KAPITEL 10

SÖNDAG 22 december 1974.

Klockan fem på morgonen kom tio poliser anförda av kriminalpolisintendent Noble och slog in dörren till min mors hem med släggor, lappade till henne över ansiktet när hon kom ut i hallen och knuffade in henne i rummet igen, stormade uppför trappan med dragna vapen, slet mig från sängen, ryckte loss stora hårtussar, sparkade mig nerför trappan, sopade till mig när jag landade och släpade ut mig genom dörren över asfalten och in där bak i en svart skåpbil.

De smällde igen dörrarna och körde i väg.

Där bak i bilen slog de mig först medvetslös, sedan gav de mig örfilar och urinerade på mig tills jag kvicknade till igen.

När skåpbilen stannade öppnade kriminalpolisintendent Noble bakdörrarna och drog ut mig med ett hårt grepp om håret, svingade mig över parkeringen bakom Wakefields polisstation på Wood Street.

Därpå drog två uniformerade polismän mig med fötterna först uppför stentrappan och in på polisstationen, där svarta skepnader kantade korridorerna, och de slog och sparkade och spottade på mig medan de med ett grepp om mina anklar släpade mig av och an, av och an, i de gula korridorerna.

De fotograferade, klädde av mig naken, klippte bort bandaget på min högerhand, knäppte fler bilder och tog mina fingeravtryck.

En pakidoktor lyste med ficklampa i ögat på mig, drog runt med en spatel i munnen och skrapade mig under naglarna.

De drog in mig naken i ett förhörsrum på fem kvadrat med skarpt vitt ljus och inga fönster, tryckte ner mig vid bordet och bojade händerna på ryggen.

Sedan lämnade de mig ifred.

Senare någon gång öppnade de dörren och tömde en hink med piss och skit över mig.

Sedan lämnade de mig ifred igen.

Senare någon gång öppnade de dörren och spolade mig med iskallt vatten tills jag ramlade omkull med stolen och allt.

Sedan lämnade de mig ifred, liggande på golvet, fastbunden vid stolen.

Jag hörde skrik från ett annat rum.

Skriken höll på en timme minst kändes det som och sedan upphörde de.

Tystnad.

Jag låg på golvet och lyssnade till surret från lysrören.

Senare någon gång öppnades dörren och två kraftiga karlar i snygga kostymer kom in och hade stolar med sig.

De låste upp handbojorna och ställde min stol på plats.

Den ene hade polisonger och mustasch och var runt fyrtio. Den andre hade tunt morotsrött hår och hans andedräkt luktade spya.

Moroten sa: »Sitt ner och lägg handflatorna mot bordet.«

Jag satte mig och gjorde som jag blev tillsagd.

Moroten kastade handbojorna till Mustaschen och slog sig ner mittemot mig.

Mustaschen vankade runt bakom mig, snurrade på handbojorna.

Jag tittade ner på min högra hand, platt på bordet, fyra fingrar malda till en, hundra nyanser av gult och rött.

Mustaschen satte sig och spände blicken i mig, klämde fast ena bojan över näven som ett knogjärn.

Plötsligt hoppade han upp och drämde till med handbojsnäven rakt på min högra hand.

Jag vrålade.

»Lägg ner händerna igen.«

Jag lade dem på bordet.

»Platt.«

Jag försökte lägga dem platt.

»Otäckt.«

»Du borde få det där omsett.«

Mustaschen satte sig precis mittemot mig, brett leende.

Moroten reste sig och gick ut.

Mustaschen sa ingenting, bara log.

Min högra hand bultade blod och var.

Moroten kom in igen med en filt som han lade över axlarna på mig.

Han slog sig ner och tog fram ett paket Player’s, bjöd Mustaschen på en.

Mustaschen plockade fram en tändare och tände åt dem båda.

De lutade sig bakåt och blåste rök på mig.

Det började rycka i mina händer.

Mustaschen lutade sig fram och dinglade med cigaretten ovanför min högra hand, rullade den mellan fingrarna.

Jag drog åt mig handen lite.

Plötsligt tog han ett grepp om min handled och mosade cigaretten mot ovansidan på handen.

Jag vrålade.

Han släppte handleden och lutade sig bakåt.

»Fram med händerna igen.«

Jag lade dem på bordet.

Det stank om mitt brända skinn.

»En till?« sa Moroten.

»Man tackar«, sa Mustaschen och tog en ny cigarett.

Han tände den och såg på mig.

Han lutade sig fram och började dingla med cigaretten över min hand.

Jag ställde mig upp. »Vad vill ni egentligen?«

»Sitt.«

»Säg vad ni vill!«

»Sitt.«

Jag satte mig.

De reste sig.

»Stå upp.«

Jag ställde mig upp.

»Blicken rakt fram.«

Jag hörde en hund skälla.

Jag ryckte till.

»Rör inte ett finger.«

De flyttade stolarna och bordet in mot väggen och gick ut.

Jag stod mitt på golvet, tittade rakt fram på den vita väggen, rörde inte ett finger.

Jag hörde skrik och hunden som skällde i ett annat rum.

Skriken och skällandet höll på i en timme minst kändes det som, och sedan upphörde det.

Tystnad.

Jag stod mitt på golvet, behövde pissa, lyssnade på surret från lysrören.

Senare någon gång öppnades dörren och två kraftiga karlar i snygga kostymer kom in.

Den ene, runt femtio, hade grått flottigt bakåtstruket hår. Den andre var yngre, hade brunt hår och orange slips.

De stank gammal fylla båda två.

Grå och Brun gick runt mig utan att säga något.

Sedan satte Grå och Brun tillbaka stolarna och bordet mitt i rummet igen.

Grå ställde en stol bakom mig.

»Sitt.«

Jag satte mig.

Grå tog upp filten från golvet och lade den över axlarna på mig.

»Lägg handflatorna mot bordet«, sa Brun och tände en cigarett.

»Kan ni inte säga vad det är ni vill.«

»Lägg händerna platt mot bordet.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Brun satt mittemot mig, medan Grå vankade runt.

Brun lade en pistol mellan oss på bordet och log.

Grå slutade vanka och stannade bakom mig.

»Blicken rakt fram.«

Plötsligt flög Brun upp och tryckte ner mina handleder, medan Grå tog filten och snodde den om huvudet på mig.

Jag föll framstupa från stolen, hostade och storknade och fick inte luft.

De fortsatte trycka ner mina handleder, fortsatte vrida filten om huvudet.

Jag stod på knä på golvet, hostade och storknade, och fick inte luft.

Plötsligt släppte Brun mina handleder och jag svängde runt inuti filten rakt in i en vägg.

Brak.

Grå vräkte undan filten och lyfte upp mig i håret, pressade mig mot väggen.

»Vänd helt om, blicken rakt fram.«

Jag vände helt om.

Brun hade pistolen i sin högra hand och Grå stod med några kulor som han kastade upp och fångade.

»Chefen säger det går bra att skjuta han.«

Brun höll pistolen med båda händerna på raka armar, och siktade mot min panna.

Jag blundade.

Det hördes ett klick och inget hände.

»Fan.«

Brun vände sig bort och pillade med pistolen.

Pisset rann längs ena benet på mig.

»Fixat. Nu ska den funka.«

Brun siktade med pistolen igen.

Jag blundade.

Det hördes en väldig smäll.

Jag trodde jag var död.

Jag öppnade ögonen och såg pistolen.

Remsor av svart tyg hängde ner ur pipan, rann ut på golvet.

Brun och Grå skrattade på sig.

»Vad vill ni egentligen?«

Grå kom fram och sparkade mig i skrevet.

Jag ramlade ihop på golvet.

»Vad vill ni?«

»Stå upp.«

Jag ställde mig upp.

»På tå.«

»Kan ni inte säga det?«

Grå kom fram igen och sparkade mig i skrevet. Jag ramlade ihop på golvet.

Brun kom, sparkade mig i bröstet och sedan bojade han mina händer på ryggen, tryckte ner mitt ansikte mot golvet.

»Du Eddie, du gillar inte hundar, va?«

Jag svalde.

»Vad vill ni?«

Dörren öppnades och en uniformerad polis kom in med en schäfer i koppel.

Grå vände upp mitt ansikte med ett grepp om mitt hår.

Hunden glodde på mig, flämtade med hängande tunga.

»Buss på, buss på.«

Hunden började morra och skälla och slita i kopplet.

Grå gav mitt huvud en stöt framåt.

»Han är hungrig som en varg.«

»Det är han inte ensam om.«

»Akta dig.«

Hunden kom närmare.

Jag spjärnade emot, grät, försökte komma loss.

Grå stötte mig närmare.

Hunden var en halvmeter ifrån.

Jag kunde se tandköttet, se tänderna, känna lukten av andedräkten, känna flåset.

Det trillade skit ur arslet på mig.

Spott från hundkäften stänkte i ansiktet.

»Säg vad jag har gjort.«

»En gång till.«

Hunden var någon decimeter ifrån.

Jag blundade.

»Säg vad jag har gjort.«

»En gång till.«

»Säg vad jag har gjort.«

»Duktig pojke.«

Allt blev svart och hunden försvann.

Jag öppnade ögonen.

Kriminalpolisintendent Noble satt mittemot mig vid bordet.

Jag var naken, jag skakade, jag satt i min egen skit.

Kriminalpolisintendent Noble tände en cigarett.

Jag ryckte till.

»Varför?«

Tårarna vällde fram.

»Varför gjorde du det?«

»Förlåt.«

»Det låter bra.«

Kriminalpolisintendent Noble räckte mig cigaretten.

Jag tog emot den.

Han tände en till.

»Men berätta nu varför?«

»Jag vet inte.«

»Ska jag hjälpa dig på traven?«

»Ja.«

»Ja vadå?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Du var tänd på henne, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Jävligt tänd, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Men hon ville inte ställa upp, eller hur?«

»Nej, kriminalpolisintendenten.«

»Men du tog för dig ändå, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad tog du?«

»Jag tog för mig ändå.«

»Tog henne i fittan, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Tog henne i munnen, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Tog henne i röven, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad gjorde du, sa du?«

»Jag tog henne i fittan.«

»Och?«

»Jag tog henne i munnen.«

»Och?«

»Jag tog henne i röven.«

»Du gav fullständigt fan, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Fast hon kunde inte hålla käft, va?«

»Nej, kriminalpolisintendenten.«

»Så vadå?«

»Hon kunde inte hålla käft.«

»Sa att hon skulle ringa polisen, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad sa hon?«

»Att hon skulle ringa polisen.«

»Och det kunde vi ju inte gå med på, va?«

»Nej, kriminalpolisintendenten.«

»Så du var tvungen att få tyst på henne, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Ströp henne, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad gjorde du, sa du?«

»Jag ströp henne.«

»Men hon tittade fortfarande på dig, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Så du klippte av henne håret, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad gjorde du, sa du?«

»Jag klippte av henne håret.«

Kriminalpolisintendenten Noble tog cigaretten ifrån mig.

»För att hon fortfarande glodde på dig, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Och vad gjorde du då?«

»Jag klippte av henne håret.«

»Varför?«

»För att hon fortfarande glodde på mig.«

»Duktig pojke.«

Kriminalpolisintendenten Noble fimpade cigaretten med skospetsen.

Han tände en ny cigarett och gav den till mig.

Jag tog den.

»Du var tänd på henne, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Men hon ville inte ställa upp, va?«

»Nej, kriminalpolisintendenten.«

»Och vad gjorde du då?«

»Jag tog för mig i alla fall.«

»Vad gjorde du?«

»Jag tog henne i fittan.«

»Och?

»Jag tog henne i munnen.«

»Och?«

»Jag tog henne i röven.«

»Och sen?«

»Hon kunde inte hålla käft.«

»Vad sa hon?«

»Hon sa att hon skulle ringa polisen.«

»Vad gjorde du då?«

»Jag ströp henne.«

»Och vad gjorde du sen?«

»Jag klippte av henne håret.«

»Varför?«

»Hon glodde fortfarande på mig.«

»Precis som den andra?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Som vadå?«

»Som den andra.«

»Du vill kanske lämna en redogörelse, va?«

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad vill du göra, sa du?«

»Jag vill lämna en redogörelse.«

»Duktig pojke.«

Kriminalpolisintendent Noble reste sig.

Sedan lämnade han mig ifred.

Senare någon gång öppnade en polisman dörren och ledde mig genom den gula korridoren till ett rum med en dusch och en toalett.

Polismannen gav mig en tvålbit och vred på varmvattnet i duschen.

Jag stod i den varma duschen och tvättade mig över hela kroppen.

Sedan började ny skit rinna nerför benen.

Polismannen sa ingenting.

Han gav mig en ny tvålbit och vred på varmvattnet igen.

Jag stod i duschen och tvättade mig över hela kroppen igen.

Polismannen räckte mig en handduk.

Jag torkade mig.

Sedan räckte polismannen mig en blå overall.

Jag satte på mig den.

Sedan ledde polismannen mig genom den gula korridoren till ett förhörsrum på fem kvadrat, med fyra stolar och ett bord.

»Sitt.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Sedan lämnade polismannen mig ifred.

Senare någon gång öppnades dörren och tre kraftiga karlar i snygga kostymer kom in: kriminalpolisöverintendent Oldman, kriminalpolisintendent Noble och han med det morotsröda håret.

De satte sig mittemot mig alla tre.

Kriminalpolisöverintendent Oldman satt bakåtlutad på stolen med korslagda armar.

Kriminalpolisintendent Noble lade upp två pappmappar på bordet och började bläddra bland papper och stora svartvita fotografier.

Moroten hade ett A4-block i knät.

»Du vill alltså lämna en redogörelse, förstår jag?« sa kriminalpolisöverintendent Oldman.

»Ja, kriminalpolisöverintendenten.«

»Sätt i gång.«

Tystnad.

Jag satt på stolen och lyssnade till surret från lysrören.

»Du var tänd på henne, eller hur?« sa kriminalpolisintendent Noble och räckte ett fotografi till sin chef.

»Ja, kriminalpolisintendenten.«

»Vad var du?«

»Jag var tänd på henne.«

Moroten började skriva.

Kriminalpolisöverintendent Oldman tittade på fotografiet och smålog.

»Fortsätt«, sa han.

»Hon ville inte ställa upp.«

Kriminalpolisöverintendent Oldman tittade på mig.

»Och?« sa kriminalpolisintendent Noble.

»Jag tog för mig ändå.«

»Vad gjorde du?« frågade Oldman.

»Jag tog henne i fittan.«

»Och?« sa Noble och gav Oldman ett annat fotografi.

»Jag tog henne i munnen.«

»Och?«

»Jag tog henne upp i röven.«

»Vad hände sen?«

»Hon kunde inte hålla käft.«

»Vad sa hon för nåt?«

»Hon sa att hon skulle ringa polisen.«

»Och vad gjorde du då?«

Noble gav Oldman ett nytt fotografi.

»Jag ströp henne.«

»Och vad gjorde du sen?«

»Jag klippte av henne håret.«

Kriminalpolisöverintendent Oldman tittade upp från det sista fotografiet och sa: »Varför gjorde du det?«

»Hon glodde fortfarande på mig.«

»Precis som den andra då?« sa kriminalpolisintendent Noble, och öppnade den andra pappmappen och räckte över fler fotografier till Oldman.

»Precis som med den andra«, sa jag.

Kriminalpolisöverintendent Oldman skyfflade runt bland fotografierna och skickade dem tillbaka till Noble.

Oldman lutade sig bakåt på stolen, armarna i kors, och nickade åt Moroten.

Moroten tittade ner i sitt block och började läsa högt:

»Jag var tänd på henne men hon ville inte ställa upp, så jag tog för mig ändå. Jag tog henne i fittan och i munnen och upp i röven. Fast hon kunde inte hålla käft. Hon sa att hon skulle ringa polisen, så jag ströp henne. Sedan klippte jag av henne håret för att hon fortfarande glodde på mig. Precis som den andra.«

Kriminalpolisöverintendent Oldman reste sig och sa: »Edward Leslie Dunford, du är anhållen och på sannolika skäl misstänkt ett, för att på eller strax före eller strax efter fredagen 17 december 1974 ha våldtagit och mördat mrs Mandy Denizili, hemmahörande i lägenhet 5 på 28 Blenheim Road, Wakefield, och två, för att på eller strax före eller strax efter lördagen 21 december 1974 ha våldtagit och därefter mördat mrs Paula Garland i hennes hem på 11 Brunt Street, Castleford.«

Tystnad.

Kriminalpolisintendent Noble och Moroten ställde sig upp.

De tre männen lämnade rummet och jag tror jag började gråta.

Senare någon gång öppnade en polisman dörren och ledde mig genom den gula korridoren.

Genom den öppna dörren till ett annat rum såg jag skotska Clare från två hus bort.

Hon såg på mig, med gapande mun.

Polismannen ledde mig genom en annan gul korridor till en cell med stenväggar.

Ovanför dörren hängde en snara.

»In.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

På golvet i cellen stod en pappmugg med te och en papptallrik med en kvarts pastej.

Han stängde dörren.

Allt blev svart.

Jag sjönk ner på golvet och lyckades sparka omkull teet.

Jag fick tag i pastejen och knaprade lite på den.

Jag slöt ögonen.

Senare någon gång öppnade två polismän dörren och kastade in ett klädbylte och ett par skor i cellen.

»Ta på dig.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Det var mina egna kläder och skor, de luktade piss och var stela av lera.

»Händerna på ryggen.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Den ena polismannen kom in i cellen och satte på mig handbojor.

»Täck honom.«

Polismannen lade en filt över huvudet på mig.

»Gå.«

Polismannen knuffade mig i ryggen.

Jag började gå.

Plötsligt greps jag under armarna och leddes vidare. Genom filten kunde jag bara se gult.

»Ge han till mig. Jag har fan inte fått klappa till han än.«

»Få ut honom härifrån.«

Sedan slog jag i några dörrar med skallen och så var jag ute.

Jag ramlade omkull.

De lyfte upp mig.

Jag trodde jag var inne i en skåpbil.

Jag hörde dörrar smälla och en motor starta.

Jag var kvar under filten men baktill i en skåpbil med två eller kanske tre andra män.

»Jävla svin.«

»Passa dig för att somna där under.«

Jag fick en knytnäve i skallen.

»Ingen fara, det ska jag fan se till.«

»Jävla svin.«

Ett slag till.

»Håll upp huvet för fan.«

»Jävla svin.«

Jag kände lukt av cigarettrök.

»Han fan glappade, tror inte det är sant.«

»Jag vet, vilket jävla svin.«

Jag fick en spark på smalbenet.

»Vi borde rycka hans jävla pungkulor.«

»Jävla våldtäktssvin.«

Jag stelnade till.

»Gör som vi gjorde med den där andra.«

»Jomän, jävla svin båda två.«

Jag slog bakhuvudet i sidan på bilen.

»Jävla svin!«

»Ska vi ta här?«

Jag hörde dunsar inne i skåpbilen.

»Ta av det jävla svinet filten.«

»Här?«

Det kändes plötsligt kallare i skåpbilen.

De tog av filten.

Jag var ensam med Mustaschen, Grå och Brun.

Bakdörren på skåpbilen stod på vid gavel.

Det såg ut som gryning utomhus.

»Boja av det jävla svinet.«

Mustaschen drog mig framåt med ett grepp om håret och knäppte av handbojorna.

Jag kunde se platta bruna fält fara förbi.

»Tryck ner han här«, sa Brun.

Mustaschen och Grå drog fram mig till dörröppningen, tvingade ner mig på knä med ryggen mot de öppna bruna fälten.

Brun satte sig på huk framför mig.

»Nu är det dags.«

Han tog fram en revolver.

»Gapa.«

Jag såg Paula ligga naken på mage i sin säng, blödande från fittan och röven, allt hår borta.

»Gapa för fan!«

Jag gapade.

Han körde in mynningen i munnen på mig.

»Jag ska fan skjuta skallen av dig, ditt svin.«

Jag blundade.

Det hördes ett klick.

Jag öppnade ögonen.

Han drog ut pistolen ur min mun.

»Det är nåt som jävlas med den här«, skrattade han.

»Vilken tur för det jävla svinet«, sa Mustaschen.

»Få det gjort nu«, sa Grå.

»Jag ska pröva en gång till.«

Jag kände luften, kylan, fälten bakom mig.

»Gapa.«

Jag såg Paula ligga naken på mage i sin säng, blödande från fittan och röven, allt hår borta.

Jag gapade.

Brun körde in mynningen i min mun igen.

Jag blundade.

Det hördes ett klick.

»Det jävla svinet har visst nio liv.«

Jag öppnade.

Han drog ut pistolen ur min mun.

»Tredje gången gillt, va?«

»Skit i det«, sa Mustaschen, ryckte åt sig revolvern och knuffade Brun åt sidan.

Han höll revolvern i pipan och lyfte den över huvudet.

Jag såg Paula ligga naken på mage i sängen, blödande från fittan och röven, allt hår borta.

Han drämde till med revolvern mot min skalle:

»NU ÄR DU NORRÖVER. HÄR GÖR VI SOM VI VILL!«

Jag ramlade baklänges och såg Paula ligga naken på mage på vägen, blödande från fittan och röven, allt hår borta.