KAPITEL 8

DEN FÖRARGLIGA BAKSIDAN AV MYNTET – ELLER INGEN ÄR VISST HELT PERFEKT

STYRKOR VS. SVAGHETER – DET SOM ÄR SÅ JOBBIGT ATT PRATA OM

Som titeln på den här boken möjligtvis antyder finns det individer omkring oss som vi under mindre gynnsamma omständigheter kanske, ehm, har vissa utmaningar att förstå oss på. Andra begriper vi oss över huvud taget inte på, oavsett hur situationen ser ut. Och de svåraste att möta är de som inte är som vi själva, eftersom de ju uppenbarligen beter sig på ett felaktigt sätt.

Skillnaderna börjar bli tydliga

Jag gissar att du redan nu kan se skillnaderna mellan de olika färgerna i grova drag. Skissen ovan visar ett exempel på hur de skiljer sig åt. Vissa är sakorienterade och andra är relationsorienterade. Medan ett par av dem är snabba att agera är två andra eftertänksamma. Och detta är inte sällan upphovet till vardagliga missförstånd i stort och smått. Jag återkommer till dessa saker på sidan 215, men redan nu vill jag passa på att nyansera bilden av de olika grundbeteenden som varje färg representerar.

Jag säger inte att du, som min ögonöppnare Sture i början av boken, skulle kalla folk för idioter, men i ärlighetens namn har vi alla då och då stått oförstående inför kommentarer vi mött, och beteenden som ligger diametralt ifrån de vi själva skulle välja.

Utgångspunkten i ett sådant resonemang är att jag alltid har rätt, men det innebär ju att den andre i sådana fall per automatik måste ha fel. En knepig fråga. Någon vis person har sagt att bara för att du har rätt behöver inte jag ha fel. Och vissas fel och brister är vi faktiskt särskilt uppmärksamma på. Barnpsykologer brukar hävda att det vi upprörs mest av i våra barns personligheter är de saker vi känner i oss själva – men önskar inte fanns där. Och vem bestämmer förresten vad som är rätt och fel?

Dags för en riktig klyscha

Ingen är perfekt. Se där, en riktig floskel. Men visst, det är ont om riktigt perfekta människor, sådana där som inte har några fel eller brister alls. I min ungdom letade jag efter en förebild som skulle bli min mentor i livet – den där personen, mannen eller kvinnan, som helt saknade brister – men jag hittade honom aldrig. Jag har fortfarande inte sett röken av honom. Och det är väl så det är. Vi får leva med våra brister och göra det bästa av situationen.

Å andra sidan – är det verkligen fel och brister vi talar om varje gång vi tycker att någon är en idiot? Eller handlar det bara om att vi helt enkelt inte begriper oss på vederbörande? En egenskap som kan vara bra att ha i vissa lägen, kan vara rent olämplig i andra. Jag vill påminna om att kommunikation oftast sker på mottagarens villkor. Det människor uppfattar av mig, det uppfattar de. Oavsett vad jag egentligen menade.

Ett bra sätt är att titta på vad motsatserna skulle säga om det ena eller det andra beteendet. Kan vi locka ur dem sanningen, då är vi något bra på spåren. Som alltid är det självinsikt det handlar om. Det som i vissa fall är en utmärkt egenskap kan, driven till sin spets, bli en belastning, oavsett vilken egenskap det än är. Och här kan modellen ovan vara till hjälp.

Snabbgenomgång av grundbeteendena

De röda personerna är snabba och tar gärna befälet när det behövs. De får saker och ting att hända. Men när de tar i för mycket blir de kontrollerande, bossiga och ibland hopplösa att ha att göra med. Och de trampar oavbrutet folk på tårna.

Gula personer kan vara underhållande, lättsamma och lyfta stämningen i vilket sällskap som helst. Men när de ges obegränsat utrymme kommer de att ta allt syre i rummet, de släpper inte in någon i samtalet och deras historier kommer mindre och mindre att påminna om verkligheten.

De vänliga gröna är lätta att umgås med eftersom de är så smidiga och behagliga. Tyvärr kan de bli alltför spolformade och otydliga också. Någon som aldrig tar ställning i några frågor blir till slut hopplös att hantera. Man vet inte var man har dem. Obeslutsamheten dödar omgivningens energi.

De analytiska blå är lugna, sansade och tänker efter före. Deras förmåga att hålla huvudet kallt är tveklöst en avundsvärd egenskap hos alla som inte klarar det. Men deras kritiska tänkande kan lätt övergå till misstänksamhet och ifrågasättande av allt i sin omgivning. Allt blir nattsvart.

Här följer ett avsnitt där man på andra språk än svenska skulle kunna tala om svagheterna med vissa beteenden. Detta är av naturliga skäl ett känsligt område och kan lätt missförstås. När jag coachar enskilda individer brukar det köra ihop sig någonstans här. Så när du läser vidare – var medveten om att mycket ligger i betraktarens öga. Vem har rätt och vem har fel? De beteenden jag talar om är saker som omgivningen uppfattar, även om intentionen från den som just gjort bort sig kanske var en helt annan.

Det enda jag helt säkert vet med anledning av de olika färgerna, är att olika färger hanterar frågan på olika vis. De röda och de gula tenderar att blåsa upp sina styrkor och anser inte att de har några svagheter. De har kraftfulla egon och en stor del av deras framgång kan förmodligen tillskrivas att de inte fastnar i fel och brister, utan istället spanar efter möjligheter och goda nyheter. Det säger sig självt att detta inte håller över tid.

Omvänt brukar gröna och blå personer istället överdriva sina svagheter, och i vissa fall rent av att bortse från sina styrkor. Konsekvensen är uppenbar. När man ger positiv feedback till en grön eller blå person visar de sig ibland immuna mot den, och byter ämne till något som gått rejält fel. Detta är givetvis ytterst improduktivt.

Nåväl – ska vi sätta igång?

DETTA ÄR VAD ANDRA KAN UPPLEVA RÖDA PERSONER SOM

Om du frågar andra människor om röda personer kommer du kanske att få en annan bild än den röda ger av sig själv. Vilken överraskning! Mina egna privata studier visar att de röda är omgivna av fler idioter än vi andra. Många människor kommer att hålla med om det du hittills läst om röda personer, men jag har även fått andra kommentarer. Oftast uttrycker man detta när den röda inte är i rummet, eftersom man är rädd för hans hetsiga temperament. Man har hört honom säga att han vill höra sanningar. Säg vad du tycker, har han ju tutat i oss under alla år. Men när vi väl gör det så hamnar vi mitt i en hetlevrad diskussion om vad som är sant eller inte. Detta gör att det du nu kommer att läsa ofta är fullkomliga nyheter för många röda. De har aldrig hört det förut. Ingen har nämligen orkat driva saken ända in i mål. Det tar för mycket energi.

Egentligen är det logiskt. För vissa kommer att säga att röda personer är just stridslystna, arroganta och egoistiska. De uppfattas även som orubbliga, otåliga och befallande. Inte nog med det, några skulle till och med säga att de är självsvåldiga, kontrollerande och aggressiva.

Jag ställer mig inte alls bakom det, men jag har till och med hört folk prata om rött beteende som omänskliga Hitlerprofiler. Plötsligt är bilden inte lika smickrande. Den födde ledaren visar sig från sin sämre sida.

Låt mig först säga detta: ingenting av det ovanstående oroar nödvändigtvis den röda personen nämnvärt eftersom han är mer sakorienterad än relationsorienterad. Dessutom har alla andra fel. Men låt oss ändå för sakens skull titta på vad omgivningen säger.

Måste allting ta så förbannat lång tid? Kan du snabba på lite?

Tja, vad ska man säga? En person beredd att kliva utanför vilket regelverk som helst för att ta sig framåt kan väl inte kallas mycket annat än otålig. När den vanliga tjänstevägen tar för lång tid kliver en röd person förbi ett par beslutsnivåer och letar raskt rätt på den som verkligen bestämmer.

Det första exemplet jag kommer på är trafiken i vår vackra huvudstad. Visserligen har många stockholmare lite mer bråttom än rikssnittet när de väl sitter bakom ratten – det lär finnas statistik på detta. Men när vi pratar rött beteende vill jag berätta om en kollega jag hade för ett antal år sedan. Björn och jag använde bilen som huvudsakligt fortskaffningsmedel, även innanför tullarna. Det tog helt enkelt för lång tid att åka kommunalt. Björn var utan körkort omkring sju tolftedelar av året, och orsaken gick definitivt att spåra i hans något liberala förhållningssätt till det här med hastighetsgränser.

Han bodde långt utanför stan, och resan på cirka tre mil in till city där vi hade vårt kontor avverkades en bra morgon på omkring fyrtio minuter. Detta var en bra morgon, det kunde likaväl ta en och en halv timme.

Björn kände mycket sällan för att anpassa sig till den övriga trafiken. Han menade att det inte fanns någon väsentlig anledning för honom att följa varenda trafikregel. Det där man kan läsa på skyltar här och där – sjuttio, nittio och så vidare – det var mest rekommendationer. Det gällde inte honom. De var ju till för dem som inte kan köra bil!

Vid ett tillfälle satt vi några kollegor över en kopp kaffe på kontoret och diskuterade den faktiskt ganska allvarliga trafiksituationen. Det verkade som om Stockholm höll på att drabbas av någon slags trafikinfarkt. Björn förstod ingenting. Han kände inte av problemet på samma sätt som vi andra. Tvärt om tyckte han att trafiken flöt på hyfsat. När vi intervjuade honom lite närmare visade det sig att han alltid körde i kollektivkörfältet. Hela vägen. I säkert två mil. Det gick ju så mycket fortare. Björn förfäktade till och med tanken att det var okej, man kunde faktiskt abonnera på bussfilen. Det var nämligen vad han gjorde och det kostade honom ungefär tolvhundra kronor i månaden.

Polisen stoppade honom ungefär var fjärde vecka, men det var det värt. Tänk så mycket tid han sparade! Summan det kostade var alltså böterna han fick. Han ansåg att det var en bra deal.

Den här historien belyser ganska tydligt hur ett rött beteende fungerar. De vet lika väl som andra att det är fel att bryta mot reglerna, men eftersom det går fortare på det viset gör de det i alla fall. Röda personer är notoriska regelbrytare. Återigen vill jag påminna om deras intentioner – att få jobbet gjort.

Röda personer har inga problem med att ta en eller annan genväg, så länge det handlar om att få jobbet gjort. Och med en så pass generös hållning till regelverk och bestämmelser kommer man faktiskt fram snabbare. Jag skulle till och med säga att en röd person ofta är så snabb att om ett fel uppstår hinner han göra om jobbet en gång till. Samtidigt vet vi andra aldrig riktigt vad som kommer att hända.

Jag skriker inte! JAG ÄR INTE ARG! AAARRRGHHHH!

Eftersom det röda sättet att kommunicera är så rakt på sak och så direkt, uppfattar många dem som aggressiva. Egentligen är det logiskt, men samtidigt varierar denna uppfattning beroende på vem som blir utsatt för den rödas kraftfulla ståndpunkter. I Sverige är det inte lika accepterat att uppträda på ett konfrontativt sätt som till exempel i Tyskland eller Frankrike. Jag säger inte att det bråkas mer i dessa länder, men man har ett delvis annorlunda sätt att se på konflikter.

Tänk själv. En vanligt förekommande floskel som grasserar på många arbetsplatser är att vi ska ha högt i tak. Vad menas då med att ha högt i tak? Det är lätt att tolka det som att vi ska vara ärliga mot varandra, att vi ska säga vad vi tycker, eller hur? Vi vill verkligen ha en öppen och rak dialog. Nå, detta är ju utmärkt, öppen kommunikation om det som är viktigt att kommunicera kring är nödvändigt för att uppnå effektivitet inom en organisation. Jag tror att du ser rimligheten i detta.

Så vilka är det som naturligt klarar av att verkligen leverera en rak kommunikation? Eller att ta emot den utan att bli sura? Svar: ingen. I princip.

Utom röda personer förstås. För dem är detta en ickefråga. Varför pratar vi ens om att ha högt i tak? Det är väl klart att man säger vad man tycker? För många andra kan detta upplevas som påfrestande, att ständigt få sanningen upptryckt i ansiktet kan vara tungt om man har svårt att ta den.

Märk väl att jag inte värderar vad som är rätt eller fel – jag konstaterar bara att vi är olika.

Så varför uppfattar vi ibland det röda beteendet som hotande och stridslystet? Kan det vara att de inte ger sig i första taget? Att de gärna argumenterar och debatterar även små frågor om de är viktiga för den röda? Att de utan vidare kan höja rösten, spänna ögonen i folk, slå näven i bordet om det passar dem? Att de vissa gånger faktiskt uttrycker sig relativt plumpt?

Tänk dig själv följande scenario:

Du sitter med ett arbete framför dig som du har ägnat ett antal dagar, kanske veckor, åt. Du är själv tveksam – har du lyckats med uppdraget? Blev det så bra som du önskade? Ska du våga visa upp detta för beställaren som det är, eller borde du be om lite feedback från någon som du vet ger ett ärligt svar?

Sagt och gjort. Här kommer en röd person förbisläntrande, och du tar chansen. Du är helt på det klara med att den här kollegan – äkta maken, kompisen, kusinen, grannen – kommer att vara ärlig. Du bjuder in honom och ber om en ärlig uppfattning. Du visar det du utfört med viss stolthet i rösten, du går igenom din process steg för steg. Utan att märka det blir den röda personen otålig, eftersom vederbörande redan har bestämt sig för svaret och dessutom börjat tröttna på att du pratar så länge.

Med en handrörelse som effektivt tystar dig, säger den röda personen: Det ser inte bra ut. Jag gillar inte alls det där du har gjort här borta. Faktum är att det ser skitdåligt ut. Det förvånar mig att du inte kunnat bättre än så här. Jag tycker att du ska göra om alltihop från början till slut.

Sen går han utan att tänka mer på saken. Kvar sitter du med en obestämd känsla av total undergång som nu effektivt sprider sig i ditt medvetande och förlamar all form av kreativitet de närmaste veckorna. Och det alldeles oavsett vilken färg du själv har.

Överdrivet? Kan detta inte hända i verkligheten? Om du nu tänker att så elaka människor finns inte har du aldrig träffat på en äkta röd person. Eller så har de röda du mött faktiskt lärt sig att vara oärliga.

Tänk efter. Vad är avsikten med att göra ner en person så fullständigt? Vad var den rödas intentioner? Det var att leverera exakt det du bad om. Du bad faktiskt om en ärlig uppfattning!

Säg precis vad du tycker, sa du. Det kan inte uteslutas att du la till: Jag kommer inte att bli arg/ledsen/besviken/självmordsbenägen. Var beredd, tänker en röd person, för här kommer det. Genom att be om en ärlig uppfattning har du skjutit dig själv i sank. Just du kommer säkert att resa dig, men alla andra? Hur blir det med dem?

Som konsult har jag otaliga gånger fått förklara för människor att när en röd person tar i från tårna i en fråga han finner viktig, en fråga där han inte tänker ge sig – ja, då kommer det att storma ganska friskt. Är du rädd för konflikter har du inget i den situationen att göra. Den röda har inga problem med konflikter. Röda personer skapar kanske inte medvetet konflikter. Jag tror egentligen inte att någon tycker om att bråka. Men ett uppfriskande gräl då och då är ju aldrig fel, eller hur? Det är ju bara ett annat sätt att kommunicera.

Det värsta du kan göra när du hamnar i en konflikt med en röd person är att backa undan. En sådan taktik kan ge dig allvarliga problem.

Vad håller ni på med där borta? Jag ser nog vad ni (inte) gör!

Vad är egentligen kontrollbehov? Förenklat kan man säga att kontrollbehov är ett fenomen där en individ har behov av att ha kontroll och bestämma över en situation, där antingen grupper eller enskilda individer förekommer. De som har kontrollbehov mår oftast väldigt dåligt av att själva behöva anpassa sig till en grupp/situation och hittar gärna på olika strategier för att undvika detta. Ett vanligt beteende är att aldrig vara tyst i ett samtal och att avbryta andra personer till förmån för sina egna åsikter, för att på så vis behålla kontrollen över samtalet.

Röda personer kan nog uppfattas som väldigt kontrollerande, och det handlar just om att kontrollera människorna i omgivningen, snarare än alla detaljer. Detaljkontroll är ingenting vi kan beskylla röda personer för. Men det kan vara viktigt för en röd att uppleva sig ha kontroll över vad människor gör, hur de tänker agera i vissa specifika frågor.

Varför är detta viktigt? Generellt handlar det om att den röda vet svaret på allt, även frågor som ingen har ställt. Kom ihåg Elisabeth som visste att bolaget X tjänade 600 miljoner i veckan. Vad vi pratar om här är en känsla av att faktiskt veta lite mer än andra. Och eftersom den röda upplever sig ha svaret på allt måste alla andra bevakas så att de går i precis rätt riktning. Fördelen för en röd person är att denne får precis som han vill. Nackdelen är uppenbar: att andra människor känner sig kontrollerade. Vissa tycker att det är skönt att någon annan tar besluten och håller i pekpinnen: andra blir begränsade och vill därifrån.

För ganska många år sedan arbetade jag med ett företag där en mellanchef var ganska röd. (Hon var även lite blå – se avsnittet om det blå beteendet.) Effekten när hon delegerade uppgifter till sina medarbetare blev faktiskt lite lustig. Hon hade vanligtvis inga problem med att lämna ifrån sig saker, hon var duktig på att även delegera roliga uppgifter, något många chefer kan ha svårigheter med. Men eftersom hon var röd var hon väldigt snabb i tanke och handling. Det innebar konkret att hon avvaktade en viss tid efter att hon delegerat en viss uppgift – hade ingenting hänt då gick hon helt enkelt och utförde uppgiften själv. När sedan medarbetaren ifråga väl kom dit på sin lista över saker som skulle utföras upptäckte denna allt som oftast att jobbet redan var gjort. OBS: deadline hade inte inträffat ännu.

Eftersom den här mellanchefen var röd-blå blev det förstås mycket bättre utfört, det där som medarbetaren inte lyckades komma till skott med. Rött blir snabbt, blått blir hög kvalitet på genomförandet. Dessvärre lät inte kritiken av medarbetarens saktfärdighet vänta på sig, eftersom den blå delen av denna chef var noga med detaljerna, och den röda delen mer än gärna gav kritik, upplevdes hon som ganska hård. Vilket tar oss vidare till nästa avsnitt.

Jag skulle visst bry mig om dig. Om du bara vore lite mer intressant.

Har du någon gång mött en person helt utan känslor? Nej, jag tänkte väl det. Återigen – röda personer är inte typiska relationsmänniskor. Inget fel i det, så länge den man kommunicerar med har samma fokus. Men talar en röd person med en utpräglad relationsmänniska, till exempel en gul eller grön person, kan han uppfattas som väldigt känslokall eller okänslig.

Låt mig belysa det med ett självupplevt exempel.

En före detta kollega som jag själv alltid uppskattat oerhört mycket (lägg märke till att jag börjar med det positiva, allt för att inte någon felaktigt ska få för sig att jag ogillar personen i exemplet – mycket svenskt) och som jag har stor respekt för som yrkesman men även som god vän. Okej, det är den famöse Björn igen.

För några år sedan hade vi haft en tuff period i företaget. Hösten hade varit tung och slitsam: långa dagar, sena kvällar och inte sällan helgarbete. Vi hade slitit på oss själva, vi hade slitit på varandra, och vi hade slitit på våra respektive familjer. De flesta i firman var slutkörda. Vi hade verkligen gjort oss förtjänta av ett lugnt och stärkande jullov.

Vi befann oss på en japansk restaurang, vi hade tagit av oss skorna och satt på kuddar med var sitt glas saké i handen. På svenskt vis tittade vi i menyerna samtidigt som vi höll ett öga på vad alla andra tänkte beställa. De flesta av oss ville ju givetvis inte beställa något som ingen annan tog.

Utom Björn. Han ögnade snabbt igenom menyn, talade högljutt om vad han hade tänkt sig. Nu var han klar och tröttnade snabbt på oss andra som inte kunde bestämma oss. För att ha något att göra satte han igång att konversera. Vid den här tidpunkten hade min dotter just bytt skola, och Björn var nyfiken.

Hur var det med det där skolbytet? Hur går det för lilltjejen?

Glatt överraskad av omtanken om min dotter satte jag igång att berätta. Efter ca tjugo sekunder noterade jag att Björns blick började flacka. Han såg sig omkring i restaurangen med en min jag tolkade som varför berättar han det här för mig?

Han tittade på mig med ett leende och sa: Du känner mig. Du vet hur jag fungerar. Jag vill faktiskt inte prata mer om det där! Och snabbt var han inne på något helt annat.

I vanliga fall kan man ju tänka sig att jag borde blivit lite stött, kanske till och med förolämpad. Hur kan någon vara så okänslig att han avbryter en person på det viset? Speciellt när den andre pratar om något han faktiskt själv bett att få höra?

Innebär detta att Björn är känslokall, att han struntar i andra människor? Inte det minsta. Vad det innebär är att han bryr sig lika mycket som någon annan, men när han förstått att det var bra med min dotter förlorade han helt enkelt intresset. I sedvanlig ordning meddelade han att kommunikationskanalen var stängd. Istället för att sitta där och nicka och humma och låtsas vara intresserad av en massa mer eller mindre meningsfulla detaljer sa han precis hur han kände.

Kom ihåg att vi talar om tolkningar här. Intentionen bakom ett visst beteende är en sak, hur vi som mottagare uppfattar det är något annat. Själv kunde jag bara skratta åt alltihop, eftersom jag känner Björn väldigt väl. Jag vet att han aldrig skulle drömma om att medvetet såra någon. Att han trampar folk på tårna då och då är inte hans avsikt – det bara blir så. Tvärtom är han en av de varmaste och mest generösa människor jag mött. Det är bara det att man måste känna honom för att förstå det.

Vad hade varit rätt svar på frågan om hur det gick med skolbytet, tror du?

Bra.

Det hade räckt.

Ensam är stark, och jag är starkast av er alla

Ordet egoistisk kommer från latinets ego, vilket betyder jaget. Mitt jag är alltså mitt ego. Språkligt har vi därmed valt att sätta något slags likhetstecken mellan personer med starka egon och att vara självisk. Givetvis finns det en massa människor i vår omvärld som är själviska och egoistiska. Det fullkomligt kryllar av dem där ute. Innan jag går vidare vill jag att du kommer ihåg att vi talar om upplevda beteenden och inte om faktiska egenskaper. Omgivningens problem med rött beteende är uppenbart – det handlar om starka personligheter som vet vad de vill och som gärna tar strid för det de tror på.

Om vi tittar på hur en röd person kommunicerar förstår vi även varför många uppfattar honom som egoistisk.

• Jag tycker att vi ska gå på det här förslaget.
• Jag vill ha det där uppdraget.
• Det här är vad jag anser om saken.
• Jag har en bra idé.
• Ska vi göra det på mitt sätt eller på fel sätt?

Addera en skarp blick, ett mycket distinkt kroppsspråk och du ser någon som tänker få det som han vill. Han kommer att kämpa för sina intressen. Han kommer att berätta för alla som vill höra att han kan det här. Men det som kan störa, inte minst gröna personer, är att röda personer pratar i jagform. Deras medvetande är upptaget av jag-budskapet. De delar detta i princip rakt av med de gula, som också har starka egon.

Men vi har lärt oss att ta hand om varandra, vi vet att ensam inte är stark, att vi behöver varandra för att överleva. Samarbete är modellen, och jag har själv predikat det i över två decennier. Därför tycker vi att det är egoistiskt när röda bara pratar utifrån sig själva. De skaffar sig egna fördelar innan de hjälper andra. De trampar gärna på andra om de ser en möjlighet för egen del. De gör det kanske inte medvetet, men effekten blir densamma.

Detta gör att röda personer ofta vinner diskussioner. De ser det som en naturlig del i ett samtal. De vet alltid bäst och de tänker tala om att alla andra har fel. Det passar deras ego att bete sig så. Konsekvensen är att de förlorar vänner, att folk tycker illa om dem, att de blir avskurna från information eftersom ingen vill ha dem med i gruppen. När de märker detta kan de mycket väl idiotförklara alla andra.

Jag var på en middag för ett par år sedan där vi satt sex personer runt bordet. En man, grön-blå, berättade under vissa våndor att han inte mådde så bra. Han tyckte inte att han kunde leva upp till det ansvar hans företag lagt på honom. Han var pressad av sitt betungande arbete och han hade svårt att sova på nätterna. Det stressade honom ytterligare, eftersom han visste att om han inte fick tillbaka sin nattsömn skulle det bli ännu svårare att prestera på arbetet. Hans hustru satt intill och försökte dölja sina blanka ögon. Situationen var verkligen inte bekväm för någon i rummet. Runt bordet kom idel uppmuntrande kommentarer, försiktiga frågor om hur han trodde han skulle kunna vända den besvärliga situationen. Vi uttryckte alla så stödjande saker vi kunde komma på.

Den enda röda mannen runt bordet fick till slut nog och skällde mer eller mindre ut den pressade och stressade stackaren.

Den rödas analys var solklar: Jag tycker att du klagar för mycket. Du tjänar ju pengar. Jag har aldrig varit sjuk och jag tycker att folk i allmänhet känner efter för mycket och jag skulle aldrig hamna i det läget och jag tycker faktiskt att du borde skärpa till dig.

Det var den middagen, det. Stämningen lyfte givetvis inte mer den kvällen.

Låt oss vara ärliga – det är röda personer som huvudsakligen är omgivna av idioter.

DETTA ÄR VAD ANDRA KAN UPPLEVA GULA PERSONER SOM

Roliga, underhållande och nästan gudomligt positiva. Absolut. Återigen – detta är egna tolkningar. Om du frågar andra människor om gula personer kommer du kanske att få en delvis annan bild. Många kommer att hålla med om det du läst hittills, men du kommer även att få andra kommentarer. Roligast av allt är att fråga väldigt blå personer.

De kommer att säga att gula personer är själviska, ytliga och alltför självsäkra. Någon kommer tycka att de pratar för mycket och att de lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan vara okoncentrerade och slarviga. Plötsligt är bilden inte lika smickrande.

När den gula personen hör de här sakerna från någon annan kan en av två saker hända. Antingen blir han djupt bedrövad och genuint sårad, eller så sätter han igång en våldsam argumentation. Det beror lite grann på. Det festliga är att det över tid trots allt inte plågar den gula så värst mycket. Dels är han ju en dålig lyssnare, och dels har han vad vissa psykologer skulle kalla ett selektivt minne. Han glömmer helt enkelt bort de jobbiga bitarna och med sin positiva grundsyn får han lätt för sig att han inte har några fel och brister.

Låt oss titta på vad de gula sliter med utan att alltid veta om det.

Hallå, allihop? Nu ska ni få höra vad JAG har varit med om!
Det vill ni, va?

I inledningen av det här kapitlet påpekade jag att gula individer är mycket goda kommunikatörer. Det tänker jag upprepa nu:

Gula personer är mycket goda kommunikatörer. Med betoning på mycket. Ingen av de övriga färgerna är i närheten av det gula beteendets lätthet att finna orden, att uttrycka sig, att berätta en historia. Det kommer så lätt, så enkelt, så smidigt att man faktiskt måste bli lite imponerad. Det är allmänt känt att de flesta människor inte tycker om att prata inför andra människor. De får hjärtklappning och svettiga handflator och är livrädda för att göra bort sig. Detta är en svaghet de gula inte skulle känna igen sig i. Att göra bort sig finns inte med i kalkylen, och skulle något så osannolikt inträffa kan man alltid skämta bort det med ännu en underhållande anekdot.

Det kan dock bli för mycket av det goda. Alldeles oavsett vad du är bra på finns det en gräns då det är dags att ge sig. Gula personer, särskilt de utan självinsikt, har ingen sådan gräns. Det skulle inte falla dem in att hejda sig, har de något att säga ska det fram. Att sedan ingen annan tycker att det är viktigt hör liksom inte hit.

En gul person gör som de flesta andra – han gör det han är bra på. Och han är bra på att prata. Det finns otaliga exempel på gula personer som tar allt tillgängligt syre i ett samtal. Addera sedan en rejäl dos dåligt lyssnande, så uppstår en intressant (läs: ensidig) kommunikation.

Många blir enormt provocerade av detta outsinliga ordflöde. Det uppfattas inte sällan som obeskrivligt egocentrerat att aldrig kunna vara tyst. Uttrycken snackpåse, ordbajsare och välsmort munläder är sannolikt alla myntade med gula personer i åtanke.

Otaliga gånger har jag varit med om följande exempel. Runt ett styrelsebord sitter ett antal personer. Högsta hönset i rummet uttalar en uppfattning, det kan handla om vad som helst. När ordet går laget runt förstärker alla gula i rummet uttalandet genom att upprepa exakt samma sak, möjligen med sina egna ord. (Till alla kvinnor vill jag säga att jag är medveten om att det är ett mer manligt beteende än kvinnligt.) Varför gör de på det viset? Tja, dels är det viktigt att signalera att man är överens, dels kan de ju alla säga det så mycket bättre. Jag satt med en ledningsgrupp för att studera gruppdynamik för några år sedan. Vid det här tillfället hade jag precis fått en ny mobiltelefon med en skojig funktion: ett stoppur. Med hjälp av den kunde jag logga vilka som pratade i gruppen, och hur mycket.

Intressanta fakta staplades på varandra. I rummet satt en VD och hans sju närmaste medarbetare. Den riktigt gula av dem, försäljningschefen Peter, hade en punkt av nitton på agendan. Ta en ordentlig titt på relationstalet 1/19. Det motsvarar omkring 5,3 procent av agendan.

Mötet inleddes av VD, men ganska snart utkristalliserades ett tydligt mönster. Peter pratade 69 procent av tiden. Jo. Det är faktiskt sant. 31 procent gick till de övriga sju, inklusive VD:n själv.

Om du är gul har du kanske hastat vidare i texten, eftersom du eventuellt känner igen dig och tycker att detta var ett mycket dåligt exempel. Alla ni andra undrar nu hur detta är möjligt. Det är möjligt, eftersom gula utan problem levererar åsikter, synpunkter och goda råd alldeles oavsett om han vet någonting om ämnet. En gul person har ett generöst förhållningssätt till sin egen förmåga – när en tanke dyker upp i huvudet så öppnar han helt enkelt munnen.

Om röda säger man att tanke och handling är samma sak. Om gula skulle jag vilja lansera idén att tanke och prat hänger ihop. Det gula personer levererar är inte sällan helt obearbetat material som bara ramlar ut ur den stora luckan där fram. Visst kan det vara genomtänkt, men oftast är det inte det. Det som är ganska lurigt är att det nästan utan undantag låter väldigt bra. De gula kan det här med att lägga fram texten, så att det alltid låter fantastiskt. Är du ovan vid just den här personen kan du mycket väl ta allt som sägs för sanningar – ett allvarligt misstag.

Oftast är den gula både underhållande och inspirerande, och som tidigare sagts kan det inspirera andra till nya idéer. Men ska man komma in i ett samtal gäller det att vara observant på när den gula hämtar luft och snabbt sticka in en kommentar. Eller helt enkelt avsluta mötet.

Jag vet att det ser rörigt ut, men det finns ett system i kaoset!

En gul person skulle knappast erkänna att han är slarvig. Men han har inget naturligt sätt att hålla reda på saker och ting. Att till exempel arbeta strukturerat är tråkigt. Då måste man foga in sig i en mall, innanför ramar. Är det något gula skyr är det att känna sig styrda av fasta system.

Lösningen är att ha det mesta i huvudet, vilket inte är möjligt. Det går inte att komma ihåg allting. Ingen klarar av det. Så den gula glömmer, och omgivningen tycker han är slarvig. Missar tider, dubbelkollar inte saker innan leverans eftersom när han mentalt är klar med uppgiften går han inte tillbaka. Han går framåt. Hoppar på nästa uppgift. Pysslar med annat.

Detaljer. För att leverera ett jobb till exempel, behöver man kanske vara noggrann med detaljerna. Gula tycker inte om att ha koll på detaljerna. Jag skulle till och med våga mig på att säga att de inte är intresserade. De bryr sig inte så mycket om detaljerna. De målar med breda penseldrag.

Generellt sett är gula duktiga på att dra igång saker. De är ju påhittiga, och med sin kreativitet i bagaget startar de ofta upp projekt av olika slag. Men de är inte lika duktiga på att avsluta saker. Att avsluta någonting till hundra procent kräver en koncentration den gula sällan har. Han tröttnar och går vidare. Och vi andra tycker att han slarvar. Själv tycker han att det duger. Herregud, varför haka upp sig på småsaker? Det blev ju rätt så bra det här, trots allt! Att det hänger trådar från tröjan, eller att dokumentet är fullt med stavfel är inte lika viktigt som att hitta på nya saker.

Det här går igen på mängder av områden. Jag har ett par bekanta som är hopplösa med tider. De är alltid glada och pigga på att hitta på saker, men de är tidsoptimister. Det spelar liksom ingen roll vilken tid man föreslår, de kommer inte i tid. Klockan sju, halv åtta eller åtta. Det saknar betydelse. De är sena oavsett. Och när de pratar om det så prutar de ner den sena ankomsten från 45 minuter till en dryg kvart. Och efter ett tag tror de faktiskt på det själva. Det gör inget. Vi andra väntar så gärna, eftersom deras närvaro kommer att lyfta middagen.

Jag är verkligen bra på att ha många bollar i luften – helst alla samtidigt!

Vi behöver prata lite om den gulas oförmåga att hålla sig koncentrerad några längre stunder. Detta är nämligen ett problem, både för honom själv och för hans omgivning. Håll ögonen och öronen öppna. Visst, men det gör den gula personen redan. Han är ständigt beredd på nya intryck. Och här har vi baksidan av den otroliga öppenhet de gula har för nya saker, idéer och intryck. Det finns ju så mycket nytt!

Och eftersom nytt är ett synonymt begrepp med bra så är det allt bäst att det händer saker hela tiden, annars förlorar vår gula vän snabbt sitt fokus. Han orkar inte lyssna på hela berättelsen, bakgrunden och framförallt inte alla detaljer och fakta som kanske mycket väl är av relevant betydelse. Det är inte intressant för honom, och han kommer att förlora sin koncentration.

Vad gör han då? Enkelt. Något annat. Han skickar upp en ny boll. Problemet med bollarna är att han kanske klarar av att hålla dem i luften en tid, men han kan inte få ner dem i rätt box vid rätt tillfälle. Istället lämnar han rummet och bollarna dimper ner som fallfrukt i skallen på någon annan.

I ett möte kan han mycket väl börja leka med sin mobil, sin dator eller småprata med personen intill. Lågt till en början, i tron att ingen ser någonting. Det stämmer förstås inte, alla andra blir faktiskt ganska irriterade. Men om ingen säger något så kommer det bara att fortsätta. Här är gula personer ganska lika små barn. De är bra på att testa gränser. De fortsätter ända tills någon blir förbannad och säger ifrån på skarpen. Och givetvis blir den gula sårad. Han skulle ju bara ...

Att de snabbt blir uttråkade kan dock få betydligt större konsekvenser än ett lite störande uppträdande under möten. De är inte bra på vardagstriviala saker som administration och uppföljning. Som vanligt skulle de flesta gula personer förneka det jag just skrev. I deras egna ögon är de mästare även här. Men om vi tar det här med uppföljning så har vi ett allvarligt hot mot faktiskt genomförande av, låt säga ett projekt.

Nya projekt – toppen! Sätta samman en ny och dynamisk grupp full med intressanta människor – check! Dra igång alltihop och måla upp visioner och målbilder – skojar du? Redan hemma! Jobba som en galning till en början för att verkligen få upp farten? Jajamen. Men sen? Att följa upp vad som faktiskt händer eller inte händer i ett projekt är synnerligen plågsamt. Det är ju att vända blicken bakåt, det är trist och det kommer inte att bli av. Den gula kan inte behålla sin koncentration länge nog för att orka göra särskilt mycket uppföljning. Han intalar sig mycket hellre att man måste visa tillit till folk.

Ett kul exempel hände en gång när jag coachade säljare på en stor svensk TV-kanal. Jag satt med en kvinnlig säljare, en riktigt duktig tjej som gjorde stora affärer. Vi hade identifierat en del brister i hennes personlighetsprofil – efter att hon kämpat för att övertyga mig om att även dåliga saker faktiskt kan vara ganska bra – och skulle nu göra upp en plan för hur hon kunde gå vidare i sin personliga utveckling. Det höll på att falla på första punkten: När skulle hon börja?

Hon kunde inte börja samma dag för klockan var över tre på eftermiddagen. Och dagen efter det var full av möten. Det fick bli nästa vecka. Men då var hon ju bortrest. Kanske veckan efter det, hon fick se.

Hon höll på att förlora matchen innan hon ens hade börjat.

Jag! Jag!!! JAG!!!

Gula personer är inte nödvändigtvis mer själviska än andra, men de framstår alla gånger så. Och varför? Mycket av det handlar om hur dialogen förs. För att de i huvudsak talar om sig själva hela tiden. Och när andra människor inte är tillräckligt intressanta och spännande avbryter den gula dem och leder in ämnet på något betydligt mer intressant – inte sällan sig själv.

Jag minns en säljare jag stötte på under en konferens med ett läkemedelsbolag i början av seklet. Gustav uppvisade alla de mindre lyckade sidorna av det gula beteendet, och problemet var att han var fullkomligt ovetande om det. Han pratade mycket sällan om något annat än sig själv och saker han hade gjort, och han betedde sig som om det var han som ledde konferensen och inte jag. Jag har mina metoder att hantera sådana där gossar. Men det är ganska spännande att studera dem ett tag, innan jag sedan justerar deras uppträdande med några väl valda ord mellan fyra ögon i den första pausen.

Några exempel: Varje gång jag ställde en fråga till gruppen så svarade Gustav. Snabbt och rappt, och som ett gott tecken på ett starkt engagemang. Om det inte hade varit för det att han ganska ofta faktiskt pratade strunt. Han sa helt enkelt sådant som poppade upp i skallen. Givetvis kunde han inte hålla inne med vad han tänkte, utan allting ramlade ut. När jag med handen visade att jag ville höra vad Gustavs kollegor hade att säga lutade han sig in i mitt synfält och fortsatte prata.

När jag gick över till att rikta frågorna till specifika personer i rummet – att helt enkelt kalla dem vid namn – så svarade Gustav i alla fall. Ganska imponerande, eller? Han pratade en stund och sedan kunde han fråga Sven: Visst var det så du tänkte svara, Sven? Sven skakade oftast på huvudet. Varför fråga mig? Han var van. Och Gustav höll på så en hel förmiddag innan jag fick ordning på honom. Han fyllde i så snart det blev en lucka eller en sekunds tystnad.

Han släppte inte fram någon annan och allt han sa skulle tas för sanning. Han tog åttio procent av syret i rummet utan att ens fundera över vad de övriga nitton personerna kunde ha på hjärtat. Det lustiga var att alla i salen var medvetna om vad som pågick. Men ingen orkade bemöta Gustav. Man stirrade på mig med något desperat i blicken i hopp om att jag hade ett sätt att få tyst på honom.

Under lunchen uttryckte han vitt och brett, så att alla hörde det, att han tyckte att konferensen gick så väldigt bra. I själva verket avskydde majoriteten av gruppen blotta ljudet av hans röst. De stod knappt ut med honom.

Det där har jag aldrig hört – det hade jag kommit ihåg i sådana fall!

Är det någonting de gula är, så är det dåliga lyssnare. Riktigt usla till och med. Mången gul jag har mött har menat att de är mycket goda lyssnare – och förstås gett en lång rad underhållande exempel på detta obestridliga faktum – men att det egentligen skulle vara minnet det är fel på. De menar helt enkelt att de mycket väl tar in allt, men någonstans på vägen till hjärnans lagringshyllor tappas det helt enkelt... bort.

Nej, det handlar inte om minnet. Det handlar om att den gula ofta är så ointresserad av det andra säger, eftersom han skulle kunna säga det så mycket bättre. Han behåller inte sitt fokus, han börjar tänka på annat, börjar göra annat. Han vill inte lyssna – han vill prata.

De är också ganska barnsliga av sig på så vis att de helst gör saker som är roligt. Om en redovisning eller berättelse eller bara ett vanligt samtal är tråkigt så stänger de av öronen. Givetvis finns det bot – gå en kurs i underhållande retorik så kanske du kan behålla din gula väns, partners eller kollegas uppmärksamhet. Kan du lägga fram ditt budskap på ett lite roligare vis kommer han i alla fall att sitta kvar något längre. Retorik är ju inte konsten att prata, utan konsten att få andra att lyssna.

Om du har en god vän som du vid det här laget identifierat som gul så vet du precis vad jag pratar om. Mitt i en mening så öppnar han munnen och börjar prata om något helt annat. Dåligt minne? Nej, du var helt enkelt långtråkig. Men det är klart – addera dåligt minne till ekvationen och vi är riktigt illa ute.

Många verkligt framgångsrika människor i samhället är ofta bättre lyssnare än genomsnittet. De pratar inte lika gärna som de lyssnar. De vet redan vad de vet, och för att lära sig mer måste de helt enkelt hålla klaffen och höra vad andra säger. Det är ett sätt att ta in ny kunskap. Detta är någonting gula personer behöver förstå bättre om de inte ska uppfattas som fullständigt hopplösa. Eller helt stanna i sin personliga utveckling. De måste till exempel lyssna på det budskap jag har lagt fram inom det här sista området. Om de vägrar ta det till sig bara för att det är ett jobbigt och kanske tråkigt budskap kommer de aldrig att lära sig någonting.

DETTA ÄR VAD ANDRA KAN UPPLEVA GRÖNA PERSONER SOM

Så vad tycker andra människor – med andra färger – om gröna personer? Bilden är kluven. Förutom att de ju anses väldigt trevliga, vänliga och omhändertagande, så finns det definitivt synpunkter. En person som av konflikträdsla säger ja men menar nej – hur hanterar man en sådan? Hur vet jag om personen säger vad han egentligen tycker? Tänk om han bara håller med för att undvika en massa bråk?

Inte minst röda och gula personer har problem med vad jag kallar det tysta motståndet. Att tiga i stället för att tala ur skägget. Dock tenderar vissa gröna personer att säga sanningen – bakom ryggen på den det berör. Och därför kan den gröna personen av vissa ses som oärlig. Trots att intentionen bara är att undvika konflikter. Rent allmänt så förväntar sig gröna personer alltid det värsta och därför tenderar de att ligga lågt.

Sen har vi förändringsbenägenheten. Att förstå behovet av förändring, men ändå säga nej tack leder till att omgivningen ser den gröna som förändringsovillig, självbelåten, envis, oengagerad och likgiltig. Som vanligt pratar vi här om tolkningar från omvärlden. Och frågar vi röda personer om vad de anser om saken kommer det att regna tunga sanningar.

Tjurskallighet kommer aldrig att vara en dygd

Vad gör man med en person som aldrig ändrar uppfattning? Någonsin? Inte ens när fakta talar för att det är dags att ta en annan väg? När viljan att fortsätta på det inslagna spåret helt har tagit över?

Skillnaden mellan grönt och blått beteende – se nästa kapitel – är att när den blå väntar på mer fakta i målet så väntar den gröna på att det helt enkelt ska blåsa över. De vill nämligen inte ändra sig. De har bestämt sig för en viss sak och tänker inte falla till föga. Varför? För att de inte brukar göra så här.

Tänk själv: kanske har det tagit dig hela livet att bilda dig en viss uppfattning om det farliga kolesterolet i maten, om rymdfärder eller om Britney Spears. Nu kommer en kille och säger att vi ska byta ut vår tidigare uppfattning mot hans.

Kommer inte att hända. Det den gröna väntar på kan vara att den rätta känslan ska infinna sig. Om den inte gör det, tja ... de är ofta ganska tålmodiga.

Låt mig berätta om en ung man, nämligen sonen i en familj jag känner väl sedan många år. Den här killen är duktig i skolan, han är uppenbart skärpt och har fina betyg. Han är en uppskattad kamrat och har många kompisar. Han ställer upp för sina kompisar på ett ytterst lojalt sätt. Det skulle inte förvåna mig om han kommer att bli väldigt framgångsrik när han väl bestämmer sig för vad han ska göra i livet.

Till en början vill jag påpeka att när man talar om unga personer, i det här fallet en tonåring, ska man vara försiktig. Detta är inte en färdig personlighet eller karaktär. Unga personer har fortfarande saker att lära sig om livet i stort. Alla intryck är inte definitiva.

Så vad är problemet?

Den här unge mannen har sina egna idéer om vad som är rätt och fel. Och vilda hästar kan inte få honom att ändra sig. Det kan handla om någonting han hört av en kompis eller någonting han sett på teve eller någonting han snappat upp i skolan. När den här kunskapen eller idén, oavsett anledning, väl etablerat sig i hans medvetande går den inte att rubba.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket hans föräldrar pekar på fakta, hur tuffa de är när de lägger fram bevisen – han har sin uppfattning klar. Det spelar inte ens någon roll om de visar på faran med det ena eller det andra, han tycker i alla fall inte det spelar någon roll.

Tänk dig själv. Där visar du upp alla tillgängliga fakta, och killen säger att han förstår. Han håller med om att det låter logiskt. Andra skulle nog mycket väl kunna göra på det viset med gott resultat. Det är bara det att han ändå inte tänker ändra sin uppfattning. Vissa skulle kalla det tjurskalligt.

Vad beror det på? En mycket bra fråga. Det kan hänga ihop med varifrån han fick den första uppgiften. Om en kompis säger att man kan tjäna lika mycket på sophämtning som om man var nyutexaminerad läkare spelar det liksom ingen roll om det är sant eller inte. Om samma kompis menar att man inte alls kan åka dit för rattonykterhet om man kör moped efter att ha druckit tre starköl så blir detta en sanning, även om vi med fakta i handen vet att detta inte stämmer.

Får den här killen reda på att han kommer att få ett kanonjobb bara han pluggar matte lite hårdare blir det sant. Kommer uppgiften från bästa kompisen måste det helt enkelt vara sant. Om den gröna personen har stort eller mycket stort förtroende för en viss individ kommer den individens ord att bli lag. Det är därför lätt att utnyttja gröna personer, eftersom de kan vara lite naiva och godtrogna. Och tyvärr missbrukar somliga detta faktum.

Ibland är denna envishet en styrka, ingen tvekan om det. Men när omgivningen uppfattar det som ren tjurskallighet innebär det bara problem.

Varför anstränga sig? Det finns ändå ingenting som är värt att bry sig om

Eftersom det inte ser ut som om det finns något större engagemang – viss sävlighet kan uppfattas, likaså att de gröna tittar sig omkring och avvaktar vad alla andra ska göra – kan man lätt få intryck av att den gröna inte är nämnvärt intresserad. Och ofta är han inte det heller. Han är mer passiv än han är aktiv, och detta får genomslag i hans beteende. Det händer liksom inte särskilt mycket.

Och vad spelar det egentligen för roll? Stannar man hemma kan ju inte så mycket gå fel, eller hur? Det som den gröna missar är att många andra vill göra saker. Han utgår från att alla tänker som han, och han stannar kvar i soffan. Han är nöjd med att göra ingenting. Allt som rubbar denna uppfattning blir till ett hot. Resultat? Ännu mer passivitet.

Jag hörde vid ett tillfälle en röd-gul chef beskriva sina medarbetare som fullständigt oinspirerade och ointresserade av sitt arbete. Det plågade honom, för hur han än försökte locka och pocka kom de inte ur startblocken. Han hade presenterat en massa idéer – vissa mycket inspirerande – men ingenting hände. Och så kan det vara med gröna personer. De känner igen en god idé lika snabbt som alla andra. Men när till exempel de röda kollegorna rusar i väg med stafettpinnen sitter den gröna och väntar. Ofta handlar det om att den rätta känslan måste infinna sig och så länge den uteblir, tja ... de vill ju ändå inte göra något så de fick som de ville.

Kan man göra någonting åt det hela? Den här chefen tog in medarbetarna en och en och förhörde sig om hur de såg på verksamheten. Han var orolig för den uppenbara bristen på synligt engagemang. Ett par av männen i nedre medelåldern sa rakt upp och ner att de inte kunde komma på någonting som var värt att engagera sig i. Chefen blev enormt frustrerad. Han försökte med allting, men reaktionen uteblev nästan helt.

Detta kan även hända i ett äktenskap. Det finns ju stereotyper av allting. Att vissa kvinnor skulle dras till den tysta, starka typen exempelvis. Inget fel i det. Men när hon efter giftermålet inser att det är allt han är – tyst och stark – blir hon kanske inte lika glad. Och när hon drar upp planer och han säger att han inte bryr sig blir hon förvirrad. Och drar upp ännu större planer. Och han greppar allt hårdare om armstödet i sin favoritfåtölj.

Detta är paradoxen. Ju större planer, desto mindre engagemang från den gröna. Han vill ha det lugnt och skönt.

Här är ett exempel: Jag har skrivit skönlitteratur i tjugo år och verkligen hoppats på att bli utgiven. Alla i släkten har vetat om det. Inte så att jag har gjort någon enorm affär av det, men jag har inte heller dolt mina ambitioner. Jag har flera släktingar som är suveräna på att dölja sitt intresse och sitt engagemang. En grön person i min närhet är helt på det klara med att det har varit viktigt för mig att lyckas. Jag har upprepade gånger förklarat min dröm, berättat hur det skulle få mig att må om jag verkligen lyckades. Trots det har det i princip inte kommit några frågor om hur det går. Kanske en kommentar vart femte år om att jag inte borde ta det så allvarligt eftersom jag bara kommer att bli besviken. Och när jag sagt saker som: I år ska det hända, nu jäklar får jag jobba hårt för att lyckas! Då har responsen varit: Usch då. Så mycket arbete. Mycket arbete är den grönas störste fiende, eftersom det är just – arbete. De lever i en slags uppfattning om att allting ska vara enkelt.

Denna form av likgiltighet och bristande engagemang kan döda den mest inspirerade persons entusiasm. Själv fick jag förlita mig på andra för att hitta energin att kämpa vidare. Men det förstår inte den gröna personen. Han vill inte att folk ska vara engagerade eftersom det bara är jobbigt. Låt oss istället sitta här och göra ... ingenting.

Det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda

Gröna personer tar ogärna ställning i känsliga frågor. De har lika många åsikter och uppfattningar som alla andra, men de tycker inte om att basunera ut dem hur som helst. Anledningen är enkel – det kan bli bråk.

Konsekvensen kan bli ett ganska luddigt sätt att uttrycka sig. I stället för att säga att det här går inte kan det låta som det ser ut att finnas vissa utmaningar med att leverera. Naturligtvis betyder de båda uttalandena samma sak. Vi kommer inte att hinna i tid. Men genom ett mindre direkt uttryckssätt tar man också mindre risker. Tar man tydlig ställning för något måste man ju stå för det.

Den gröna tar gärna det säkra före det osäkra. Genom att uttrycka sig otydligt tar man heller inget ansvar för saken i fråga. Man behöver liksom inte riskera sitt goda namn om man är osäker. Har man inte tagit ställning för någonting har man ju inte tagit ställning mot någonting. Du hör hur ologiskt det låter, eller hur? Men om du är grön vet du precis vad jag menar. En kvinna jag träffade sa en gång att hon tyckte som alla andra. Hade jag frågat dem ...?

Men uppfattas gröna som otydliga bara för att de vill rädda relationen? Nej, inte alls. Gröna personer är bara inte lika precisa som övriga färger. När en röd person säger att han fullständigt avskyr att lyssna på Laila Westersund säger den gröna att han kan påminna sig om en bättre sångerska. När en blå säger att han minskat i vikt 3,65 kilo sedan förra tisdagsförmiddagen – vid kaffetid – säger den gröna att han har gått ner några kilo på sistone.

Det hänger också ihop med att gröna inte är lika sakorienterade som röda och blå personer. Gröna pratar inte om fakta på samma sätt som dessa. De pratar hellre relationer och känslor, och då blir det svårare att vara precis. För hur mäter man en känsla?

Jag älskar dig exakt tolv procent mer än förra månaden. Nej. Knappast.

Jag vet att jag borde ändra på det där genast – jag ska bara fundera på saken ett (bra) tag

Här har vi den riktigt stora stötestenen. Vill du lansera förändringar i en grupp bestående av många gröna personer – lycka till. Stora förändringar är ännu värre. Är det dessutom bråttom kan du helt enkelt glömma det hela. Så här ser det nämligen ut i huvudet på gröna personer:

• Man vet vad man har men inte vad man får.
• Det var bättre förr.
• Så här har jag alltid gjort.
• Gräset är inte grönare på andra sidan.

Känns det igen? Alla förändringar är förvisso inte av godo, men kom igen. Jag säger inte att det alltid är fel att uttala sig på ovanstående vis, men de gånger förändringar verkligen är nödvändiga kan det bli mycket farligt.

En klassisk klyscha – lite sliten numera, jag vet – är hur ofta man i familjen byter plats runt frukostbordet. Jag brukade tidigare ställa frågan i grupper jag mötte. Många log och sa att de satte sig där de brukade sitta eftersom det bara blev så. Och visst, jag gör likadant ibland. Men om någon påpekar att jag har fastnat i en seg o/vana gör jag någonting åt det. Den gröna däremot ändrar sig inte.

När man tittar på en grön persons reaktion på frågan förstår man att man står inför ett problem. Jag har sett vuxna människor bli vita i ansiktet och torka sig i pannan inför blotta tanken att sätta sig på andra sidan bordet. Jag har till och med jobbat med en man, Sune, som hade en så inrutad rutin i lunchmatsalen att om den inte kunde följas utvecklades hela den dagen till ett enda mörker. Sune hade en viss favoritplats under en tavla. Där satt han varje lunch, vecka ut, vecka in, månad ut och år in. Alltid samma stol.

Om han kom in i matsalen och fann platsen upptagen stannade han liksom till i steget. Fann han sig tillräckligt snabbt kunde han vända sig mot sin reservplats, en inte lika bra men dock acceptabel plats nära ett fönster. Om han tvingades äta sin soppa där blängde han hela måltiden igenom på den som knyckt ”hans” plats. Givetvis sa han aldrig någonting. I stället surade han resten av dagen. Detta är en annan grön spetskompetens – att vända frustrationen inåt och må dåligt så att alla ser det. Skulle även Sunes reservplats vara upptagen gick han bara tillbaka ut i köket och så var den dagen förstörd.

Låt mig ge ett exempel till. Min mamma – som inte kan vara mycket annat än grön – har alltid ställt upp och passat barnbarnen när det behövts, framförallt när de var mindre. Jag minns särskilt ett tillfälle när min hustru och jag skulle bort en fredagskväll. Jag hade bokat mamma veckor i förväg eftersom jag vet att hon behöver tid på sig att ställa in sig mentalt på det hela.

Samma dag som middagen skulle gå av stapeln hörde värdinnan av sig: hennes man var sjuk och allting var inställt. När jag ringde min mamma sa jag som det var. Vi skulle bli kvar hemma. Hon blev alldeles tyst. Jag förklarade att jag fortfarande ville att hon skulle komma över, eftersom barnen ju så gärna ville träffa sin farmor.

Mamma var mycket tveksam. Hur blir det nu, frågade hon. Jag sa att det blir precis som det var tänkt från början. Eftersom väskan är packad och gästrummet bäddat vore det väl ett perfekt tillfälle att umgås lite extra. Hon tvekade. Det blir ju helt annorlunda nu. Ni är ju hemma. Det kändes inte bra och hon behövde betänketid. Hon lovade att ringa tillbaka.

Vad var egentligen mammas problem? Egentligen innebar ju detta ingen förändring för henne. Hon skulle fortfarande sova borta mellan fredag och lördag. Hon kunde fortfarande träffa barnbarnen. Hon skulle däremot slippa ansvaret för dem, eftersom jag försökte sälja in att vi skulle ta hand om henne, i stället för att hon skulle ta hand om oss.

Det var ett helt nytt läge. Vi var ju kvar i huset. Och det var problemet. Jag och min fru skulle vara kvar. Kanske hade mamma bespetsat sig på ett visst program på TV. Kanske hade hon tänkt laga viss mat till barnen. Kanske, inte vet jag. Hon sa ju inget om det, så vi kan inte veta säkert. Men förändringen var tillräckligt stor för att hon skulle behöva extra betänketid.

(Hon kom till slut. En kul bi-historia, mycket möjligt relaterad till vilken generation hon tillhör, är att jag hämtade henne halv fem. Hon frågade varför jag kom så sent. Jag replikerade att jag lovat att vara där till klockan fem, och att jag nu följaktligen var en halvtimme tidig. Hennes svar? Hon hade varit klar sedan klockan fyra.)

Jag har aldrig varit så upprörd, men säg för Guds skull inget till någon

Detta är det andra stora dilemmat med det gröna beteendet. De tycker hjärtligt illa om att behöva bråka med andra människor. Denna motvilja mot konflikter orsakar dessutom en hel del andra utmaningar, som envishet, otydlighet, förändringsovilja. Eftersom gröna personer är utpräglade relationsmänniskor blir ingenting viktigare än att bevara relationen intakt. Problemet är att metoden inte fungerar.

Man kan se på konflikter på två sätt. Antingen väljer man harmonisynen, det vill säga att man strävar efter harmoni. Allting går ut på att hålla sams. Det blir ett mål i sig. Det måste ju innebära att alla som skapar konflikter är besvärliga bråkmakare. Konflikter tyder på dåligt ledarskap, dålig kommunikation, osämja. Alltså kväver vi konflikten och låtsas som om den inte finns. För vem vill veta av en bråkmakare?

En kvinnlig coach jag mötte en gång använde en intressant metafor för detta beteende. Hon sa att det var som att sitta vid middagsbordet och titta på ett avhugget älghuvud. Du vet, med horn och flugor och allting. Alla ser att älghuvudet ligger där, men ingen säger någonting. Man skickar maten genom hornen utan att låtsas om någonting. Kanske undrar någon till slut om det inte är ett älghuvud som ligger på bordet. Alla förnekar det. Till slut säger någon i sällskapet att vi måste göra någonting åt det här! Den personen blir orosstiftaren, eftersom vi nu måste hantera detta obehagliga avhuggna älghuvud. Kunde hon inte bara ha hållit tyst?

Numera vet beteendevetenskapen bättre. Strävan efter att alla ska vara överens om allting hela tiden är en utopi som inte ens är värd att försöka uppnå. Till slut kommer ju någon att lyfta på locket som så effektivt och hermetiskt stängt inne all osämja under lång tid – och vad händer då? Titta vad som ligger här? Det stinker lång väg. Harmonisyn leder ofelbart till konflikt i slutändan.

Motsatsen är konfliktsyn. Det innebär i korthet att vi accepterar att det finns konflikter – att det till och med är naturligt. Det finns inga människor som jämt är överens om allting.

Vitsen med konfliktsynen är att man hanterar varje liten avvikande fråga så fort man får syn på den. Det är detta röda personer, men även vissa gula, gör naturligt. När de ser något som inte fungerar, säger de att det här inte fungerar. Det betyder även att problemen kan lösas på ett tidigt stadium. Men man hanterar frågan innan den börjar stinka rutten älg.

Konfliktsyn skapar oftast harmoni.

Men den gröna kommer att göra allt i sin makt för att behålla den där trolska känslan av att alla är sams. Det är ju trevligare när alla är överens, eller hur? Skulle inte världen se så mycket bättre ut om det inte fanns några konflikter?

Ta en situation vi alla varit med om någon gång. Vi sitter i ett möte på arbetsplatsen. Det är kanske tio personer närvarande i rummet. Lägg till eller dra ifrån så att du känner igen situationen. Någon – chefen eller vem som helst – har just avslutat sin dragning och undrar nu vad alla tycker. Förväntansfullt ser han sig omkring och väntar på feedback.

Finns det röda eller gula i rummet kommer dessa att tala om vad de anser om förslaget som just lanserats. De röda hissar eller dissar. De gula pratar om sina egna reflektioner på förslaget. Någon blå har säkerligen en del frågor.

Vad gör de gröna? Absolut ingenting. De sjunker ner i stolen och låter sig absorberas av den. De säger ingenting annat än på en direkt fråga. De ser sig ängsligt omkring och hoppas att någon talar om vilken ofattbart korkad idé det hela faktiskt är. Gruppen är för stor för att torgföra avvikande åsikter i. Att säga någonting verkligt dramatiskt eller avvikande vore att få allas ögon på sig, och det kommer inte att hända. Om de säger vad de egentligen tycker så kommer en hetsig debatt att utbryta, och eftersom en grön person inte önskar delta i hetsiga debatter – han vill inte ens vara i samma rum – håller han helt enkelt tyst.

Hur kommer talaren att reagera? Han kommer att tro att alla håller med, eller hur? Vad han inte vet är att hälften av personerna i rummet tycker att det var det dummaste de någonsin hört. När sanningen kryper fram – för det gör den ju förr eller senare – gissa vad som händer då? Precis – konflikt.

För du kan vara säker på vad som kommer att sägas vid kaffeapparaten och i rökrutan: sanningen. För det gröna personer gör när de måste lätta på trycket är att prata bakom ryggen på dig. I små grupper om två eller tre personer ventilerar de gärna sitt missnöje. Och de är duktiga på det. Så länge de tror att de går fria från din blick kommer de att baktala dig på sätt du aldrig skulle förvänta dig av en grön person ...

DETTA ÄR VAD ANDRA KAN UPPLEVA BLÅ PERSONER SOM

Det händer att även de perfektionistiska blå individerna får kritik. Det kan handla om att de är undvikande, defensiva, perfektionistiska, reserverade, kräsna, petiga, tvekande, konservativa, osjälvständiga, ifrågasättande, misstänksamma, långsamma, distanserade och kyliga. Puh! Listan på dessa paragrafryttares brister tenderar ofta att bli ganska lång.

Men huvudsakligen har de svårt att komma igång, eftersom de vill förbereda sig mycket grundligt. Allting innehåller risker, och de kan vara nästan besatta av detaljer. Sätt aldrig ihop alltför många blå personer i samma grupp. De kommer att planera sig in i nästa århundrade utan att någonsin sätta spaden i jorden.

Dessutom upplevs många blå personer som väldigt kritiska och nästan misstänksamma. De missar ingenting, och de har en tendens att leverera sina observationer på ett ibland ganska okänsligt vis. Man är överens om att det de producerar är av hög kvalitet, men deras hårklyvande, kritiska sätt att se på det mesta sänker omgivningens humör till farligt låga nivåer. Detta är personer som anser sig vara realister. När de – i alla andras ögon – i själva verket är pessimister.

Låtsas att du har dina gula glasögon på dig ett litet tag. Låt oss se vad det skulle innebära.

Rätt ska vara exakt rätt annars blir det helt fel

Låt oss vara ärliga från första början. Det här med faktakoll och detaljfokus kan faktiskt gå till överdrift. Det finns gränser för när det inte är rimligt att leta längre. Kommer du ihåg VD:n som ville köpa ledarskapsträning? Han kom aldrig ur startgroparna.

Eftersom de blå vill ha just den här kollen kan det leda till problem i omgivningen. Alla andra, som kanske är nöjda med good enough, orkar helt enkelt inte med att höra alla dessa frågor och allt detta petande i detaljer hela tiden. En blå person vet dock att good enough aldrig är good enough.

Jag tycker att det är kul att jobba hemma, pyssla med inredningen och sätta upp en tapet då och då. För ett par år sedan bytte vi kök, och även om jag fick bra hjälp av familjen gjorde jag ganska mycket själv. Jag jobbade och slet och var faktiskt ganska nöjd när det var klart. För att vara lekman tyckte jag att jag fick till det bra.

En god vän till mig, Hans, kom förbi. Han är mycket skärpt och vi känner varandra väl sedan många år. Han var helt på det klara med att jag ansträngt mig ordentligt och att jag var väldigt nöjd med mig själv. När han kom in i mitt kök tittade han sig lugnt omkring och sa: Nytt kök? Snyggt. Den där luckan hänger visst snett.

Okej, det kanske inte var så roligt att höra. Men för Hans var det högsta formen av logik. Han observerade ett fel och hans sinne för perfektion gjorde att han inte kunde bortse från det. Dessutom är han inte någon utpräglad relationsmänniska, så han kunde inte heller låta bli att berätta det. Han riktade ingen direkt kritik mot mig, bara mot något jag gjort. Nämligen att hänga en lucka snett.

Det här med petigheten kan ta sig lite olika uttryck, det kan vara en person som inte står ut med att pappershögar ligger snett på skrivbordet, som skriver om ett e-mail femton gånger för att få det riktigt perfekt, eller någon som sitter med ett enkelt Excelark eller en Powerpoint-presentation i timmar för att fila till det sista.

De blir aldrig riktigt klara. Det finns alltid mer att göra.

En gång höll jag en utbildning i beteendevetenskap för en grupp människor som alla arbetade i samma rum. Gruppen bestod av ett tjugotal personer. Första eftermiddagen lämnade jag ut den skriftliga dokumentationen på analysen som varje enskild individ hade gjort. Alla läste med stigande fascination om sig själva, och de flesta verkade mycket nöjda.

Utom en dam. Hon var ytterligt harmsen över sin analys. Den var nämligen helt felaktig. Efter att ha stämt av med henne att det var okej att diskutera saken inför hela gruppen, undrade jag vad det var hon var missnöjd med.

Det var för mycket som inte stämde med hur hon egentligen är, meddelade hon. Till exempel framgick det av analysen att hon skulle vara pedant. Det var hon inte alls. Jag noterade att det smålogs en aning i rummet. Tydligen visste hennes arbetskamrater någonting hon inte visste.

Jag frågade henne vad hon trodde det berodde på – att analysen kallade henne för pedant. Hon hade ingen aning. Det hela var ett fullständigt mysterium. Det var strängt taget ett ganska dåligt verktyg, menade hon.

Eftersom jag insåg att kvinnan var blå, var jag försiktig med att påstå för mycket. Hon skulle ändå inte ta mig på orden. Jag var ju bara någon slags konsult som hade arbetat med verktyget i tjugo år. Vad visste jag egentligen?

I stället bad jag om ett exempel på att hon inte var pedant. Inga problem, hon hade massor. Till exempel hade hon tre barn som hade tre bästisar var. När hon kom hem på kvällarna var det så mycket skor innanför dörren att hon fick gå med höga knän för att överhuvudtaget ta sig fram. Hon fick börja med att skaka mattor och sortera skor. Hon berättade för gruppen att hon brukade ställa fyrtiofemmorna längst in, de gick hem sist, så det verkade ju logiskt. De minsta skorna ställde hon närmast dörren i prydliga rader.

Därefter gick hon ut i köket. Vad fick hon syn på där? Smulor överallt. Alla dessa ungdomar hade ätit smörgåsar och köket var en krigszon. Det tog henne tjugo minuter att sanera alltihop, plocka undan, dammsuga, torka bord och bänkar. Först därefter kunde hon ta av sig kappan och slappna av en aning.

Pedant? Hon? Aldrig i livet.

Hennes arbetskamrater låg ner på bänkarna och skrattade så de skrek. Kvinnan såg sig omkring och kunde inte förstå vad uppståndelsen handlade om. Att något av detta skulle vara ens avlägset pedantiskt begrep hon inte. Hon hade det ju så stökigt hemma.

Det lustiga med historien var att jag mötte den här kvinnan något år senare i ett helt annat sammanhang. Hon gav mig en stor kram och sa att analysen på hennes beteende var etthundra procent korrekt. Häpet undrade jag hur hon kommit fram till det.

Det visade sig att hon haft den i väskan ett tag, gjort en del observationer som visat sig korrekta, och sedan bockat av dem en efter en. Till slut hade hon bockat av alltihop. Hon gillade analysen. Ett fantastiskt verktyg på det hela taget.

Jag känner faktiskt inte dig så håll dig på avstånd

Du har gjort det. Jag har gjort det. Vi har alla gjort det. Gått fram till en person som verkar vara en trevlig prick och börjat prata om ditt och datt i tron att det ska bli en trevlig stund. Efter att ha konverserat ett tag inser du att det bara är du som pratar. Om du dessutom har gula drag i din personlighet kanske du märker att det uppstår egendomliga pauser i dialogen. Om det nu ens är en dialog. Kanske du märker att den andre skruvar besvärat på sig och signalerar att han inte vill delta i det här samtalet.

Vad är det som händer? Vi pratar ju bara om matchen i går, eller om vad familjen gjorde i somras, eller vart ni tänker åka nästa semester. Har vi ett problem, eller?

Ja, vi har faktiskt det. För den här personen talar inte så gärna med främlingar. Ett ögonblick, kanske du tänker nu. Vi har faktiskt jobbat ihop i tre månader, och det borde vara okej vid det här laget att fråga vad hans hund heter. Men den här killen har en ganska stor privat zon omkring sig, både fysiskt och psykologiskt. Han behöver känna en person riktigt ordentligt för att öppna sig. Inte som den röda som kastar ur sig vad han nu har lust att kasta ur sig, inte som den gula som berättar om sitt privata liv eftersom han utgår från att alla vill veta allting, eller som den gröna som kan vara personlig i mindre sällskap och under ordnade former.

Den blå personen har inte något behov av kallprat. Han ger lätt intrycket att han inte bryr sig om andra människor, eftersom han inte odlar några relationer. Visst, han bryr sig, men behovet är på en annan nivå än för alla andra. Han trivs bra i sitt eget sällskap och med den närmaste familjen.

Konsekvensen är tydlig för omgivningen: de finner honom kylig och distanserad. Den där zonen är ganska tydlig, och kan vara väldigt sval för särskilt gula och gröna personer. Och detta gör att dessa kallar den blå kompisen för tråkmåns. Blå personer kan lätt få oss att känna oss illa till mods. Varför är han så kall och avvisande? Bryr han sig inte om mig överhuvudtaget?

Lika bra att ta det säkra före det osäkra. Helst tre gånger.

En god vän till familjen kunde inte lämna huset utan att titta efter om nycklarna verkligen låg i väskan, trots att det var det sista hon gjorde innan hon begav sig mot ytterdörren.

När jag arbetade på ett bankkontor under åttiotalet kunde det komma fram människor till kassan som stått trettio minuter i kö med ett enda ärende: att kolla om saldot bankomaten gett verkligen var korrekt. Mycken väntan. Samma dator. Samma saldo. Men man kan aldrig veta. Bäst att kolla. Och dubbelkolla. Hade det gått att trippelkolla hade de gjort det.

Varifrån kommer detta kontrollbehov? Av vilken anledning kan inte blå personer lita på vad andra säger? På uppgifter de hör? Svar: det kan de naturligtvis. Men om de dessutom själva kollar måste ju alla risker verkligen vara eliminerade, eller hur? Saken är den att de inte litar på andra. Detta måste kollas upp. Och noteras, dokumenteras ordentligt.

Kom ihåg att vi återigen talar om beteenden som omgivningen uppfattar. En blå person undersöker allting en extra gång eftersom det går att undersöka allting en extra gång. Är allting uttömt är det ju bara att ta beslut.

Jag har en god vän som använder Excel flitigt. Men inte som vi andra. Den här killen har en speciell metod. Han gör en formel och lägger in alla data. Innan han skickar viktiga filer till höga chefer kontrollräknar han allting med sin miniräknare.

Varför gör han så?! Förklara detta för en röd person och han kommer att idiotförklara personen för evigt. Säg det till en gul och han kommer att skratta ihjäl sig. Men alla blå förstår genast vad det handlar om. Det finns en teoretisk möjlighet att det blir fel i Excel. Även om han har lagt in formeln själv skulle någonting kunna gå snett. Bäst att vara på den säkra sidan.

Hur uppfattar omgivningen det här? Vänligen fortsätt till nästa rubrik.

Det enda man kan lita på är sig själv och sina egna ögon

Killen som ifrågasätter Excel har givetvis problem att förklara sig. Ganska många i hans omgivning har synpunkter på hans sätt att ständigt dubbel- och trippelkolla allt han själv gör och allt alla andra gör. De blir helt enkelt förbannade när han genom sina handlingar tydligt visar att han inte litar på dem.

Det lilla problemet är att allting tar fruktansvärt lång tid. Det går att hantera genom att arbeta fler timmar. Då är det värre med de relationer som kan bli lidande. Hur kul är det att gå till en person och berätta om ett eventuellt genombrott och det första den här personen gör är att plocka ner allting i beståndsdelar och ifrågasätta precis varje moment?

Letar man tillräckligt länge kommer ju vem som helst att hitta fel.

Inte heller räcker det med att ha rätt. Man måste bevisa sig för den blå personen. Om han anser att du är en auktoritet inom ett visst område kommer han att lyssna bättre på dig. Vägen dit kan dock vara knivig.

Jag har hållit många utbildningar och föreläsningar i ämnet, och är det några som ställer komplicerade frågor är det ingenjörer, tekniska säljare och ekonomicontrollers. Kanske en och annan skattejurist. De har inte sällan blått i sig, och de är inte imponerade av mig. Bara för att jag har försörjt mig på detta i tjugo år betyder det inte att jag vet vad jag pratar om. (Kom ihåg kvinnan som blev anklagad för att vara pedant.)

Det enda man kan göra är att acceptera att beviskraven kommer att vara högre bland de här personerna. Fakta kvarstår ju – om jag är tillräckligt väl förberedd kan jag bevisa att det jag säger är sant. Tids nog kommer de att lita på mig.