KAPITEL 9

»VAD i helvete är det här?«

En tidning rakt i ansiktet väckte mig.

Lördag 21 december 1974.

»Du säger att du älskar mig, säger att du är intresserad och att du bryr dig och sen knullar du mig i röven och skriver sån här skit?«

Jag satte mig upp i sängen, gned mig över kinden med en bandagelindad hand.

Just det, lördag 21 december 1974.

Mrs Paula Garland, i blå utsvängda jeans och röd ylletröja, stod lutad över sängen.

Yorkshire Posts rubrik stirrade på mig från duntäcket:

DAG ELVA FÖR IRA:S JULFRID.

»Va?«

»Försök inte, din satans lilla lögnhals.«

»Jag vet inte vad du pratar om.«

Hon tog upp tidningen, slog upp den och började läsa högt:

En moders vädjan av Edward Dunford.

Mrs Paula Garland, syster till rugbystjärnan Johnny Kelly, grät när hon berättade hur hennes liv sett ut sedan hennes dotter Jeanette försvann för lite mer än fem år sedan.

»Jag har förlorat allt efter den dagen«, sa mrs Garland och syftade på sin make Geoffs självmord 1971, som följde på polisens resultatlösa utredning i fallet med deras försvunna dotter.

»Jag vill bara att det ska få ett slut«, grät mrs Garland. »Och nu kanske det kommer att få det.«

Paula slutade läsa. »Ska jag fortsätta?«

Jag satt på sängkanten, ett lakan över skrevet, stirrade på en fläck vitt solljus över den tunna blommiga mattan.

»Det där har inte jag skrivit.«

»Av Edward Dunford.«

»Jag har inte skrivit det.«

Gripandet av en man från Fitzwilliam i samband med försvinnandet av och mordet på Clare Kemplay har väckt mrs Garlands hopp på ett nytt och tragiskt sätt.

»Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men efter alla dessa år vill jag bara veta sanningen«, grät mrs Garland. »Och om det innebär att veta det värsta får jag helt enkelt försöka leva med det.«

»Jag har inte skrivit det.«

»Av Edward Dunford«, upprepade hon.

»Jag har inte skrivit det.«

»Du ljuger!« skrek Paula Garland, tog tag i mitt hår och slet ner mig från sängen.

Jag tumlade naken omkull på den tunna blommönstrade mattan, och upprepade: »Det är inte jag som har skrivit det.«

»Ut härifrån!«

»Paula«, sa jag och sträckte mig efter mina byxor.

Hon knuffade omkull mig när jag försökte ta mig upp, skrek och skrek: »Ut härifrån! Ut härifrån!«

»Sluta nu för fan och hör vad jag säger.«

»Nej!« skrek hon och rev en bit av mitt öra med naglarna.

»Sluta för fan«, dundrade jag och föste undan henne, medan jag samlade ihop mina kläder.

Hon rasade ner i ett hörn intill klädskåpet, kröp ihop till en boll och snyftade: »Jag hatar dig, din jävel.«

Jag drog på mig byxor och skjorta, med blodet droppande från örat, och slet åt mig jackan.

»Jag vill aldrig se dig mer«, viskade hon.

»Oroa dig inte, det ska du slippa«, fräste jag tillbaka, nerför trappan och ut på gatan.

*

Subba.

Klockan i bilen närmade sig nio, skarpt vitt vinterljus som närapå bländade mig när jag körde.

Jävla subba.

Morgontomt på A655, platta bruna fält så långt ögat nådde.

Satans jävla subba.

Radion på, Lulus The Little Drummer Boy, baksätet fullastat med kassar.

Dumma satans jävla subba.

Pip för timslaget, örat sved fortfarande, här kommer nyheterna:

»West Yorkshirepolisen har inlett en mordutredning med anledning av att en kvinna under gårdagen påträffades död i en lägenhet i stadsdelen St John’s.«

Blodet som is i armarna, tvärstopp.

»Kvinnan har identifierats som trettiosexåriga Mandy Denizili.«

Hud stryper ben, av från vägen och ut på kanten.

»Mrs Denizili verkade som medium under sitt flicknamn Wymer och blev riksbekant sedan hon bistått polisen i ett flertal utredningar. Nu senast påstod mrs Denizili att hon hade visat polisen vägen till den mördade skolflickan Clare Kemplay. Hennes uttalande tillbakavisades eftertryckligen av kriminalpolisintendent Peter Noble som leder den utredningen.«

Min panna mot ratten, händerna över munnen.

»Även om polisen för närvarande är förtegen med detaljer rörande det aktuella brottet, finns det anledning att tro att det var synnerligen brutalt.«

Kämpar med dörren och bandaget, galla ut över armstödet och ner på gräset.

»Polisen vädjar till dem eller den som kände mrs Denizili att vänligen höra av sig snarast möjligt.«

Galna satans jävla subba.

Ut ur bilen och ner på knäna, gallan dreglande över hakan och ner i jorden.

Satans jävla subba.

Spottar galla och slem, skriket i öronen när hon på arslet hasade ut i korridoren med skrevande armar och ben, den där blommiga kjolen som åkte upp.

Jävla subba.

Grus i händerna, jord på pannan, glor ner på gräset i sprickorna på vägen.

Subba.

Från ett uppslag i Yorkshire Life.

Trettio minuter senare, ansiktet svart av jord och händerna fläckiga av gräs, stod jag i lobbyn på Redbeck Motell, med ett bandage om luren.

»Inspektör Fraser, tack.«

Det gula, det bruna, lukten av gammal rök – det kändes nästan som hemma, åtminstone inte långt ifrån.

»Inspektör Fraser här.«

Såg framför mig häckande kråkor på telefontrådar, svalde och sa: »Det är Edward Dunford.«

Tystnad, bara surret på linjen som väntar på ord. Klicket av biljardbollar från andra sidan glasdörrarna, undrar vilken veckodag det är, undrar om det är skoldag, ser kråkorna på telefontrådarna framför mig och undrar vad Fraser tänker.

»Du är körd, Dunford«, sa Fraser.

»Vi måste träffas.«

»Lägg av. Du måste anmäla dig för helvete.«

»Va?«

»Du hörde vad jag sa. Du är efterlyst för förhör.«

»I samband med vadå?«

»I samband med mordet på Mandy Wymer.«

»Lägg av.«

»Var är du nu?«

»Hör på nu…«

»Nej, det är fan du som ska höra på. Jag har hållit på i två dar och försökt få tag på dig…«

»Vänta lite bara, hör på…«

Tyst igen, bara surret på linjen som väntade på hans ord eller mina.

Klicket av biljardbollar på andra sidan glasdörrarna, undrar om det alltid var samma spel, undrar om de ens brydde sig om att räkna poäng, tänker på kråkorna på telefontråden igen och undrar om Fraser spårar det här samtalet.

»Ja men säg då«, sa Fraser.

»Jag kan ge dig namn och datum, all information jag har om Barry Gannon och allt han har grävt fram.«

»Nåt mer?«

»Ja, jag måste få veta allt du hört om Michael Myshkin, vad han säger om Jeanette Garland och Susan Ridyard, vad som händer nu. Och jag vill se hans redogörelse.«

»Nåt mer?«

»Vi ses tolv på dan. Jag ger dig allt jag har, du ger mig allt du har. Och du måste ge mig ditt ord på att du inte försöker plocka in mig.«

»Nåt mer?«

»Om du griper mig, släpper jag dig i skiten direkt.«

»Nåt mer?«

»Ge mig respit till midnatt, sen anmäler jag mig.«

Tystnad, bara surret på linjen som väntar på de rätta orden.

Klicket av biljardbollar på andra sidan glasdörrarna, undrar var den pruttande gamla käringen håller hus, undrar om hon har dött i sitt rum och ingen har hittat henne, tänker på kråkorna på tråden och undrar om Fraser hade haft ett finger med i spelet där på Hartleys vårdhem.

»Var då?« viskade inspektör Fraser.

»Det finns en nedlagd mack i korsningen A655 och B6134 i riktning Featherstone.«

»Tolv?«

»På dan.«

Linjen död, surret borta, känslan i stort sett densamma.

Klicket av biljardbollar på andra sidan glasdörrarna.

På golvet i rum 27, tömmer mina fickor och kassar, stirrar på de små kassetterna märkta Box och Shaw, trycker på play:

»Jag är inte Guds bästa barn heller, men jag är affärsman.«

Skriver av det jag säger och det de säger med min egen skadade hand.

»Övertala kommunalrådet att lätta sitt hjärta beträffande sina offentliga missgärningar.«

Lägger ett fotografi åt sidan.

»I morgon lunch, Strafford Arms, en trappa upp.«

Byter kassetter, trycker på play:

»Allt för de satans pengarna.«

Präntar med stora bokstäver.

»Foster, Donald Richard Foster. Är det honom du vill ha?«

Lyssnar på lögner.

»Jag visste inte att han var från pressen.«

Vänder på ett band.

»Alla de andra under de vackra nya mattorna.«

Spolar bakåt.

»Rör mig inte!«

Trycker på record för att sudda.

»Ni luktar så starkt av hemska minnen.«

På golvet i rum 27, stoppar ett brunt kuvert proppfullt med Barrys texter och allt han hade rotat fram, slickar igen det och skriver Frasers namn på framsidan.

»Och det hade ni inte sett i korten?«

I dörren till mitt rum på Redbeck, sväljer ett piller och tänder en cigg, med ett brunt kuvert i handen och ett julkort i fickan.

»Jag är ett medium, mr Dunford, inte någon spåkvinna.«

En dörr kvar.

*

Tolv på dagen.

Lördag 21 december 1974.

Mellan en lastbil och en buss, kör förbi den nedlagda Shellmacken i korsningen A655 och B6134.

En senapsgul Maxi stod på planen framför, inspektör Fraser stödd mot motorhuven.

Jag körde kanske en hundra meter till och stannade, vevade ner rutan, gjorde en U-sväng, tryckte record på min Philips Pocket Memo och körde tillbaka.

Stannade bredvid Maxin och sa: »Hoppa in.«

Inspektör Fraser, med regnrock över uniformen, gick runt bakom Vivan och hoppade in.

Jag körde ut från planen och tog vänster upp på B6134 mot Featherstone.

Inspektör Fraser, armarna i kors, blicken rakt fram.

Ett tag kändes det som om jag klivit in i en parallell jävla värld direkt från Doctor Who, där jag var snuten och Fraser inte var det, där jag var den snälle och inte han.

»Vart ska vi?« sa Fraser.

»Vi är framme.« Jag körde in på en rastplats strax bakom ett rullande gatukök där man kunde köpa te och piroger.

Jag stängde av motorn och frågade: »Ska du ha nåt?«

»Nej, du slipper.«

»Verkligen? Känner du inspektör Craven och hans kumpan?«

»Jodå. Dom känner alla.«

»Nära bekanta?«

»Bara ryktesvis.«

Jag tittade ut genom det bruna smutsstänkta glaset, över de låga bruna häckarna som delade de platta bruna fälten med sina ensamma bruna träd.

»Hur så?« sa Fraser.

Jag tog upp ett fotografi på Clare Kemplay ur fickan, ett där hon ligger på ett obduktionsbord med en svanvinge fasttråcklad på ryggen.

Jag gav Fraser fotot. »Antingen var det Craven eller hans kollega som gav mig det här.«

»Helvete. Varför det?«

»Dom har planer för mig.«

»Varför det?«

Jag pekade på kassen vid Frasers fötter. »Allt finns där i.«

»Gör det?«

»Ja. Utskrifter, dokument, fotografier. Allt du behöver.«

»Utskrifter?«

»Jag har originalbanden och du ska få dom när du inser att du måste ha dom. Oroa dig inte, allt finns där.«

»Det får jag hoppas«, sa Fraser och kikade i kassen.

Jag tog fram två papperslappar ur innerfickan och gav den ena till Fraser. »Knacka på den här dörren.«

»Lägenhet 5, 3 Spencer Mount, Chapeltown«, läste Fraser.

Jag stoppade på mig den andra lappen. »Stämmer.«

»Vem bor där?«

»Barry James Anderson, han var bekant med Barry Gannon och stjärnan på somliga av korten och banden där i kassen.«

»Varför ger du mig honom?«

Jag tittade bort mot de platta bruna fältens gräns, mot blå himmel som blev vit.

»Det är det enda jag har kvar att ge.«

Fraser stoppade på sig papperslappen, tog fram ett anteckningsblock.

»Men vad har du åt mig?«

»Inte så jävla mycket«, sa Fraser och slog upp anteckningsblocket.

»Hans bekännelse?«

»Inte ordagrant.«

»Detaljer?«

»Det finns inga.«

»Vad har han sagt om Jeanette Garland?«

»Han har åkt dit för det. Varken mer eller mindre.«

»Susan Ridyard?«

»Likadant.«

»Helvete.«

»Instämmer«, sa inspektör Fraser.

»Tror du det var han?«

»Han är den som erkänner.«

»Säger han var han har gjort allt det där?«

»I sitt Underjordiska Kungarike.«

»Han har inte alla hästar hemma.«

»Nej, men vem har det?« suckade Fraser.

I den gröna bilen, vid det bruna fältet, under den vita himlen, sa jag: »Var det allt?«

Inspektör Fraser tittade ner i anteckningsblocket och sa: »Mandy Wymer.«

»Helvete.«

»Grannen hittade henne i går vid nio på morron. Hon hade blivit våldtagen, skalperad och hängd med en elsladd.«

»Skalperad?«

»Som indianerna gör.«

»Helvete.«

»Dom släpper det inte till er«, log Fraser.

»Skalperad«, viskade jag.

»Katter hade också varit på henne. Rena skräckfilmen.«

»Helvete.«

»Det var din före detta chef som anmälde dig«, sa Fraser och slog ihop anteckningsblocket.

»Vad fan, tror dom det var jag som gjorde det?«

»Nej.«

»Varför inte?«

»Du är journalist.«

»Och?«

»Och dom tror att du kanske vet vem som gjorde det.«

»Varför skulle jag det?«

»För du var troligen en av dom sista jävlarna som såg henne i livet, därför.«

»Helvete.«

»Sa hon nåt om sin man?«

»Hon sa ingenting.«

Inspektör Fraser slog upp anteckningsblocket igen. »Grannar har sagt att miss Wymer var inblandad i nån form av bråk på tisdagseftermiddagen. Enligt din före detta arbetsgivare måste det ha varit antingen strax innan eller strax efter att du var hos henne.«

»Det vet jag inget om.«

Inspektör Fraser såg mig rakt i ögonen och slog ihop anteckningsblocket igen.

»Jag tror du ljuger«, sa han.

»Varför skulle jag ljuga?«

»Inte vet jag, gammal vana?«

Jag vände mig bort och tittade ut över den bruna vissna häcken som gick utmed det döda bruna fältet med sitt döda bruna träd.

»Vad sa hon om Clare Kemplay?« sa Fraser lågt.

»Inget särskilt.«

»Men vad?«

»Så du tror det finns en länk där?«

»Självklart.«

»Hur då?« sa jag, med min torra mun som brister, mitt våta hjärta som bultar.

»Vad fan, hur tror du det länkar? Hon jobbade med fallen.«

»Noble och hans folk förnekar det.«

»Än sen då? Alla vet att hon gjorde det.«

»Och?«

»Och sen har vi ju dig också.«

»Mig? Vad är det med mig?«

»Den felande länken.«

»Och därmed skulle det finnas ett samband på nåt vis?«

»Du vet bättre än jag.«

Jag sa: »Du borde ha blivit journalist för helvete.«

»Du med«, väste Fraser.

»Dra åt helvete«, sa jag och startade bilen.

»Allting hänger ihop«, sa inspektör Fraser.

Jag kollade i backspegeln två gånger och körde i väg.

Vid korsningen B6134 och A655 sa Fraser: »Midnatt då?«

Jag nickade och stannade bredvid Maxin på planen framför den öde macken.

»Vi tar det i Morley«, sa inspektör Fraser, och tog med sig kassen när han klev ur.

»Okej. Varför inte?«

Ett kort kvar att spela ut, och jag kollade i backspegeln när jag körde i väg.

City Heights, Leeds.

Jag låste bilen under vit himmel som alltmer grånande hotade med regn och aldrig snö, och tänkte det är nog rätt schyst här på sommaren.

Typiska höga sextiotalshus: flagnande färg i gult och himmelsblått, räcken som börjar rosta.

Trapporna upp till fjärde våningen, en boll som studsar mot en vägg, barnens tjut i vinden, och jag tänkte på Beatles och deras skivomslag, på renhet, på fromhet och på barn.

Äntligen uppe på fjärde gick jag utmed loftgången, förbi immiga köksfönster och dämpade radioapparater, tills jag kom till den gula dörren märkt 405.

Jag knackade på dörren till lägenhet 405, City Heights, Leeds, och väntade.

Efter ett tag tryckte jag på dörrklockan också.

Ingenting.

Jag böjde mig ner och petade upp luckan till brevinkastet.

Värmen fick mina ögon att tåras och jag kunde höra ljud av galopperande hästar på TV.

»Ursäkta!« ropade jag in i brevinkastet.

Galoppen tystnade.

»Ursäkta!«

Spejar in i brevinkastet; vad ser man om inte ett par vita tubsockor som tassar närmare.

»Jag vet att du är där«, sa jag och rätade på mig.

»Vad vill du?« sa en mansröst.

»Bara prata lite.«

»Vadå om?«

Jag spelade ut det sista kortet i min sista hand och sa till dörren: »Din syrra.«

En nyckel vreds om och den gula dörren öppnades.

»Vad är det med na?« sa Johnny Kelly.

»Klick«, sa jag och höll upp min bandagehand.

Johnny Kelly, blå jeans och tröja, bruten arm och bucklig uppsyn, typisk paddy, upprepade: »Vad är det med na?«

»Du borde höra av dig. Hon är orolig för dig.«

»Och vem fan är du då?«

»Edward Dunford.«

»Känner jag dig?«

»Nej.«

»Hur visste du att jag var här?«

Jag tog upp julkortet ur fickan och gav honom. »God jul.«

»Blåsta brudar alltså«, sa Kelly, öppnade det och glodde på de två plastremsorna med Dymobokstäver.

»Får jag komma in ett tag?«

Johnny Kelly vände tillbaka in och jag följde efter honom genom en smal korridor, förbi ett badrum och ett sovrum och in i vardagsrummet.

Han slog sig ner i en vinylklädd stol med ett grepp om armen.

Jag satte mig på den matchande soffan mittemot en färg-TV med en massa hästar som i tysthet hoppade över hinder, och hade ryggen mot ännu en vintereftermiddag i Leeds.

Ovanför gasbrasan log en polynesisk flicka i olika nyanser av orange och brunt, med blomma i håret, och jag tänkte på brunhåriga zigenarflickor och rosor där rosor aldrig skulle behöva hamna.

Halvtidsresultaten kom upp nedanför hästarna: Leeds höll på att förlora mot Newcastle.

»Är det bra med Paula annars?«

»Vad tror du?« sa jag och nickade mot den uppslagna tidningen på soffbordets laminatskiva.

Johnny Kelly böjde sig fram, kisade på texten. »Du är från den jävla blaskan, eller hur?«

»Jag känner Paul.«

»Det var du som skrev den där jävla skiten, va?« sa Kelly och lutade sig bakåt.

»Det var inte jag som skrev det där.«

»Men du kommer från den där jävla Post väl?«

»Inte nu nej.«

»Fan«, sa Kelly och skakade på huvudet.

»Du, jag kommer inte att säga nåt.«

»Nej visst«, log Kelly.

»Berätta bara vad som hände, jag lovar att jag inte ska säga nånting.«

Johnny Kelly ställde sig upp. »Du är ju fan journalist för helvete.«

»Inte nu längre.«

»Det tror jag så mycket jag vill«, sa Kelly.

»Okej, säg att jag är det då. Jag kan ju skriva vilken skit som helst ändå.«

»I vanlig ordning.«

»Just det, så berätta nu bara.«

Johnny Kelly stod bakom mig och tittade ut genom det väldiga kalla fönstret på den väldiga kalla staden.

»Om du inte är journalist längre, vad gör du då här?«

»Jag är här för att jag vill hjälpa Paula.«

Johnny Kelly sjönk ner i vinylstolen igen, gned sig över handleden och smålog. »Inte du med.«

Det började skymma i rummet, gasbrasan lyste klarare.

Jag sa: »Hur gick det till?«

»Bilolycka.«

»Jaså du?«

»Just det«, sa Kelly.

»Körde du?«

»Hon körde.«

»Vem?«

»Vem tror du?«

»Patricia Foster?«

»Bingo.«

»Vad hände då?«

»Vi hade varit nånstans och var på väg hem…«

»När var detta?«

»Sent förra fredan.«

»Fortsätt«, sa jag och tänkte på papper och penna, kassetter och band.

»Vi hade stannat på vägen och tagit några glas, så hon tyckte det var bäst hon körde sista biten för jag hade fått i mig mer än hon liksom. Ja i vilket fall var vi där på Dewsbury Road och jag vet inte, vi höll väl på och larva oss lite och hux flux kliver nån typ rakt ut på vägen och poff kör vi på han.«

»Var då?«

»Benen, bröstet, inte vet jag.«

»Nej, nej. Var på Dewsbury Road?«

»Precis när man kommer in i Wakey, nära fängelset.«

»Nära dom där nya husen Foster håller på och bygger?«

»Jo. Så är det väl«, log Johnny Kelly.

Tänker allt hänger ihop, tänker det finns inget som heter slump, det finns en plan och då finns det en gud, så jag svalde och sa: »Vet du att dom hittade Clare Kemplay precis där?«

»Jaså du?«

»Just det.«

Kelly fäste blicken bakom mig. »Det visste jag inte.«

»Men sen då?«

»Jag tror vi liksom bara snuddade vid han, men det var svinhalt så bilen började sladda och hon kunde inte styra.«

Jag satt där i mina polyesterkläder på vinylsoffan, och glodde på laminatbordsskivan, i betonghuset och tänkte på gummit och stålet, lädret och glaset.

Blodet.

»Vi körde väl på trottoarkanten och sen en lyktstolpe eller nåt.«

»Hur gick det med mannen ni körde på?«

»Jag vet inte. Som sagt, jag tror vi bara sopade till han lite.«

»Såg ni efter?« frågade jag och bjöd honom på en cigg.

»Inte fan såg vi efter«, sa Kelly och tog emot eld.

»Och sen då?«

»Jag hjälpte henne ur, kollade att hon var oskadd. Det kändes väl inget vidare i nacken tyckte hon, men inga ben var brutna. Bara ont i nacken hade hon. Så vi hoppade in i bilen och jag körde na hem.«

»Inga skador på bilen?«

»Jo, men den rullade ju.«

»Vad sa Foster då?«

Kelly fimpade cigaretten. »Stannade liksom inte för och få höra det.«

»Och sen åkte du hit?«

»Jag måste hålla mig undan ett tag. Ligga lågt liksom.«

»Vet han att du är här?«

»Klart som fan han vet«, sa Kelly, och tog sig mot kinden. Han tog ett vitt kort som låg på laminatskivan och slängde det åt mig. »Den jäveln till och med skickade inbjudningskort till hans satans julfest.«

»Hur fick han tag på dig?« sa jag och kisade på kortet i skumrasket.

»Det är ju ett av hans ställen liksom.«

»Men varför är du kvar här då?«

»För när det kommer till kritan så är det fan inte mycket han kan säga, eller hur?«

Jag fick en känsla av att jag precis hade glömt något jävligt hemskt. »Nu hänger jag inte med.«

»Jamen, han har ju fan pippat min syrra varenda söndag sen jag var sjutton liksom.«

Och tänker, det var inte det.

»Inte för att jag beklagar mig.«

Jag tittade upp.

Johnny Kelly tittade ner.

Jag hade kommit på det där jävligt hemska.

Rummet var mörkt, gasbrasan sken.

»Se inte så jävla chockad ut, grabben. Du är inte den första som vill hjälpa na och du lär inte bli den sista.«

Jag reste mig, blodet i benen var så kallt och vått.

»Du ska väl i väg på festen nu, va?« flinade Kelly och nickade mot inbjudningskortet jag höll i.

Jag vände och gick ut i den smala gången, och jag tänker fan ta dem, allihop.

»Glöm inte och säg att Johnny Kelly önskar dom en god jävla skitjul, hör du det?«

Och tänker fan ta henne.

Hello love.

Bunkrat och betalt.

Tio sekunder senare, parkerad utanför nån pakibutik, mina sista slantar i flaskor och kassar på bilgolvet, medan radion rockar till bombhot på Harrods, en cigg i askkoppen, en annan mellan fingrarna, plockar piller från handskfacket.

Berusad bilförare.

Hundrafemtio knyck, klunkar skotskt, suger på stimulantia, hetsar i mig lugnande, spiller söderbrudar och havsutsikter, plöjer igenom mina Kathryns och Karens och alla andra som var före dem, jagar baklyktor och småflickor, kör in kärlek under mina hjul, maler ner den i däckmönstren.

Führer i en bunker jag själv har byggt, som gormar JAG HAR ALDRIG GJORT NÅGOT ONT.

Motorväg Ett, spiken i botten och ont överallt, drar i mig natten med sina bomber och deras nedslag genom ventilerna i min bil, genom tänderna i min mun, söker och suktar och skriker efter en sista kyss, efter hennes bröst, hennes röst, hennes tröst, ber böner utan villkor, bjuder kärlek utan baktankar, besvär henne att leva igen, leva igen, FÖR MIG HÄR NU.

Veka tårar och hård kuk, vrålar tvärsöver sex filer med skit, FAN JAG HAR ALDRIG NÅGONSIN GJORT NÅGOT BRA.

Radio 2 tyst med ens, vita motorvägslinjer blir gyllene, män i trasor, män med kronor, några män med vingar, andra utan, tvärnitar för att gira förbi en krubba av trä och halm.

På den hårda vägrenen, nödblink på.

Bye bye love.

11 Brunt Street, allt i svart.

Bromsar som kan väcka döda, ut ur den gröna Vivan och sparkar fan skiten ur den röda dörren.

11 Brunt Street, baksidan.

Runt husen, över muren, locket från en soptunna genom köksfönstret, petar loss glasskärvor med jackan och in kliver jag.

Älskling, jag är hemma!

11 Brunt Street, tyst som i graven.

Tänker där inne, när jag kommer hem till dej ska du få se vad jag kan, tar en kniv ur kökslådan (där jag visste att den låg).

Var det det här du önskade dig?

Uppför den branta branta trappan, in i Mammas och Pappas rum, skär duntäcket i strimlor, river ut byrålådorna, vräker ut skiten åt alla håll, smink och billiga trosor, tamponger och pärlor av plast, ser Geoff med gevärspipan i käften, tänker INTE FAN UNDRA PÅ, din dotter är död, din fru är en hora som knullar sin brorsas boss och en massa andra, svänger en stol rakt in i spegeln FÖR INGEN TUR KAN VARA VÄRRE ÄN SÅDAN HÄR FÖRBANNAD JÄVLA TUR.

Gav dig allt du någonsin önskat.

Jag gick tvärsöver hallen och öppnade dörren till Jeanettes rum.

Så tyst och så kallt i rummet, det kändes som en kyrka. Jag satte mig på det lilla rosa överkastet bredvid hela församlingen av nallebjörnar och dockor, och sänkte huvudet i mina händer så kniven föll i golvet, och blodet på mina händer och tårarna på mina kinder stelnade till is innan de hann följa kniven.

För första gången bad jag inte för mig utan för alla andra, för att allt som fanns i mina anteckningsblock, på alla mina band, i alla kuvert och kassar i mitt rum, att ingenting i allt det där var sant, att de döda var i livet och de försvunna kom hem, för att alla dessa liv kunde få levas om på nytt. Och sedan bad jag för min mamma och min syster, för alla mina släktingar, för de få vänner jag hade haft, både bra och dåliga, och till sist för min far varhelst han befann sig. Amen.

Jag satt ett tag med huvudet sänkt, händerna knäppta, och lyssnade till ljuden från huset och från hjärtat, skilde det ena från det andra.

Efter ett tag reste jag mig från Jeanettes säng och när jag stängt dörren gick jag in i Mammas och Pappas rum och vandaliseringen jag ställt till med. Jag samlade ihop duntäcket och satte lådorna på plats, plockade upp hennes smink och underkläder, hennes tamponger och smycken, sopade ihop spegelskärvorna med skospetsen och ställde stolen rätt.

Jag gick ner igen och ut i köket, tog upp soptunnelocket och stängde till alla skåp och dörrar, och tackade Gud för att ingen hade ringt snuten. Jag satte på tevatten, lät det koka upp och gjorde mig en mugg med mycket mjölk och fem rågade skedar socker. Jag tog med mig teet in i vardagsrummet, satte på TV:n och tittade på vita ambulanser som rusade fram i den svarta våta natten, och forslade de bombade och blåsta än hit än dit, medan en blodig jultomte och ett polisbefäl båda frågade sig vad det var för en människa som kunde göra en sådan sak och så här inför jul till på köpet.

Jag tände en cigg, kollade fotbollstabellen och svor över Leeds United, undrade vilken match som skulle komma på Match of the Day och vilka gäster som skulle vara med i Parkinson.

Det hördes en knackning på fönstret på framsidan, sedan bultade det på dörren, och plötsligt stelnade jag till och kom på var jag befann mig och vad jag hade gjort.

»Vem är det?« sa jag och ställde mig upp mitt i rummet.

»Det är Clare. Vem är det som är där?«

»Clare?« Jag vred om låset och öppnade, medan hjärtat slog i hundrafemtio.

»Åhå, är det du, Eddie.«

Ett hjärta stoppar tvärt. »Jo.«

Skotska Clare sa: »Paula är väl hemma?«

»Nej.«

»Jaså nehej. Såg att det var tänt och tänkte att hon hade kommit hem nu. Ursäkta då«, sa skotska Clare och kisade in mot ljuset.

»Nej, hon har inte kommit hem än, tyvärr.«

»Ingen fara. Det får bli i morron i stället.«

»Ja. Jag ska hälsa.«

»Inget på tok hoppas jag?«

»Nej då.«

»Bra. Men då så. Vi ses.«

»Gonatt«, sa jag och min andhämtning blev snabb och ytlig när jag stängde dörren.

Skotska Clare sa något jag inte hörde och sedan försvann hennes steg gatan bort igen.

Jag satte mig i soffan och tittade på skolfotot av Jeanette ovanpå TV:n. Det stod två kort bredvid henne, ett med en timmerstuga mitt i en snöklädd skog, det andra var enkelt och vitt.

Jag tog upp Johnny Kellys enkla vita inbjudningskort från Donald Foster ur fickan och gick fram till TV:n.

Jag stängde av Max Wall och Emerson Fittipaldi och gick ut i den tysta natten.

Klick.

*

Tillbaka till de stora kåkarna.

Wood Lane, Sandal, Wakefield.

De parkerade bilarna stod som trädda på ett snöre utmed gränden. Jag trängde mig fram mellan Jaggorna och Rovrarna, Mersorna och BMW:arna.

Trinity View, festligt dekorerat och upplyst.

En jättelik julgran stod på gräsmattan framför huset, droppande av vita lampor och glitter.

Jag gick uppför infarten mot festen, följde de konkurrerande tonerna från Johnny Mathis och Rod Stewart.

Ytterdörren stod öppen den här gången, jag hejdade mig ett ögonblick på tröskeln och betraktade kvinnorna i aftonklänning som balanserade välfyllda papperstallrikar från rum till rum och bildade kö i trappan till toaletten, medan män i sammetssmoking stod i hörnen med rediga whiskyglas och feta cigarrer.

Genom dörren till vänster såg jag mrs Patricia Foster, minus krage, som höll på att fylla på åt en klunga kraftiga karlar med röda trynen.

Jag klev dit in och sa: »Jag vill ha tag på Paula.«

Det blev dödstyst.

Mrs Foster öppnade munnen men sa ingenting, bara hennes örnblick flög över rummet.

»Hör du grabben, ska vi ta och gå ut ett slag, va?« sa en röst bakom mig.

Jag vände mig om och såg rakt in i Don Fosters leende ansikte.

»Men jag vill ha tag på Paula.«

»Jag hörde det. Vi går ut och pratar om saken.«

Två grobianer med mustasch stod bakom Foster, alla tre bar smoking och fluga, krås framtill på skjortan.

»Jag kom hit för jag vill ha tag på Paula.«

»Du är inte bjuden. Nu går vi.«

»God jävla jul ska jag hälsa från Johnny Kelly«, sa jag och slängde fram Kellys inbjudningskort.

Foster kastade en blick på sin fru, vände sig sedan en aning mot den ene grobianen och sa lågt: »Ut.«

Grobianen tog ett steg mot mig. Jag höjde mina händer i kapitulation och gick mot dörren.

På tröskeln vände jag mig helt om och sa: »Tack för julkortet, Pat.«

Jag såg att hon svalde och tittade ner i mattan.

Grobianen föste mig milt ut i hallen.

»Några problem, Don?« frågade en man med grått vågigt hår och näven full med whisky.

»Nej då, den unge mannen här skulle just gå«, sa Foster.

Mannen lade huvudet på sned och granskade mig. »Känner jag dig?«

»Inte otänkbart«, sa jag. »Jag har jobbat för gubben med skägget där borta.«

Länspolismästare Ronald Angus vände sig om och såg in i rummet intill, där Bill Hadden stod och pratade med ryggen mot dörren.

»Jaså minsann? Så intressant«, sa länspolismästare Ronald Angus, tog en stor klunk whisky och återvände till festen.

Donald Foster höll upp dörren åt mig och jag fick en ny lätt knuff i ryggen.

Det kom skratt från någonstans på övervåningen: en kvinnas skratt.

Jag gick ut ur huset med de två karlarna på ömse sidor, och Foster bakom mig. Jag funderade på att spurta över gräsmattan, sätta mig i säkerhet på Golden Fleece, undrade om de skulle försöka hindra mig inför allas ögon, visste att det skulle de.

»Vart ska vi?«

»Fortsätt bara och gå«, sa den ene, han som hade vinröd skjorta.

Vi stod uppe vid infartens övre ände och jag såg att en man kom mot oss nerifrån grinden, halvspringande.

»Fan också«, sa Donald Foster.

Vi hejdade oss hela gänget.

Mina följeslagare tittade på Foster och väntade på instruktioner.

»En olycka kommer fanimig aldrig ensam«, muttrade Foster.

Kommunalrådet Shaw ropade, alldeles andfådd: »Don!«

Foster gick ett litet stycke för att möta honom med öppna armar, handflatorna uppåt: »Bill, trevligt att se dig.«

»Du sköt min hund! Du sköt min hund för helvete!«

Shaw skakade på huvudet, snorade, försökte knuffa Foster ifrån sig.

Foster slog armarna om honom i en stor björnkram och hyssjade åt honom.

»Du sköt min hund!« skrek Shaw och vred sig loss.

Foster drog in honom i sin famn igen och begravde hans huvud innanför sin sammetsjacka.

Bakom oss, på yttertrappan stod mrs Foster och några gäster och huttrade.

»Vad är det som händer, raring?« sa hon, och det skallrade om tänder och glas.

»Ingenting. Gå in och roa er nu allihop.«

De stod kvar på trappan, som förstelnade.

»Kom igen! Det är för fan jul!« skrek Foster, den satans Tomtefan själv.

»Vem vill dansa med mig?« skrattade Pat Foster, skakade på sina magra tuttar och fick alla att gå in igen.

Dancing Machine dunkade genom golvet, nu var det lek och skoj igen.

Shaw stod där och snyftade rakt in i Fosters svarta sammetsjacka.

»Bill, det är inte rätt tillfälle just nu«, viskade Foster.

»Hur gör vi med han här?« sa mannen i vinröda skjortan.

»Skaffa undan honom bara.«

Han i blodröd skjorta tog mig om armbågen och började leda mig ner mot grinden.

Foster tittade inte upp, viskade bara i Shaws öra: »Den här kvällen är extra, lite extra för John.«

Vi gick förbi dem, ner mot grinden.

»Du körde hit, va?«

»Ja.«

»Ro hit med nycklarna«, sa Vinröd.

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

»Är den där din?« sa Blodröd och pekade på Vivan uppe på trottoaren.

»Ja.«

Männen flinade mot varandra.

Vinröd öppnade passagerardörren och vek fram ryggstödet. »Hoppa in där bak.«

Jag klev in där bak med Blodröd.

Vinröd satte sig bakom ratten och startade motorn. »Vart?«

»Nya husen.«

Jag satt där i baksätet och undrade varför jag inte ens hade försökt smita ifrån dem, tänkte att det väl inte kunde vara så farligt egentligen och det kunde inte bli mycket värre än den omgång jag fick på vårdhemmet, då Blodröd gav mig en sådan jävla snyting att min skalle spräckte plastrutan i sidofönstret.

»Håll käft nu för helvete«, skrattade han, tog tag i håret på mig och tvingade ner mitt huvud mellan knäna.

»Om han var hottentott skulle han fått dig till och suga av han«, hojtade Vinröd från framsätet.

»Sätt på lite musik för fan«, sa Blodröd och höll kvar mitt huvud nedtryckt.

Rebel Rebel dånade för fullt.

»Höj«, skrek Blodröd och vred upp mig igen med ett grepp om håret, och så viskade han: »Jävla bög.«

»Blöder han?« ropade Vinröd över musiken.

»Inte tillräckligt.«

Han sköt mig mot fönstret, grep om halsen på mig med sin vänstra hand, lutade sig bakåt lite grann och gav mig en råsop mitt över näsroten, så det sprutade varmt blod tvärs genom bilen.

»Så där ja«, sa han och lutade försiktigt mitt huvud mot den spräckta rutan.

Jag såg ut på Wakefields centrum lördagen före jul, 1974, medan det varma blodet rann ur näsan över munnen ner på hakan, och tänkte det är ovanligt stilla för att vara lördagskväll.

»Har han slocknat?« sa Vinröd.

»Japp«, sa Blodröd.

Bowie lämnade över till Lulu eller Petula eller Sandy eller Cilla, The Little Drummer Boy sköljde över mig, medan juleljus blev fängelselampor och bilen skumpade över den steniga marken där Foster’s Construction låg.

»Här?«

»Duger bra.«

Bilen stannade och Den lilla trumslagarpojken tystnade.

Vinröd klev ur och vek fram förarsätet medan Blodröd välte ut mig på marken.

»Han är för fan väck, Mick.«

»Jo. Synd liksom.«

Jag låg på mage mellan dem och spelade död.

»Vad gör vi? Bara lämnar han så där?«

»Nej för fan.«

»Men vadå då?«

»Vi lattjar lite.«

»Inte i kväll, Mick, jag pallar fan inte.«

»Jo men ett tag bara?«

De tog en arm var och släpade mig över marken så att byxorna åkte ner till knäna.

»In hit?«

»Jomän.«

De drog mig genom presenningen och över plankgolvet i ett halvfärdigt hus, där stickor och spikar rev mina knän såriga.

De satte mig på en stol, band händerna bak på ryggen och drog ner mina byxor över skorna.

»Stick och hämta bilen och tänd lyktorna.«

»Nån kan ju se oss.«

»Som vem då?«

Jag hörde att en gick ut och den andre kom tätt inpå. Han stack ner handen innanför mina kalsonger.

»Du är alltid sugen på mus har jag hört«, sa Blodröd och klämde åt pungen.

Jag hörde bilmotorn och plötsligt fylldes rummet av vitt sken och Kung Fu Fighting.

»Nej nu gör vi klart här«, sa Vinröd.

»Joe Bugner!« sa en knytnäve i magen.

»Kannibal Conteh!« sa nästa.

»George Foreman, för tusan«, sa en rakt över käken.

»Och Alis shuffle«, paus, och jag väntar, sedan en från vänster, en från höger.

»Bruce Lee den skiten!«

Jag åkte bakåt med stol och allt och slog i backen, så hela bröstet pajade.

»Jävla bög«, sa Vinröd, böjde sig ner och spottade mig i ansiktet.

»Vi borde fan gräva ner fittjäveln.«

Vinröd skrattade. »Bäst att inte sabba Georges grundläggning här.«

»Jag hatar såna där stöddiga jävla svin.«

»Låt han vara. Vi drar.«

»Ska det räcka?«

»Skit i det, vi sticker tillbaks nu.«

»I hans bil?«

»Vi haffar en taxi på Westgate.«

»Fan i helvete.«

En spark bakpå skallen.

En fot på min högra hand.

Slocknar.

*

Kylan väckte mig.

Allt var becksvart med röda kanter.

Jag sparkade undan stolen och drog loss händerna ur det som band fast dem.

Jag satte mig upp på plankorna, i bara kalsongerna, slirig i skallen, öm i hela kroppen.

Jag sträckte ut armen och fick tag i byxorna. De var våta och stank av någon annans piss.

Jag drog dem över skorna.

Långsamt tog jag mig upp.

Jag ramlade ihop en gång, sedan stod jag på benen och gick ut ur det halvfärdiga huset.

Bilen stod där i mörkret, med stängda dörrar.

Jag prövade båda.

Låsta.

Jag plockade upp en trasig tegelsten, gick runt till passagerarsidan och körde tegelstenen genom rutan.

Jag stack in handen och ryckte upp låset.

Jag öppnade dörren, tog tegelstenen och bankade till låset på handskfacket.

Jag drog ut kartböcker och fuktiga trasor och en extranyckel.

Jag gick runt till förarsidan, öppnade dörren och klev in.

Jag satt i bilen, stirrade på de mörka tomma husen, tänkte på den bästa matchen jag någonsin varit på med farsan.

Huddersfield mötte Everton. Hemmalaget fick frispark i utkanten av Evertonstadions plan. Vic Metcalfe kliver fram, skruvar bollen runt muren, Jimmy Glazzard nickar in den. Mål. Domaren dömer bort den, har glömt varför, säger ta om. Metcalfe kliver fram igen, skruvar bollen runt muren, Glazzard nickar in den. Mål, publiken helt jävla vild.

8–2, fy fan.

»Gissa vilka rubriker det kommer att bli. Rena jävla slakten«, skrattade farsan.

Jag startade motorn och körde hem till Ossett.

*

På gången in från Wesley Street tittade jag på farsans klocka.

Fan, den var ju borta.

Hon var väl tre eller något sådant.

Helvete, tänkte jag när jag öppnade köksdörren. Det var tänt i matrummet.

Helvete, jag borde väl säga hej åtminstone. Få det gjort.

Hon satt i gungstolen, påklädd men hon sov.

Jag drog igen dörren och gick trappan upp, ett steg i taget.

Jag låg på sängen i mina pisstinkande kläder, tittade på affischen med Peter Lorimer i mörkret, tänkte att det skulle gjort farsan otröstlig.

Hundrafemtio knyck.