KAPITEL 8

Det röda hotet

Svenskt 1950-tal. Ekonomisk tillväxt, materiell standardhöjning, stringhyllan, skinnknuttar, Rekordmagasinet, fotbolls-VM. 1950-talet var i flera avseenden en idyllisk epok i det svenska samhällets historia. Saltsjöbadsordningen cementerades och skapade en stabil fred på arbetsmarknaden. Den intakta svenska industrin gick på högvarv. Tillverkningsindustrin genomgick en enorm expansion. Reallönerna växte. Svenskarna flyttade in till städerna och kunde skaffa sig egna moderna bostäder. Ungdomarna köpte nylonstrumpor, körde runt i amerikanska bilar och dansade till rockmusik. Modernismen kunde med full kraft slå igenom i de breda folklagren. Det framväxande välfärdssamhället kryddades med nationella framgångar inom kultur, design och idrott. Den sociala ingenjörskonsten spirade. I det svenska folkhemmet fanns en stark framtidstro och optimism.

Det är lätt att glömma bort hur mycket bättre många svenskar fick det under den efterkrigstidsperiod som har avtecknats i denna bok. När vi åter lyfter blicken från de dammiga dokumenten i säkerhetstjänsternas arkiv är kontrasten slående. Den ljusa bilden av svenskt 1950-tal utspelade sig i förgrunden av en betydligt mörkare fond av ett kallt ideologiskt krig mellan öst och väst. En aldrig tidigare skådad ökning av materiellt välstånd ägde rum mot bakgrund av ett militärt invasionshot och inre hot om femtekolonnverksamhet, spioneri och sabotage. Vår berättelse om Övervakningssverige ger således en mycket annorlunda bild av svenskt 1950-tal.

Utvecklingen av Övervakningssverige under det kalla krigets inledning karaktäriseras huvudsakligen av kontinuitet och expansion. Kontinuiteten gäller både de hotbilder som låg till grund för övervakningen och det sätt på vilket verksamheten organiserades. Expansionen av Övervakningssverige ägde rum på bred front och innefattade ekonomiska resurser, personal, utrustning och tekniska möjligheter till övervakning, liksom även verksamhetens befogenheter och bredd.

Kontinuitet

Den i all hast improviserade organiseringen av Allmänna Säkerhetstjänsten under andra världskriget kan i flera avseenden beskrivas som ett formativt moment för den efterkrigstida övervakningen av svenska medborgare. För det första kom de former för samarbete mellan statspolisen och försvarsmakten som då växte fram att strukturera övervakningen också under efterkrigstiden. För det andra kom de verklighetsuppfattningar av inre hot mot rikets säkerhet som konsoliderades under beredskapsåren väsentligen att förbli desamma genom hela 1950-talet. Viktiga bidragande orsaker till denna kontinuitet i hotuppfattningar är de hemliga organisationernas slutenhet och att det i stor utsträckning var samma personer som administrerade Övervakningssverige från beredskapsåren till tidigt 1960-tal.

De många explicita hänvisningarna till kollektiva erfarenheter från den Allmänna Säkerhetstjänstens verksamhet under andra världskriget ger oss en stabil grund för vår slutsats om stor kontinuitet när det gäller vilka hotbilder som var styrande för tänkandet kring rikets yttre och inre säkerhet. De som var ansvariga för övervakningsarbetet inom statspolisens tredje rotel och för försvarsmaktens personalkontroller under 1950-talet såg själva en röd tråd tillbaka till beredskapsåren i egna reflektioner om organisationernas efterkrigstida utveckling. Arkivmaterialet från 1950-talets inledning förmedlar att en känsla av krigstillstånd permanentats inom övervakningsorganisationerna. Att nationens säkerhet stod på spel i den vardagliga verksamheten på tredje roteln och Försvarsmaktens inrikesavdelning råder det inget tvivel om. Jakten på sabotörer och spioner togs på dödligt allvar. Säkerhetsreglementet stod under ständig utvärdering och omprövning. Varje förkommet hemligt dokument eller avslöjade brister i säkerhetsrutinerna ledde till omfattande interna utredningar.

Stor kontinuitet är således den mest träffande beskrivningen av säkerhetstjänsternas hotbilder under perioden 1945–1960. Hur bör då dessa stabila och långlivade hotuppfattningar karaktäriseras? Huvudtemat om det inre säkerhetshotet handlade om den välorganiserade Moskvastyrda kommunismen och dess villiga hantlangare i form av enskilda personer, det svenska kommunistpartiet och dess medlemmar. Varje svensk kommunist uppfattades per definition som Sovjetunionens redskap. Dessa hotuppfattningar var utbredda inte enbart inom Övervakningssverige. De artikulerades unisont av såväl ansvariga politiker, massmedier och näringsliv som poliser och militärer inom säkerhetstjänsterna. Övervakningsorganisationernas repertoar av säkerhetshot bestod av variationer kring ett och samma övergripande tema: Det röda hotet.

Det latenta röda hotet manifesterades på olika sätt vid olika tidpunkter. Vilken variant av hot säkerhetstjänsterna lyfte fram vid olika tidpunkter tycks ha varit situationsbetingat. Inte sällan kopplade man samman dagsaktuella händelser inom och utom riket med det övergripande generella säkerhetshotet från den kommunistiska världsrörelsen. Så här i efterhand kan konstateras att det ofta inte spelade särskilt stor roll vad som hände ute i världen eller i svensk inrikespolitik. All samhällsutveckling gavs en alarmistisk inramning och uttolkades som att nationen stod inför säkerhetshot som var minst lika allvarligt som tidigare eller till och med växande.

I säkerhetstjänsternas interna skrivelser från krigsslutet beskrivs den kommunistiska ideologin som en smitta eller ett ogräs: tillåt en kommunistsympatisör att verka i en grupp värnpliktiga så dröjer det inte särskilt länge förrän den subversiva ideologin sprider sig till övriga i gruppen. Den icke-demokratiska kommunistiska ideologin och dess propaganda var, uppfattade man, till sin natur manipulativ och obönhörligt effektiv, särskilt bland yngre och lågutbildade grupper.

Under åren 1946–1948 uppfattades opinionshotet från SKP – manifesterat framför allt genom de stora valframgångarna i kommunvalet 1946 (11,6 procent) och genom en serie maktövertaganden inom fackföreningsrörelsen – som mest bekymrande. Denna oro delades av samtliga centrala samhällsaktörer som bekände sig till demokratin. Kommunisternas revolutionära politiska budskap menade man saboterade samhällsdebatten och hotade demokratin. Och om antalet kommunistsympatisörer växte ytterligare befarades att talet om samhällsrevolution snart skulle kunna realiseras.

Pragkuppen på våren 1948 uppfattades inom säkerhetstjänsterna som en viktig bekräftelse på hur illa det kunde gå för små nationer i Sovjetunionens närhet. Samtidigt innebar Pragkuppen att den svenska kommunismen fick en opinionsmässig knäck. För kommunistpartiet minskade anhängarskarorna och valframgångarna uteblev. Västvärldens sympatier för Sovjet i samband med krigsslutet förbyttes snart i fruktan. Kommunistskräcken som funnits i Sverige under seklets första hälft var lätt att återuppväcka. Sannolikt förstärktes den av växande kommunistskräck i andra delar av västvärlden, inte minst i USA.

Opinionshotet från kommunistpartiet minskade redan i samband med 1948 års andrakammarval (6,3 procent). Kräftgången i väljaropinionen tolkades emellertid som en skärpning av det kommunistiska hotet av säkerhetstjänsterna. Den dramatiska medlemsminskningen och valförlusten hade fört med sig att det nu var den hårda kärnan av hängivna kommunister kvar. Detta motiverade utökade åtgärder i form av övervakning och personalkontroller. Man var övertygad om att minsta undfallenhet snabbt skulle leda till att kommunismen spred sig igen. Ett minskat opinionshot tolkades som ett ökat säkerhetshot.

Efter 1948 blev därför säkerhetshotet allt mer överhängande. I händelse av militär invasion skulle Sovjetunionen få god hjälp från inhemska kommunistsympatisörer, i synnerhet från de arbetare som med enkla medel kunde sätta käppar i hjulet för viktig industriproduktion eller folkförsörjning. Omfattande översyner av säkerhetsreglementet genomfördes för att hindra femtekolonnen från att få tag på militära vapen eller tillgång till hemliga dokument. Sabotagerisken vid industrierna förde ut kampen om den inre säkerheten till landets arbetsplatser. Där hade sedan länge en mycket hård opinionskamp mellan socialdemokrater och kommunister utspelat sig inom fackföreningsrörelsen. Inom Försvarsstabens inrikesavdelning upprättades en industriskyddsdetalj för att förekomma sabotage och industrispionage. Enligt statspolisen förekom ett informellt samarbete mellan säkerhetstjänsten och lokala industriföreträdare i kampen mot kommunistiska arbetare ute på landets industrier.

Efter ett par års förbud kunde övervakningen av de politiska ytterlighetspartierna återupptas under sommaren 1948. Statspolisens tredje rotel genomförde då en omfattande inventering av landets samtliga kommunistsympatisörer. Den krigstida Allmänna Säkerhetstjänstens lokala register användes som grund. Lokala företrädare för statspolisen åkte sedan land och rike runt och kartlade kommunistsympatisörer genom att samtala med ”trovärdiga källor” på respektive ort. Personuppgifterna samlades i ett centralregister i Stockholm. Uppgifterna behövdes inte enbart för att förebygga brott mot rikets säkerhet i fredstid, utan också för att man i händelse av krig skulle kunna internera svenska kommunister, precis som man hade gjort under andra världskriget.

I samband med Koreakriget 1950 hårdnade västvärldens kamp mot den kommunistiska världsaggressionen betydligt. Inom svensk säkerhetstjänst var man övertygad om att det endast var en tidsfråga innan ett tredje världskrig skulle bryta ut. Det militära yttre hotet bestod i sovjetisk invasion. Men innan kriget kom så långt skulle, tänkte man sig, en rad förberedelser för invasionen äga rum inom landet. Invasionskriget skulle inledas med att inhemska kommunister genomförde sabotage mot försvarsmaktens anläggningar, centrala kommunikationer och elektriska installationer för Sovjets räkning.

I vilken utsträckning den svenska kommunistskräcken i början av 1950-talet var inspirerad från USA och andra västländer är svårt att fastställa. I arkivmaterialet hos statspolisen och Försvarsstabens inrikesavdelning förekommer få referenser till det hotbildsklimat som rådde i USA och som vi idag förknippar med McCarthyismen. Samtidigt vet vi att svensk säkerhetstjänst försågs med långa detaljerade rapporter om världskommunismen från underrättelsetjänsterna i Storbritannien, Frankrike och USA. Inrikesavdelningen lade sedan ned stora resurser på att översätta rapporterna till svenska för att nå större spridning inom organisationen. En stor del av säkerhetstjänsternas kunskaper om den internationella kommunistiska rörelsens organisation, ideologi och propaganda torde ha emanerat från dessa rapporter. Men i vad mån den svenska säkerhetstjänsten faktiskt lät sig inspireras av dessa skrifter är svårt att bedöma.

Trots alla säkerhetsåtgärder fanns en insikt om att inga säkerhetsarrangemang i världen skulle kunna helt förhindra att hänsynslösa landsförrädare genomförde sabotage mot viktiga industrier. Vanliga hederliga svenska medborgare behövde därför upplysas om det överhängande säkerhetshotet från den kommunistiska femtekolonnen. En förhöjd vaksamhet och ökat säkerhetstänkande bland befolkningen betraktades som önskvärt av en bred allians av politiker, industrimän, samhällsdebattörer och arbetsmarknadsaktörer. I sann svensk korporatistisk laganda beslöts om att sjösätta en omfattande upplysningskampanj under 1951. Regissör var Centralförbundet Folk och Försvar. Kampanjen pågick fram till och med 1954.

År 1952 blev användande av tvångsmedlet telefonkontroll, som använts under beredskapsåren, åter tillåtet i Sverige. Statspolisen upprättade permanenta telefonkontrollsystem i Stockholm och Göteborg. De användes främst för att avlyssna öststatsbeskickningar och ledande företrädare för det svenska kommunistpartiet och dess ungdomsförbund. Statspolisens tillstånd för telefonkontrollen av svenska kommunister förnyades varje månad av åklagarmyndigheterna. Denna avlyssningsverksamhet pågick enligt det arkivmaterial vi har haft tillgång till i mer än ett decennium, åtminstone fram till 1964.

Allteftersom stormaktsrelationerna tinade upp under senare delen av 1950-talet uppfattades SKP som alltmer harmlöst. Svenska kommunister hade de facto brutit med Moskva (även om detta faktum inom säkerhetstjänsten uppfattades som en taktisk skenmanöver). Övervakningen av SKP hade med åren blivit slentrianmässig och gav uppenbarligen allt färre uppslag som var av avgörande betydelse för rikets inre säkerhet.

Istället styrdes säkerhetstjänsternas uppmärksamhet successivt över på vad man uppfattade som kommunistiska täckorganisationer. Till dessa verkligt farliga dolda sovjetiska propagandaverktyg räknades de många vänskapsförbunden som ordnade filmvisningar, dansuppvisningar och konserter för att demonstrera de kommunistiska ländernas kulturella blomstring. Personer som bevistade möten eller var medlemmar i sådana vänskapsförbund övervakades.

Vid 1950-talets slut tillkom även övervakning av olika fredsorganisationer. Freds- och antiatombombsrörelsen hyste personer som var konstaterade kommunister och uppfattades därför bedriva pacifistisk propaganda för Sovjetsunionens räkning. Deras information om atombombens enorma förstörelsekraft uppfattades som en Sovjetdirigerad skrämselkampanj, ämnad att bryta ned försvarsviljan och öka missmodet hos svenska medborgare inför en kommande sovjetisk invasion.

Vårt intryck är att det förekommer en allt större divergens mellan säkerhetstjänsternas och politikernas hotbilder under slutet av 1950-talet. Den öppna samhällsdebatten tycks härvidlag ha påverkats mer av de upptinade stormaktsrelationerna än polisens och militärens uppfattningar om inre hot. Kanske beror det på att andra inrikespolitiska sakfrågor successivt tränger ut säkerhetsproblematiken från den politiska dagordningen. Statspolisens tredje rotel och Försvarsmaktens inrikesavdelning står däremot i ständig kontakt med hoten. Det finns överlag få övertygande indikationer på att hotbilderna inom övervakningsorganisationerna skulle ha avintensifierats under 1950-talets andra hälft. Istället tenderar verklighetsuppfattningarna att bli självförstärkande. Man har uppenbara svårigheter att frigöra sig från tidigare hotbilder. Det inre hotet från den subversiva kommunismen uppfattades alltjämt som lika överhängande, även om dess uttryck var annorlunda än tidigare.

Spionaffärerna i 1950-talets inledning hade sannolikt stor betydelse för upprätthållandet av intensiteten i hotbilderna senare under 1950-talet. Företrädarna för polisiär och militär säkerhetstjänst kunde hela tiden hänvisa tillbaka till spionaffärerna för att uppvisa att de hade gjort rätt bedömningar av hotbilden vid tidigare tillfällen.

Nazisthotet

Kommunistpartierna var förstås inte de enda ytterlighetspartierna i Sverige under 1950-talet. Men nazisthotet uppfattades långt ifrån lika allvarligt som det röda hotet. Omedelbart efter kriget användes i officiella sammanhang nazisthotet för att motivera förekomsten av en statspolis som övervakade den inre säkerheten. Men inom säkerhetstjänsterna ägde nazisthotet aldrig någon centralitet, inte ens under den korta period vid krigsslutet då segrarmakten Sovjetunionens aktier stod som högst i världsopinionen. Inom försvarsmakten upprätthölls istället vaksamheten mot det röda hotet. Säkerhetstjänsternas intresse för svenska medborgare som var aktiva i den brokiga skaran av små nazistiska ytterlighetspartier förblev jämförelsevis litet genom hela 1950-talet. Den nazistiska ideologin befann sig i stark motvind och den svenska naziströrelsen hade få internationella kontaktytor och saknade dessutom en koppling till en specifik främmande makt. Trots detta upprättade statspolisen kvartalsrapporter om den svenska nazismen genom hela 1950-talet.

Någon historisk uppgörelse med nazistsympatisörer inom försvarsmakten kom aldrig till stånd efter kriget. Trots att inrikesavdelningen förde detaljerade personregister över stamanställd personal med nazistsympatier och hade ovedersägliga bevis för nazistanhängarskap vidtogs inga åtgärder vare sig under eller efter kriget. Man erbjöd frivilliga avbönsförhör där ifrågavarande personer fick möjlighet att frånsäga sig sin tidigare nazistiska åskådning. Men det var mycket sällsynt att nazisters yrkeskarriär stoppades på grund av nazistsympatier, hur väldokumenterade de än var. De flesta kunde fortsätta inom den svenska försvarsmakten som om ingenting hade hänt.

Säkerhetstjänsternas behandling av kommunistsympatisörer erbjuder här en bjärt kontrast till undfallenheten mot nazistsympatisörerna inom försvarsmakten. Även mycket svaga misstankar om släktskap eller annat samröre med kommunistsympatisörer eller aktiva kommunister fick oftast mycket dramatiska konsekvenser för medborgare som exempelvis ville vidareutbilda sig inom försvaret eller söka anställning inom ett företag som levererade till försvarsmakten. Långt in på 1950-talet användes Allmänna Säkerhetstjänstens gamla uppgifter från beredskapsåren som graverande evidens på säkerhetsrisk vid personalkontrollerna.

Som samhällsvetare är det svårt att här undvika att genomföra en traditionell klassanalys av de dramatiska skillnaderna i synen på hoten från de båda ytterlighetsideologierna under och efter kriget. Kommunistsympatisörer tillhörde nästan undantagslöst arbetarklassen och hette Svensson, Andersson och Nilsson. Listan över nazisympatisörer anställda inom försvarsmakten under kriget rymmer i första hand tyskklingande namn och/eller familjenamn som härrör från svensk överklass. Under beredskapsåren lade försvarsmakten ned stor möda på att inte ge en enda springpojke eller värnpliktig kommunistsympatisör tillträde till positioner där de kunde utgöra en potentiell säkerhetsrisk. Ett hundratal svenska kommunister internerades i arbetsläger. Men tyskvänliga officerare inom försvarsmakten, varav många medlemmar i nationalsocialistiska partier, klarade sig med skinnet i behåll genom hela kriget och kunde därefter fortsätta sina karriärer. Huruvida uppgörelsen med den svenska nazismen gick till på motsvarande sätt även inom andra samhällssektorer än den militära kan vårt källmaterial inte förtälja.

Utlänningshotet

Bland de övervakade förekom inte bara svenska medborgare. De svenska säkerhetstjänsterna liksom den militära underrättelsetjänsten ägnade dock stor uppmärksamhet åt flyktingar som så småningom skulle komma att bli svenska medborgare, och åt utlänningar. Samarbetet var utbrett mellan statspolisen och utlänningskommissionen (SUK). Underrättelsetjänsten utbytte informationer om inresande och utresande utlänningar med andra länders underrättelsetjänster.

Utlänningen blev ett nytt hot mot den inre säkerheten i början av 1950-talet. Problematiken växte allteftersom fler utlänningar besökte eller arbetade i Sverige. Införandet av den nordiska passunionen betraktades av säkerhetstjänsterna som ett stort nederlag, eftersom det starkt försvårade möjligheterna att övervaka utlänningstrafiken. Stor möda lades ned för att övervaka försvarsmaktens skyddsområden på Gotland, i skärgårdarna och längs kusterna. Arbetskraftsinvandringen och flyktingvågen från bland annat Ungern efter 1956 ställde till det ytterligare för landets säkerhetstjänster. Man hade stora svårigheter att ställa om verksamheten till ett modernare samhälle med ökad rörlighet och interdependens.

Sällan kopplades utlänningshotet explicit samman med kommunisthotet, det vill säga att utlänningen gick Sovjetunionens ärenden, men implicit var det just detta som avsågs. Varje utlänning, i synnerhet från öst, var en säkerhetsrisk. Säkerhetstjänsten ägnade därför stor uppmärksamhet åt grupper av flyktingar från de baltiska staterna och från Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Man var uppenbart oroad att det bland olika flyktinggrupper fanns infiltratörer som arbetade åt utländska underrättelsetjänster. Ett annat skräckscenario som ofta upprepades var att någon av försvarsmaktens kvinnliga skrivbiträden som kom i kontakt med hemliga handlingar skulle förledas in i förhållanden med utländska personer och i blind förälskelse avslöja rikets hemligheter.

Så sent som i slutet av 1950-talet producerades skrivelser om minskat behov av utländsk arbetskraft inom försvarsmakten och svensk försvarsindustri. Man vill därigenom undanröja det potentiella säkerhetshot som följer med utnyttjandet av utländska experter, ingenjörer och tekniker. Hotuppfattningarna hamnade i direkt konflikt med den svenska försvarsmaktens växande behov av kvalificerad utländsk kompetens.

Även organisatoriskt kännetecknas Övervakningssverige av stor kontinuitet. En av de främsta säkerhetsfrämjande åtgärderna i Övervakningssverige var personalkontrollverksamheten. Redan i mitten av 1930-talet upprättades i liten skala ett personalkontrollsystem inom försvarsmakten för att förekomma säkerhetshot från enskilda kommunistiska sabotörer och för att förhindra att kommunister placerades på känsliga poster. Under beredskapsåren genomförde försvarsmakten hundratusentals personkontroller årligen. Under det kalla krigets inledning använde försvarsmakten samma personalkontrollsystem som under kriget, med undantag för perioden 1946–1947 då övervakningsverksamheten brann på sparlåga. Kontinuiteten i arbetet underlättades sannolikt av att en och samma person på inrikesavdelningen, överstelöjtnant Georg Berendt, hade ansvaret för handhavandet av försvarsmaktens personalkontrollärenden mellan 1935 och 1962.

Expansion

Efterkrigstidens Övervakningssverige kännetecknas också av en oavbruten expansion. Resurserna till försvarsmaktens säkerhetsarbete och personalkontrollsystem och för polisens verksamhet för att förebygga och uppdaga brott mot rikets säkerhet ökade under hela 1950-talet. Övervakningen blev bredare och djupare. Mer personal krävdes. Uppgifterna blev fler, liksom befogenheterna. Dessutom ökade möjligheterna till effektiv övervakning genom den snabba tekniska utvecklingen.

Säkerhetstjänsterna lyckades väl med uppgiften att expandera sin organisation trots skiftande opinionsklimat och varierande temperatur i det ideologiska kriget mellan öst och väst. Såväl statspolisen som Försvarsstabens inrikesavdelning lade uppenbart ned stor kraft på att producera övertygande skrivelser och anslagsäskanden till ansvariga politiker. Kraven på utökade befogenheter i övervakningsarbetet och större anslag till verksamheten gav upprepat goda resultat.

Anslagsäskandena motiverades av ”nya” hotbilder eller av bedömningar om vikten av bibehållen vaksamhet. Inte sällan hänvisades till internationella händelser. När SKP gick kräftgång i väljaropinionen efter 1946 omformulerades opinionshotet till ett säkerhetshot: Den kvarvarande välorganiserade kärnan av sympatisörer förberedde sig för att gå under jorden i händelse av orostider, helt i enlighet med den modell man använt sig av i andra länder. Senare under 1950-talet hänvisade man i anslagsäskandena till de medialt uppmärksammade fallen av spioneri, den allt stridare strömmen av utlänningar, och till de nya sovjetiska täckorganisationer som de olika vänskapsförbunden och atombombsmotståndarna representerade.

Vad gäller riksdagens beviljande av ökade resurser till personalkontroll och särskild polisverksamhet misstänker vi att de till stor del kan förklaras av rådande tidsanda. Att Sverige hade behov av en omfattande säkerhetsorganisation för den inre säkerheten var alla samhällsaktörer mycket eniga om, och detta var en viktig förutsättning för övervakningsverksamheten. Men expansionen måste givetvis ses mot bakgrund av att alla statliga verksamheter i Sverige genomgick en expansion under 1950-talet. Tillväxten i ekonomin gav hela tiden ett utrymme för utbyggnad även av den polisiära och militära säkerhetstjänsten. Övervakningssverige kunde bekostas utan att pengar behövde tas från annan expansiv verksamhet inom den framväxande moderna välfärdsstaten. Kanske undgick övervakningsverksamheten därför det närmare skärskådande som en sämre samhällsekonomi sannolikt hade lett fram till.

När det gäller riksdagens beviljande av utökade befogenheter till övervakningsorganisationen under 1950-talet bör detta betraktas i ljuset av de uppmärksammade spionhistorierna. År 1952 gav riksdagen statspolisen möjligheten att använda tvångsmedel i form av telefonkontroller som ett led i brottsförebyggande verksamhet. Telefonkontrollsystemet begagnades sedan i allt större omfattning. I huvudsak användes tvångsmedlet för att möta det röda hotet från öst. Först i början av 1960-talet finns indikationer att statspolisen använde telefonkontroll för att inhämta upplysningar i samband med andra slags brott än brott mot rikets säkerhet.

Det svenska personalkontrollsystemet genomgick en kontinuerlig expansion under 1950-talet. Successivt gavs en lång rad myndigheter samma befogenheter som försvarsmakten att personalkontrollera sina anställda genom att begära registerslagningar från statspolisen.

Från inrikesavdelningens arkivmaterial lär vi oss att den svenska försvarsmaktens personkontrollsystem understundom fick negativa konsekvenser för enskilda svenska medborgare. I de flesta fall handlade det om en obetydligt påverkan, exempelvis att värnpliktiga omplacerades. Inom försvaret har vi i det material vi har studerat funnit ett femtontal fall då konsekvenserna för de enskilda är omfattande och där vi tycker att åtgärderna inte står i proportion till de uppgifter man har haft tillgängliga. I vilken utsträckning personalkontrollsystemen inom andra myndigheter än försvarsmakten hade konsekvenser för enskilda svenskar vet vi inget om. Med tanke på det stora antal myndigheter som under 1950-talet fick tillåtelse att genomföra personalkontroller och begära ut personuppgifter från statspolisen torde det där finnas liknande fall där kontrollsystemet förändrade enskilda medborgares livschanser. Om detta får andra historiska studier berätta.

Nationell säkerhet och demokratiska rättigheter

Resonemang kring konflikten mellan olika säkerhetsarrangemang och den demokratiska rättsstatens individuella fri- och rättigheter fördes i första hand på ledarsidor och i offentlig debatt under 1950-talet. Riksdagsledamöternas högtidliga omsorg om medborgarnas rättssäkerhet och integritet i samband med de stora riksdagsdebatterna tycks emellertid ha haft mycket liten effekt på övervakningsorganisationernas möjligheter att expandera sin verksamhet.

I arkivmaterialet förekommer överhuvudtaget mycket få explicita överväganden kring nationell säkerhet och rättssäkerhet. Det ligger visserligen i övervakningsorganisationernas uppdrag att sätta försiktighetsprincipen främst. Säkerhetstänkandet prioriteras ständigt i den interna hanteringen av ärenden och i utvärderingarna av den egna verksamheten. Resonemang kring vad personalkontrollsystemet och övervakningsåtgärderna kan innebära för enskilda medborgare har liten förekomst. Framför allt statspolisen demonstrerar en medvetenhet om att man hanterar känsligt material. Polisledningens budskap till personalen att alla till buds stående medel är tilllåtna för inhämtning och bearbetning av uppgifter om personer. När det gäller utlämnande av personuppgifter till frågande myndigheter är man emellertid mer bekymrad för individers rättssäkerhet. Man frånsäger sig dock allt ansvar för hur utlämnad uppgift hanteras av de myndigheter som begärt ut dem.

Värt att notera är att det i stort sett endast är vid krigsslutet, i samband med nedmonteringen av den Allmänna Säkerhetstjänsten, som rättssäkerhet och personlig integritet diskuteras internt inom polisiär och militär säkerhetstjänst. När beredskapslagarna upphört att gälla råder stor villrådighet inom den under krigstid upprättade övervakningsorganisationen om hur den fredstida verksamheten skall organiseras. Här för enskilda individer som statspolisintendent Georg Thulin fram argument, där demokratiaspekter och enskilda individers rättssäkerhet bryts mot behovet av en effektiv organisation för inre säkerhet. Men försvarandet av de demokratiska fri- och rättigheterna äger ingen centralitet. Snarare är det under denna period de bekymrade tongångarna som dominerar inom säkerhetstjänsterna, eftersom de upplever att de fråntagits alla möjligheter att upprätthålla den inre säkerheten. Så fort övervakning av ytterlighetspartier blir tillåten igen sommaren 1948 återupptar försvarsmakten den personalkontrollverksamhet som tog form under kriget.

Generella lärdomar

Samtidshistorisk forskning om Övervakningssverige har ambitionen att också producera generella kunskaper och insikter om hur konflikter mellan nationell säkerhet och den demokratiska rättsstatens principer om individuella fri- och rättigheter hanteras av politiker och tjänstemän i situationer då den nationella säkerheten är hotad. Huvudidén är att historiska studier kan lära oss att identifiera situationer och omständigheter under vilka demokratiska värden systematiskt nedprioriteras till förmån för säkerhetsvärden. När likartade omständigheter uppträder i framtiden står vi bättre rustade att göra upplysta avvägningar mellan kraven på säkerhet och demokrati. Detta torde vara av gemensamt intresse för alla som räknar sig till den demokratiska rättsstatens försvarare.

Diskussioner om säkerhetstjänsternas verksamhet handlar om de inbyggda motsättningar som oupphörligen avkräver ansvariga politiker och tjänstemän avvägningar och rimlighetsbedömningar. Den demokratiska statens övervakning av sina egna medborgare skall vara offentligt sanktionerad, men inte offentlig. Försvaret av den inre säkerheten skall vara underställd demokratisk kontroll, men samtidigt skyddad från insyn. Säkerhetstjänsternas verksamhet skall vara hemlig men samtidigt lagligt reglerad.

Beträffande vilken balans som bör råda mellan försvaret av inre säkerhet och den demokratiska rättsstatens principer har vi inte lärt något nytt av den historia som berättas i denna bok. Detta har heller inte varit huvudsyftet med vår studie, ej heller att fälla normativa omdömen över de politiker, poliser och militärer som fattade viktiga beslut i övervakningsfrågor under inledningen av kalla kriget.

Vi har i inledningen av boken argumenterat för att centrala aktörers hotbilder och verklighetsuppfattningar är av helt avgörande betydelse för utfallet av avvägningarna mellan säkerhet och demokrati. Vi tycker att vi under arbetets gång har fått stöd för detta antagande. Hotuppfattningarna avgör hur långt beslutsfattare är beredda att gå för att värna nationell säkerhet på bekostnad av medborgarnas personliga frihet, integritet och rättssäkerhet.

Om hotbilder är så betydelsefulla för agerandet krävs att de inte bara är rimliga, det vill säga står i proportion till de faktiska hoten, utan att de ständigt utmanas. Statlig övervakning av egna medborgare som har till syfte att förebygga brott mot rikets säkerhet måste organiseras på ett sätt så att denna ständiga utmaning kommer till stånd och integreras i den fortlöpande verksamheten.

När det gäller den nutida och framtida utformningen av svensk säkerhetstjänst vill vi särskilt lyfta fram två allmänna principer som båda i praktiken innebär en mer regelbunden och utökad insyn i säkerhetstjänsternas verksamhet. Den första allmänna principen är att undvika en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation som den ägde rum under och efter andra världskriget. Slutna organisationer med så låg omsättning på personal som de svenska säkerhetstjänsternas under 1950-talet är i längden inte till gagn för skyddet av nationell säkerhet eller skyddet av demokratiska värden. En verksamhet som i grunden vägleds av utdaterade verklighetsuppfattningar som härrör från ett formativt krismoment i organisationens historia riskerar att utvecklas till ett nationellt säkerhetsproblem i sig. Folkvalda politiker måste därför försäkra sig om att omsättningen av personal inom de militära och polisiära säkerhetstjänsterna är så hög som möjligt samtidigt som man bibehåller en hög och bred kompetens inom organisationerna. En rimlig och nödvändig kontinuerlig uppdatering av de inre säkerhetshoten förutsätter dels att det är högt i tak inom organisationerna, dels att det finns någon form av ständig dialog mellan säkerhetstjänstens företrädare och folkvalda representanter. Det är viktigt att understryka att all offentlig makt, således även säkerhetstjänsternas befogenheter att övervaka medborgarna, utgår från folket.

Denna första allmänna princip har lyckligtvis till viss del redan inympats i de svenska säkerhetstjänsterna. De utredningar som genomfördes efter IB:s avslöjande (1974) pekade på problemen med den låga personalomsättningen och den brist på spetskompetens som följer i dess spår. Man inrättade Försvarets underrättelsenämnd, FUN, som ett försök att skapa större demokratisk kontroll av och insyn i verksamheten.

Den andra allmänna principen är att aldrig använda annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter. All lagstiftning och alla åtgärder som innebär ett avsteg från skyddet av individuella fri- och rättigheter bör således ha ett bäst föredatum. Varje litet harmlöst oskyldigt steg bort från den demokratiska rättsstatens inbyggda skydd av fri- och rättigheter riskerar i förlängningen att leda till ett betydande avsteg från dessa principer. Alla typer av ökade befogenheter till exempelvis telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning bör därför vara tillfälliga och bli föremål för omprövning vid regelbundet återkommande tillfällen. En sådan ordning sänder signaler om vilka huvudprinciper som gäller för den demokratiska rättsstaten och utgör samtidigt en viktig form av självreglering. I krissituationer torde medborgarna ha lättare att acceptera inskränkningar av sina fri- och rättigheter om de vet att de är av tillfällig natur.