KLOCKAN ett.
Rock on.
Torsdag 24 december 1974.
Julhelvetesafton.
Sleigh bells ring, are you listening?
Jag körde Barnsley Road in i Wakefield, hus som släcker sina julbelysningar, slut på The Good Old Days.
Jag hade geväret i bakluckan.
Jag körde över floden Calder, fortsatte förbi salutorget, in i The Bullring, där katedralen stod fångad i den svarta himlen ovanför.
Allt var dött.
Jag ställde bilen utanför en skoaffär.
Jag öppnade bagageluckan.
Jag tog ut geväret ur den svarta sopsäcken.
Jag laddade geväret nere i skuffen.
Jag stoppade några patroner till i fickan.
Jag smällde igen bagageluckan.
Jag gick tvärsöver The Bullring.
En trappa upp på The Strafford var det tänt, där nere var allt släckt.
Jag öppnade dörren och gick upp, ett trappsteg i taget.
De satt i baren, whisky och cigarrer laget runt:
Derek Box och Paul, inspektör Craven och polisassistent Douglas.
Rock’n’roll Part 2 på jukeboxen.
Barry James Anderson, blåslagen i ansiktet, dansade för sig själv i ett hörn.
Jag hade ena handen om pipan, ett finger på avtryckaren.
De tittade upp.
»Vad fan«, sa Paul.
»Släpp vapnet«, sa den ena snuten.
Derek Box log: »Tjena, Eddie.«
Jag sa det han redan visste. »Du dödade Mandy Wymer.«
Box vände sig om och drog ett djupt bloss på sin feta cigarr. »Säger du det?«
»Och Donald Foster.«
»Vad är det med det då?«
»Jag vill veta varför.«
»Ständigt den lille journalisten. Försök dig på en vild gissning, Scoop.«
»För ett jävla köpcentrums skull?«
»Precis, för ett jävla köpcentrums skull.«
»Vad i helvete hade Mandy Wymer med köpcentret att göra?«
»Vill du att jag ska förklara det?«
»Ja, förklara det.«
»Ingen arkitekt, inget köpcentrum.«
»Så då visste hon?«
Han skrattade. »Inte fan vet jag.«
Jag såg döda småflickor och splitternya shoppingplaner, skalperade döda kvinnor och regnet mot skallen.
Jag sa: »Du njöt av det.«
»Jag sa det från första början, vi skulle alla få det vi ville.«
»Vilket var?«
»Hämnd och pengar, en perfekt kombination.«
»Jag ville inte ha hämnd.«
»Du ville ha berömmelse«, väste Box. »Det är samma sak.«
Tårarna rann över kinderna, ner i munnen.
»Och Paula? Vad var det?«
Box drog ett nytt djupt bloss på sin feta cigarr. »Som sagt var, jag är inte Guds bästa barn…«
Jag sköt honom i bröstet.
Han föll baklänges mot Paul, luften pyste ut ur honom.
Rock’n’roll.
Jag laddade om.
Jag sköt en gång till och träffade Paul i sidan så att han rasade ihop.
Rock’n’roll.
De båda poliserna stod där och glodde.
Jag laddade om och sköt.
Jag träffade den korte i axeln.
Jag började ladda om men den långe med skägget tog ett steg framåt.
Jag vände på geväret och svingade kolven rakt mot hans tinning.
Han stod där och tittade på mig, med huvudet lite på sned, och blod droppade sakta från örat ner på hans jacka.
Rock’n’roll.
Rummet fylldes med rök och den starka lukten från geväret.
Kvinnan bakom disken gallskrek och hon hade blod på blusen.
En man vid ett fönsterbord satt med gapande mun och händerna i vädret.
Den långe stod fortfarande upp, tom i ögonen, den korte kröp på alla fyra bort mot toaletterna.
Paul låg på rygg och tittade upp i taket, blundade och öppnade ögonen om och om igen.
Derek Box var död.
BJ hade slutat dansa.
Jag riktade vapnet mot honom, i brösthöjd.
Jag sa: »Varför just jag?«
»Du blev varmt rekommenderad.«
Jag släppte geväret och tog trappan ner igen.
Jag körde hem till Ossett.
Jag ställde Frasers Maxi på en snabbköpsparkering och gick till Wesley Street.
Vivan stod ensam på infarten, min mammas hus låg mörkt och sovande bredvid.
Jag satte mig i bilen och slog på motorn och radion.
Jag tände min sista cigg och sa min lilla bön:
Clare, den här är för dig.
Susan, den här är för dig.
Jeanette, den här är för dig.
Paula, alla är för dig.
Och den ofödda.
Jag satt där och sjöng med i The Little Drummer Boy, medan den så avlägsna stunden, den nåderika stunden ryckte allt närmare.
Och väntade på blåljusen.
I hundrafemtio knyck.
Till hjälp för den läsare som funderar över vissa namn och företeelser som dyker upp i berättelsen har översättaren gjort följande sammanställning.
~ som det avspeglar sig i den här berättelsen ~
KONFLIKTEN i Nordirland råder sedan 1969 mellan republikanska grupper, framför allt Irländska Republikanska Armén, IRA, som ville införliva brittiska provinsen Nordirland med Irland, och brittiska armén. En förgrundsgestalt är medborgarrättskämpen Bernadette Devlin som 1974 förlorar sin plats i parlamentet. Ur officiella IRA uppstod flera mer militanta utbrytargrupper, framför allt Provisoriska IRA, vars medlemmar kallades Provos av engelsmännen. Till IRA:s motståndare hör bland andra Ulster Special Constabulary, en reservpoliskår som till vardags gick under namnet »B-specials«. Våldet trappas upp och sprider sig också till Irland och England. 1974 är ett blodigt år med flera svåra bombdåd, bland annat på flera pubar och bussar, även i House of Parliament. 21 december desarmeras en bomb på varuhuset Harrods i London. 22 december exploderar en bomb hemma hos Tory-ledaren Edward Heath, som undkommer med en hårsmån. Officiella IRA utlovar vapenvila under julhelgen 1974.
I Storbritannien är det valår och striden står mellan mannen med pipan, Labourledaren Harold Wilson, och mannen med segelbåten, Toryledaren Edward »Ted« Heath. Wilson, som drabbas av flera inbrott i sin bostad då viktiga papper försvinner, vinner omvalet i oktober med knapp marginal.
Parlamentsledamoten för Labour, John Stonehouse, försvinner, och så småningom uppdagas att han har iscensatt sin egen drunkningsdöd, när han i själva verket har flytt till Australien för att börja ett nytt liv med sin sekreterare. Många år senare bekräftas att han var spion för Sovjetunionen.
Några andra av maktens män som kommer på tal: parlamentsledamoten för liberalerna Wallace Lawler, som särskilt engagerade sig för de sämst ställda i samhället, och Keith Joseph, konservativ politiker, känd bland annat för sitt intresse för eugenik eller rashygien; vidare tidningskungen Cecil King, chefen för TV-bolaget ATV Norman Collins, Lord Renwick, statssekreterare på utrikesdepartementet, Lord Shawcross, före detta minister och inflytelserik inom massmedia, framför allt tidningarna, Paul Chambers, vd för Englands då största industriföretag, Imperial Chemical Industries, ICI, Joseph Lockwood, chef för skivbolaget EMI och Frank McFadzean, chef för oljebolaget Shell.
Samhället präglas också av ekonomiska svårigheter och oro på arbetsmarknaden. Det råder hög inflation och hög arbetslöshet och många personalkrävande industrier, som exempelvis tekoindustrin med sin manufaktur av textil och konfektion, lägger ner fabriker. Immigranter bland annat från Pakistan och Västindien konkurrerar om jobben, vilket ger upphov till spänningar i lokalsamhället. Strejker utbryter, kolgruvearbetarnas var en av de mest omfattande. Året innan infördes temporärt tredagarsvecka på fabrikerna för att spara på elektricitet. Regeringen framlägger en proposition »I stället för strid« som syftar till olika inskränkningar i de fackliga rättigheterna.
Med Redcliffe-Maud-utredningen som grund genomförs 1974 en administrativ reform som upprättar sex storstadsområden eller Metropolitan Counties, och West Yorkshire, som tidigare hette West Riding of Yorkshire, blir ett av dem. Det påverkar bland annat den lokala förvaltningen och polisens organisation.
I november försvinner Richard John Bingham, Lord »Lucky« Lucan, en välkänd playboy, sedan hans barnflicka Sandra Rivett, hittats mördad. Jakten på honom vållar stora rubriker under lång tid, men han har aldrig återfunnits.
När små flickor försvinner tänker man ofrånkomligen på begångna flickmord man ännu har i färskt minne. Bland annat talar folk om The Moors murders och förövarna Ian Brady och Myra Hindley, »den ondaste kvinnan i Storbritannien«, som dödade fem barn 1963–1965 i närheten av Manchester. Folkstorm utbryter när Myra Hindley 1974 får ta en promenad utanför fängelsemurarna. Ett annat fall av seriemord man påminns om är Cannock Chase-morden 1966–1967 då tre mördade småflickor påträffades i naturområdet Cannock Chase. Samtidigt väcker en våldtäktsman i Cambridge stor uppmärksamhet, i december begår han sin femte brutala våldtäkt det året och hinner med flera innan han slutligen grips 1975.
4 november firar man Guy Fawkes eller Mischief Night – Sattygsnatten – som precis som Halloween tillåter lite mer bus och spratt än vanligt. De som inte har skrivit under Löftet för nykterhetsrörelsen passar kanske på att fira lite extra.
På bio ser man skräckfilmen Exorcisten med ledmotivet Tubular Bells, Tjejen från Petrovka med Goldie Hawn, Rädslan urholkar själen av Rainer Fassbinder, klassikern Apornas planet och rysaren Skuggor från dödsriket.
På TV ser man, förutom ITN:s nyhetsankare Reggie Bosanquet, komediserien It Ain’t Half Hot Mum, deckarserierna Kojak med den flintskallige deckaren som gärna körde sin berömda replik: »Who loves you baby«, och Cannon med den rundlagde och mustaschprydde Frank Cannon, TV-serien Colditz som utspelar sig i ett fångläger under andra världskriget på slottet med samma namn, den odödliga science fiction-serien Doctor Who, musikprogrammet Top of the Pops med sin husdansgrupp Pan’s People, music hall-underhållningen The Good Old Days, komikern Max Wall, talangshowen Opportunity Knocks eller varför inte den populära frågesporten Mastermind. Ibland kan man glädjas åt reklaminslag för PG Tips te som avnjuts av riktiga schimpanser eller för Smash konserverade potatismos som avnjuts av robotar från Mars. Reklam för aftershaven Brut med sin slogan »Splash it all over!« och energidrycken Lucozade syns också ofta i medierna.
På radion spelas låtar som The Little Drummer Boy – en klassisk julsång som man kan höra med David Bowie, Petula Clark, Cilla Black, Sandie Shaw, Lulu, Longshot Kick De Bucket med skagruppen The Pioneers som sörjer sin galopphäst Longshots tragiska död på galoppbanan, Shang-a-lang med Edinburghbandet Bay City Rollers, reggaelåten The Israelites med Desmond Dekker, Ruby Tuesday och 2000 Lightyears From Home med Rolling Stones, We’ve Only Just Begun med The Carpenters, Don’t Forget to Remember med Bee Gees, Saturday Night’s Alright for Fighting med Elton John, We Are the Dead och Life on Mars med David Bowie, That’ll Be the Day med Buddy Holly, Rock On med tonårsidolen David Essex, som bland annat utnämns till Årets manlige sångare.
Sportintresset kretsar som alltid kring fotbollen, i Yorkshire med hemmalaget Leeds United Club, LUC, rugby med de olika varianterna Rugby Union och Rugby League, och cricket där The Ashes pågår, en tävling om fem så kallade testmatcher mellan England och Australien. Målgörare i fotbolls-VM 1974 var bland andra LUC-legendaren Peter Lorimer. Andra fotbollsspelare man talar om är den legendariske högeryttern Stanley Matthews och mittbacken Gordon McQueen. Den australiensiske cricketspelaren Don Bradman är heller inte bortglömd.
Några kända namn inom boxningen gör sig också påminda: Förutom George Foreman och Mohammad Ali, tungviktaren och brittiske mästaren Joe Bugner och John Conteh, brittisk världsmästare i lätt tungvikt 1974. Kung fu-mästaren Bruce Lee, har förstås sin givna publik liksom Formel 1-föraren Emerson Fittipaldi som blev världsmästare 1974.