Förord
av Elke Zjerstjanoj
Löjtnant Gelfand tillbringade ett och ett halvt år i Tyskland, från januari 1945 till september 1946. Det var inte de bästa åren i hans liv. Sedan han blivit soldat i Sovjetunionens stora fosterländska krig mot Hitlertyskland hade hans devis varit: »Öga för öga, tand för tand.« I maj 1945 var fienden besegrad och den unge ukrainaren av judisk härkomst längtade hem till det civila livet, men han måste tjänstgöra ytterligare 16 månader i Tyskland, den större delen av tiden i transportavdelningen i en av den sovjetiska ockupationsmaktens trofébrigader. Efter demobiliseringen studerade han i sitt hemland och blev lärare.
Vladimir Natanovitj Gelfand var en av tiotusentals frontkämpar i den röda arbetar- och bondearmén (rkka) som drog in i Berlin som segrare. Att vi nu kan ta del av hans historia har vi först och främst hans skrivlust att tacka för. Liksom många av sina jämnåriga skrev han som skolelev dikter och artiklar för skolans väggtidning. Ända sedan han var ung förde han dagbok. I kriget tjänade hans iver att notera stämningar och upplevelser ett dubbelt ändamål: anteckningarna skulle vara autentiska källor för en senare bearbetning av krigsupplevelserna och – nödvändigt under svåra förhållanden – främja hans förmåga att uttrycka sig och reflektera över sina upplevelser. För Vladimir Gelfand ville bli författare. Soldattillvaron såg han som en ovanlig mognadsprövning.
Under sina tre år vid fronten, på militärsjukhus, officerskurser och under ändlösa marscher fyllde Vladimir Gelfand åtskilliga häften, notisblock och lösa blad med dagboksanteckningar. Ibland var det knapp information och stämningsbilder, ibland korta historier. Inte sällan omarbetade och kompletterade han sina notiser några dagar senare. Han bröt därmed mot den stridande arméns allmänna censurbestämmelser, men ingen hindrade honom. Inte på något ställe i anteckningarna framgår det att han var medveten om att han bröt mot den grundläggande disciplinen. Det tycktes förefalla honom helt självklart att notera händelser, känslor och funderingar. Överordnade kände till detta.
Utan tvivel gav dagboksskrivandet Vladimir Gelfand själsligt stöd, även om det ibland var mödosamt att behöva bära med sig en mängd skrivböcker. Upprepade gånger blev hans anteckningar tillfälligt beslagtagna eller stulna och lästa av kamrater. I augusti 1944 konstaterade han att det fanns risk för »konfiskering eller ännu värre« om någon fick för sig att använda det han hade skrivit emot honom. Därför beslöt han att förstöra komprometterande anteckningar så snart det fanns tecken på att stämningen mot honom var negativ. Därvidlag var han emellertid inte konsekvent – till glädje för dem som i dag läser hans anteckningar.
Framför allt under de sista krigsmånaderna, som Vladimir Gelfand till en stor del upplevde som officer och chef för en granatkastarpluton i frontlinjen, var det förbundet med stora risker att bära med sig och förvara manuskriptet. Gelfand ville inte anförtro dokumenten åt sin opålitliga ordonnans. Ibland blev de därför liggande tillsammans med andra saker i en stödjepunkt medan granatkastarplutonen gick i ställning kilometervis därifrån. För att förekomma att anteckningarna kom på avvägar skickade Gelfand sina underlag i omgångar till sin mor hemma i Sovjetunionen för förvaring.
Kvarlåtenskapen fyller i dag åtskilliga väskor. Där finns även dagböcker från senare år, berikade med ett flertal privata dokument och brev. Inte nog med att Gelfand tyckte om att skriva och föra anteckningar, han var dessutom en hängiven samlare. Så kom det sig att han sparade små anteckningsböcker, vykort och postkort, fotografier, lösa lappar med krumelurer och teckningar, kuvert, sällsynta böcker och tidningsartiklar, kvitton, intyg och urkunder – föremål med tidigare nyttovärde och alltjämt av värde för minnet. Till de få »souvenirerna« från krigets sista stormiga dagar hör en liten Goethebyst, vilken han räddade undan sina härjande kamrater som ville förstöra allt tyskt. »Genier kan inte jämföras med barbarer och att förstöra minnet av dem är en stor synd och skam«, skrev Gelfand med anledning av detta i sin dagbok.
Från krigsåren har också utkast till tjänsterapporter och ansökningar bevarats. Dessutom finns det kopior av några av Gelfands privata brev. Andra brev har han på egen begäran fått tillbaka från personer som han brevväxlade med. Tidningsartiklar som han författat och som berör hans person, mestadels från de senare yrkesåren, klistrade han sorgfälligt in i en pärm. Spår av bearbetningar tyder på att han läste igenom och ordnade sina anteckningar, men att han endast i ringa utsträckning kompletterade och korrigerade dem. På detta sätt uppstod under åren en anmärkningsvärd samling av privata ögonvittnesskildringar av en sovjetmedborgares liv, en medborgare vars upplevelser under och efter kriget är av särskilt intresse.
I många år höll Vladimir Gelfand fast vid ett stort projekt: han ville skriva en krigsroman. Han var säker på att han förfogade över ett unikt material och kunde förmedla en alldeles speciell syn på kriget. Hans bok skulle bli annorlunda, sannare än de – enligt hans förmenande – »hjälplösa« och »amatörmässiga« beskrivningarna i Sjolochovs roman De stred för fäderneslandet, som hade publicerats på 1950-talet. Under sina många och långa år som lärare åstadkom han dock bara ett fåtal artiklar och korta berättelser. Enligt hans hustru sköt han till slut upp skrivandet till tiden efter pensioneringen. Emellertid dog han vid 60 års ålder, då han fortfarande var yrkesverksam.
Därefter övertogs samlingen av hans son Vitalij, som restaurerade och kompletterade de dokument som fadern lämnat efter sig. Då han 1995 utvandrade till Tyskland återbördades anteckningarna till den ort där de hade blivit till.
Tysk dagbok 1945–46 är en postum sammanställning av dagboksanteckningar, brev och dokument från tiden januari 1945 till september 1946. Samtliga anteckningar, som har bevarats och är begripliga som sammanhängande text, återges i sin helhet. Ur Gelfands omfångsrika korrespondens med föräldrarna, släktingar samt vänner och frontkamrater har brev valts ut som genom en närmare inblick i en officers vardag kompletterar bilden av en soldat och segrare i Röda armén och som ger en mer detaljerad bild av den unge mannens personlighet. Ur Vladimir Gelfands dokumentsamling – som till största delen består av utkast eller blåkopior – har framför allt vittnesbörd om konflikter i tjänsten kommit att ingå i Tysk dagbok 1945–46.
Ungefär 80 procent av sina anteckningar noterade Gelfand som fortlöpande dagbok i häften eller skrivblock, de övriga gjordes på lösa blad av olika format och material. Ibland skrev han parallellt i två häften. Gelfand använde då och då även enstaka tomma sidor för senare anteckningar. Det var inte alltid han markerade att han avbröt eller återupptog sina anteckningar. Omständigheterna under vilka han skrev lär ha försvårat för honom att följa en strängt kronologisk disposition av dagboken. Denna disposition har med all sannolikhet förfärdigats i efterhand då han gick igenom sina anteckningar och skrev kommentarer. I regel började Gelfand en anteckning med att ange datum och ort. Om dessa angivelser saknades har de, så vitt det har varit möjligt, kompletterats.
Förutom aktuella händelser, känslor och stämningar noterade Gelfand även minnen och reflexioner över tilldragelser från förr i sin dagbok. Några av dessa texter komprimerade han till noveller och betecknade dem som sådana. Ofta är händelseförloppen i tillbakablickarna inte daterade, dock framgår det för det mesta av sammanhanget när och var något har skett.
Den unge Vladimir Gelfands språk var en blandning av vardagsspråk, tidningsryska, soldatjargong och ett litteraturspråk som hos honom kan verka ålderdomligt och högtravande. Framför allt i sina livsfilosofiska betraktelser hade han en förkärlek för yviga och patetiska formuleringar, med smak för stora ord som »själ« och »öde«. Hans satser kokar över av adjektiv och komplicerade adverbialkonstruktioner. Grammatiska ojämnheter, sällsamma metaforer och oklara bilder får läsaren ofta att fundera över om det bakom en ovanlig vändning döljer sig en anspelning av något slag eller om den bara beror på klumpighet eller brådska. I översättningsarbetet har man strävat efter att bevara största möjliga autenticitet och samtidigt också förtydliga det som skrevs ner i hast och inte var avsett för främmande ögon.
Med denna dagbok föreligger ett första autentiskt vittnesbörd från krigsslutet 1945, sett ur en sovjetisk soldats perspektiv. Den fascinerar genom sin skildring av fenomen som hittills har debatterats i mycket liten utsträckning, till exempel problemen med sammanhållningen och disciplinen bland trupperna vid inmarschen i Tyskland, och genom närheten till iakttagelserna och värderingarna. Så här långt har vi aldrig tidigare kunnat tränga in i en segrares tankevärld.
I januari 1945 inleddes den sista etappen i det Stora fosterländska kriget mot Hitlertyskland i och med Röda arméns angrepp mot Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Mer än tre miljoner sovjetiska soldater utbildades och utrustades för den »slutliga och fullständiga segern«. Vid floden Pilica söder om Warszawa stod den 301. skyttedivisionen i generalöverste Berzarins 5. stötarmé redo för anfall. Den 21-årige löjtnanten Vladimir Gelfand förde befäl över en granatkastarpluton i 1052. skytteregementet.