KAPITEL 7

Mot en upptining?
1954–1960

Det kalla krigets inträde innebar en större risk för spioneri och annan landsskadlig verksamhet än vad man hade anat när andra världskriget tog slut. Försvarsledningen menade att det var en tidsfråga innan det öppna kriget bröt ut, men sannolikheten för ett sådant var stor.

Tills det öppna kriget faktiskt bröt ut skulle det subversiva kriget bekämpas – ett krig som pågick med oförminskad styrka och som syftade till att genom inre omstörtning vinna över fria och demokratiska stater till den kommunistiska maktsfären. Givet att detta var den militära säkerhetstjänstens övergripande verklighetsuppfattning av världsläget fortsatte försiktighetsprincipen att råda i försvarets verksamhet.^1a

Det kalla krigets kallaste period hade dock sett sitt slut.^1b Stalins död innebar en långsam omorientering från öststaternas sida och tecken på att man sökte samförståndslösningar istället för konfrontation kunde märkas. Frågan om Österrikes framtid löstes till exempel i förhandlingar mellan stormakterna 1955. Förhandlingarna om Tysklandsfrågan var fortsatt resultatlösa, men pågick med oförminskad kraft. När Sovjetunionen erkände Västtyskland 1955 betraktades det som ett viktigt genombrott i relationerna mellan öst och väst.

Perioden i slutet av 1950-talet innebar också att sprickor kunde märkas i respektive block. I Östeuropa genomfördes då och då försök att mildra det kommunistiska förtrycket och upprorstendenserna visade att det fanns ett folkligt missnöje med kommunismen. I väst fanns ett missnöje med USA:s inflytande i Europa, vilket tydligast artikulerades bland medborgare och politiker i Frankrike.

I Sverige låg utrikespolitiken till en början fast. I takt med stormakternas förbättrade relationer, vilket var särskilt tydligt 1954–1956, då att stormakternas ställningstaganden i olika konflikter inte alltid följde öst-västkonflikten (läs Suezkrisen), och avkoloniseringen förde in nya aktörer och nya frågor i den världspolitiska debatten, förändrades också den svenska politiken. De första tecknen på en ny aktiv utrikespolitik kunde skönjas. Sveriges nya utrikespolitiska profil innebar ett mer frekvent användande av kritik, att biståndsfrågor fördes upp på dagordningen och att initiativ togs på nedrustningsområdet. Förändringen skedde dock långsamt och under ständigt beaktande av det rådande världspolitiska läget (Lödén 1999).

Kriget under ytan – Sovjetunionen som fiende

I de utrikespolitiska deklarationerna som regeringen avger i riksdagen varje år fanns många tecken på att man uppfattade att det hade ägt rum en upptining i stormakternas relationer. I militärens bedömningar däremot fanns det kalla kriget i högsta grad kvar.² Den politiska och militära sidan gjorde alltså något olika bedömningar av det övergripande läget.

”Propagandakriget” eller ”fredskriget” var några av Försvarsstabens benämningar på det kalla kriget. Spionaffärerna under 1950-talet underströk ytterligare bilden av att det under ytan pågick ett krig mellan öst och väst. Det kriget drabbade även Sverige. I ett förberett föredrag i säkerhetstjänst från den 14/3 1960 ägnades stort utrymme åt spionaffärerna både under andra världskriget och under 1950-talet. Just spioneriet från öststaterna ansågs vara omfattande.³ Sovjetunionens grepp om Östeuropa var fast och bestämt och spioneriet från östeuropeiska länder uppfattades som beordrat av Sovjetunionen.⁴

I massmedierna diskuterades spionaffärerna utförligt. De betraktades som ett bevis för kommunisternas bristande tillförlitlighet och deras benägenhet att gå Sovjetunionens ärenden. Alla avslöjade spioner var dock inte svenska kommunister som gått Sovjetunionens ärenden. I några fall handlade det om utländska medborgare som var knutna till de östeuropeiska legationerna. Även dessa fall tolkades som ett stöd för uppfattningen att kommunister var oberäkneliga, opålitliga och samarbetade med Sovjetunionen för att kartlägga det svenska försvaret eller samhället.

Att två av satellitstaterna denna gång utpekas som uppdragsgivare istället för Sovjet, som gjorde spionbeställningarna i de tidigare fallen, innebär naturligtvis ingen väsentlig skillnad. Det är fråga om bulvanskap, organiserat spioneri för rysk räkning. Ingen av de kommandostyrda staterna bakom järnridån har egna militära intressen att bevaka i Sverige. […] De som ytterst beordrat detta kunskapande sitter i Moskva eller i Leningrads militärdistrikt, det har alla haft klart för sig (Dagens Nyheter 550314, se även Jönköpings-Posten 550314).

Massmedierna, med undantag av Ny Dag⁵, upprätthöll åsikten att även om de ertappade spionerna inte var registrerade som kommunister så var det vid mitten av 1950-talet ändå kommunistiskt spioneri som hade ägt rum. Sovjetunionen uppfattades som mer samarbetsinriktat på den internationella scenen, men spionaffärerna gjorde att den nya sovjetiska charmoffensiven beskrevs som en bluff.⁶ Anledningen till att det svenska kommunistiska partiet hade haft en så pass tillbakadragen roll i spionaffärerna förklarades med taktiska hänsyn från SKP:s sida eller på eventuell order från Sovjetunionen.⁷ Genom Sovjetunionens klara dominans i hotbilderna så tonas hotet från SKP ned i massmediernas beskrivningar.

SKP:s illegala verksamhet var dock föremål för säkerhetstjänstens fortsatta intresse. Det faktum att inga spionfall avslöjats i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet ”bör dock ej leda till antagandet att denna verksamhet minskat”. Även inom säkerhetstjänsten förekom uppfattningen att partiet dominerades av Sovjetunionen, men att partiet distanserat sig på ett sätt som gjorde det befogat att tala om en enskild aktör. Ett exempel på det var att revolutionshotet hade tonats ned bland de svenska kommunisterna, men fanns kvar i Sovjetunionens retorik.⁸

Vid sidan av cellerna samt utbildningsverksamheten förekom även uppfattningen att stöd till olika kulturorganisationer var ett medel för Sovjetunionen att infiltrera det svenska samhället. Infiltrationen utgjorde på sikt ett säkerhetshot, eftersom Sovjetunionens intressen tjänades i första hand.

Inte ens i Moskva torde man kunna överblicka helhetskostnaden – ty i denna måste medtagas otaliga till synes harmlösa företeelser, ryska idrottsgruppers resor, inbjudningar till utländska politiker, författare etc., stöd åt diverse ”kulturella” organisationer, ”fredsföreningar” m.m. Ty denna verksamhet omfattar allt som kan tänkas utnyttjas. Icke minst viktigt är det effektiva och ofta långsiktiga infiltreringsarbetet i diverse organisationer, från departement (avslöjandena i franska Nationalförsvarskommittén) till studentföreningar (Clarté!), från fackföreningar (Metall-ettan!) till pacifistiska föreningar (världsmedborgarrörelsen, vilken f.ö. även utan infiltration liksom alla dylika hade tjänat Sovjets intressen genom att bidraga till att minska vaksamheten i väster) (Tidningen Upsala 550610).

Sovjetunionens inflytande nådde alltså inte bara in i det svenska kommunistpartiet. Det nya i massmediernas hotbild under slutet av 1950-talet är att Sovjetunionen organiserar många andra grupper för att på så sätt bibehålla sina möjligheter att vinna anhängare. Specialistkompetens erhållen genom sovjetstödd utbildning fanns bland annat hos före detta Spanienkämpar som förstärkte den kommunistiska cellorganisationen.

Av de 550 som reste till Spanien och slogs på den röda sidan filtrerades så småningom ut en elitgrupp med officersgrad, som delvis fick specialutbildning i Spanien och Ryssland och som sedan kom hem till Sverige som toppmän i den underjordiska omstörtningsorganisation, vars kampfond är baserad på rubelvaluta. Deras namn kan dock relativt sällan sättas i samband med det svenska kommunistpartiet. Denna grädda av de svenska spanienofficerarna som går under beteckningen ”de farliga 99” eller ”baskermössorna” är alltså en hundramannagrupp bestående av hårdkokta och intelligenta personlighetstyper med en så skicklig specialutbildning när det gäller att leda små men slagkraftiga kampceller att de nittionio i realiteten är betydligt farligare för vårt land än hela det officiella kommunistpartiet (Borås Tidning 5811219).

Cellernas uppbyggnad var grunden för kommunisternas möjligheter att genomföra en revolution. Den uppfattningen gav Kvällsposten uttryck för i november 1958. Sannolikheten för en lyckosam revolution bedömdes som begränsade, men bara det faktum att det fanns personer som ville genomföra liknande förändringar och att sådana handlingar skulle kunna få svåra negativa konsekvenser för lugnet var oroande enligt tidningens uppfattning.

Det är uppenbart att regelrätta omstörtningsförsök är dömda att misslyckas i rådande läge, men man måste hålla i minnet att kommunister av den anhållnes kategori ser fram emot den situationen att våldskupper kan bli möjliga med stöd av främmande makt. […] Det kan rentav låta groteskt att en person i vårt land beslås med ”stämplingar mot rikets säkerhet” med hänsyn till det hopplösa i att skapa revolutionära stämningar i vårt ombonade folkhem. Ändå kan vi inte blunda för att tryggheten och lugnet mycket snabbt kan förbytas i ett synnerligen hotfullt läge, som kan ge jordmån för uppgivelsetendenser och oro (Kvällsposten 581120).

Ny Dag har liksom tidigare år en något avvikande uppfattning om vem det var som hotade Sverige. Högst uppsatta militärer, arbetare och tjänstemän förväntades kunna gå USA:s och västmakternas ärenden (Ny Dag 541119).

Från de demokratiska partierna handlade interpellationer och frågor i riksdagen under slutet av 1950-talet framförallt om hur regeringen hade hanterat spionavslöjandena och hur man skulle försäkra sig om att spioneriet inte upprepades. Antalet avslöjade spioner uppgick enligt inrikesminister Hedlund till 16 personer under perioden 1951–1957, varav tre var utländska medborgare. I de flesta fall hade de dömda lämnat uppgifter till Sovjetunionen och i några enstaka fall till Tjeckoslovakien.^9a Spionfallen utgjorde därmed en bekräftelse på Sovjetunionens hot mot Sverige, eftersom Sovjetunionens dominans över öststaterna var given.

Avslöjandena motiverade en skärpning av säkerheten inom det svenska försvaret. Det menade Hedlund som särskilt lyfte fram utbildning av personalen, ökad bevakning på plats samt säkerhetschefernas utlokalisering på de enskilda enheterna som de mest betydelsefulla åtgärderna.

Nedtonat opinionshot från SKP, nya hot från AMSA^9b

SKP betraktades allt mer sällan som ett opinionshot under perioden 1954–1960. Vid ett av dessa sällsynta tillfällen konstaterade Dagens Nyheter att SKP fortfarande hade starkt stöd i vissa kretsar. I det sammanhanget uppfattade man att SKP:s starka ställning vid några av de fackliga valen var fortsatt bekymmersamt.

Tyvärr förefaller det som om partiets ställning som lydig tjänare till främmande makt inte skulle i så hög grad som man hoppats ha nedsatt dess värvande förmåga. Speciellt inom Göteborgs storhamn och vid oljehamnen är antalet disciplinerade partimän sannolikt nästan lika stort som tidigare. De räknas i tusental, sammanhållna liksom i en militär kader. Och vid fackliga val hävdar de sig fortfarande, i år till och med bättre än föregående år på några arbetsplatser (Dagens Nyheter 550402).

Opinionshotet kom till uttryck genom att stödet till SKP hade ökat vid valen, vilket innebar att de demokratiska partierna i viss mån hade misslyckats med att föra ut sitt budskap om demokratins förtjänster.

Att denna filial i septembervalet hade en viss om än ringa framgång är ur denna synpunkt illavarslande. Det torde emellertid delvis ha berott på dess möjlighet att under valrörelsen hålla sig i skuggan av de stora partiernas uppgörelser – på en i viss mån försummad vakthållning alltså (Stockholms-Tidningen 5609229).

På samma sätt som under den föregående perioden tolkades opinionsläget som ett potentiellt säkerhetshot. Det innebar att det kvardröjande opinionsstödet för kommunisterna och SKP tolkades i termer av att det fortfarande fanns personer som var villiga hantlangare för Sovjetunionen.

Den omständigheten att demokratiska riktningar med socialdemokratin som den numerärt främsta efter någon tid möjligen har nått majoritet på alla arbetsplatser utom stuveriarbetarnas garanterar inte att den fast organiserade femte kolonnen hindras begå sabotagehandlingar. Det fordras en mer genomförd övervakning (Dagens Nyheter 550402).

SKP:s medlemsantal och väljare i riksdags- och kommunalval hade sjunkit sedan 1948. Säkerhetstjänsten hade dock SKP:s opinionsläge under fortsatt uppsikt, vilket bland annat märks i mer övergripande sammanfattningar av hotet från SKP. Den militära säkerhetstjänsten vidhöll uppfattningen att antalet kommunistsympatisörer var mindre viktigt än deras hängivenhet. Dessutom, och kanske än viktigare, var att partiets propaganda ökat i omfattning. Propagandan var ofta försvarsnegativ. Det senare hade kommunisterna gemensamt med många av de nya fredsrörelserna.¹⁰

Det nya opinionshotet i slutet av 1950-talet kom från de många nya organisationer som bildades mot kärnvapen och för pacifism. Den militära säkerhetstjänstens intresse för olika föreningar och sammanslutningar som hade pacifistiska inslag ökade först i början av 1960-talet. Fredsrörelsen, vapenvägrare, världsmedborgarrörelser, AMSA och liknande internationella organisationer kom i fokus för säkerhetstjänstens intresse.¹¹

Dessa så kallade frontorganisationer utgjorde enligt säkerhetstjänsten en speciell form av propagandahot mot Sverige. ”Särprägeln beror väsentligen på organisationernas fasta men i viss mån dolda samband med Sovjetunionens kommunistiska parti”. Frontorganisationerna uppfattades som styrda av Sovjetunionen och som betydelsefulla för den kommunistiska propagandan.¹²

Den sovjetiska propagandan hade fyra former enligt inrikesavdelningen: den officiella som förmedlades av exempelvis TASS och Pravda, den inofficiella som förmedlades av olika nationella kommunistpartier, den förment ideella propagandan som förmedlades av exempelvis olika vänskaps- och kulturföreningar samt den privata propagandan.¹³

Det oroväckande med frontorganisationerna, enligt Försvarsstabens bedömning, var att de

utger sig för att vara ideella rörelser och kan därför locka icke-kommunistiska idealister att samarbete (idealister som inte förstår, att de därigenom går kommunisternas ärenden, eller som, ifall de misstänker en viss kommunistisk inblandning, ändock vill tro att den ideella tanken är rörelsen huvudintresse och att det, för den goda sakens skull, kan vara motiverat att ta en risk).¹⁴

Frontorganisationernas medlemmar var alltså inte alltid medvetna om den kommunistiska propagandan som dessa rörelser förespråkade enligt Försvarsstaben. Försvarsstaben var dock övertygad om att även om organisationerna vid en första anblick verkade opolitiska så var de kommunistdirigerade. Organisationernas uppgifter var att stödja Sovjetunionens politik i någon enskild sakfråga, att påverka opinionen i kommunistisk riktning eller utgöra en rekryteringsbas till partiet. ^{Dessutom innebar propagandan ”en oavbruten nedsmutsning av den aktuella idédebatten”.15}

Fyra frontorganisationer var verksamma i Sverige vid 1960-talets början: Världsfredsrådet, Fackliga Världsfederationen, Demokratisk ungdoms världsfederation och Kvinnornas världsförbund. AMSA nämns som en av tiotal organisationer som arbetar för fredstanken. Hjälpen som den kommunistiska propagandan fick genom organisationer som AMSA bedömdes som omfattande. Skälet till det var att den kommunistiska inblandningen var ringa eller helt saknades och deras uppfattning kunde därför få vidare gehör. ¹⁶ I AMSA:s fall bestod alltså opinionshotet i att den ej var kommuniststyrd, men genom sin inställning i sakfrågan de kunde vinna fler anhängare för idéer som det propagerades för också av Sovjetunionen.

Ur militär synpunkt är fredsrörelsen värd att uppmärksammas dels därför, att den uppenbarligen har möjlighet att inverka på folkopinionen i en för försvarsmakten oförmånlig riktning, dels – och icke minst – därför att den kan inverka undergrävande på försvarsviljan.¹⁷

Även i massmedierna framfördes uppfattningen att AMSA tillhörde de organisationer som bidrog till sviktande försvarsvilja.¹⁸ Högertidningen Borås Tidning ansåg att detta var oroande ur säkerhetssynpunkt, eftersom försvarets slagkraft blev sämre i händelse av krig. På samma gång som man ville göra gällande att denna typ av organisationer representerade en ny hotbild, menade man att dessa organisationer inte kunde frigöra sig från Sovjets skugga.

Att radikalpacifisterna med sin överdrivna skrämselpropaganda har stor skuld till de nedslående resultaten torde dock vara odiskutabelt. AMSA-anhängarna kan nu med självbelåtenhet avnjuta de första frukterna av de tvivlets frön de sått hos svenska folket under den gångna vintern. Defaitismens och självuppgivelsens förkunnare kan inregistrera från deras – och även Sovjets –? synpunkt glädjande resultat av sitt arbete på undermineringen av vårt försvar (Borås Tidning 590404. Se även Östersunds Posten 590411, Barometern 590422).

Både militären och massmedierna tolkade alltså de nya opinionshoten i termer av stöd för Sovjetunionen. Partierna, det vill säga SKP i Sverige, var inte längre det stora hotet, utan det utgjordes av en ny typ av organisationer som inte var öppet partipolitiska och inte heller öppet redovisade sitt stöd för Sovjetunionen. Opinionshotet bestod både i minskad försvarsvilja och nedsmutsad idédebatt.

Diversifierat säkerhetshot

Risken för spioneri och annan landsskadlig verksamhet var en fråga som den militära säkerhetstjänsten respektive säkerhetspolisen återkom till många gånger. Bedömningen att risken var överhängande gjordes av tf. chefen för Försvarsstaben Curt Göransson i underlaget som Försvarsstaben tagit fram åt regeringen för att den skulle kunna besvara en interpellation i april 1957 om den svenska säkerhetstjänsten. Förutom det allvarliga internationella läget bidrog även ett stort antal besökande utlänningar, tekniska framsteg inom underrättelseområdet, den militära materielens sårbarhet, och det faktum att den civila sektorn i högra grad samarbetade med den militära, till att komplicera hotbilden. Allt fler individer kunde förväntas få del av sekretessbelagda uppgifter.¹⁹

I hotbilden pekades alltså inte självklart någon enskild gruppering ut. Osäkerhet rådde över bland annat militärens teknikberoende samtidigt som andra säkerhetstjänster förväntades ha gjort tekniska framsteg som kunde ge dem fördelar i kampen om information om det svenska försvaret. Den oidentifierade ”utlänningen” nämndes också i sammanhanget, det vill säga att det inte var möjligt att veta varifrån hotet kommer, bara att det kom utifrån och infiltrerade det svenska samhället.

Risken för att just utlänningar skall spionera på eller infiltrera försvaret var en hotbild som man placerade centralt i säkerhetstänkandet under föregående period. Denna hotbild återkom under slutet av 1950-talet och motiverade en förstärkning av skyddet.²⁰ Förbudet mot att dessa anställdes i försvaret berodde just på uppfattningen att utlänningar i större utsträckning kunde förväntas gå andra staters ärenden. Samma begränsande uppfattning fanns när det gäller utländska medborgares möjlighet att få statstjänst överhuvudtaget. I ett brev skrivet på uppdrag av chefen för flygvapnet till överbefälhavaren i februari 1960 konstaterades att:

Då en utlänning helt allmänt icke kan förutsättas hysa samma lojalitet mot Sverige som en svensk medborgare, bedömes situationer kunna uppstå som försätter en i svensk statstjänst anställd utländsk medborgare i svåra konfliktsituationer. Med undantag för att konsulterande utländsk expertis kan behöva anlitas i speciella fall är det därför olämpligt att utländska medborgare anställs framförallt inom det militära försvaret. Med hänsyn till ett framtida krigs totala karaktär måste det ävenledes anses vara olämpligt att utlänningar anställs inom totalförsvaret i övrigt.²¹

Ett problem i sammanhanget var att militär verksamhet i allt större utsträckning var avhängig den civila. Det innebar att utlänningar gavs stora spionerimöjligheter inom ramen för en vanlig anställning om företaget levererade komponenteter till försvaret. Konsekvensen av Försvarsstabens oro över utlänningarnas benägenhet att spionera på försvaret var att övervakningen av utländska medborgare måste omfatta många samtidigt som den måste vara spaningsinriktad för att ge resultat. En stor personalstyrka var alltså tvungen att vara engagerad i övervakningen av utlänningar i Sverige.²²

När det gäller frågan om hur hotet från utlänningar skulle mötas för att minska risken för spioneri var det åter till erfarenheter från andra världskriget som Försvarsstaben hänvisade. I ett remissyttrande angående utlänningars anställning vid företag av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen från april 1957 påpekades att under beredskapsåren ägde anställningen av utländska medborgare rum ”i allmänhet med stor restriktivitet”. Efter kriget hade arbetskraftsbrist lett till en uppluckring av de tidigare striktare reglerna och utländska kvinnliga medborgare hade vunnit anställning som ekonomi- respektive skrivbiträden.²³

Redan 1946 uppmärksammade överbefälhavaren att antalet utländska medborgare inom försvarsmakten behövde minskas av säkerhetsskäl.²⁴ Enligt en generalorder som utfärdades den 7/11 1946 skulle nyanställning av utländska medborgare medges enbart om deras specialistkompetens gjorde det omöjligt att hitta svenska medborgare med samma kompetens. Generalordern samt en ämbetsskrivelse som avsåg civila myndigheter från den 30/6 1948 hade i slutet av 1950-talet resulterat i att antalet utlänningar anställda inom försvaret var ”obetydligt”. Överbefälhavaren Nils Swedlunds bedömning av denna utveckling var positiv. Det fanns därför enligt Swedlund säkerhetsskäl för fortsatt restriktivitet även när det gällde privata företag samt statliga och kommunala myndigheter och verk med betydelse för folkförsörjningen.

Mot bakgrund av de labila utrikespolitiska förhållandena och med hänsyn till den alltjämt fortgående invandringen av utlänningar till riket är det nödvändigt att bestämmelser utfärdas som begränsa möjligheterna för utländska medborgare att erhålla anställning i för försvaret eller folkförsörjningen betydelsefulla företag.²⁵

Inrikesminister Hedlund instämde i bedömningen att utlänningar kunde utgöra ett potentiellt säkerhetshot, men att den befintliga utlänningslagen fungerade som ett skydd mot utländska spioner inom försvaret eller annan försvarsnära verksamhet. Att lagen fungerat tillfredsställande bevisades dessutom av det faktum att bara tre av 16 avslöjade spioner var utlänningar som vistades i Sverige. I den förda debatten i Sveriges riksdag yttrade sig även folkpartiets ledamot Christenson på ett sätt som indikerar att han delade uppfattningen att utlänningar var ett potentiellt hot.²⁶

Utlänningshotet blev starkare även hos statspolisen under senare delen av 1950-talet. Som stöd för sina uppfattningar upprättade man flera interna promemorior med praktiska exempel på följderna av den nordiska passfriheten i form av listor med namn på förrymda brottslingar som flytt över gränsen till Sverige.²⁷

Passfrihet och gränstullsamarbetet mellan bland annat Sverige och Norge var några politiska åtgärder som enligt den militära säkerhetstjänstens bedömning starkt försvårade säkerhetstänkandet. Svårigheterna vilka utländska medborgare som befann sig inom Sveriges gränser och att veta med vilken frekvens dessa reste in och ut ur Sverige ökade. Som argument anförde chefen för Försvarsstaben Curt Göransson att om en ytterligare skärpning av det internationella läget kom till stånd skulle Sverige få svårt att utföra gränsövervakningen på ett tillfredsställande sätt, vilket i så fall skulle gå ut över Sveriges förmåga att hävda sin alliansfrihet och neutralitet.²⁸

Frågan om skyddsområdenas storlek och utformning dök upp på såväl Försvarsstaben som i massmedierna under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.²⁹ Utlänningar skulle förhindras få tillträde till militärt känsliga områden för att man på så sätt skulle kunna kontrollera spioneriet.³⁰

Under slutet av 1950-talet förekom alltså allt oftare en hotbild som byggde på att ingen specifik gruppering, partiorganisation eller utländsk makt pekades ut. Den ospecificerade utlänningen är bara ett exempel på detta. Ett annat exempel är att i översikter över förekomsten av inbrottsstölder i militära förråd eller intrång på militära anläggningar så diskuterades ofta en opreciserad aktör. Möjligtvis hänvisas till kriminell verksamhet i allmänhet där ”tjuven” får symbolisera hotet mot militären.³¹

Organisation och arbetsordning ligger fast

Få förändringar av säkerhetstjänstens arbete skedde under slutet av 1950-talet. Samarbetet mellan säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten som grundlades redan under andra världskriget fortsatte ännu att spela en central roll i säkerhetstjänstens arbete. Enligt Försvarsstabens bedömning fungerade samarbetet gott. Tf. chef för Försvarsstaben Curt Göransson menade i april 1957 att samarbetets omfattning vuxit snabbt under 1950-talet. Skälet till detta var bland annat att flera större spionerifall utretts.³²

Samarbetet mellan Försvarsstaben och statspolisen beskrevs alltså vid upprepade tillfällen som gott. Vi kan därför inte låta bli att göra en reflektion som delvis hänger samman med resten av detta avsnitt som behandlar frågan om arbetets organisatoriska aspekter. I Enn Kokks uppmärksammade vitbok om socialdemokratiska partiets relation till grupp B, sedermera IB eller den särskilda gruppen vid Försvarsstabens inrikesavdelning anger Ingvar Paues, en tidigare IB-anställd, att ett viktigt skäl till IB:s bildande 1957 var försvarets känsla av otillräcklig information från statspolisen. Kravet på spontant uppgiftslämnande samt de återkommande försäkringarna i interna dokument om att samarbetet fungerade gott är argument mot Paues bild. Även Stig Synnergren, överbefälhavare åren 1970–1978, menar att samarbetet mellan Försvarsstaben och SÄPO var undermåligt. Hur samarbetet såg ut under de här åren har vi ingen möjlighet att bedöma, eftersom vi studerat en annan tidsperiod. Att svårigheter i samarbetet skulle bidragit till IB:s bildande har vi däremot svårare att tro, även om samarbetsbrister kan ha bidragit till organisationens överlevnad.³³

Den militära säkerhetstjänsten upplevde själv att övervakningens organisation befästes under början av 1950-talet. Organisationen med säkerhetschefer placerade ute på försvarets olika enheter, som genomförts redan 1948, hade funnit sin form. Säkerhetscheferna hade dessutom fått alltmer utbildning för sina tjänster sedan 1952. Syftet med säkerhetscheferna var att på försvarets större enheter skulle det finnas en företrädare för säkerhetstjänsten som vid sidan av sina ordinarie uppgifter kunde sammanställa och inrapportera uppgifter som rörde misstänkt spioneri eller liknande, utbilda och upplysa personalen i vaksamhetsfrågor samt fungera som en länk till polismyndigheter på orten.³⁴

Enligt försvarsstabens egen bedömning av verksamheten fanns en risk för att organisationen blev ineffektiv, eftersom antalet personer som bara ägnade sig åt säkerhetsfrågor var begränsade till Försvarsstabens inrikesavdelning respektive statspolisen. Det gjorde att verksamheten riskerade att bli alltför centraliserad, vilket säkerhetscheferna ute ”på fältet” i viss mån kunde motverka. Faran med en alltför centraliserad verksamhet var att även detaljfrågor hanterades centralt, istället för på lokal nivå där de borde omhändertas.³⁵

Försvarsstabens inrikesavdelning var alltjämt spindeln i nätet när det gällde försvarets personalärenden. Vilka konkreta arbetsuppgifter kunde personer vid Försvarsstabens inrikesavdelning detalj II utföra? Alla inkomna ärenden, det vill säga förfrågningar om personalkontroll, skulle behandlas, vilket innebar skriftväxling med berörda myndigheter. Alla inkomna ärenden skulle bedömas, identifiering av personalkontrollerade skulle ske, kontakten med säkerhetschefer ute på förbanden och staber skulle hållas och regelbundna orienteringar om försvarets personal skulle hållas. Uppgifter för att kunna genomföra en korrekt bedömning av personalkontrollärendena hämtades från försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, försvarsgrensstaberna, polismyndigheten, Statens utlänningskommission, Statistiska centralbyrån (SCB), pastorsämbetet och patentverket (om det gällde firmor och företag).³⁷

Alla personalärenden som handlade om ”anställande, tilldelning, uttagning, utbildning, befordran, förordnande, kontraktering eller ianspråktagande” och som behövde försvarsgrenschefernas godkännande bereddes på inrikesavdelningen. Personalkontrollen tog även i mitten och slutet av 1960-talet merparten av arbetstiden i anspråk. Därutöver ägnade sig inrikesavdelningen åt uppsökande verksamhet då förbandschefer orienterades om arbetet, övervakning av uppviglingsärenden och rådgivning till säkerhetscheferna ute på förbanden.³⁸

Det omfattande antal personalärenden som hanterades av Försvarsstabens inrikesavdelning i mitten av 1950-talet avsatte naturligtvis spår i personregistren som fanns tillgängliga på inrikesavdelningen. Inrikesavdelningens egen bedömning av registren var att de kvalitativt sett inte höll önskvärt mått, eftersom registren tidvis inte kunnat hållas uppdaterade på grund av personal- och tidsbrist.

De vid personregistraturen förda registren omfattade den 31 december 1955 följande antal personer:

Personregistret:	svenskar	199 685 (181 835)
	utlänningar	40 864 (38 678)

Utvisningsregistret: (särskilt register över gällande utvisnings- och förpassningsbeslut beträffande utlänningar, vilka icke utan särskilt tillstånd få återvända till riket) 5 270 (4 983)

Födelsedagsregistret:

245 819 (220 513)39

Liksom tidigare använde inrikesavdelningen sig av skriften Polisunderrättelser för att ta reda på om en person som var föremål för personalkontroll hade gjort sig skyldig till kriminella handlingar eller på något sätt varit involverad i verksamhet med kriminell anknytning. Enligt statistik som fördes på Försvarsstaben hade antalet notiser om domar, frigivningar, körkortsärenden och lösdriveri som publicerades i Polisunderrättelser minskat tämligen stadigt från 1945 till 1955, från 22 932 notiser till 15 017. Däremot var antalet efterlysningar, återkallelser och konfiskering av skrifter på en stadig nivå (de senare fallen uppgick till mellan 0–4/år).⁴⁰

I slutet av 1950-talet ansåg blivande överbefälhavaren Torsten Rapp att de gällande reglerna från 1952 om personalkontroll inom försvaret behövde uppdateras. Så skedde också, men först i oktober 1961. Överbefälhavare Rapp gjorde bedömningen att de nya reglerna samtidigt innebar en utvidgning och en begränsning av personalkontrollen, eftersom de mer periodiskt återkommande kontrollerna tagits bort.⁴¹

De viktigaste principerna när det gällde personalkontrollen var att den fick äga rum i samband med inskrivning i försvaret, före anställning i försvaret, före utbildning, före deltagande i övningar, före krigsplacering, före inkallelse, före tjänstgöring i hemvärnet samt vid placering eller kommendering till särskilt känslig tjänstgöring. Här hade alltså en utvidgning av antalet tillfällen då personalkontroll kunde äga rum skett. På varje punkt stadgades vilken typ av utbildning eller vilken typ av övningar som gjorde att personalkontroll kunde aktualiseras.

Tillvägagångssättet vid personalkontrollen förblev detsamma. Precis som tidigare skulle vederbörande chef/myndighet skicka in namn och personuppgifter till respektive försvarsgrenschef och därefter skickade denne uppgifterna vidare till överbefälhavaren som i sin tur begärde uppgifter från statspolisintendenten.⁴²

Ur statspolisens centralregister skulle man utlämna sådana uppgifter som gällde misstänkta brott mot rikets säkerhet, det demokratiska statsskicket eller Sveriges oberoende. Vidare utlämnades uppgifter som handlade om brott mot 19 kapitlet i strafflagen paragraferna 4, 6 eller 7, vilket bland annat handlade om sabotage eller liknande. Vid sidan om denna typ av brottslighet utlämnades även uppgifter om att en person hade en ledande ställning i organisationer som misstänktes kunna sätta ”rikets säkerhet i fara” eller att personen i fråga särskilt åtnjöt ”organisationens förtroende”.

Den mer kontroversiella punkten var att även uppgifter om en person som ”är eller på sakligt grundade skäl misstänkes vara medlem av organisation” som kunde sätta rikets fara i säkerhet skulle utlämnas. Det innebar att punkten om ledande ställning blev tämligen obsolet eftersom uppgifter om alla medlemmar skulle utlämnas. Om personalkontrollärendet rörde en utländsk medborgare fick alla tillgängliga uppgifter lämnas ut.⁴³ I de interna anvisningarna finns en särskild passus om att man skall ta ”hänsyn till den enskildes rättssäkerhet” innan uppgifterna lämnas ut.⁴⁴

När statspolisintendenten konsulterat centralregistret meddelades överbefälhavaren om resultatet av registerkontrollen. Överbefälhavaren meddelade i sin tur resultatet till försvarsgrenscheferna och även förslag på åtgärder i varje enskilt fall.⁴⁵ Om något ofördelaktig framkommit om en värnpliktig så ändrades krigsplaceringen, och om uppgifterna gällde någon annan inom försvaret så blev frågan i sista hand ett ärende för försvarsministern.⁴⁶

Försvarsstaben inpräntade att cheferna inom försvaret skulle hålla sig orienterade om försvarets personal. Om uppgifter om en person framkom, antingen vid personalkontroll eller på annat sätt, som tydde på opålitlighet, men dessa uppgifter hänförde sig till en avlägsen tidpunkt eller om uppgifterna var knapphändiga så kunde man nöja sig med att hålla den misstänkte under uppsikt. Om eventuella misstankar kunde bestyrkas fick man omplacera personen till en annan tjänst. Om personalkontrollen visat att en person var helt olämplig för sin befattning var det Försvarsstabschefen som beslutade om åtgärder, efter att frågan varit underställd försvarsministern. En person som var ”anställd eller på annat sätt tagen i anspråk inom försvaret får icke avskedas med anledning av beslut i personalkontrollärende”.⁴⁷

Överhuvudtaget så ville man undvika uppmärksamhet kring personalkontrollerna. Åtgärderna som vidtogs med anledning av ett negativt beslut fick inte ”menligt inverka på den enskildes personliga förhållanden”. Under inga omständigheter fick man peka ut kontrollerade så att beslutet väckte uppmärksamhet och i ”öppna handlingar skall ordet personalkontroll icke användas”. Man inpräntade särskilt att lägre myndigheter ej fick diskutera eventuella skäl till de beslut som fattats på grundval av personalkontrollen. Om en person ej nöjde sig med beslutet skulle personen i fråga få rådet att vända sig till chefen för Försvarsdepartementet.⁴⁸

I två fall skulle även uppgifter om make eller maka till den personalkontrollerade lämnas till Försvarsstaben. Det första fallet gällde de personer som skulle tillträda särskilt betydelsefulla uppdrag. Det andra fallet gällde vid kontroller av städpersonalen(!).⁴⁹

Den så ofta använda och omnämnda försiktighetsprincipen gjorde att det fanns anledning att fortsätta favorisera nationella säkerhetsöverväganden på öppenhetens bekostnad. Det gällde även upptäckta och utredda spionfall, eftersom försvaret och säkerhetspolisen annars riskerade att avslöja hur ofullständiga eller korrekta uppgifter spionen kunnat ta fram. Med belåtenhet konstaterades att den svenska pressen ”ålagt sig själv en återhållsamhet i landets intresse” när man rapporterat om de olika spionfallen.⁵⁰ Pressens roll som ”en opinionsbildande faktor” i försvarsfrågor var mycket stor enligt inrikesavdelningens bedömning.⁵¹

Det var sällsynt att massmedierna kommenterade reglerna för övervakningen på annat sätt än att resurserna var för små eller att övervakningen borde skärpas. I mars 1955 framförde dock Aftonbladet kritik mot själva övervakningssystemet. Man menade att enskilda tjänstemäns slarv eller godtrogna inställning liksom själva strukturen för systemet möjliggjort spioneri.

Militärmyndigheterna har vid sidan av lagen och på lindrigt sagt dunkla grunder skapat ett system som inte erbjuder rimlig säkerhet och som medför idel olägenheter för den personal som skall tillämpa systemet (Aftonbladet 550317).

Kritiken mot övervakningen gällde även att det fanns oklara rutiner för hur handlingar som var stämplade med ”Endast för tjänstebruk” skulle hanteras.⁵² Kritiken accentuerades i samband med att några av de större spionaffärerna offentliggjordes, till exempel Anatole Ericssons spioneri mot LM Ericsson. Massmedierna beskrev den svenska tigern som tandlös tio år efter kriget slut.⁵³

Säkerhetstjänstens krav på utökade befogenheter och mer resurser är ett tema som återkommer under alla perioder som undersökts i den här studien. Låt oss se närmare på några sådana konkreta exempel. I första exemplet handlar det om kraven på en skärpning av reglerna. På samma sätt som säkerhetstjänsten krävde skärpta bestämmelser direkt efter kriget då regeringen tog beslut om att förbjuda den regelmässiga övervakningen av kommunister krävde inrikesavdelningen en översyn och förbättring av de lagar som reglerade utlänningskontrollen. Det gällde till exempel utlänningslagen, särskilda utlänningskungörelsen, gränsövervakningskungörelsen samt lagen 400517 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret.⁵⁴

Det andra exemplet rör kraven på ökade anslag. Denna fråga återkommer också under alla perioder. Försvarsstabens chef tog bland annat chansen att, i underlaget som man arbetet fram till Inrikesdepartementet för att besvara en interpellation om säkerhetstjänsten, framhålla behovet av mer resurser för att på så sätt kunna upprätthålla en rimlig skyddsnivå.⁵⁵ Just fortsatta anslagsäskanden upptog en stor del av Inrikesavdelningens korrespondens. Chefen för Försvarsstabens inrikesavdelning Filip Grudemark menade att i och med att personalkontrollen skärpts 1953 togs alltmer personalinsatser i anspråk för dessa kontroller. Industriskyddets reglering hade inneburit ännu mer arbete. Som ett exempel nämndes att ledande personer i 700 firmor och företag varit föremål för kontroll.⁵⁶

De framförda kraven på ökade anslag motiverades med personaleller verksamhetshänsyn: man ville minska arbetsbelastningen på personalen eller man ville minska effekterna av att personal ibland slutade eller fick nya anställningar. Dessutom var det viktigt enligt Grudemark att försäkra sig om att vissa säkerhetsmål kunde uppnås.⁵⁷

Hur stor var Försvarsstabens inrikesavdelning? Under budgetåret 1962/63, något efter att vår undersökningsperiod tar slut, återfinns 20 namn/tjänster på inrikesavdelningens lönelista. Dessutom tillkommer åtta namn/tjänster på lönelistan för den ”Särskilda gruppen”, sedermera känd under namnet IB, som leddes av Birger Elmér. Det faktum att Försvarsstabens inrikesavdelning delats upp i inrikesavdelningen och den särskilda gruppen motiverade att den särskilda gruppen fick tillgång till en egen expedition. Den särskilda gruppens arbete bedömdes ha tagit en planenlig utveckling.⁵⁸

Statspolisen expanderar

Trots upptinande stormaktsrelationer under mitten av 1950-talet avtog inte statspolisens expansion. Den omedelbara krigsrisken hade blivit klart mindre, men med spionaffärerna från 1950-talets inledning i färskt minne mötte anslagsökningen inget motstånd från de demokratiska partierna. Riksdagen ökade kontinuerligt anslagen till statspolisen under slutet av 1950-talet. Huvuddelen av anslagen användes för ren spaningsverksamhet för att uppdaga och bekämpa brott mot rikets säkerhet. Det internationella läget hade visserligen blivit något bättre och den omedelbara krigsrisken mindre, men med spionaffärerna från början av 1950-talet i färskt minne mötte anslagsökningen inget motstånd från de demokratiska partierna.

budgetår	anslag	nettoutgift
1955/56	6 558 000	6 428 654
1956/57	7 219 000	6 363 929
1957/58	7 700 000	8 084 883
1958/59	8 975 000	9 988 514
1959/60	9 140 000	10 325 303
1960/61	9 560 000	10 321 408

Kommentar: Uppgifterna om anslagens storlek är hämtade från riksdagens protokoll, se statsverkspropositionen för respektive år.

Den tredje rotelns olika lokalavdelningar runt om i landet anmodades vid flera tillfällen att inkomma med detaljerade inventeringar av framtida behov. Önskelistorna lät inte vänta på sig. Man önskade sig fler dokumentskåp, nya bilar, större lokaler, fler medarbetare, nya skrivmaskiner, teleobjektiv, vidvinkelobjektiv och nya kopior av svensk ortsförteckning. Önskemålen skvallrar om en expanderande organisation, men också om vilken typ av spaningsverksamhet man ägnade sig åt. Tekniska landvinningar torde ha bidragit till att göra övervakningsverksamheten avsevärt mer effektiv under denna period.⁵⁹

Expansionen av den särskilda polisverksamheten i Stockholm föranledde så småningom en omorganisation. Den särskilda polisverksamheten utövades från och med våren 1958 av två olika avdelningar. Avdelning II var riksavdelningen som hade ansvar för samordning av den särskilda polisverksamheten i hela Sverige. Man hade också hand om centralregistraturen. Centralregistraturen, som från början överlåtits till polisintendenten från den allmänna säkerhetstjänsten, hade vid den här tidpunkten utökats till att omfatta omkring en miljon sakupplysningar av olika slag. Avdelning III utgjorde lokalavdelning för Stockholm och Stockholms län och hade hand om utrednings- och övervakningsuppgifter.

Den sammanlagda personalstyrkan vid den särskilda polisverksamheten i Stockholm 1958 var 209 polismän i olika grader och 77 kvinnliga biträden. Personalstyrkan beskrevs som ”beaktansvärd i förhållande till allmänna säkerhetstjänstens styrka under kriget”. Samtidigt framhöll man att ”I relation till arbetsuppgifterna är den emellertid otillräcklig”.⁶⁰

Statspolisens samarbete med den svenska industrin fortsatte också under den senare delen av 1950-talet. I en rapport från tredje rotelns avdelning i Umeå ges en beskrivning av förhållandena: ”Kontaktmän inom industriföretagen i länet har framfört önskemål om intimare samarbete. Detsamma har framförts från Vattenfall och från enskilda.” Beskrivningarna ger ett intryck av att kontakterna mellan industrin och tredje rotelns personal gick helt vid sidan av formella kanaler. I rapporten citeras en av kontaktmännen inom industrin:

[…] vi törs inte gå till landsfiskalen, för då kommer han springande här i kåkarna med portföljen, och då förstår alla, att det är fråga om något lurt […] vi vill ha någon som vi kan prata med utan att det syns utåt.⁶¹

Det visar att lokala polismyndigheter ibland lämnades ovetande om statspolisens verksamhet.

Vad känner vi till om omfattningen och inriktningen av statspolisens verksamhet under senare delen av 1950-talet? En detaljerad kursplan för fortbildning av polismän vid den särskilda polisverksamheten från 1958 visar vad personalen behövde för kunskaper om verksamheten.⁶² Kursplanen bekräftar vår tidigare uttolkning att polisverksamheten till övervägande del inriktades på att möta det röda hotet. Sex timmar av den här aktuella kursen ägnades åt kommunismen och en timme åt nazismen och fascismen.

Minst 80 procent av arbetstiden vid våra lokalavdelningar, utom möjligen i Göteborg och kanske även Malmö – torde sålunda åtgå för att fullgöra det slag av uppgifter som här åvilar III D, såsom insamling och bearbetning av uppgifter av olika yttringar av kommunistisk verksamhet, ytterlighetspartiernas kader och sympatisörer, m.m.⁶³

Från föredragsanteckningarna lär vi oss att huvudobjekten för statspolisens övervakning indelades i tre kategorier: 1) öststatsdirigerad, officiell underrättelseverksamhet från ambassad- och diplomatpersonal, 2) politiskt verksamma svenska medborgare och 3) utlänningar.⁶⁴

Kursdeltagarna fick också lära sig att det inte fanns några som helst begränsningar vad gällde de metoder man fick använda sig av för att samla in och registrera uppgifter om enskilda medborgare (!). Man hade inget ansvar för vilka konsekvenser utlämnade registeruppgifter fick i olika personalkontrollärenden även om medborgerliga hänsyn gjorde att insamlade uppgifter skulle hanteras varsamt.

Den särskilda polisverksamheten har icke ålagts någon begränsning i sina befogenheter att samla och registrera upplysningar. Utlämnande av upplysningar från registret för därför med sig ett mycket stort ansvar, särskilt när det gäller enskilda personers medborgerliga situation. En utomordentligt stor restriktivitet och försiktighet måste därför iakttagas när det gäller att utlämna registeruppgifter. Detta gäller alldeles speciellt svenska medborgare och ifråga om uppgifter som kunna ha inflytande på deras förvärvsmöjlighet. […] Det bör understrykas att statspolisintendenten genom utlämnande av registeruppgift i ett personalkontrollärende icke på något sätt tar ansvar för den åtgärd, som med anledning av materialet kan komma att beslutas.⁶⁵

Utbildningsmaterialet ger också en bild av vilka slags uppgifter om kommunismen och nazismen som statspolisen fann betydelsefulla att kontinuerligt uppdatera. I huvudsak berörs de ämnesområden statspolisen använde i sina månads- och kvartalsöversikter över kommunismen och nazismen i Sverige. I nästa avsnitt undersöks innehållet i dessa kontinuerligt författade översikter närmare.⁶⁶

Statspolisens översikter om kommunism och nazism⁶⁷

Från statspolisens egna interna månads- och kvartalsrapporter över den kommunistiska och nazistiska verksamheten i Sverige under perioden 1955–1962 kan vi få direkt inblick i de hotbilder som var förhärskande inom organisationen och de föreställningar som låg till grund för dess dagliga verksamhet. Vi har inte hittat någon information om vilka myndigheter som stod på sändlistorna för dessa översikter. Men vi gissar att utskicken i första hand gick till 3:e rotelns kontor ute i landet, Försvarsstabens inrikesavdelning och Försvarsdepartementet. Med tanke på deras översiktliga utformning och avsaknad av detaljer om statspolisens insamling och bearbetning av uppgifter kan översikterna mycket väl ha haft större spridning än så.

Vår genomgång av övervakningsrapporterna visar att det generellt sett ägde rum mycket små förändringar av vilka personer, grupper och organisationer som tilldrog sig statspolisens intresse. Med få undantag fortsatte man att under hela perioden övervaka och insamla likartade uppgifter om de grupper som man intresserat sig för vid den tidpunkt då rapportserien påbörjades i september 1955.

En viktig bakgrund till den stora kontinuiteten i övervakningsarbetet är att det i princip var samma personer som utfört övervakningen under hela 1950-talet. En talande indikator på detta är att den åldrande personalen vid Statspolisen uppfattades som ett stort problem. En intern rapport ”Ang personalbristen på spaningsfronten” från 1958 visar att den yngste operativa spanaren vid statspolisens 3:e rotel var 37 år och att 82 av 104 spanare var födda under perioden 1913–1921. Den låga personalomsättningen hos svenska statspolisen är alls inte ovanlig för säkerhetsorganisationer av det här slaget. Enligt vår bedömning är bristen på förnyelse och modernisering av organisationen en starkt bidragande orsak till att spaningsarbetet präglas av stor kontinuitet.⁶⁸

Vilka nazistorganisationer övervakades av den svenska statspolisen under 1950-talet? Statspolisens översiktsrapporter visar att det har rört sig om en mycket brokig uppsättning av små partibildningar och organisationer. Nazistorganisationerna anordnar sporadiska möten och sammankomster. Flera av organisationerna befinner sig i ständig omstöpning. Trots få medlemmar och kroniskt dålig ekonomi lyckas dock många av dessa sammanslutningar att producera nazistpropaganda med hjälp av egna tidningsorgan. Intensiva kampanjer bedrivs aldrig nationellt utan koncentreras till regioner eller städer. Några av organisationerna ingår i internationella nätverk och har kontaktytor mot andra nordiska länder och mot den europeiska kontinenten.

Statspolisintendent Georg Thulin samspråkar med O. Danielsson vid 3:e roteln. Pressens Bild.

I översikterna sorteras en rad sammanslutningar in under samlingsrubriken ”Nazistisk eller nazistorienterad verksamhet i Sverige”. Hit hör organisationer som Landsbygdens Samlingsparti, Sveriges Nationella Frihetsrörelse, Sveriges Nationalsocialistiska Kampförbund (sedermera Rikspartiet med sin ungdomsorganisation Nordisk Ungdom), Fosterländska Fronten, Nordiska Föreningen för Lag och Rätt (även kallad advokat Björn Dalströms vänner), Nysvenska Rörelsen och NAMI-partiet. En del av organisationerna är inte öppet nazistiska, men leds av personer som statspolisen vet har varit verksamma inom till exempel Furugårds- eller Lindholmsrörelsen före och under andra världskriget.

Den ideologiska motvinden för dessa organisationer i det efterkrigstida 1950-tals-Sverige är inte att ta fel på. Redogörelser om inre slitningar, om avstannad mötesverksamhet, om tryckerier som vägrar trycka nazistiska tidningar och om svåra ekonomiska problem dominerar i statspolisens rapporter. Det betyder förstås inte att det helt saknas exempel på organiserade kraftsamlingar inom dessa grupper. Det gäller bland annat i samband med de allmänna valen, då de nazistiska sammanslutningarna gör särskilda satsningar att nå ut med sitt budskap. Valframgångarna är dock mycket ringa. Lokala propagandakampanjer – Malmö, Göteborg, Eksjö och olika orter i Bohuslän förekommer oftast i rapporterna – leder från tid till annan till tillfälliga ökningar av antalet möten, medlemmar och prenumeranter.

I samband med årsstämmorna redovisar statspolisen personuppgifter om ledande personer – inte sällan advokater, godsägare, redaktörer och filosofie doktorer – och om hur mycket pengar man lyckats samla in. Med tanke på det ringa medlemsantalet hos organisationerna och det ringa antalet mötesdeltagare på årsmötena är det ofta häpnadsväckande summor man lyckas samla in för att säkra den fortsatta verksamheten, ”…vilket är belysande för många medlemmars goda ekonomiska ställning”.⁶⁹ Organisationernas ekonomiska svårigheter ökar under början av 1960-talet allteftersom organisationernas största finansiärer – personer som till exempel Carl Ernfrid Carlberg – avlider.⁷⁰

Några av de svenska naziorganisationerna är mer seglivade och mer aktiva än andra. Den Nysvenska rörelsen (NSR) är ett av de nazistpartier som uppvisar större organisatorisk stadga och som kontinuerligt bedriver verksamhet. En starkt bidragande orsak till NSR:s relativa styrka är engagemanget hos dess ledare fil. lic. Per Engdahl. Engdahl ingår i ett internationellt nätverk inom ramen för den Europeiska Sociala Rörelsen (ESR). Engdahl är en flitig föredragshållare på möten i Sverige och utomlands och är regelbundet inbjuden till möten med systerpartierna i bland annat Storbritannien, Italien, Portugal, Belgien, Spanien och Frankrike.

Nysvenska rörelsens ledare, fil. lic. Per Engdahl håller ett av sina anföranden i Mannheim, Tyskland. Riksarkivet.

En andra organisation som tilldragit sig större medial uppmärksamhet i samband med möten i Medborgarhuset i Stockholm är Rikspartiet. Aktiviteten i partiet tycks ha varit störst under slutet av 1950-talet. RP ordnar särskilda kampanjer i bland annat Malmö och Eksjö. Under 1959 utgav RP tre olika tidningar, Nordisk Kamp, Bohusläns Folkblad och Fosterländsk Enad Ungdom. Budskapet är enligt statspolisen antisemitiskt och antikommunistiskt.

En tredje organisation som kontinuerligt stod under statspolisens ständiga övervakning var Hjälpkommittén för Tysklands Barn (HTB), utåt sett en biståndsrörelse åt nödställda flyktingar som flytt från Öst- till Västtyskland. Omfattningen av hjälparbetet var stor. Enligt HTB användes insamlade medel till att bygga hem och skolor i Västtyskland åt östflyktingar. Statspolisens översikt från det andra kvartalet 1961 gör gällande att ”Totalt har under tiden 1944– 1960 överlämnats gåvor och pengar till Evangelisches Hilfswerk till ett sammanlagt värde av 43 735 453 kronor”⁷¹. Men varför sorterade svenska statspolisen in denna biståndsorganisation under rubriken nazistisk verksamhet? Det beror på att de svenska medborgare som organiserade Tysklandshjälpen av statspolisen betraktades som aktiva och uttalade nazister. Medlen användes för att finansiera nynazistisk verksamhet i såväl Tyskland som Sverige. Många av HTB:s eldsjälar, däribland grevinnan Lili Hamilton, var medlemmar i svenska nazistpartier, deltog i deras möten och medverkarde med egna artiklar i Sveriges Nationella Förbunds organ Fria Ord.⁷²

Det lilla nazistiska NAMI-partiet och dess ledare Fliesberg stod under konstant bevakning genom hela 1950-talet. Partiets aktiviteter inskränkte sig under långa perioder till affischering i partilokalens fönster på Sveavägen i Stockholm, en lokal Fliesberg så småningom blev avhyst ifrån. Statspolisens beskrivningar om Fliesbergs produktion av politisk propaganda – hit hör bland annat flygblad, affischer, artiklar i Bohusläns Folkblad – pendlar mellan strunt, konstigheter och förvirring. Vårt intryck är att statspolisens relativt stora uppmärksamhet för NAMI-partiet inte står i proportion till partiets storlek eller dess möjligheter att sprida sin märkliga nazistanstrukna propaganda till en större publik. Partiet misslyckas till exempel ständigt med att ställa upp i de allmänna valen, eftersom de inte någon gång kan uppvisa ett tillräckligt stort medlemstal.

Statspolisens översikter om kommunistisk verksamhet under perioden 1955–1962 är betydligt mer omfattande än de som talar om nazistisk verksamhet. Det gäller såväl omfångsmässigt som detaljmässigt. I allmänhet ägnas 2–4 sidor åt nazistorienteringarna medan kommunistorienteringarna upptar 10–15 sidor. De uppgifter som förekommer om kommunismen är mycket mer detaljerade och indikerar närvaro av dels en större egen övervakningsverksamhet, dels ett mer omfattande samarbete med andra länders säkerhetstjänster.

Det i särklass största utrymmet i statspolisens kommunistorienteringar ägnas förstås åt Svenska Kommunistpartiet. Materialet är mycket innehållsrikt och kommer sannolikt att kunna generera en stor mängd spännande studier av såväl specifika händelser som av den svenska kommunismen och dess internationella kontaktytor. I det här sammanhanget finns dock endast utrymme att ge en översiktlig beskrivning av innehållet i statspolisens rapporter över den svenska kommunismen. Vår huvudfråga är vad översikterna kan lära oss om hur statspolisen uppfattade hotet från den kommunistiska verksamheten i Sverige.

Översikterna brukar inledas med en redogörelse om partiarbetet i riksdagen och ute i partidistrikten, därefter organiseras framställningen i allmänhet efter rubrikerna personnytt, press och propaganda, utbildning och täckorganisationer. Denna rubriksättning eller tematisering förblev i huvudsak densamma genom hela 1950-talet.

Beskrivningarna av SKP:s arbete i riksdagen rörde framför allt framlagda motioners politiska innehåll. Särskild uppmärksamhet ägnades åt motioner där fortsatt svensk neutralitet, atomvapenfrihet och minskade försvarsutgifter diskuteras. Man noterade den negativa inställningen till det svenska försvaret och kritiken av USA. SKP:s krav på ekonomiska reformer och dess inblandning i de centrala löneförhandlingarna kommenterades, ibland i öppet förkastliga termer.⁷³ Översikterna behandlade även hur kommunistpartiets politiska budskap och profil påverkades av viktiga internationella händelser, såsom revolten i Ungern 1956, Kominforms upplösning i april 1956 eller Sovjets tekniska framgångar med uppskjutningen av Sputnik 1957.

Det interna partiarbetet belystes genom korta rapporter från årskonferenser inom SKP:s olika partidistrikt och från Centralkommitténs sammanträden. Statspolisen fäste särskild uppmärksamhet vid uppgifter om nybildade kommunistiska arbetarekommuner, värvningskampanjer, insamlingar och om partiets förberedelser inför valrörelserna. Man gav sammanfattande omdömen om den allmänna stämningen inom partiet och redovisar eventuella interna splittringar och stridigheter. Motgångar och framgångar när det gäller medlemsvärvningar eller fackliga val har en framskjuten plats i redovisningarna. Första maj-firandena återges alltid mångordigt.

Under rubriken ”personnytt” rapporterades vilka av kommunistpartiets eller kommunistpressens medarbetare som avlidit, flyttat inom riket, fått nya utnämningar eller tilldelats nya arbetsuppgifter. Informationen var av allt att döma avsedd som en praktisk hjälp till den tredje rotelns lokala kontor runt om i landet. När en kommunist flyttade exempelvis från Norrland till Göteborg gällde det att Göteborgskontoret kunde överta övervakningen.

SKP:s internationella kontakter upptog en stor del av statspolisens övervakning av partiet. All persontrafik till och från Sverige och de olika östländerna följdes mycket noggrant. Man noterade vilka svenska kommunister som fått arbete i östeuropeiska länder inom t.ex. radio eller annan partinära verksamhet och vilka som följt med på delegationer till olika östländer. Toppolitikerna inom SKP bevistade ofta möten runt om i Europa. Man höll även ordning på var olika höga partiföreträdare spenderade sin semester. Intresset gällde även de sommarläger och ferieresor som anordnas för barn och ungdomar. Statspolisen betraktade, liksom kommunistpartiet självt, ungdomsarbetet som oerhört betydelsefullt för partiets möjligheter att verka i framtiden.

Utbildning av partiföreträdare uppfattades som en viktig resurs för kommunistpartiets möjligheter att sprida ideologin. Inom SKP fanns ett särskilt organ för studieledning. Statspolisen följde därför alla personer som för kommunistpartiets räkning skickades till utbildningsanstalter inom östblocket, däribland partiskolan i Bad Doberan och ungdomshögskolan Freie Deutsche Jugends centrala utbildningscentrum i Bernau vid Bogensee, båda Östtyskland. Dit skickades svenska ungdomar, partiarbetare och fackligt aktiva regelbundet på olika slags kurser, till exempel i marxism-leninism, nationalekonomi, filosofi eller den internationella arbetarrörelsens historia. Utbildningstiden varierade från några månader till flera år.

Under rubriken ”Press och propaganda” behandlades i första hand SKP:s möjligheter att sprida propaganda och bedriva opinionsbildning. All information om tillgängliga resurser för propagandaspridning var intressant för statspolisen. Man försökte uppskatta hur mycket medel som inkommit från tidningsprenumeranter och från årliga insamlingar som ”Fasta försvaret”. Intresset riktades mot enskilda kommunistiska tidningars ekonomiska situation. Man ville också få överblick över förekomsten av tryckpressar, klichéanstalter och annan utrustning för masskommunikation. Central information om kommunismen i Sverige är nybildandet av kommunistiska firmor, resebyråer och bokförlag, som inte bara skulle kunna användas för propagandaspridningsändamål utan dessutom skulle kunna generera ekonomiska vinster till partiet.

Vid sidan av kommunistpartiet redogjorde statspolisen regelbundet för verksamheterna inom en rad andra organisationer och föreningar som antingen hade kommunistiska medlemmar eller stod nära det kommunistiska partiet. Till dessa täckorganisationer räknades en lång rad olika fredsorganisationer och vänskapsföreningar. Under kontinuerlig övervakning stod de medborgare som bevistade möten eller var medlemmar i Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), Demokratisk Ungdom (DU), Svenska Fredskommittén eller Svenska Clartéförbundet.

Världsfredsrådets och Fackliga Världsfederationens (WFTU) årliga kongresser samlade alltid stora skaror av representanter från världens kommunistpartier och -organisationer. Bevakningen av dessa förekomster, särskilt de som anordnades i Sveriges närhet, var omfattande. Man upprättade kompletta deltagarlistor och genomförde registerslagningar på samtliga deltagare, även de som inte var svenska medborgare. Inte sällan inhämtades redogörelser och analyser av vad som sades på mötena från förtroliga meddelare. Bordsplaceringarna vid de stora middagarna utgjorde intressanta ledtrådar till hur de internationella nätverken såg ut.

En del av statspolisens informationer från sådana internationella sammankomster är av sådan karaktär att någon primärinhämtning knappast kan ha organiserats från svenskt håll. Det är därför tänkbart att de härrör från samarbete med andra länders säkerhets- och underrättelsetjänster.

Statspolisen hade god inblick i vänskapsföreningar som Förbundet Sverige-Sovjetunionen, svensk-kinesiska föreningen, svenskpolska föreningen, svensk-tjeckiska föreningen, svensk-bulgariska föreningen, svensk-östtyska föreningen och liknande sammanslutningar. I Försvarsstabens arkiv har vi återfunnit matriklar och listor på personer som deltagit i de aktiviteter som vänföreningarna arrangerat. I första hand handlade det om kulturarrangemang som föredrag, reseskildringar, dansuppvisningar, hemslöjd, filmvisningar, konserter och konstutställningar. Man organiserade även resor och turistutbyten som statspolisen hade anledning att bevaka.

Andra allvarliga säkerhetshot hade inte någon omedelbar organisatorisk koppling till SKP, men uppfattades som varande en del av den kommunistiska verksamhet som pågick inom landet. Statspolisen såg till exempel ett bekymmer i att enskilda kommunister användes för att infiltrera icke-kommunistiska organisationer runt om i Sverige. Man ansåg sig ha gott stöd för att sådan infiltrationsverksamhet verkligen pågick och att verksamheten var en del av en medveten strategi från den svenska kommunistiska rörelsen.

I sina strävanden att vinna terräng har kommunisterna under de senaste åren inriktat sig på ökat inflytande i flera av de pacifistiska organisationerna, där på sina håll en betydande infiltration förekommer. Den kommunistiska taktiken synes vara att genom skickligt arbete få partikamrater valda till poster i styrelserna, där de sedan får större möjligheter att leda organisationernas arbete i kommunistisk anda. De organisationer som kommunisterna för närvarande tydligen söker inrikta sig på är Kampanjen mot atomvapen, Världsmedborgarrörelsen och Internationellt Forum.⁷⁴

Andra centrala mål för infiltrationsverksamheten var andra politiska partiers ungdomsorganisationer, i synnerhet det socialdemokratiska Unga örnar. Men även organisationer inom nykterhetsrörelsen och till och med Naturskyddsföreningen var drabbade, enligt statspolisen.

En inom Jönköpings län företagen undersökning av kommunistisk infiltration i nykterhetsrörelsen har visat, att ett stort antal organisationer inom NTO, IOGT och Länkarna ha kommunistiska styrelsefunktionärer – i några fall på höga poster. Exempel på kommunistisk infiltration har även kommit från Älvsborgs län, där en naturskyddsförening i […] valt en kommunist till ordförande. Denne har utnyttjat sin ställning till att propagera för Sovjetunionen och kommunismen.⁷⁵

Det betraktades alltså som allvarligt att kommunister erhöll viktiga poster i föreningar och organisationer eftersom de i kraft av sin position då bjöds möjligheter att omforma verksamheten i kommunistisk anda och sprida Sovjetpropaganda. Även om det bara handlade om en lokal naturskyddsförening borde kommunister hållas borta från inflytelserika positioner, enligt statspolisen.

Mot slutet av 1950-talet förekommer allt fler hänvisningar till den internationella kommunistiska rörelsen. Hur det går för kommunistpartierna i de nordiska grannländerna blir allt viktigare. Rubriken ”Diverse internationell verksamhet” tillkommer i statspolisens översikter. Man sammanställer uppgifter om de nordiska kommunistpartiernas verksamhet, fram- och motgångar. Möjligen indikerar denna förändring att ett tätare samarbete utvecklades med andra länders säkerhetstjänster. Det kan samtidigt vara ett led i den allmänna samhällsutvecklingen mot ökad internationalisering och växande internationella kontaktytor under 1950-talet.

Statspolisens telefonkontroll

Den 21 mars 1952 trädde nya bestämmelser om användande av tvångsmedel i brottmål i kraft. Det blev tillåtet att använda telefonkontroll av personer som misstänktes för allvarliga brott. Under 1950-talet användes omkring en tiondel av statspolisens budget för telefonkontroller, det vill säga avlyssning, inspelning och transkribering av telefonsamtal till och från personer som var misstänkta för brott. I de flesta fall handlade det om misstankar om brott mot rikets säkerhet och om avlyssning av främmande staters inrikes telefontrafik.

Säkerhetstjänstens kostnader för telefonkontroll 1954–59.⁷⁶

Budgetåret	54/55	271 535:60
Budgetåret	55/56	353 990:67
Budgetåret	56/57	470 103:16
Budgetåret	57/58	203 091:94
Budgetåret	58/59	1 005 170:95

I Stockholm och Göteborg utfördes telefonkontroll permanent med hjälp av fasta installationer. Kungliga Telestyrelsen bidrog med expertis och personal för själva inspelningen av samtalen, medan avlyssning, transkribering och analys sköttes av statspolisens personal. I Stockholm gjordes inspelningarna i Televerkets Telestyrelsens lokaler, medan inspelningsutrustningen i Göteborg inhystes i Postverkets huvudbyggnad vid Centralstationen.

I den enorma kostnadsökningen under budgetåret 1958/59 gömmer sig en nyinvestering i ett modernt automatiserat telefonkontrollsystem på omkring en halv miljon kronor. En inspirationskälla till moderniseringen var det nya danska telefonkontrollsystemet.

Vilka personer eller abonnemang telefonkontrollerades av statspolisen? I åklagarmyndighetens arkiv på landsarkivet i Göteborg finns alltjämt konkreta spår av statspolisens permanenta telefonkontroll av ledande kommunister och av kommunistpartiets kansli. Göteborgs rådhusrätt gav tillstånd till telefonavlyssning första gången den 9 september 1952.⁷⁷ Enligt uppgifterna i landsarkivet pågick telefonkontrollen av ledande Göteborgskommunister – i genomsnitt handlade det om ett tiotal abonnemang – kontinuerligt ända fram till mitten av 1960-talet då serien upphör.

Statspolisen använde Dimafonapparaten för att spela in avlyssnade telefonsamtal på skivor. Telemuseum.

Misstanke om brott var en nödvändig förutsättning för att telefonkontroll skulle beviljas av rättsväsendet. Tillståndet för telefonkontrollerna måste förnyas varje månad. Statspolisen var således tvungen att övertyga åklagaren om att det fanns legitima skäl att fortsätta avlyssningen. Det är dessa månatliga rapporter från statspolisen i Göteborg som finns bevarade i åklagarmyndighetens arkiv. De omtalar vilka abonnemang man vill ha tillstånd att avlyssna under den närmaste månaden. Därefter följer en redogörelse för vad som har framkommit sedan den senaste tillståndsprövningen. Detaljrikedomen i beskrivningarna av de övervakade är mycket stor och visar att det även förekom andra former av övervakning vid sidan av telefonkontrollen. Det förekommer till exempel beskrivningar av hur övervakade personer har det möblerat hemma. Transkriptioner av avlyssnade samtal finns ofta med som bilaga till dessa framställningar. Ofta räckte det med mycket få nya uppgifter för att misstankarna om brott skulle kvarstå, till exempel att man ännu inte lyckats identifiera någon person som omnämndes i ett telefonsamtal. Vårt intryck är att åklagarmyndighetens i Göteborg hantering av telefonkontrollen av kommunister under långa perioder har haft karaktären av en slentrianmässig tillståndsförnyelse. Vi tolkar det som att det även inom rättsstatens institutioner rådde konsensus om nödvändigheten att bekämpa kommunismen. Huruvida det ständiga förnyandet av tillstånd för telefonkontroll var förenliga med gällande lagstiftning kan vi inte bedöma.

De telefonkontrollerade svenska medborgarna var i första hand kommunister. Men enligt statspolisens egna sammanställningar användes tvångsmedlet ibland även i samband med annan misstänkt brottslighet. I statistiken används den huvudsakliga indelningen ”kommunister” och ”vanlig spaning”.

Telefonkontrollen i Stockholm var förstås mer omfattande än i Göteborg. Antalet abonnemang som avlyssnades varierade mellan 25 och 50 under större delen av 1950-talet, och verksamheten utökades sedan ytterligare under inledningen av 1960-talet delvis till följd av tekniska framsteg. De tekniska möjligheterna till telefonkontroll verkar ha varit bättre i Stockholm än i Göteborg. För statspolisens räkning drog Televerket Telestyrelsen särskilda kablar i hemliga kabeltunnlar under Stockholm.

Omfattningen av det inspelade materialet var enorm. Under en fjortondagarsperiod, 4–19 juni 1956, levererade Televerket 2 259 skivor med inspelade telefonsamtal till statspolisens 3:e rotel. Inspelningarna gjordes med så kallade dimafonapparater. En inventering från år 1960 visar att statspolisen hade 91 sådana talregistreringsapparater varav 75 i Stockholm och 16 i Göteborg. Man betraktade dem som skrotfärdiga efter åtta års hård användning.⁷⁸

Hanteringen av personalkontrollen var mycket tungrodd och led av kroniska problem med förseningar. Det berodde främst på att endast en mindre del av avlyssningen skedde direkt. Levererade inspelningar skulle avlyssnas av statspolisens tolkar. Viktiga passager transkriberades och överlämnades till sektionscheferna för bedömning och bearbetning. Sektionscheferna hade bland annat att bedöma om samtalen skulle transkriberas in extenso, om de personer som förekom i samtalen skulle ”kortas”, det vill säga föras in i personregistret, om samtalets innehåll skulle biläggas vederbörande persons akt och om informationer skulle skrivas ut till spaningsorganen.⁷⁹ Denna procedur tog lång tid. Interna utvärderingar av telefonkontrollsystemet gav vid handen att systemet var ineffektivt och gav liten utdelning i pågående utredningar.

Vi vet inte exakt vilka abonnemang som avlyssnades i Stockholm. Men med ledning av vad vi vet om förhållandena i Göteborg är det knappast någon vågad gissning att kommunistpartiets kansli och ledande Stockholmskommunister av rättsstaten betraktades som misstänkta för brott mot rikets säkerhet och därmed var föremål för kontinuerlig telefonavlyssning under åtminstone en dryg tioårsperiod. Statspolisens dokument bekräftar att telefonkontroll i stor utsträckning – kanske huvuddelen av den totala verksamheten – användes för övervakning av östländers beskickningar i Stockholm, däribland sovjetiska handelsdelegationen och tjeckoslovakiska handelsavdelningen.⁸⁰

Vid sidan av de fasta installationerna för telefonkontroll i Göteborg och Stockholm hade statspolisen även möjlighet att ordna telefonkontroll temporärt på andra orter i Sverige. Exempelvis avlyssnades ett öststatslands konsulat i Malmö under perioden april 1956–juli 1958, en verksamhet som senare lades ned eftersom ingenting framkommit.⁸¹ En redogörelse från maj 1959 beskriver den dittillsvarande omfattningen av statspolisens telefonkontroll som genomförts med anledning av misstankar om landsskadlig verksamhet.

Samtidig avlyssning enligt 27 kap 16 § RB har under de senaste åren förekommit för 25–50 telefoner i Stockholm och för 10–20 telefoner i Göteborg. I övrigt:

1956 Örebro 1 abonnent 7 dgr
1956 Västerås 1 abonnent 15 dgr
1957 Arboga 1 abonnent 14 dgr
1957 Motala 1 abonnent 120 dgr
1957 Linköping 1 abonnent 30 dgr
1957 Halmstad 1 abonnent 315 dgr
1958 Hälsingborg 1 abonnent 138 dgr
1958 Hagfors 1 abonnent 1 dag
1958 Gällivare 2 abonnenter 85 dgr
1958 Kiruna 1 abonnent 95 dgr⁸²

Från andra dokument i statspolisens arkiv kan vi lära att den portabla avlyssningen sannolikt var ännu mer utbredd. Materialet tillåter ingen fullständig överblick över statspolisens telefonkontroll.

Övervakningsapparatens baksida

En övervakningsorganisations otacksamma öde är att dess effektivitet aldrig kan korrekt uppskattas. Vi kan förstås lyfta fram de säkerhetshot riktade mot det demokratiska Sverige som Övervakningssverige faktiskt lyckades avslöja och röja. Under åren 1951–1957 ertappades till exempel tolv personer med olovlig underrättelseverksamhet på sovjetryskt uppdrag, enligt Försvarsstaben.⁸³ Men vi kan samtidigt aldrig väga in de eventuella brott mot rikets säkerhet som aldrig blivit avslöjade. Och mörkertalet hur många brott mot rikets säkerhet som skulle ha kunna inträffa om Sverige inte hade haft ett omfattande personalkontrollsystem är fullständigt omöjligt att fastställa.

Övervakningens baksida är lättare att teckna. Baksidan är förstås kränkningar av enskilda medborgares personliga integritet. De milda fallen gäller de många personer som under 1950-talet, utan att de själva visste om det, blev utsatta för övervakning i form av skuggning, fotografering eller telefonkontroll. Orsaken var ibland att de råkade finnas nära personer som av någon anledning tilldragit sig statspolisens eller den militära säkerhetstjänstens uppmärksamhet, exempelvis att de varit förälskade i en utländsk person. De allvarliga övergreppen gäller personer som fått sina livschanser förändrade på grund av att de inte passerat genom personalkontrollen: värnpliktiga som på tveksamma grunder inte tilläts vidareutbildning inom försvarsmakten eller entreprenadarbetare som istället för arbete fick vara arbetslösa under kortare eller längre tid.

I MUST-arkivet finns många exempel på hur små ”förseelser” kom att få dramatiska konsekvenser för enskilda individers livschanser, också efter mycket lång tid.^84a Ett sådant exempel är ingenjörsbiträdet Bengtsson^84b, som i mars 1957 gjordes till föremål för rutinmässig personalkontroll i samband med ett planerat bygge av fartygstunnlar i skärgården. Statspolisens registerslagning på Bengtsson visade att han, då han varit beredskapsinkallad 1944, skrivit ett brev till en kapten Lindgren där det framgått att han var prenumerant på tidningen Ny Dag. Brevet hade öppnats och granskats av den dåvarande allmänna säkerhetstjänsten och man upprättade därför en personakt på Bengtsson. Redan under 1944 kunde tjänsten bekräfta – sannolikt genom en aktiv undersökningsinsats – att Bengtsson alltfort var prenumerant på tidningen och att han i november 1942 enligt ”säker källa” hade uttalat beundran för ryska soldater. Trots att inga ytterligare uppgifter om Bengtsson någonsin kom att antecknas i statspolisens register låg uppgifterna om Ny Dagprenumerationen och uttalandet om ryska soldater honom till last under åtminstone femton yrkesverksamma år, förmodligen utan att han själv någonsin kände till det.

Bengtsson anställdes vid örlogsvarvet i Stockholm som kollektivarbetare redan 1939 och bedömdes vara en ”duglig arbetare”. År 1950 blev han antagen som tjänsteman och befordrades snart till högre lönegrad efter att ha vunnit sina förmäns förtroende. Men så fort nya karriärmöjligheter inbegrep kontakter med hemliga uppgifter innebar personalkontrollen käppar i hjulet för en i övrigt spikrak karriär (gedigen yrkesutbildning, teknisk aftonskola och studier i ekonomi i England). Bengtsson godtogs inte som tekniker vid Kungliga Armeétygsförvaltningen (KATF) 1953 och godtogs inte heller som biträdande ingenjör vid FF Robotbyrån 1954. Personalkontrollen inför fartygstunnelbygget gav samma utslag. Uppgifterna från statspolisens register räckte som motivering till varför ingenjörsbiträdet Bengtsson skulle ”omplaceras utan motivering” och dessutom ”ägnas fortsatt uppmärksamhet”. Nytillträdde försvarsminister Sven Andersson fattade själv det slutgiltiga beslutet den 22 juli 1957 efter att självaste överstelöjtnant Berendt tvekat i frågan just med anledning av att de enstaka uppgifter de hade om Aronsson varit så föråldrade.⁸⁵

Det finns flera parallellfall till Bengtsson. Mönstret är ungefär detsamma. Motiven för att inte bifalla personalkontrollen vilar på mycket gamla uppgifter som insamlades av den allmänna säkerhetstjänsten under det andra världskriget. Efter kriget är personakterna helt tysta om personernas politiska läggning. Ändå ligger de gamla uppgifterna personerna till last när de söker arbeten med anslutning till försvarsmakten under sent femtiotal.

Avsynare Hansson sökte anställning på Svenska Philips 1957, men klarade inte personalkontrollen på grund av mer än tio år gamla uppgifter om politisk läggning som fanns sparat i statspolisens personregister. Hansson hade varit prenumerant på Ny Dag 1942, besökt kommunistpartiets lokaler på Kungsgatan i Stockholm den 18 oktober 1943 och, enligt en medlemsförteckning från en husrannsakan hos en kommunistisk funktionär den 8 juni 1944, varit medlem i Katarinas kommunistiska förening. Trots en notering om att ”intet är därefter känt om [Hanssons] politiska förhållanden” gjordes inga försök att ta fram mer aktuella uppgifter om honom. En gång kommunist – alltid kommunist. En gång en säkerhetsrisk – alltid en säkerhetsrisk.⁸⁶

En annan baksida av övervakningskulturen på 1950-talet var det spontana uppgiftslämnandet från anonyma meddelare. Det är sannolikt att den rådande tidsandan med riksomfattande upplysningskampanjerna om femtekolonnen fostrade en och annan medborgare till en självpåtagen roll som uppmärksam övervakare. Vid enstaka tillfällen bar sådana uppgiftslämnanden frukt genom att faktiska säkerhetsrisker uppdagades. Men det förekom även att de anonyma meddelarna var personer som helt enkelt ville enskilda människor illa och därför rapporterade till statspolisen eller militären att dessa betedde sig märkligt, var kommunister eller ibland bara socialt avvikande.

Den militära personalkontrollens spindel i nätet, Georg Berendt, var överlag duktig på att särskilja ”riktiga” upplysningar från sådana som byggde på ren illvilja från grannar och arbetskamrater eller på närmast sjukligt paranoida föreställningar hos enskilda medborgare. Men detta hindrade inte alltid att oriktiga uppgifter från anonyma meddelare fick ligga till grund för beslut om omfattande övervakningsinsatser. I enstaka fall fick personalkontrollen tragiska följder.

Furiren Nilsson råkade illa ut under sin utbildning till underofficer vid Örlogsberga. I januari 1956 inkom ett anonymt brev till chefen för skolan. Brevet innehöll uppgifter om att Nilsson kom från ett ”starkt kommunistiskt hem” och att Nilsson skulle göra allt för att framstå som en av de bästa eleverna så att inga misstankar om hans spionverksamhet skulle uppstå. Vidare hette det att Nilssons far var tänkt att fungera som rapportör till högre instans inom det kommunistiska partiet i Stockholm.

Om uppgifterna hade varit sanna hade det funnits anledning att genomföra ytterligare undersökningar. Ingenting om Nilssons påstådda spioneriintentioner var emellertid sant utan uppdiktat. Den anonyme brevskrivaren hade nämligen identifierats och under förhör med kriminalpolisen i Sundsvall erkänt tilltaget. Brevskrivaren, karaktäriserad som ”en fantasifull och egendomlig person”, påstod sig vara god vän med Nilsson och motiverade sitt agerande med att han personligen blivit olycklig för att Nilsson tagit värvning till sjöss. I ett försök att hålla Nilsson kvar på fastlandet hade han författat sitt brev.

Med dessa klargöranden skulle historien ha kunnat vara slut. Men statspolisen beslutade omedelbart om en närmare utredning om Nilssons politiska förhållanden, trots att de visste om att spionerimisstankarna varit fabricerade. Ingen rök utan eld. Under de följande två åren förhördes bland annat flera av Nilssons chefer. Ingen av dessa överordnade – kommendörkapten Mauroy, säkerhetschef på Örlogsberga, kapten Eurén, chefen för furirskolan, 1:e officer Hallert och kommendörkapten Skaar på jagaren Småland – hade någonting att erinra om Nilssons uppförande och kände inte till något som helst ofördelaktigt om honom. Vid den ”känsliga positionen” som höjdriktare vid aktre centralsiktet på Jagaren Småland hade Nilsson utfört ett mycket gott arbete.

Vid sidan om de överordnades genomgående goda omdömen om Nilsson inhämtades ”från en pålitlig och omdömesgill person” uppgifter om att Nilsson var en ”lika inbiten kommunist som sina föräldrar” och att föräldrarna umgicks med en känd aktiv kommunist i Sundsvall. Det var ”icke mycket att lita på vare sig det gällde sonen eller föräldrarna”. Av rapporterna och händelseutvecklingen i övrigt att döma kom uppgifterna från denna pålitliga och omdömesgilla person att väga mycket tungt i fallet Nilsson, i varje fall tyngre än vitsorden från Nilssons överordnade.

Den särskilda polisverksamhetens sektion i Sundsvall sammanfattade i april 1962 den dittillsvarande utredningen av Nilsson. Man konstaterade att Nilsson fortfarande hade kontakt med föräldrahemmet. Vid förfrågan om Nilssons egen nuvarande politiska inställning hade dock ingenting kunnat fastställas. ”En tillförlitlig informationskälla ville dock göra gällande” att Nilsson och hans tre bröder ”[…] äro mycket influerade av fadern och anses därför vara kommunistsympatisörer. Möjlighet finnes emellertid att [Nilsson], som utflyttade från Skön år 1956, ändrat sig i politiskt avseende”.

Utredningen om Nilsson låg till grund för statsrådet Sven Anderssons beslut i ärendet från den 15 december 1962. Beslutet var att det inte förelåg hinder för underofficersutbildning. Men redan ett år senare företogs en ny personalkontroll med anledning av att Nilsson sökt anställning som tjänsteman vid FN-avdelningen. Av Försvarsstabens beredning av ärendet framgår att misstankarna mot honom kvarstått oförändrade. Den här gången fick emellertid faderns aktiva politiska engagemang (valsedelsutdelare för kommunistpartiet i 1962 års val, Ny Dag-prenumerant 1962 och givare av 10 kronor till kommunisternas valfond 1960) konsekvenser för sonens yrkeskarriär.⁸⁷

Förslag: Ehuru [Nilsson] 1962 av (Fö I) godtogs för underofficersutbildning är han icke helt fritagen från misstankarna att vara kommunistsympatisör. Hans kontakter med ärenden av hemlig natur bör därför t.v. inskränkas till vad som är erforderligt för hans tjänst som underofficer vid flottan, varför hans anställning vid FN-avdelningen avstyrkes.⁸⁸

Den erkänt duktige Nilssons ambitioner om FN-tjänstgöring kvävdes av försvarsmaktens personalkontrollsystem. Det var i första hand uppgifterna om faderns politiska engagemang i kommunistpartiet som till slut ledde till att Nilssons livstrajektorie kom att se annorlunda ut än vad det annars hade gjort. Om Nilssons egen politiska inställning visste man överhuvudtaget ingenting, och mycket litet gjordes för att få klarhet i den saken.

Det var inte enbart kommunistanklagelser som föranledde stora övervakningsinsatser mot enskilda medborgare. Även personer som kunde konstateras ha olika laster som alkohol- eller spelberoende uppfattades som säkerhetsrisker. Genom sina laster var de potentiella rekryteringsobjekt för främmande makt. Under tiden 23 mars till den 3 maj 1961 anordnade statspolisen övervakning av en registrator Gustafson, anställd vid Försvarets forskningsanstalt. Uppdraget kom från Försvarsstabens inrikesavdelning. Anledningen till övervakningen är inte känd i detalj förutom att personen i fråga misstänktes utgöra en säkerhetsrisk. Av övervakningen framkom, vid sidan av vad som verkar vara en helt normal kärleksaffär, att den övervakade kvinnan ”så gott som dagligen […] setts inköpa en helflaska vin […] av märket Vino Blanco. Endast vid ett tillfälle har hon setts inköpa starkare spritdrycker och då en tredjedels liter renat brännvin”. Kriminalkommissarien vid Statspolisens avdelning III D avslutar sin rapport med ett förslag om åtgärder: ”Undertecknad ber att få föreslå, att Fst/In ville vidtaga åtgärder för hävande av den säkerhetsrisk, som fru Gustafson på grund av sina alkoholvanor uppenbarligen utgör.”⁸⁹

Även ett till synes helt oskyldigt samröre med kommunister eller med kommunistpartiet kunde få konsekvenser för enskilda medborgare. Städerskor som sökte anställning vid försvaret blev också föremål för rutinmässig personalkontroll. En städerska Olsson, som 1958 sökte kollektivanställning vid KAIF, klarade inte kontrollen. Statspolisens undersökning visade nämligen att hon ”enligt en tillförlitlig meddelare” hade erhållit anställning som semestervikarierande städerska på Ny Dags tidningsredaktion. I övrigt var inget ”politiskt ofördelaktigt” känt om vare sig henne eller hennes make, som också hade kontrollerats i sammanhanget. Olsson var inte kommunist, men vetskapen om att hon hade städat i en kommunistisk tidnings redaktion förvandlade henne till en säkerhetsrisk i den svenska försvarsmaktens ögon.⁹⁰

Det är lätt att enbart lyfta fram de allra märkligaste fallen i en sådan här redogörelse. Vår huvudpoäng, att många enskilda svenska medborgare fick sina livschanser manipulerade av en statlig kontroll- och övervakningsapparat, låter sig göras också med vad man skulle kunna betrakta som ett helt typiskt fall. En frikallad borrare Fransson i Stockholm sökte 1958 anställning inom försvaret som inbegrep ”arbete av strängt hemlig natur”. I statspolisens register fanns en lång lista med indicier som tydligt visade dennes politiska hemvist. Fransson hade bland annat sänt jul- och nyårshälsningar i tidningen Ny Dag 1946 och 1947, undertecknat ett upprop i tidningen Stormklockan 1948, deltagit i en kommunistisk studiecirkel i Södertälje under vintern 1949–50, kandiderat för kommunisterna i stadsfullmäktigevalet 1950 och vid upprepade tillfällen under 1950-talet givit ekonomiska bidrag till ”Ny Dags Fasta Försvar”. Utgången av personalkontrollen var förstås given. Borrare Fransson kände sannolikt aldrig till att han sökte ett arbete av strängt hemlig natur, och knappast heller att han blev föremål för personalkontroll. Men hans livstrajektorie påverkades givetvis eftersom han inte fick möjlighet att konkurrera om jobbet.⁹¹

Summering

Spionaffärerna som inledde 1950-talet kastade långa skuggor över övervakningspolitiken. Så länge som det världspolitiska läget var spänt uppfattades de bland alla aktörer som självklara konsekvenser av Sovjetunionens försök att med otillbörliga medel skaffa sig upplysningar om ett litet, fredligt och neutralt land, vilka sedermera kunde användas i en krigssituation.

De tecken som fanns på ett förbättrat stormaktsklimat efter Stalins död fick större konsekvenser för Sveriges officiella utrikespolitiska uppfattning om öst-västkonflikten, än vad den fick för säkerhetstjänsternas. Sovjetunionen var fast cementerad i hotbilderna, vilket bland annat märks i det allt oftare förekommande hotet från den ”okände” utlänningen samt från nya organisationer som till exempel AMSA. SKP nämns mer sällan i hotbilderna och uppfattas av massmedier och säkerhetstjänst som mindre styrt av Sovjetunionen.

Den okände utlänningen nämns alltid i samband med spioneri och otillbörligt insamlande av upplysningar. De nya organisationerna däremot är på ett sätt mer lömska, menar både säkerhetstjänst och massmedier, eftersom de vill vinna över svenska medborgare på sin sida genom idéer som hjälper Sovjetunionen utan att detta är klart uttalat. Sovjetunionen uppfattas i flera fall som de nya organisationernas egentliga ledningscentral. Gamla hotbildsmönster återkommer även när hoten är nya, vilket stärker bilden av hotbilder som svårföränderliga.

De medel som står till de nämnda aktörernas förfogande för att uppnå sitt syfte skiljer sig något åt beroende på de olika målen. Den okände utlänningen till exempel använde sig av kryphålen i den svenska lagstiftningen och den svenska godtroheten. De nya organisationernas medelsarsenal bestod framförallt av att man lyckats värva kända personer som i sin tur kunde övertyga större ”massor”. Utbildning och olika kurser som de nya organisationerna erbjöd var ett annat viktigt medel i kampen om de svenska medborgarnas attityder till Sovjetunionen.

Till skillnad från föregående perioder så diskuteras mer sällan organisationsformer, vapen, bilar och tryckpressar som viktiga medel. Det hänger sannolikt samman med att dessa tidigare var så intimt förknippade med SKP och partiverksamheten. Cellverksamheten är det som hängde med sedan tidigare perioder när SKP diskuterades, under hänvisning till ett tänkbart revolutionshot.

En anledning till att SKP inte längre diskuteras lika frekvent är att partiet inte längre uppfattas som något större opinionshot. Vare sig på den nationella arenan, i enskilda valkretsar (med undantag för enskilda fackliga kretsar) eller bland värnpliktiga uppfattas partiet som något större hot. Det är istället de nya organisationerna som är de stora opinionshoten. AMSA, världsmedborgarrörelsen och fredsrörelsen är några exempel på pacifistiska organisationer som uppfattas som hot av försvarsmakten, säkerhetstjänsten och delar av massmedia.

Säkerhetshoten som dominerat tidigare perioder förekommer i riklig omfattning även under denna period. Skillnaden är att säkerhetshotet är betydligt mer diversifierat. Teknikberoende, öppenhet vid anläggningar, sårbar materiel och beroendet av den civila sektorn är några faktorer som gör den säkerhetspolitiska hotbilden komplicerad. Opinionshotet är mer entydigt och kanske därför enklare att ägna större uppmärksamhet åt.