en hel dag och en bra bit av nästa åt att bli redlöst berusad på Gaiety ihop med George Greaves, Gaz från Sporten och Barry.

För omkring fyra månader sedan, när det fortfarande kändes nytt att vara här uppe igen, och öla med pöbeln på The Gaiety var jäkligt kul och rätt upplysande.

För omkring fyra månader sedan, när Ronald Dunford, Clare Kemplay och Barry Gannon fortfarande var i livet.

Den där dygnslånga sittningen hade egentligen inte varit så värst kul, men det hade varit en nyttig introduktion för en nybliven och mycket grön kriminalreporter för norra England.

»Det här är Jack Whiteheads territorium«, hade George Greaves viskat när vi drog i dubbeldörrarna och klev in på Gaiety runt elva på förmiddagen.

Efter en fem timmar så där hade jag personligen inte haft något emot att gå hem, men Gaiety löd inte under lokala utskänkningslagar, så trots att de varken hade käk eller sängar eller dansgolv kunde de sälja alkohol från elva på förmiddagen till tre på morgonen, i kraft av sin status som antingen restaurant eller hotell eller disko beroende på vilken snut man snackade med. Och, till skillnad från exempelvis Queen’s Hotel inne i stan, erbjöd Gaiety dessutom sina stamgäster strippshow till lunchen. Och inte nog med det, i stället för en vanlig matsedel med lagad mat och så, erbjöd Gaiety sina gäster den unika möjligheten att slicka i sig någon av de medverkande i lunchshowen till mycket resonabla priser. Det var ett litet tilltugg som Gaz från Sporten sa definitivt var värt sin modiga femma.

»När Gaz var i München blev han olympisk mästare i muffdykning«, hade George Greaves garvat.

»Inget hottentotterna har smak på förstås«, tillade Gaz.

Jag hade spytt första gången runt sex men ändå känt mig tillräckligt pigg för att ta några varv till, där jag stod och glodde på pubeshåren som snurrade i den spruckna toaskålen.

Gaietys dagsklientel och kvällsklientel var i stort sett detsamma, utom att proportionerna försköts en aning. På dagen var det fler prostituerade och pakichaffisar, medan det till kvällen märktes en ökning av arbetare och affärsmän. Antalet lulliga reportrar, lediga snutar och tjuriga västindier var konstant, dygnet runt, sju dygn i veckan.

»Det här är Jack Whiteheads territorium.«

Det sista jag egentligen kan minnas från den dagen var att jag spydde lite till ute på parkeringen, och tänkte att det här är Jacks territorium och inte mitt.

Jag tömde ut Vivans askfat genom fönstret just som en enarmad bandit inne på Gaiety rasslade till och överröstade jublet som välkomnade en ny repris med The Israelites på jukeboxen. Jag vevade upp rutan igen och undrade hur många gånger jag hade hört den där jävla låten då för fyra månader sedan. Tröttnade de aldrig på den?

Fem i tio, just som Young, Gifted and Black gick i gång igen, lämnade jag Vivan och nostalgitrippen och gick bort till telefonhytten.

Prick klockan tio lyfte jag luren på andra signalen. »Hallå?«

»Vem är det?«

»Edward Dunford.«

»Ensam?«

»Ja.«

»Kör du en grön Vauxhall Viva?«

»Ja.«

»Kör till Harehills Lane, där den korsar Chapeltown Road och parkera utanför sjukhuset.«

Samtalet bröts.

Tio över tio stod jag utanför Chapel Allerton-sjukhuset, där Harehills Lane och Chapeltown Road gick ihop och blev till den något mer löftesrika Harrogate Road.

Elva över tio försökte någon öppna dörren på passagerarsidan och knackade sedan på glaset. Jag böjde mig över och öppnade dörren inifrån.

»Gör en U-sväng och kör in i Leeds igen«, sa den kastanjeröda kostymen med orange hår som klev in. »Är det nån som vet att du är här?«

»Nej«, sa jag, gjorde U-svängen och tänkte Billig jävla Bowie.

»Och din tjej då?«

»Vad är det med henne?«

»Vet inte hon att du är här?«

»Nej.«

Kastanjekostymen snörvlade till, och apelsinhåret vred sig än hit än dit. »Ta höger vid parken.«

»Här?«

»Ja. Ta den gatan ner till kyrkan.«

Vid korsningen framför kyrkan snörvlade Kastanjekostymen till igen och sa: »Stanna här och vänta tio minuter och gå sen Spencer Place däråt. Efter fem minuter cirka kommer du till Spencer Mount, det är femte eller sjätte till vänster. Nummer 3 ligger på höger sida. Ring inte på, gå bara direkt upp till lägenhet 5.«

Jag sa: »Lägenhet 5, nummer 3 Spencer Mount…« men Kastanjekostymen och hans apelsingula hår hade redan stuckit.

Klockan var omkring halv elva när jag gick däråt på Spencer Place och tänkte fan ta honom och hela det här jävla spiontramset. Och fan ta honom en gång till för att han tvingar mig gå Spencer Place halv elva på kvällen som om det var något satans test.

»Bara tittar va, hjärtat?«

Från tio till tre, sju nätter i veckan, var Spencer Place den mest trafikerade gatstumpen i Yorkshire, bortsett från Manninghamkvarteren i Bradford. Och den här kvällen var inget undantag, trots kylan. Bilarna kröp fram i båda riktningar, bromsljusen glimmade röda, och det såg ut som första semesterdagens bilkö.

»Gillar vad du ser, va?«

De äldre kvinnorna satt på låga murar framför mörklagda hus medan de yngre travade av och an, och stampade med stövlarna för att hålla kylan borta.

»Excuse me mr Officer…«

De enda andra männen på gatan var västindier som klev ur och in i parkerade bilar, med ett släp av tung rök och musik efter sig, och bjöd ut sina egna varor medan de höll ett vakande öga på sina vita flickvänner.

»Snåla jävla rövhål!«

Skrattet följde mig runt hörnet in på Spencer Mount. Jag gick över gatan och tog tre stentrappsteg upp till port nummer 3, där en naggad davidsstjärna prydde det grå glaset ovanför dörren.

Från kosherkvarter till köttmarknad, på hur många år?

Jag sköt upp dörren och tog trappan till översta våningen.

»Trevliga trakter«, sa jag.

»Skit i det du«, väste Kastanjekostymen och höll upp dörren till lägenhet 5.

Det var en enrummare med för mycket möbler, stora fönster och stanken av för många nordliga vintrar. Karen Carpenter tittade ner på oss från varenda vägg, men det var Ziggy som lirade gitarr från en liten Dansette. Det fanns julgransljus men ingen julgran.

Kastanjekostymen röjde undan lite kläder från en stol och sa: »Varsågod och sitt, Eddie.«

»Jag har inte fått den äran är jag rädd«, log jag.

»Barry James Anderson«, sa Barry James Anderson stolt.

»Ännu en Barry?« Fåtöljen luktade unket.

»Jo, fast den här kan du kalla BJ«, fnittrade han. »Det gör alla andra.«

Jag nappade inte. »Okej.«

»Precis, namnet var BeeJay och kukar är min grej.« Han slutade skratta och stegade bort till ett gammalt klädskåp i ena hörnet.

»Hur kommer det sig att du kände Barry?« sa jag och undrade om Barry Gannon hade varit bög.

»Stötte på honom lite varstans, du vet. Började snacka bara.«

Barry Bakväg. Jävla bög.

»Varstans var?«

»Lite varstans bara. Te?« sa han medan han rotade längst in i klädskåpet.

»Nej tack.«

»Som du vill.«

Jag tände en cigg och satte fram en geggig tallrik som askfat.

»Här«, sa BJ och räckte mig en shoppingkasse från Hillards som stått inne i skåpet. »Han ville att du skulle ha den ifall han råkade ut för nåt.«

»Ifall han råkade ut för nåt?« upprepade jag och tittade ner i kassen. Den var proppad med pappmappar och bruna kuvert.

»Vad är det här?«

»Hans livsverk.«

Jag fimpade ciggen i intorkad ketchup. »Varför? Jag menar, varför har han låtit allt det här stå här?«

»Säg det rent ut: varför här hos mig, menar du«, snorade BJ. »Han kom förbi i går kväll. Sa att han måste ha dom där papperna på ett säkert ställe. Och om han skulle råka ut för nåt skulle jag ge kassen till dig.«

»I går kväll?«

BJ satte sig på sängen och tog av sig jackan. »Ja.«

»Jag såg dig i går kväll, va? På pressklubben?«

»Just det, och du var inte direkt trevlig, va?« Hans tröja var översållad av tusen små stjärnor.

»Jag var full.«

»Jamen då så, det ursäktar ju allt«, sa han hånfullt.

Jag tände en ny cigg och hatade blotta anblicken av den lille fikusen och hans stjärntröja. »Vad i helvete hade du och Barry ihop?«

»Jag har sett ett och annat, liksom.«

»Tror jag säkert«, sa jag och kollade på farsans klocka.

Han flög upp från sängen. »Hörru, jag ska inte uppehålla dig.« Jag reste mig. »Förlåt. Sätt dig är du snäll. Förlåt.«

BJ satte sig igen, fortfarande med näsan i vädret. »Jag känner folk.«

»Tvivlar jag inte på.«

Nu var han uppe igen och stampade med foten. »Lägg av för fan. Riktiga kändisar.«

Jag reste mig, slog ut med händerna. »Jag vet, jag vet…«

»Hörru, jag har sugit kuk och slickat pung på några av de största män vårt land kan skryta med.«

»Som vem då?«

»Å nej. Så lätt får du det inte.«

»Okej. Varför?«

»För pengar. Vad skulle det annars vara? Tror du jag gillar att vara jag? Den här kroppen? Titta på mig! Det här är inte jag.« Han stod på knä och knycklade till sin stjärntröja. »Jag är ingen bög. Jag är flicka här inuti«, skrek han och hoppade upp och slet ner en Karen Carpenter-affisch, och knycklade ihop den under näsan på mig. »Hon vet hur det känns. Han vet«, sa han, vände sig om och sparkade till stereon så att Ziggy avbröts med ett skrap.

Barry James Anderson rasade ihop på golvet framför skivspelaren och låg hopkrupen och skakade i hela kroppen.

»Barry visste.«

Jag satte mig ner igen och sedan reste jag mig upp igen. Jag gick fram till den krokiga pojken i sin silverstjärntröja och kastanjeröda byxor, lyfte upp honom, satte honom försiktigt på sängen.

»Barry visste«, gnydde han.

Jag gick fram till Dansetten och sänkte nålen, men låten var så deprimerande och skivan så hackig så jag stängde av och gick och satte mig i den unkna fåtöljen igen.

»Gillade du Barry?« Han hade torkat tårarna och satt upprätt och tittade på mig.

»Jo, fast jag kände honom inte särskilt bra egentligen.«

Tårarna började svämma över på honom igen. »Han gillade dig.«

»Varför trodde han att det skulle hända honom nåt?«

»Men tänk efter!« BJ hoppade upp. »Fan. Det var ju självklart.«

»På vilket sätt var det självklart?«

»Det kunde inte få hålla på bara. Han hade så mycket skit på så många folk.«

Jag böjde mig framåt. »John Dawson?«

»John Dawson är bara toppen på isberget för fan. Har du inte läst det här?« Han viftade mot shoppingkassen som stod vid mitt ben.

»Bara det han gav tidningen«, ljög jag.

Han drog på munnen. »Alla fall, hela byken är i den där påsen.«

Jag hatade den lille skiten, hans tricks och hans kvart. »Vart skulle han sen när han gick härifrån i går kväll?«

»Han sa att han skulle hjälpa dig.«

»Mig?«

»Det var så han sa. Det var nåt med hon den där tjejen i Morley, att han visste hur allt hängde ihop.«

Jag ställde mig upp. »Vad menar du? Vad var det med henne?«

»Det var allt han sa…«

Förstörd av fantasier om fasttråcklade vingar på hennes rygg, om pingpongtuttar på hans bröst slängde jag mig över Barry James Anderson och ylade: »Tänk!«

»Jag vet inte. Han sa inget mer.«

Jag hade honom i stjärnorna på hans tröja, nedtryckt i madrassen. »Sa han nånting mer om Clare?«

Hans andedräkt var lika unken som rummet och fanns rakt i mitt ansikte. »Vilken Clare?«

»Den döda flickan.«

»Bara att han skulle till Morley och att det skulle hjälpa dig.«

»Hur i helvete skulle det hjälpa mig?«

»För fan, det sa han inget om! Hur många gånger?«

»Inget annat?«

»Inte nånting. Kan du fan ta och släppa nu, va.«

Jag tog ett tag om hans mun och klämde till. »Nej. Nu säger du varför Barry berättade det för dig«, sa jag och kramade åt så hårt jag kunde innan jag släppte greppet.

»Kanske för att jag håller ögonen öppna. För att jag ser saker och lägger dom på minnet.« Hans underläpp blödde.

Jag tittade ner på silverstjärnorna som jag höll i ett hårt grepp med andra handen och lät dem falla. »Du har inte en susning, jävla rövhål.«

»Tro vad du vill.«

Jag reste mig och gick över till Hillardskassen. »Det gör jag.«

»Du borde gå hem och lägga dig.«

Jag tog kassen och gick mot dörren. Jag öppnade dörren och sedan vände jag mig in mot enrummarens kval och vånda med en sista fråga: »Var han full?«

»Nej, men han hade druckit.«

»Mycket?«

»Jag kunde känna lukten.« Tårar rann över kinderna.

Jag ställde ner kassen. »Vad tror du hände med honom?«

»Jag tror dom mördade honom«, snörvlade han.

»Vilka?«

»Jag vet inte vad dom heter och vill inte veta heller.«

Jagad, Det finns dödspatruller i varenda stad, i vartenda land.

Jag sa: »Vilka? Dawson? Polisen?«

»Jag vet inte.«

»Men varför?«

»Pengar, vad skulle det annars vara? För att byken inte skulle upp och bli tvättad. För att begrava skiten.«

Jag tittade på affischen med Karen Carpenter som kramar en jättemussepigg.

Jag tog shoppingkassen. »Hur får jag tag på dig?«

Barry James Anderson log. »442189. Säg att Eddie ringde så får jag veta det.«

Jag skrev ner numret. »Okej, tack.«

»Ingen fara.«

*

Spencer Place häråt på tre röda, spiken i botten in i Leeds och vidare ut på motorvägsettan, och hoppades som fan att jag skulle slippa se honom igen:

Apornas planet, Skuggor från dödsriket, teorier rusade runt:

Regnet mot vindrutan, stulen måne.

Kom till saken:

Jag kände en snubbe som kände en snubbe.

»Han visste hur allt hängde ihop…«

Änglar som demoner, demoner som änglar.

Ända in i märgen:

LÅTSAS SOM OM ALLT ÄR OKEJ.

Jag betraktade min mor där hon satt och sov i sin stol och försökte få allt att hänga ihop.

Inte här.

Uppför trappan, tömde kassar och kuvert, spred ut mappar och fotografier på sängen.

Inte här.

Jag öste ner hela skiten i en stor svart sopsäck, hällde fickorna fulla med farsans häftstift och nålar.

Inte här.

Nerför trappan igen, en puss på mammas panna och ut genom dörren.

Inte här.

Plattan i mattan, ylar i väg genom Ossetts gryning.

Inte här.