KAPITEL 3

Ovanliga forskningsvillkor

För att karaktärisera hotuppfattningar hos svensk militär säkerhetstjänst, säkerhetspolis, politiker och journalister under det kalla krigets inledning har vi utnyttjat många olika typer av material. Delar av materialet är offentligt och har god tillgänglighet. Hit hör till exempel riksdagstrycket och tidningsklippen under rubriken ”Inre försvar” från Skytteanska pressarkivet. Detta material är oproblematiskt i så måtto att vi har haft goda möjligheter att värdera och hantera det i enlighet med normala rutiner.

Det är förstås de sekretessbelagda arkivbestånden hos Försvarsmakten och säkerhetspolisen som har föranlett minst sagt ovanliga förfaranden. Under arbetet med att få tillgång till dessa bestånd har vetenskapssamhällets krav på öppenhet, insyn och genomskinlighet i forskningsarbetet konfronterat de militära och polisiära säkerhetstjänsternas lagstadgade skyldighet att iaktta källskydd och sekretess. En rad viktiga klargöranden är därför på sin plats. Vad är det egentligen för material som vi inte har fått se? Hur mycket material har undanhållits oss? Och vad får det för konsekvenser för vår studie?

Sedan regeringen den 11 december 1997 beslutade ge Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), numera Vetenskapsrådet (VR), 20 miljoner att fördela till forskning om Övervakningssverige har forskarnas utsikter att faktiskt studera det hemliga arkivmaterialet skiftat avsevärt. När vi som blivande HSFR-forskare lämnade in våra forskningsansökningar för prövning under våren 1998 fick vi uppfattningen att vi, genom att tilldelas en särskild säkerhetsklass, i princip skulle få tillgång till allt material fram till 1980. Övervakningsbyken från efterkrigstiden skulle tvättas. Omständigheterna kring IB, sjukhusspioner och Leanderfallet skulle klarläggas.^1a ”Vi öppnar arkiven”, löd rubriken på de ansvariga statsrådens Carl Tham, Björn von Sydow och Laila Freivalds DN-debattartikel från den 28 december 1997. Vi gick in i projektet med tron att tillgängligheten på arkivmaterial inte skulle bereda några problem.

Men historien om övervakningsforskningen kom att gå i ett annat tecken än vad som var tänkt. Istället för traditionellt forskningsarbete fick programmet karaktären av ett uthållighets- och tålamodstest för de forskare som beviljats HSFR-medel. Misstron mot regeringen och de politiska och juridiska processerna resulterade i att flera forskare gav upp och valde att lämna tillbaka sina forskningspengar. Andra fick finna sig i att flytta fram projektstarten och lära sig leva med att de alls inte skulle få fri tillgång till något hemligt arkivmaterial.

De hittillsvarande turerna kring övervakningsprojektet – Leanderfallets avgörande, regeringens stolta utlysande av forskningsprojektet, debatten om samhällskommissionen i samband med riksdagsvalet 1998, forskarnas ansträngningar för att få tillgång till material och tillsättandet av den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen – är faktiskt värda egna studier. Professorn i statsvetenskap Christer Jönsson, ordföranden i HSFR/VR:s programgrupp, har skrivit en utmärkt rapport över Övervakningsprogrammets erfarenheter under perioden 1997–2000.^1b Kritiken som Jönsson framför mot regeringen finner vi hård och rättvis.

MUST-arkivet

Våra analyser av militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST:s) hotbilder bygger helt på studier av säkerhetstjänstens eget arkivmaterial, huvudsakligen från perioden 1945–1960 (Försvarsstabens inrikesavdelning, Fst/In). Fysiskt är MUST-arkivet beläget i Försvarsstabens högkvarter på Lidingövägen i Stockholm. Arkivmaterialet får inte avlägsnas från lokalerna utan måste studeras på plats. För ändamålet ställdes ett särskilt arbetsrum till forskargruppens förfogande.

Vi har inte kunnat studera allt MUST-material förbehållslöst. Försvarsmaktens chefsjurist, arkivpersonal och delar av tjänstens övriga personal har, med god hjälp från extrainkallade pensionerade tidigare medarbetare, genomfört en omfattande granskning av samtliga dokument som vi begärt att få tillgång till. Det finns tre negativa utfall av granskningsproceduren: 1) dokumentet ifråga borttages i sin helhet, 2) dokumentet får granskas med förbehåll i MUST:s lokaler eller 3) dokumentet maskas. Maskning av dokument innebär att handlingen kopieras och att vissa ord, meningar eller stycken blir överstrukna.

Det är lätt att inse vilket enormt arbete som ligger bakom sekretessgranskningen. Vår första begäran från den 21 juli 1999 omfattade nära 700 volymer. Vår fokusering på perioden 1945–1960 och diskussioner med MUST-arkivets personal har givit upphov till avgränsningar under resans gång. Forskningsmaterialet är ändå mycket omfattande. Det totala antalet MUST-volymer som vi har undersökt uppgår till 500. Många av volymerna innehåller 300–500 sidor. Den granskning som MUST-personalen har genomfört för vårt forskningsprojekts räkning inbegriper individuell granskning och bedömning av hundratusentals sidor! Ett mycket stort och värdefullt historiskt material har därmed blivit tillgängligt för forskning.

Vår materialbeställning underlättades av att vi från första början visste mycket om MUST-arkivets innehåll. Som stöd för den första utsållningen av potentiellt intressant material för hotbildsanalyser hade vi dels en utmärkt inventeringsrapport sammanställd av arkivrådet Eva-Britta Wallgren (1998), dels en förteckning över MUST-arkivets öppna och hemliga del.

Resultatet av granskningsarbetet vid MUST meddelades i etapper med början i oktober 1999. Det sista delbeslutet meddelades i april 2001. Av de sammanlagt 19 olika delbesluten framgår vilka principer som har styrt huruvida dokumenten skall maskas, undantas eller utlämnas med förbehåll. Motiveringarna refererar till olika delar av sekretesslagen och sekretessförordningen – lagtexter som åtminstone för en lekman framstår som vaga och svårtolkade. Den flitigast åberopade lagtexten är Sekretesslagen 2:2.

Sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. […] I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Om särskilda skäl föranleder det, får dock regeringen föreskriva att sekretessen skall gälla under längre tid.

Sekretesslagen 2:2

I MUST:s granskningsarbete ligger således att för varje enskilt dokument göra en bedömning av huruvida uppgifterna kan antas skada försvaret eller på annat sätt vålla fara för rikets säkerhet. Eftersom det ligger i en militär säkerhetstjänsts natur att göra restriktiva tolkningar och alltid ta det säkra för det osäkra kan man förmoda att uppgifter varom man varit det minsta osäker har blivit maskade eller undantagna.

För varje maskat, borttaget eller med förbehåll försett dokument återfinns i MUST:s delbeslut hänvisningar till lagtexter och en kort motivering. De vanligast förekommande motiveringarna är att dokumentet innehåller:

1) namn eller beteckningar på hemliga anläggningar

2) uppgifter om metoder för inhämtning av underrättelser

3) källkoder och vissa källuppgifter

4) person- och identitetsuppgifter

5) uppgifter som berör samarbete med utländska underrättelse tjänster.

MUST:s maskning av hemliga försvarsanläggningar (1) bedömer vi har haft marginell inverkan på våra studier eftersom uppgifter av det slaget inte har relevans för uppgiften att analysera nationella hotbilder. Gissningsvis maskas anläggningsbeteckningar från 1940- och 1950-talen helt enkelt eftersom anläggningarna ifråga fortfarande används. Det kan handla om utsprängda bergrum, samlingsplatser eller mobiliseringsförråd som det, av hänsyn till rikets säkerhet, finns goda skäl att alltfort hålla hemliga.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens metoder för inhämtning av underrättelser (2) är av större intresse för vår hotbildsanalys. Hur övervakning och uppgiftsinsamling faktiskt har gått till är i själva verket en av våra indikationer på hotbildernas intensitet, det vill säga hur allvarligt man bedömer olika hot. Argumentet är att intensiva hotuppfattningar kräver mer långtgående säkerhets- och övervakningsåtgärder och mer ”desperata” metoder för uppgiftsinhämtning än hotuppfattningar med lägre intensitet. Vi har emellertid förstått att dokument som har borttagits med motiveringen att de innehåller uppgifter om inhämtningsmetoder, nästan alltid inbegriper internationella kontakter och inhämtning av underrättelser från eller om andra länder. För våra frågeställningar är information om inhämtning av underrättelser från utlandet av relativt liten betydelse, såvida de inte berör övervakningen av svenska medborgare.

Skyddandet av källor (3) har mycket hög prioritet för vårt lands militära underrättelse- och säkerhetstjänst. Alla tänkbara slags uppgifter som direkt eller indirekt kan användas för att i efterhand identifiera källor, meddelare och uppgiftslämnare måste hållas hemliga, även i de fall då uppgifterna är mer än femtio år gamla. Huvudargumentet är, att möjligheterna för säkerhetstjänsten att i framtiden kunna hålla sig med anonyma meddelare skulle minska dramatiskt om källskyddet uppvisade brister. Att de meddelare och källor som det här är frågan om inte har varit aktiva på kanske femtio år spelar ingen roll. Man menar att skadan för landets säkerhet skulle vara stor eftersom det tar lång tid att återskapa förlorat förtroendekapital i underrättelse- och säkerhetstjänstsammanhang.

Maskningen av källuppgifter ger givetvis upphov till osäkerheter. Det finns risker att resultaten av våra analyser förvrängs på ett systematiskt sätt genom att vi saknar tillgång till vissa uppgifter som har relevans för våra frågeställningar. Vi har ju faktiskt ingen aning om ifall de många borttagna dokumenten också rymmer viktig information om rådande tidsanda eller hotuppfattningar – uppgifter som skulle ge en rikare och mer nyanserad bild av den militära övervakningen. I vissa volymer är flera hundra sidor i följd borttagna i sin helhet. Skälet är att de innehåller uppgifter som skulle kunna röja identiteten hos uppgiftslämnare som har tillhört vissa grupper, föreningar eller vänkretsar som säkerhetstjänsten haft anledning att övervaka.

Med kunskap om MUST-arkivets uppläggning (kronologiska förteckningar och sakregister) är det dock ibland fullt möjligt att göra kvalificerade gissningar om de föreningar och sammanslutningar där den militära säkerhetstjänsten har haft tillgång till uppgiftslämnare. Sådana uppgifter bidrar i själva verket till att nyansera våra bedömningar av omfattning och utformning av den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arbete. Information om dessa uppgiftslämnares identitet skulle säkerligen kunna bli krigsrubriker på kvällstidningarnas löpsedlar, men fyller ingen funktion i vår studie.

Person- och identitetsuppgifter (4) har undantagits när det har handlat om källor. I andra fall har vi fått se dokument som innehåller person- och identitetsuppgifter med förbehåll. Förbehåll innebär att vi endast har kunnat studera dokumenten i MUST:s lokaler och alltså inte kunnat begära kopior av handlingarna. Skälet är förstås att en del personuppgifter är av känslig natur. De kan till exempel beröra sjukdomar, alkoholism, otrohet, sexuell läggning, påpekade brister i utfört arbete och så vidare. All slags reproduktion av person- och identitetsuppgifter som vi fått se med förbehåll är förbjuden. Uppgifter av det här slaget är ändå inte aktuellta för oss att reproducera i den här boken, eftersom vi i så fall bryter mot HSFR:s/VR:s forskningsetiska principer (se diskussionen längre fram i detta kapitel).

Uppgifter som rör samarbete med främmande underrättelsetjänster eller rapporter från utrikes källor (5) är känsliga och har ibland borttagits från de volymer vi fått se, ibland försetts med förbehåll. Anledningen är att MUST är angelägen om att bibehålla förtroendefulla relationer till samarbetande underrättelsetjänster också i framtiden. Uppgifter om art och omfattning av historiskt samarbete skulle i värsta fall kunna skada dagens relationer och man skulle i förlängningen kunna gå miste om underrättelser av värde för nationell säkerhet.

Av arkivmaterialet framgår bland annat att Sverige har haft ett flitigt samarbete med andra länder när det gäller att övervaka utlänningars in- och utresor i riket. För att ta reda på vad en viss person har haft för kontakter utanför rikets gränser har man tagit hjälp av andra länders säkerhetstjänster eller av personer som funnits placerade i sammanhang där de haft möjlighet att avlämna rapporter om sådant. Dessa rapporter känns lätt igen genom att källkoder och källbeteckningar har maskats och att uppgifterna uppenbarligen har sitt ursprung utomlands. För vår del är förstås hotbildsanalysen av det faktiska innehållet i dessa dokument betydligt intressantare än vilka individer som döljer sig bakom de maskade källbeteckningarna.

Maskade uppgifter som rör underrättelsesamarbete med andra länder berör ibland, men inte särskilt ofta, personer som är svenska medborgare. För det mesta handlar rapporterna om misstänkliggjorda icke-svenska medborgare som ofta reser, befaras vara på väg till eller nyligen har uppehållit sig i Sverige. Dessa personer kan vara misstänkliggjorda på grund av att de tillhör någon kommunistisk organisation eller för att de rest till och från kommunistiska länder. För Försvarsstabens inrikesavdelning har det t.ex. varit viktigt att kontrollera om spioner infiltrerat utländska medborgargrupper, t.ex. politiska flyktingar från Baltikum, Ungern eller Polen.

Sammanfattningsvis är det två omständigheter som gör att vi har kunnat skaffa oss en relativt god bild av hur mycket och vilken typ av dokument som vi inte har fått tillgång till i MUST:s arkiv. För det första har vi haft tillgång till en, som vi bedömer det, komplett innehållsförteckning av MUST-arkivet. Varje volym i det omfattande materialet har varit försedd med informativa rubriker. För det andra har vi antingen gissat oss till eller kunnat fråga arkivpersonalen om vad borttagna och maskade uppgifter i stort har handlat om. Och det är deras svar på våra frågor som ligger till grund för denna materialvärdering. På en del punkter kvarstår viss osäkerhet, framför allt när det gäller de sammanhang där hela block med tiotals och ibland hundratals dokument är borttagna. I den kommande analysen får vi anledning att återkomma till och föra ytterligare diskussioner om maskat material.

SÄPO-arkivet

Arkivmaterialet från Statspolisens tredje rotel, föregångaren till Säkerhetspolisen, är betydligt svårare att bedöma på ett motsvarande sätt som MUST-materialet, eftersom vi inte hade tillgång till den hemliga arkivförteckningen över säkerhetspolisens sak- och personregister när vi sökte efter enskilda dokument. Klassificeringssystemet, det så kallade JWK-systemet (uppkallat efter Johan Wilhelm Karlsson, den förste chefen för centralregistret på Statspolisens tredje rotel), är belagt med sekretess eftersom dess uppläggning, enligt Säkerhetspolisen, avslöjar alltför mycket om insamlingsmetoder och organisation.

Eftersom arkivförteckningen är hemlig finns ingen möjlighet att uppskatta storleken på Statspolisens registerarkiv. Arkivarierna på SÄPO får heller inte avslöja hur omfattande arkivbestånden från den här tiden är. Som forskare har vi alltså inte haft någon möjlighet att bedöma hur mycket av det totala arkivmaterialet från perioden 1945–1960 som vi har kunnat ta del av. Följaktligen kan vi inte heller bedöma representativiteten i det material som Säkerhetspolisen låter oss se, det vill säga i vilken utsträckning de kan sägas vara typiska för den aktuella tidsperioden.

Processen att begära ut material från säkerhetspolisen är tungrodd. Diskussioner om arkivbeståndets innehåll och organisation hjälper föga, eftersom SÄPO inte vill avslöja några detaljer om sådant. Istället måste materialbegäran utformas i enlighet med de sökrutiner som Säkerhetspolisen använder sig av. Men eftersom vi inte vet något om hur sak- och personregistret är upplagt är det svårt att hitta lämpliga sökord. Det gäller särskilt för vår studie som inte inriktar sig vare sig på enskilda personer eller på särskilda organisationer eller grupper. Kort sagt, våra hotbildsfrågeställningar befinner sig av allt att döma på en mer allmän, abstrakt nivå än de konkreta sökorden i SÄPO:s sak- och personregister.

I vår första ansökan till Säkerhetspolisen den 28 mars 2000 gjorde vi klart vilka slags typer av dokument vi var mest intresserade av. Vi ville få del av internt upprättade promemorior och regelbundet återkommande månads- eller kvartalsrapporter som kunde ge ledtrådar om vilka slags hotuppfattningar som legat till grund för statspolisens övervakning och registrering. Den tidsperiod som vi ville undersöka låg till största delen tidigare än den kontroversiella Informationsbyrån, IB, något som vi misstänkte skulle kunna underlätta våra möjligheter att ta del av materialet.

Det första beskedet från SÄPO kom drygt fyra månader senare, den 12 augusti 2000. Genom en serie delbeslut fick vi tillåtelse att granska diarier och serier med inkommande och utgående skrivelser (S-, HK-och HS-serierna) från perioden 1946–1955 samt månads-/kvartalsvisa översikter över kommunismen och nazismen i landet under tidsperioden 1955–första kvartalet 1962. Samtliga dokument utlämnades med förbehåll och endast för granskning i SÄPO:s lokaler på Polhemsgatan i Stockholm.

Vi ägnade vårt första besök på Säkerhetspolisens arkiv åt att gå igenom diarier med inkommande och utgående skrivelser från de så kallade HK- och S-serierna. Diarierna var hjälpsamma eftersom det tydligt framgick vad de olika dokumenten innehöll. Genomgången ledde fram till en tredje materialbegäran i oktober 2000. Den innehöll en detaljerad lista med drygt 300 dokument som vi ville se. Vid våra efterföljande besök hos SÄPO kunde vi ta del av de skrivelser som fortfarande fanns bevarade i arkivet – ungefär en fjärdedel av de dokument vi bedömt som intressanta gick inte att återfinna (se Appendix B för detaljer).

Understundom uppstod problem med vårt arkivarbete på grund av att dokument vi ville granska var utlånade från SÄPO till den av regeringen tillsatta Säkerhetstjänstkommissionen (SÄKO). Eftersom SÄKO givits status som egen myndighet, vars arbete underlättats av särskilt lagstiftning, har dess utredare, experter och forskare kunnat ha fri tillgång till hemligstämplade dokument från den militära och polisiära säkerhetstjänsten. Med tanke på den ofantliga arbetsinsats som säkerhetstjänsterna utfört för att förhandsgranska dokument åt HSFR-forskarna är det givetvis en märklig ordning att SÄKO:s forskare och utredare mer eller mindre fritt har kunnat botanisera i arkiven. Dessa omständigheter blir inte mindre märkliga av att det i flera fall handlar om forskare som utför uppdrag för både HSFR/VR och SÄKO! Själva valde vi att tacka nej till att utföra forskningsuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen för att undvika de uppenbara svårigheterna med att sitta på två stolar samtidigt.

Forskningsetiska överväganden

I det arkivmaterial som vi fått tillgång till förekommer ett mycket stort antal person- och identitetsuppgifter. Denna ibland mycket detaljerade information är ofta mer än tillräcklig för att identifiera en person. Om vi valde att publicera namn, födelseår och andra identitetsuppgifter är det inte uteslutet att någon läsare skulle kunna identifiera sig själv, någon släkting, vän eller arbetskamrat. Det Övervakningssverige som vi studerar ligger trots allt bara fyra, fem årtionden tillbaka i tiden.

Även om dessa dokument numera är fullt möjliga för alla medborgare att själva studera känner vi alltså tveksamhet inför att publicera halvsekelgamla uppgifter om enskilda svenskar. Säkerligen skulle någon enstaka individ känna stor lättnad och tacksamhet för framkomna uppgifter. Men vi vill ändå inte medverka till att någon individ drabbas av Övervakningssverige ytterligare en gång. Många övervakade och personalkontrollerade svenskar känner nämligen inte till att de någonsin varit föremål för säkerhetstjänstens uppmärksamhet.

Vilka slags person- och identitetsuppgifter bör publiceras? Som hjälp och stöd i sådana frågor har vi HSFR/VR:s egna etikregler.² Individskyddskravet är den centrala principen: ”Individer får inte […] utsättas för psykisk eller fysisk skada, förödmjukelse eller kränkning.” När undersökningsdeltagarna, som i det här fallet, inte deltar aktivt utan figurerar passivt i myndighetsregister så rekommenderar HSFR/VR att ”Hänsyn […] tas framförallt till den faktiska olägenhet utebliven eller indirekt information (t.ex. via massmedia) kan medföra för de berörda”. Vi anser att riskerna är stora att någon enskild individ eller efterlevande släktingar kränks eller förödmjukas av publicering, särskilt när det gäller uppgifter om politisk åskådning.

En möjlighet är att försöka inhämta samtycke från medborgare som spelat huvudrollen i de övervakningsfall vi särskilt vill lyfta fram som exempel. Detta skulle emellertid ta stora resurser i anspråk. Inhämtande av samtycke om publicering av uppgifter som personen ifråga aldrig känt till är dessutom minst sagt tveksamt, åtminstone med utgångspunkt från HSFR/VR:s etikregler.

Formerna för och omständigheterna kring inhämtandet av samtycke bör övervägas noga i de fall det finns skäl att anta att […] förfrågan återuppväcker en till synes överstånden personlig kris, uppdagar för den tillfrågade okända negativa uppgifter om hans/ hennes närmaste, aktualiserar tidigare kriminalitet eller sjukdom som den tillfrågade inte vill få bekantgjord, eller liknande.

Ur HSFR/VR:s etikregler, 1990.

Vi har löst problemet genom att helt undvika att publicera person- och identitetsuppgifter som gör det möjligt att identifiera enskilda individer. En sådan avidentifiering är fullständigt självklar när forskare ägnar sig åt enkät- eller besöksintervjuundersökningar. För att ändå kunna krydda vår historieskrivning med många ”autentiska” fall av övervakning har vi valt att fabricera personuppgifter (namn, yrke, bakgrund). Detta gäller dock givetvis inte för personer som kan betraktas som historiska personligheter som innehaft formell ställning inom den politiska, militära eller polisiära eliten.

Öppna källor

Övervakningssveriges administratörer inom den militära och polisiära säkerhetstjänsten verkade förstås inte i ett vakuum under perioden 1945–1960. De interagerade hela tiden med ansvariga statsråd, riksdagsledamöter, näringslivsrepresentanter, fackliga företrädare, ledarskribenter, samhällsdebattörer och medborgare. Övervakarnas föreställningsvärldar var inte immuna mot den snabbt föränderliga verkligheten under efterkrigstiden, såväl innanför som utanför Sveriges gränser.

Vid sidan av arkivmaterial från den militära säkerhetstjänsten och statspolisen omfattar vår hotbildsanalys därför även en rad helt öppna och lättillgängliga källor. De handlar i första hand om pressmaterial och riksdagstryck.

Våra hotbildsanalyser av svensk press under perioden 1945–1960 har genomförts på sammanställt pressmaterial från det Skytteanska pressarkivet. Pressarkivet är resultatet av ett mycket omfattande insamlingsarbete som genomförts på Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet under ett trettiotal år. Pressklippen är organiserade i ett stort antal underrubriker. Det material vi studerat i samband med den här studien har uteslutande hämtats från underrubriken ”Inre försvar”. Det Skytteanska pressarkivet är numera avfotograferat på mikrofilm och har god tillgänglighet.

Analyserna omfattar de delar av riksdagstrycket – företrädelsevis riksdagsdebatter – under perioden 1945–1960 som har haft bäring på frågor om inre försvar, kampen mot femtekolonnare, tvångsmedelslagar, spionfall och statspolisens arbete för uppdagande av brott mot rikets säkerhet. Materialsökningen underlättades betydligt av att vi kunde ta del av en kartläggning av riksdagstrycket som Säkerhetstjänstkommissionen hade låtit göra. Vi hade även god hjälp av de analyser av riksdagstryck som våra uppsatsskrivande B-studenter i statsvetenskap genomförde under vårterminen 1999.

En metodologisk not

1990-talet har inneburit något av en nystart för historiskt inriktade statsvetenskapliga studier i Sverige. Den ökade viljan att utnyttja historiskt politiskt material beror bland annat på att nya teoriströmningar inom ämnet statsvetenskap har förnyat intresset för historiska förklaringar (t.ex. den historiska institutionalismen). Det beror också på en strategisk satsning på ett intimare samarbete mellan samtidshistoriker och statsvetare, manifesterat dels genom forskningsprojektet Sverige under kalla kriget (SUKK), dels genom det här aktuella HSFR-programmet om Övervakningssverige.

Arkivforskning i sig är inte främmande för statsvetare, och inte heller analyser av texter. Men att döma av reaktioner vi fått från våra statsvetenskapliga kollegor uppfattas det vara annorlunda att studera arkivmaterial som är 40–50 år gammalt än att studera protokoll från till exempel den senaste centerstämman, socialdemokraternas partiprogram 1985 eller 1993 års regeringsförklaring. Vi blir ständigt avkrävda en metodologisk redogörelse för hur vi egentligen har burit oss åt när vi hanterar gamla dokument från försvarsmakten och säkerhetspolisen.

Metodböckerna lär ut fyra centrala källkritiska principer – äkthet, oberoende, samtidighet och tendens – för att bedöma tillförlitligheten i historiska påståenden. Reglerna har, som läroboksförfattaren Torsten Thurén väljer att uttrycka det, karaktären av sunt förnuft omsatt i praktiken. Minnesregeln Ädel-OST kan användas som en slags lathund när man handskas med historiskt källmaterial.

I ljuset av de källkritiska reglerna har vi följande kommentarer om de historiska dokument vi analyserat. När det gäller kriteriet äkthet har misstankar om att något dokument skulle vara fabricerat i efterhand överhuvudtaget aldrig väckts under arbetets gång. Scenariot är dessutom mycket osannolikt: Att låta HSFR:s övervakningsforskare ta del av fabricerade dokument innebär en alltför stor risk, inte minst politiskt.

Oberoende-kriteriet – principen att ett historiskt påstående är tillförlitligare om det kan konfirmeras av två oberoende källor – är sällan uppfyllt i vår studie. Vi har ofta bara uppgifter som härrör från ett enda håll, antingen statspolisen eller den militära underrättelsetjänsten. Och med tanke på det nära samarbetet mellan Försvarsstabens inrikesavdelning och statspolisen är det knappast troligt att sakuppgifter skulle betraktas som säkrare bara för att statspolisens uppgifter bekräftades i dokument från Försvarsstabens inrikesavdelning, eller tvärtom. I princip skulle många uppgifter som förekommer i säkerhetstjänstens arkiv kunna bekräftas av dokument från andra myndigheter, till exempel från Utrikesdepartementet, Inrikesdepartementet eller Försvarsdepartementet, från företag, industrier eller fackföreningar eller från statliga verk som Statens järnvägar eller Post- och Telestyrelsen. Det finns dock inte utrymme inom ramen för den här studien att systematiskt följa alla dessa spår för varje historiskt påstående.

När det gäller kriteriet samtidighet är huvuddelen av materialet dagligen diarieförda handlingar av typen inkommande och utgående skrivelser. Dessa dokument äger hög grad av samtidighet. Det finns dock dokument, företrädelsevis interna promemorior, som har karaktären av historiska sammanställningar och redogörelser som upprättats i efterhand. I några få fall finns möjligheter att jämföra de historiska sammanställningarna med det äldre arkivmaterial varpå sammanställningarna bygger, för att undersöka i vilken utsträckning man valt att ”lägga historien till rätta” i efterhand.

Det fjärde kriteriet, slutligen, handlar om materialets tendens. Huvuddelen av det analyserade materialet härrör från övervakningsorganisationerna själva och material som inte är avsett för enbart internt bruk kan därför antas vara starkt tendentiöst. Påståenden om till exempel resursbrister och materialbehov inom organisationerna och om allvaret i den senaste internationella utvecklingen kan av olika skäl vara överdrivna. Men hela poängen med studien är ju att analysera dessa aktörers verklighetsuppfattningar om hot mot nationens säkerhet. Eftersom vi inte tänker jämföra aktörernas uppfattningar av hot med faktiska säkerhetshot är tendenskriteriet inte särskilt relevant för vår studie. Men vi vill ändå fästa läsarens uppmärksamhet på att huvuddelen av de historiska påståendena om den svenska militära och polisiära säkerhetstjänstens verksamhet härrör från organisationerna själva. Vi har givetvis inte möjlighet att i det här sammanhanget skärskåda eller validera alla de sakupplysningar som figurerar i materialet.

Ibland används också ett femte kriterium för att värdera historiska påståenden: centralitet. Här handlar centralitetskriteriet om huruvida de personer som upprättat dokumenten varit centralt eller perifert placerade i förhållande till vad som omtalas. Vår bedömning är att lejonparten av det material vi har kunnat ta del av i säkerhetstjänsternas arkiv äger en hög grad av centralitet. Övervakningsorganisationerna utgör en sluten och liten värld. De flesta dokument har upprättats av en mycket liten skara centralt placerade personer. Och det är med hjälp av dessa dokument som vi nu kan berätta historien om den svenska militära och polisiära säkerhetstjänstens hotbilder under det kalla krigets inledning 1945–1960.