1946

 

 

5 januari 1946

Till chefen för basen

major Skorkin

 

Anhållan

Härmed anhåller jag om ett personligt tjänstevapen, eftersom jag i mitt arbete ofta vistas ensam nattetid utanför basens gränser. Min pistol togs ifrån mig vid 1052. skytteregementet, 301. skyttedivisionen, 9. kåren i 5. stötarmén i 1. vitryska fronten när jag kommenderades till 27. självständiga officersregementet i reserven. I mina identitetshandlingar finns det en anteckning om detta med stämpel och underskrift av chefen för artilleriunderhållstjänsten.

Löjtnant Gelfand

 

 

5 januari 1946

Velten. Klockan 12 på natten.

Och åter avlöser händelserna varandra… De flesta obehagliga och tråkiga.

Man har sänt mig till Kremmen, där jag nu är ansvarig för två sågverk. Det är inte särskilt mycket arbete. Rummet är bra.

På sistone har ett par tyska flickor börjat besöka mig, vilket har gjort mig gladare och lyckligare. Och allt skulle vara ganska bra om det inte vore för en kanalje på den tekniska avdelningen, en gemen skrävlare vid namn Sjlepentoch, en överlöjtnant. Han är jude, desto argare blir jag med tanke på att han är en sådan egoist och intrigmakare. Chaufförerna har berättat att han tog med sig två personbilar fulla med alla möjliga stulna ägodelar när han häromsistens reste till Ryssland i tjänsten, och han har ju inte deltagit i några strider – bara samlat dyrbarheter i de bakre områdena som vi erövrade med vårt soldatblod. Och han döljer inte att han har berikat sig under kriget, han bröstar sig rent av och skryter om sina förvärv. Medan jag stod och stampade på siden och guld, men striderna tillät mig inte att fylla fickorna och mina föräldrar är lika fattiga och olyckliga i dag som förr, om inte mer.

Nu tillåter sig den här usla karln med smutsigt skägg och ondskefulla ögon att skälla på mig, kommendera mig hit och dit och svärta ner mig inför majoren och överstelöjtnant Tultjinskij. Och de tror på honom, bryr sig inte om att kontrollera att allt verkligen förhåller sig så som han säger, och särskilt de senaste två gångerna då de bokstavligt talat kastade ut mig.

I dag har jag lagt fram en rapport för majoren. Som vanligt tror han mig inte och antar att Sjlepentoch arbetar bättre än jag. Han står alltså på skurkens sida.

Klockan 3 på eftermiddagen, när jag hade skrivit färdigt akten och två rapporter med anledning av frågor som berör mig personligen – beslutade jag att åka. Det var smutsigt och vått. Regnet trängde in överallt, obevekligt och vedervärdigt. Jag brydde mig inte, men ville komma undan det våta ruskvädret som trängde in i min själ och min kropp från alla håll och kanter. I detta ögonblick glömde jag lockiga Inga, som jag gjorde slut med i går kväll efter att ha funnit flera soldater i hennes lägenhet; jag glömde även filmen som jag hade sett på biografen i Velten strax efter vårt gräl. Olyckligtvis dök den unga tyskan upp helt nära mig, och nu utan soldater – hon hade tydligen kastat ut dem – men det var för sent. Jag hade beslutat mig för att fullt ut hänge mig åt min stora egenkärlek.

Jag åkte i motvind… För övrigt tycktes tiden gå osannolikt långsamt och först framåt kvällen (klockan 16.30), när det redan blivit mörkt, lade jag märke till de bekanta konturerna av husen och gatorna, och det första jag gjorde var att avlägga visit hos underbara Kristina, som lever som änka.

»Ein schone Valdemar!« (»En vacker Valdemar!«)

 

 

Kremmen, 6 januari 1946

Den flickan förtjänar verkligen kärlek och aktning. Hon är ett år äldre än jag och har redan varit gift med en man som hon levde tillsammans med i bara 13 dagar, men hon har bevarat sin jungfrulighet och skönhet. Hon är verkligen en människa i ordets sanna bemärkelse, trots att hon är kvinna och tyska, och trots att hon arbetar på teatern, där det är mycket svårt för en person av hennes kön att bevara sin moraliska renhet.

Vi har bara en sak emot oss: hennes föräldrar. När hon för första gången besökte mig i min bostad hos Otto Schrank⁷⁵ stannade hon kvar ända till morgonen därpå, och efter det förbjöd modern henne kategoriskt att komma hit. Nu försöker vi hitta andra, ibland lögnaktiga utvägar för att kunna vara tillsammans.

Jag stannade inte länge hos dem. Några tyskor hade lovat att komma hem till mig och jag måste skynda mig för att ta emot dem. Vi hade bestämt att de skulle komma klockan 6.30 på kvällen och klockan var redan 18.00, dvs. 6.

Kristinas far fyllde år och hon, den älskvärda dottern, konstaterade bekymrat att fadern inte hade något att röka. Det var en förevändning som jag gärna ställde upp på, efter att ha beslutat att offra ännu ett paket cigaretter för att åtminstone helt kort få vara ensam med flickan. Hennes mor vägrade resolut att låta Kristina följa med mig hem, även om det bara var för att hämta cigaretter. »Nein, nein, nein!« Fadern hade ingenting emot det, tvärtom, han insisterade till och med på att hon skulle gå. Efter en kort »diskussion« vann majoriteten och väl hos mig överöste Kristina mig för andra gången med kärleksfulla skratt, med heta kyssar och alla möjliga slags ömhetsbetygelser.

Det är alltid trevligt tillsammans med henne, och ingen fråga, den må vara hur känslig som helst, blir tarvlig i hennes närvaro, för hon är likt en ängel som gör allt gudomligt.

Om jag älskar henne? Ingalunda! Hur skulle jag kunna älska henne lika högt som våra egna flickor från Sovjetunionen? Nej, jag hyser helt enkelt en oändlig aktning för hennes renhet och jungfrulighet, jag uppskattar hennes mänsklighet, trofasthet och hängivenhet, jag attraheras av hennes skönhet och friskhet, av hennes vita kropp och hennes ömsinta själ, och av hennes mjuka, fina bröst – de är som hämtade från en berömd målning där de tecknats levande. Men varför lovordar jag henne så här? Det liknar väl ett rättfärdigande. Jag vill befria mitt samvete från den hemska sanningen om min förälskelse.

Numera talar alla spydigt och harmset om människor som jag, och därtill finns det så många tillfällen till tidsfördriv för en natt. Och det är de mest inbitna protestanterna och tyskhatarna som hänger sig mest av alla åt sedefördärv och skamlösheter. Hur mycket de än skriker och slår sig för bröstet, hur mycket de än bedyrar sin renhet – jag tror dem inte. Människan är alltid en människa och hon uthärdar inte själslig fångenskap – ensamheten.

Men jag förlorar mig i filosoferande och det blir för mycket för min inte helt vässade blyertspenna – man bör sätta stopp för det med den befriande punkten. Så att det inte blir etter värre, som det heter i [Saltykov-]Sjtjedrins⁷⁶ tidlösa formulering.

Efter tio minuter följde jag Kristina och hennes väninna hem igen – modern låter henne inte vara ute ensam efter mörkrets inbrott, trots att hon är 23 år.

Jag gick hem och väntade. Ingen dök upp och jag kände mig ensam och olycklig. Stirrade länge på det svarta fönstret, men det var tomt. Klockan visade på 7 och sekundvisaren hoppade otåligt runt urtavlan.

Jag gick ut på gården för att lätta på blåsan, då hörde jag plötsligt kvinnoröster vid huvudingången. Jag undrade lite vad kvinnorna hade där att göra, men tänkte att de säkert skulle besöka herrarna i huset. Som hastigast riktade jag ficklampan åt deras håll, men jag släckte den nästan genast och var just på väg att gå därifrån när kvinnorna gick tillbaka från trappan och började röra sig mot buskarna. Jag antog att även de ville uträtta sina naturbehov, och desto mer pinsamt kändes det att min nyfikenhet hade fört mig hit i just detta ögonblick. Jag hukade mig ner på marken och vågade inte röra mig. Plötsligt stod de framför mig och en flickröst frågade på tyska hur man hittade löjtnanten här. Jag bar en varm skjorta med ett järnspänne om kragen och var svår att känna igen i mörkret. Jag lyste ännu en gång på ansiktena, anade bekanta drag i dem och grep den enas hand, den vackra, vars besök jag väntat flera gånger på och för vars skull jag var beredd att ta emot både hennes väninnor och den kille som lovat att föra henne till mig. Och nu överraskningen: de hade alla kommit hit, i mörkret, och var inte rädda för att besöka mig, trots att de aldrig varit hos mig förut.

Hon ryckte till av rädsla när jag rörde vid henne, så jag lyste även på mig. Hon skrek till: »Voldemar!« Vi gick in i huset. Väl där kysste jag hennes läppar för första gången och omfamnade henne hårt. Hon var visserligen något yngre än Kristina, men blicken var matt och kylig, och hjärtat slog liksom falskt, oärligt, och jag trodde inte att hon kunde älska.

 

 

[Januari 1946]

Till chefen för basen

major Skorkin

från chefsassistenten vid transportavdelningen

Gelfand, V. N.

 

Rapport

Härmed skulle jag vilja göra Er uppmärksam på att jag saknar vinteruniform och är tvungen att under vinterförhållanden bära en tysk rock och en uniformsjacka av tyskt tyg som jag har köpt på egen bekostnad, liksom gamla stövlar och sommarbyxor.

Chefen för basens förvaltningsavdelning, överlöjtnant Smirnov, vägrar kategoriskt att tilldela mig en uniform av den enkla anledningen att det på min persedellista finns en korrigering i kolumnen för sommarbeklädnad, som gjordes av den enhet där jag fick ut uniformen. Där finns en anmärkning som säger att jag inte skall få ut något mer före sommaren, eftersom uniformen är beräknad att hålla för en bestämd tidsperiod.

Jag har flera gånger fått förolämpande påpekanden vad gäller min uniform. Inte ens den tunna impregnerade rocken får jag bära längre, eftersom den är reglementsvidrig och ställer Röda armén i dålig dager. Brigadstabschefens assistent har försökt arrestera mig två gånger och har vid ett tillfälle tvingat mig att lämna officersklubben inför allas åsyn.

Därför ber jag Er att använda Ert inflytande och se till att jag får en uniform och att jag dessutom beviljas två dagars ledighet i Potsdamområdet, där 27. reservofficersregementet är förlagt, så att jag kan hämta min persedelbok som har blivit kvar där, i stället för den persedellista som har utfärdats till mig.

 

 

Kremmen (Otto Schrank), 12 januari 1946

Jag har nyss kommit tillbaka från biografen. Jag har sett den andra delen av »Peter den förste«.⁷⁷ Mycket spännande! Jag satt där ända till klockan 12 och märkte inte hur fort tiden gick.

Zjarov som Mensjikov är mycket uttrycksfull och [utelämnat namn] som Peter stark och medryckande. Katarina är något konstlad, absolut inte den stränga och ändå kloka kvinna som jag känner igen från dagböcker och memoarer. Underbara är scenerna då Peter samtalar med den hundraårige gubben, Arabens triumf, Katarinas förste herres möte… med sin forne fältmarskalk…

Men jag har inte tid med det, i morgon måste jag till Berlin, Potsdam. Tillbaka, tillbaka till de välbekanta platserna, livet, världen – både förtrogen och främmande – så nära att man kan ta på den, tillbaka till lockelserna och smutsen på våra dagars jordklot.

Jag är lycklig över att än en gång få se allt det som jag på två månader glömde bort och raderade ur minnet, eftersom det var meningslöst att tänka på det förflutna. Jag skulle vilja se mig om i Berlin, jag har ju sett så lite av staden! Men tiden begränsar mina möjligheter till ekonomiska ärenden.

Jag skall dit för att köpa och byta en del saker. Det slog fel med paketet igen. Man tog inte emot det, eftersom adressen var »Poste restante«, men jag hade ju nyligen packat om alltihop – det vägde 11 kilo och 100 gram – och betalat ett paket cigaretter bara för att få det inslaget.

 

 

Potsdam, på ett hotell, 14 januari 1946

Berlin har knappt förändrats. Schwarzer Markt på Alexanderplatz blomstrar, med filialer på varenda gata och i varje korsning, i vartenda hus och varje korridor i staden. Kaféerna och restaurangerna är fulla med sysslolösa gäster, trängsel på spårvagnarna och bussarna. Livlig kommers på gatorna och trista spårvagnshållplatser där man antastas av tiggare: vuxna och barn, rika och fattiga – alla tigger och tigger.

Jag anlände till Potsdam sent på kvällen – klockan 8 – inköpen drog ut på tiden: jag köpte en kamera, en klocka, två reservoarpennor, en skärmmössa – halva inköpslistan. Såg mig om i en fotoateljé och var hos fotografen. Jag lät fotografera mig och lämnade mina foton till förstoring.

 

Risjovskijs tog emot mig med stor förtjusning och förebråelser för att jag inte varit där på länge. Yngsta dottern, 15-åriga Marjana, är den finaste och trevligaste. Den äldsta, Ilse, går an, men mellansystern är olidligt tröttsam och påträngande, dessutom är hon spinkig och saknar figur. På gatan blänger hon oblygt när man råkar möta henne, grimaserar och försätter mig därmed i en ytterst pinsam och vådlig situation.

Det är friare här. I centrum kan man möta rödarmister arm i arm med en tyska, de promenerar och kramas. Biograferna och teatrarna är öppna för alla utan inskränkningar, och de tyska restaurangerna är alltid överfulla med officerare. Det är sant, meniga ser man mindre ofta. De har det svårare i Berlin och dess förorter. Däremot kan tyskarna röra sig fritt: de får vara ute dygnet runt i staden och patrullerna kontrollerar inte längre lägenheterna.

H. Rischkowski

Weissensee,

Linden-Allee, 51.

 

 

Hennigsdorf [troligen 16 januari 1946]

Övernattat hos Margot igen. Hon har inte förändrats mycket: snygg, men händerna är täckta av utslag, hon har kliat sönder dem över hela kroppen och nu är jag lite äcklad, men inte tillräckligt mycket för att lämna henne helt. I går kväll, när alla var ute på stan, berörde jag till och med de förbjudna kroppsdelarna som man inte talar öppet om.

Jag sitter och skriver medan hon ser på. Hon skulle väldigt gärna vilja veta vad, men mamman ler och säger: »Du kan ju inte läsa det!« Numera kysser jag Margot inför mamman. Förut tillät hon inte dottern att sitta uppe sent med mig. Men innan vi lade oss kom jag till och med överens med flickan om att hon skulle komma till mig vid midnatt. Och moderns uppsikt och vaksamhet var det enda hindret för att njuta av sömnens alla behag och hennes kroppsliga närhet.

Tidigare hemlighöll hon sitt exakta födelsedatum, hon sade att hon var 18, men i går erkände både mor och dotter att flickan bara är 16.

 

 

Velten, 17 januari 1946

I dag kom en överlöjtnant till Kremmen, jag har glömt hans namn, och visade en skrivelse i vilken major Kornejev beordrar att jag omedelbart skall lämna sågverket och infinna mig hos assistenten till chefen för tekniska frågor på basen. En bil hämtade mig och jag tog alla sakerna och cykeln med mig.

Är alltså tillbaka i Velten. Lite synd på den rofyllda ensamheten tidigare, landsbygdens och naturens oinskränkta frihet. Men sak samma, så är det bestämt, och dessutom blir det inte dåligt här.

Ordnade med mina saker och papper fram till midnatt. Nu är klockan halv 1. Måste sova.

 

 

Berlin, Weissensee, 18 januari 1946

I Kremmen blev jag inte långvarig – bara en natt. På morgonen tittade jag ut genom fönstret och såg överlöjtnanten från tekniska avdelningen komma gående på vägen. Jag trodde först att han kommit för att inspektera sågverket, eftersom han iakttog allt och alla med en intresserad och uppmärksam blick.

»Spring och se efter om den där överlöjtnanten har skickats hit för att inspektera oss«, sade jag till menig Zjidkov, den mest kvicktänkte av alla mina medhjälpare.

Ett ögonblick senare var soldaten ute på gården, mötte officeren och följde honom längs vägen.

Jag var nära att förgås av ovissheten. Och för att så snabbt som möjligt befria mig från den sprang jag själv ut på gården till den oväntade besökaren. Han hälsade och överlämnade genast skrivelsen som major Kornejev undertecknat, där jag officiellt beordrades att överlåta driften av sågverket till överlöjtnanten och att själv samma dag inställa mig hos kapten Anufrijev.

En timme senare stod bilen på gården. I all hast hade jag packat väskorna, sängen och all annan lös egendom, slitit ner fotografierna från väggarna och stuvat ner dem i ryggsäcken. Jag hann varken ta avsked av någon eller ens hämta bilderna hos fotografen. Jag kunde bara betala mina räkningar, men kvittona rev jag sönder och strödde ut dem längs stadens gator från bilfönstret.

Jag fick inte tag på major Skorkin i Velten. Kornejev ville att jag skulle fortsätta till Potsdam och anmäla basen till Vojentorg, men han kunde inte besluta sig för att ge mig permission. Morgonen därpå vände jag mig till kapten Anufrijev. Han påminde mig igen om att jag har ett arbete att sköta, men först borde jag lösa uniformsfrågan.

»Jag har alla underlag för resan i min hand, det dröjer bara två dagar innan jag är tillbaka och tar itu med arbetet.«

»Nåväl, då kan ni åka.«

Och utan att ens vänta på provianten till resan satte jag mig på cykeln.

I Hennigsdorf tittade jag på nytt in hos Margot. Hon skänkte mig sin ömhet och i 10 minuter hängav jag mig åt kärlekens behag.

 

 

Schönwalde, 21 januari 1946⁷⁸

Stannade kvar i Berlin lite för länge. Köpte en radioapparat, tyg till en kappa och mycket annat. Men nu är det redan femte dagen som jag är borta från mitt förband. Vad kommer chefen att säga, och vad skall jag svara?

I går, på spårvagnen till Spandau, kom jag i slang med några flickor med underlöjtnants rang från ett regemente vars uppgifter och »beruf« jag fortfarande är okunnig om. De övertalade mig att följa med på cirkus, och så gick tiden förlorad fram till klockan 7 på kvällen. Det var sent när jag återvände till stationen och alla fyra följde med, tog mina händer och värmde sin »pojke«. Till minne signerade jag ett vykort åt var och en av dem med en bild av en vacker ung man, sedan tog vi ett varmt farväl och lovade att ofta höra av oss.

Men till Olympiabyn lyckades jag inte ta mig vare sig i går eller i dag. Tåg, bilar och bussar hade slutat gå. Klockan var redan över 10 på kvällen när jag anlände till Spandau. Jag åkte med spårvagnen till chaussén och gick sedan vidare till fots. Efter 2 km kom jag in i en tät skog. Månens ljusa skiva skymtade fram bakom träden och försilvrade jorden med sina jämna, bleka strålar. Det var lite kusligt att gå där ensam och obeväpnad. Vägen omgavs av skogen som tycktes oändlig i sin vildvuxna ogenomtränglighet.

Någonstans bakom mig hördes plötsligt kvinnliga röster och en munter sång. Jag kände inte till vägen och stannade därför till för att invänta de glada sångerskorna och fråga dem. De blev genast på sin vakt och for omkring med händerna, även om sången inte upphörde blev den osäker och ojämn. De var fyra personer. När de kommit närmare bytte de plötsligt plats med varandra och längst ut till höger fick jag syn på en bredbröstad engelsman. Han verkade förskräckt, gick med spända steg och hade högra handen i fickan. Jag fick intrycket att han var berusad, och för att inte göra honom nervös då det verkade som om han hade fingret på avtryckaren på en pistol i fickan, frågade jag försiktigt om vägen till Olympiabyn. De pekade och förklarade vägen för mig, alla i mun på varandra.

Skogen som gjort en båge förbi en by sträckte sig nu vidare längs den långa landsvägen. Nu var jag ensam igen. Trädens grenar riste och prasslade i vinden, och mina knarrande steg ekade och bars vidare i den bitande kalla luften. Jag ansträngde mig för att gå så ljudlöst som möjligt på den frusna, kalla jorden, men effekten blev den motsatta: mina steg dånade mardrömslikt i mina öron och jagade mig framåt.

I fjärran blinkade det röda ljuset från en cykel som kom närmare. Jag blev lättare om hjärtat. Plötsligt genomskars mörkret av det skarpa ljuset från ett par strålkastare som för ett ögonblick bländade mig. När bilen hade passerat var cykeln försvunnen och den dök inte upp igen någonstans. Jag blev åter orolig. Som aldrig förr var jag medveten om livets värde och jag bråkade med mig själv för min vårdslösa inställning till det. Skogen ville aldrig ta slut. Jag ökade takten, nästan sprang – jag ville fly detta gytter av upprörda känslor.

Någonstans glimrade små ljuspunkter. De blev fler och fler och fick liv i ögonen där de blinkade i fjärran och gladde mitt sinne. Och byn tycktes närmare än den i själva verket var. Den var inte långt borta (jag kände inte kilometrarna mellan oss), ty livet och ljuset är oskiljbara från min existens.

Men skogen bara fortsatte och först efter en halvtimmes otålig promenad nådde jag fram till en by med tvåvåningshus av sten som länge inte släppte mig från sina gator.

Vid utkanten av byn kom jag fram till en rondell. Där stod jag i ett par timmar. Det var helg och chaufförer tycker inte om att bli berövade sin vilodag, precis som cheferna, och dessutom är »Sonntagi« heliga för tyskarna.

Av en händelse dök en »kringstrykande« bil upp – jag fick lift till nästa by, på så vis förkortades min rutt med ytterligare 10 km. Men jag hade fortfarande en lång väg framför mig och bestämde mig således för att invänta nästa transportlägenhet.

Det var 15 km till Velten och 7 till Hennigsdorf, men till Kremmen var det 32 km om man följde den väg som jag vandrat under natten. Jag blev villrådig: vart och hur hade jag gått, eftersom jag efter mer än 20 km i riktning mot Olympiabyn ännu inte nått fram och samtidigt inte kommit längre bort från Kremmen, Velten och Spandau än tidigare. Ett par tyskar rådde mig att åka åt andra hållet, ditåt ligger Spandau och Olympiabyn, sade de. Andra pekade tvärtom »vorwärts«. Men det var inga bilar ute längre, jag var trött och frusen.

I en stuga tillhörande vakt- och kontrolltrupperna, där en rödarmist stod på post, lutade jag mig ett tag över kaminen. Jag väcktes av några kvinnor som bar in kol. Soldaten föreslog att jag skulle sova över och kvinnorna visade mig till ett rum där några soldater hade inkvarterat sig. De makade på sig och frigjorde en sovplats åt mig. Jag lade mig utan att klä av mig och somnade genast.

Nästa morgon steg jag upp tidigt. Grabbarna bad mig stanna och äta frukost, och jag lät mig övertalas. Jag åt en stadig frukost med dem, men klockan 12 hade fortfarande ingen bil synts till. Jag fick sålunda gå till fots och tillryggalade ungefär 10 km på förmiddagen. Snart började personbilar skramla förbi liksom en och annan lastbil. Jag kom fram till en stor vägspärr. Men det var ingen som ville ge mig skjuts, ingen som behagade minska farten och stanna. Medan jag gick där skällde jag på alla chaufförer och deras gelikar, alla dessa hjärtlösa uslingar som körde förbi så grymt, men förgäves. Till slut lyckade jag ändå stoppa en tysk, liten rishög och fick skjuts åtminstone de sista kilometrarna.

Nu var det inte långt kvar till Olympiabyn.

Chauffören ville röka och stannade bilen. Sedan körde han mig ända fram till huvudingången med stora vita lejon ovanpå. Jag gav honom ett paket cigaretter och tackade honom hjärtligt. Äntligen framme!

Jag hade fortfarande en hel del ärenden att uträtta, och det första jag upptäckte var att inte en enda expedition eller inrättning var öppen på regementet den här dagen, utom biblioteket och läsesalen. Jag övernattade på en soffa i ett vilorum, där jag kröp ihop utan att klä av mig. Det var varmt och det dröjde länge innan jag somnade på grund av alla minnen och funderingar om min väg.

Regementet hade inte förändrats. Inte heller människorna där – slagsmål och svordomar, smitningar och regelbrott hör till dagordningen. Folk fördriver sin tid i väntan på kvällen. Könssjukdomarna har blivit epidemiska: varken galler eller taggtråd håller dem borta – man klättrar över dem och far sedan till Berlin och dess förorter. Vid ingången till lägret är kontrollen sträng: några officerare av alla grader, ända upp till överstelöjtnant. Alla frågar vart man skall och varför och papperen kontrolleras noga.

Jag såg filmen »Marininfanteriet«,⁷⁹ producerad av Leningrads Filmstudio. Inte särskilt stark, men sevärd. Officerarna roas, men plågas av tanken på tortyrkammaren där man vill spärra in dem.

Många gamla bekanta. De kände igen mig, medan jag inte alltid gjorde det – förbannade minne som bedrar mig!

Persedelboken fick jag snabbt och lätt, fast helt utan problem kunde de inte lämna ut den till mig, eftersom det hade gått så lång tid. I mitt huvud spirade hemska tankar: i sex dagar hade jag varit borta från mitt förband. Hur kommer major Skorkin och kapten Anufrijev att förhålla sig till mitt beteende? Kanske ger de mig inte jobbet utan skickar mig till brigaden, då förlorar jag mitt rum och den lätta tjänsten – jag tycker om att leva och arbeta så här, att vara på resande fot med alla intryck och livets ström ständigt i rörelse.

Jag liftade till Berlin och steg av vid loppmarknaden bredvid riksdagshuset, där jag höll mig i utkanten för att lättare kunna undvika razzior. Jag köpte några småsaker (en reservoarpenna, batterier) – och snart tog pengarna slut. Då bestämde jag mig för att sälja klockan, som jag köpt av Risjovskijs, till en officerskamrat som jag rest hit tillsammans med från regementet – han skall hem. Sålde den för samma pris som jag köpte den för. Och åter hade jag 1500 mark på fickan.

Det var kallt och led mot kväll. Jag hade fått nog av att frysa på gatan, i synnerhet som jag blivit ordentligt förkyld under resan, och jag har varken uniformskappa eller vintermössa. Jag är van, jag blir inte sjuk och stel som förr i tiden, före kriget, av höstens första vindfläkt. Men den mänskliga organismen är inte gjord av järn, utan är känslig för köld.

Jag tog spårvagnen till delikatessbutiken och gick för sista gången (det hade jag bestämt) till Risjovskijs. Jag tackade nej till mat och de insisterade inte särskilt ihärdigt. Snabbt samlade jag ihop mina saker och for vidare.

Bulgaren Dimitrov, som jag hade lämnat min radioapparat hos, var inte hemma och således fick jag återvända till Velten utan min favoritmusik.

Det blev ingen straffpredikan, inte ens några förebråelser. Man frågade bara om jag fått med mig persedelboken och när jag svarade »ja« var de nöjda. När major Skorkin såg att jag varit framgångsrik i allt jag företagit mig, beordrade han mig att göra mig i ordning för ännu en tjänsteresa.

 

 

Berlin, 25 januari 1946

Så är jag alltså i Berlin igen. I går tittade jag in hos flickorna som jag lärde känna vid riksdagshuset. Jag stannade till nästan 11.30 på kvällen. De är kloka och mogna, men inte intressanta i den mening som jag förstår ordet.

På hotellet, där jag nu skriver dessa rader, sov jag gott och länge.

Alldeles nyss kom en stor, vacker servitris in med lemonad. Jag försökte få henne att sätta sig på en stol, men hon skyndade sig tillbaka till »arbetet«. Tio minuter senare kom hon tillbaka, log och himlade med ögonen. Jag tog mod till mig, gick fram och slog armarna om henne. Hon bjöd lätt motstånd. Jag kikade på korset som hängde i en kedja runt hennes hals och lät min hand glida lite längre ner mot hennes barm. Hon hade ingen bh på sig och hon värjde sig så svagt (bara för syns skull, skulle jag vilja säga) att jag genast lyckades ta fram först det ena bröstet sedan det andra i dagsljuset. Hon böjde sig bara fram, som om hon vore maktlös och teg. Jag satte henne i mitt knä och hon slog armarna om mig. Sedan for hon plötsligt upp och slet sig lös. Hon nappade åt sig två fotografier från bordet och rumsnyckeln, störtade mot dörren och när jag ville hejda henne slog hon mig i ansiktet.

Sådana är de, dessa fräcka kvinnor, men den här gjorde dessutom anspråk på stolthet och självkänsla. Jag tror inte att hon ägde någon av de egenskaperna, för hela scenen utspelades på tio minuter, det vittnar urvisaren om.

Klockan är redan 11 och jag har mer arbete att utföra. Senare i dag, i Potsdam, skall jag skriva ner resten av mina intryck.

 

 

26 januari 1946

Här på hotellet är det kallt och fullt av människor – inte särskilt inbjudande att övernatta. Bara en sak lockar här: de många unga, ryska flickorna som skall repatrieras.

I trappan hörde jag plötsligt skratt och kvitter, jag rusade efter två små yrhättor, men de sprang fort in på sitt rum och låste dörren. Jag började övertala dem att öppna och lyckades till slut få dem att göra det. Snart satt jag vid bordet och samtalade med dem i godan ro. Den ena var mycket allvarlig, full av principer, jag gillade både henne och utläggningarna, och dessutom hade hon ett vackert ansikte. Jag fick hennes adress. Jag pratade en massa strunt, blev alldeles för förtrolig och glömde Tolstojs ord, att »farlig är inte den kvinna som griper en i k…, utan den som griper en i själen«. Men hon grep mig varken här eller där.

Klockan 12 gick jag till sängs.

 

 

Berlin, 27 januari 1946

Prenzlauer Berg, »Grand Hotel«

Väl framme i Potsdam lät jag registrera mig vid Vojentorg, men man ville inte överlämna dokumenten med detsamma utan rådde mig att ringa från Velten för att skynda på ärendet.

Klockan 12 på dagen var jag på Prenzlauer Allee. Jag skulle hämta radioapparaten och sedan komma tillbaka för att hämta fotografierna och en liten väska. Men i Felten (så kallar tyskarna staden, de uttalar det »F« och inte »V« som vi) fick alla genast syn på mig, och det var riskabelt att åka en andra gång utan att inhämta majorens tillåtelse, även om min kommenderingstid ännu inte löpt ut och jag kunde visa mig vid förbandet först en dag senare.

Jag träffade Sergejev tillsammans med en militär utan axelklaffar, men som var varmt och elegant klädd i en officersuniform. Han var först att hälsa, men jag ägnade honom ingen uppmärksamhet. Jag började berätta för Sergejev om min resa till Potsdam och registreringen hos Vojentorg; bland annat att jag på frågan om mitt förband hade svarat: »Bas 21, trofébrigaden«.

»Då vore det bättre om ni inte for omkring, på så vis skulle ni göra mer nytta för oss«, mumlade mannen i skinnjackan utan axelklaffar ilsket.

»Ta av er handskarna och stå i givakt som sig bör! Ni talar med en överlöjtnant!«

Jag tog av mig handskarna och rodnade av förvåning. »Ursäkta mig, jag har inte äran att veta vem jag talar med«, sade jag hövligt, men med värdighet.

Han kallade sig major [namnet saknas] och fortsatte att skrika. Jag uthärdade inte mer. Jag skyndade mig ut och i korridoren undrade jag vem det kunde vara. Alla gissningar ledde till samma slutsats: brigadens chef för kontraspionage, och nu lär jag bli jagad, trots att jag ingalunda har pladdrat för mycket eller på en icke-officiell institution. Dessutom kände jag redan överstelöjtnanten från handelsförvaltningen och själva förvaltningen är så föga hemlighetsfull att man kan fråga vilken rödarmist som helst på vägen för att få veta var den ligger. Inte heller var det något problem att ta sig till småstadens centrum utan passersedel, vaktposten var allt annat än nitisk. Man kan alltså svårligen tala om förrådande av militära hemligheter – ett tveeggat svärd – och på Vojentorg kommer de att akta sig för att spilla ett ord på den saken.

Skorkin var missnöjd igen: »Jag tror inte på ord! Var är dokumentet?« Förklaringar gjorde ingen nytta. Jag beslutade att ringa och återkomma med det slutgiltiga beskedet, men då slog det mig att de hade stängt nu.

Återresan till Berlin gick åt skogen. Vad skulle jag göra? Jag väntade en halvtimme, sökte upp majoren igen och sade att jag hade ringt och fått svaret: »Efter helgen.« Det sade de faktiskt i Potsdam: »Ring i morgon eller efter helgen.«

Jag bad att få åka till Berlin, eftersom jag hade lämnat kvar mina foton och en väska med varor där. Han trodde mig inte. »Vad har han i Berlin, en tjej kanske?« frågade han de närvarande. Och major Kornejev (nej, han är allt en lögnare – honom skall man inte berätta någonting för) skyndade sig att skvallra att jag dagen innan hade berättat om några flickor, varvid han blandade ihop skogen och stjärnorna, och allt blev bara nedrigt och dumt.

Chefen kunde inte bestämma sig. Jag började böna och be och komma med förklaringar.

»Din förbannade skit, börja inte gråta nu!« sade han halvt på skämt, halvt i vredesmod. »Åk då, men kom tillbaka i morgon bitti!«

Det lovade jag. Och efter att ha åkt först med bil, och sedan gått till fots, och sedan med tåg och S-bahn, och sedan med spårvagn och på nytt till fots, anlände jag till Berlin vid 8-tiden.

Jag hämtade väskan, betalade för fotografierna och gick för att raka mig.

Hos frisören blev jag stående framför porträttet av en flicka, ett underbart verk av en målares pensel. Jag kunde inte slita mig lös och bestämde mig för att köpa målningen. »500 mark kostar porträttet«, avgjorde den förbannade tysken med sitt sluga och ormliknande tryne. För att göra den mer attraktiv för mig berättade han att tavlan var målad av en jude och att den sålts av en jude, och att själva flickan var judinna – den gamle skurken hade uppenbarligen förstått att jag var jude och försökte spela på mina nationalkänslor.

»Det spelar ingen roll vem flickan är, jag vill ha den ändå.« Jag tog fram ett halvt kilo grisfläsk och gav till honom.

»Det är för lite!« ropade frisören girigt och sträckte fram händerna efter de båda lökarna som fortfarande låg i min väska.

Han fick en – jag hade bara bröd kvar och skulle bli tvungen att gå hungrig, men i gengäld hade jag flickan, levande och vacker, det blir bra att ha henne även om det bara är ett porträtt i en ram.

Jag kom till de hemlighetsfulla och nästan isolerade flickorna från det namnlösa förbandet med fältpostnummer 93570-MB (E) när klockan redan var 10 på kvällen. I dörren träffade jag genast – De ville inte släppa in mig och flickan gjorde sig all möda i världen för att – vakterna och befälet. – Väninnor hjälpte henne, men det visade sig vara förgäves. Då föreslog jag en promenad. Anja var inte där och bara två flickor följde med. När vi kom fram till hotellet föreslog jag att vi skulle gå upp på mitt rum, trots att jag inte hade bokat något än. Jag fick snabbt logi fast flickorna släpptes inte in. Dagen innan hade kommendanturen klagat och nu var tyskarna rädda att begå något fel. I stället satt vi och pladdrade i foajén tills klockan nästan var 12 och i dag har vi kommit överens om att gå på teater.

Vid 11-tiden på förmiddagen var flickorna redan här, men inte heller nu var Anja med. Hon kom först mot slutet av föreställningen och satte sig på en av de yttre raderna. I stort sett var jag nöjd, trots att det var kallt och svårt att höra allt de sade på scenen.

Flickorna visade sin omtanke genom att ta med sig smör och bröd morgonen därpå. Varför berättade jag att jag gav bort min mat mot en tavla?! Jag ångrade mig, men att avstå från brödet hade varit generande – de skulle säkert ha blivit kränkta. Biljetterna betalade de också och på det hela taget försörjde de mig hela dagen. Jag tog ett hjärtligt avsked av allihop. Från spårvagnen kom en av de fyra som jag gick på cirkus med. Hon bugade och jag svarade också med en bugning. Flickorna var väldigt nyfikna, men jag förklarade som det var – en bekant. Då antog de att jag hade många bekanta, men när de märkte vilken pinsam situation som uppstod skyndade de sig att byta ämne. Kloka, skarpsinniga flickor.

Men nu åker jag till Velten. Hög tid. Klockan är 2 på dagen.

På tåget. En passagerare som jag pratade med frågade om jag var jude. Jag svarade ja, varpå han sade –

 

 

[Ca 27 januari 1946]

Kära mamma!

Jag har varit på resa i många dagar och har därför inte kunnat skriva. Men inte heller Du har skämt bort mig med brev – ett enda under hela denna tid anlände i går.

Jag har ett intressant och omväxlande arbete numera. Jag trivs med det, även om det tar all min tid i anspråk. Jag har fått en inblick i träindustrin, särskilt transportsektorn.

Jag sysslar inte med litteratur, men jag skriver fortfarande dagbok, både när jag reser och arbetar. Med tyskan gör jag långsamma framsteg. Jag kan redan samtala och skriva utan någon större möda. Men jag förstår långt ifrån allt om tyskarna talar fort eller otydligt.

Jag har låtit göra många fotografier av mig. Dem skickar jag med medaljen, eftersom jag redan har försagt mig. Jag berättar mer om det här när jag har kommit hem.

Jag skriver under befälsutbildningen. I dag har vi studiedag och jag låter mig distraheras lite. Tidningar läser jag systematiskt, men böcker finns det inga här, utom de politiska, jag blir alltså inte bortskämd med litteratur. De tyska böckerna kan jag inte sluka utan vidare – jag tycker det är svårt och opraktiskt när man inte har tid att fördjupa sig.

Vad gäller paketet vet jag helt enkelt inte vad jag skall tro. På posten råder man mig att vänta ännu ett tag, men jag har inte längre några större förhoppningar. Jag sände Dig en elegant vinterkappa, två par skor, strumpor, kläder, underkläder och lite annat, även konservburkar. Det sista paketet – de andra kommer jag inte längre ihåg så noga – kostade mig mycket pengar och skulle vara mycket värdefullt och nyttigt för Dig.

För första gången har jag också gjort i ordning ett litet paket åt pappa, men det fick jag tillbaka; de tog inte emot det eftersom adressen var felaktig. De tar inte emot poste restante. Och från och med årsskiftet är antalet försändelser som varje förband får skicka strängt reglerat och begränsat. Sakerna har jag, allt är färdigt att skickas, men jag kan inte sända något vare sig till Dig eller pappa så länge jag inte får tillstånd.

Klockan är ett herrur. Damarmbandsur är mycket dyra här (3–5 000 mark). Jag skall köpa ett innan jag åker hem, jag vill inte riskera att skicka det i ett paket.

Radioapparaten som jag har köpt (4 000 mark) är bra, men med sina fem rör är den stor. Den fungerade i tio minuter, sedan gick den sönder – rören var utbrända. Nu är den på reparation.

Lite om mig igen. Jag är frisk. Jag vet helt enkelt inte längre vad influensa, halsfluss och andra sjukdomar är. Jag har härdats genom kriget – för jag har sovit i snö och smuts.

 

 

28 januari 1946

Kära mamma!

Jag sänder Dig ett brev som jag redan hade lagt åt sidan. Jag orkar inte författa ett nytt: Du beredde mig en stor överraskning när jag kom tillbaka från Berlin, jag saknar helt enkelt ord! Hade Du inte kunnat vänta – med att skriva till chefen för basen! Nu finns det ju ingen front längre och därför finns det föga skäl för att ett brev inte skulle komma fram. Men alla dessa argument är oförargliga och försvarbara, och ändå fick jag en utskällning av chefen… Men varför? Livet är faktiskt orättvist! Jag sänder Dig ytterligare ett foto, fast jag inte fått ett enda av Dig.

Hälsa släkten, be dem skriva, om inte till mig, så åtminstone till chefen för basen.

Jag kysser Dig innerligt. Vova.

 

 

Velten, 2 februari 1946

Efter ett långt uppehåll besökte jag än en gång den kända restaurangen med öl, dans och mycket annat, »haket«, som basens officerare säger. Nu liksom tidigare vändes alla blickar och leenden mot mig, vilket inte gjorde mig förlägen utan tvärtom gladde mig. Det finns vackra kvinnor här och tillsammans med dem får man inte vara ledsen och tänka på tråkigheter.

Friska och allvarliga tankar inom mig när jag sitter ensam för mig själv. Fulla soldater raglar omkring, musiken är lättsam och otvungen och alla snurrar runt och stojar som barn i takt med rytmen. De fångar upp en melodi och stämmer in i sången – det är härligt och gripande. Bara hjärtat begråter sitt öde, längtar efter ömhet och värme. Blicken far omkring både på mig och tyskorna här. Så många vackra ansikten, alla skulle vara lätta att få, men här sitter jag och trycker i ett hörn under –

Överlöjtnanten som i går anlände till stabsplatsen har utsetts till vakthavande. Först kom han med en rad invändningar, men en order är en order och efter att ha tänkt lite på saken trädde han i tjänst.

I dag på morgonen lärde jag känna honom i arbetet. Kapten Anufrijev hade sänt oss två till aluminium- och patronfabriken för att hämta bord och stolar till transportavdelningens arbetsrum, som länge varit i stort behov av möbler. På vägen dit berättade överlöjtnant [namnet saknas] att hans tjänst ännu inte var klar och att man hade antytt att han skulle få börja på transportenheten.

På kvällen övertalade jag honom att följa med till dansen. Vi stannade inte länge, men gjorde ändå av med mycket pengar under kvällen. Det slutade inte där – jag var upplagd för äventyr. Jag brann av iver att få uppleva hela lyckan av ett nattligt rendezvous, ett möte, en bekantskap – all den lycka som hör till ungdomen och hälsan, solstrålarnas ljus och värme. Men det gick helt åt skogen.

Jag hamnade vid ett bord med några flickor som inte ville hitta på någonting, jag fick inte ens veta deras namn, trots att jag bjöd ordentligt på öl och försökte göra deras bekantskap. Då stod jag inte ut längre och lämnade både dem och restaurangen. Så var det alltså åter bestämt att jag skulle förbli ensam, men än var det inte slut. Efter att ha funderat ett tag fram och tillbaka ute på gatan, där det kalla regnet piskade mig i ansiktet, där det var vått och vedervärdigt ensamt, bestämde jag mig för att gå tillbaka igen för ett nytt plågsamt försök, men den här gången inte med dunkla baktankar utan med beslutsamhet och lidelse.

Det hade redan börjat skymma. Tiden flög iväg. Tyskorna lämnade salen i par och grupper. Man hade lätt kunnat flirta med dem, plocka upp någon på vägen, men utsikten lockade mig inte. Jag gick in på restaurangen och märkte med tillfredsställelse hur kvinnornas blickar åter riktades mot mig, både sammetslena och djupa, sorgsna och förväntansfulla.

 

 

14 februari 1946

Politisk utbildning.

Jag läser om referatet av talet som kamrat Stalin höll kvällen före valet av deputerade till Högsta sovjet och än en gång förundras jag över hans klara intellekt och den enkla framställningen av hans tankar. Ännu har det inte förekommit ett enda yttrande av kamrat Stalin som inte vittnar om hans vishet, styrka och kraft och som inte bekräftas av fakta och siffror. Så även denna gång. Vem kan invända mot eller tvivla på sanningshalten i den geniala redogörelse som partiets och folkets ledare höll om orsakerna till och villkoren för vår seger, om de ursprungliga orsakerna till de imperialistiska krigen, om den väsentliga skillnaden mellan det nyligen avslutade kriget och alla andra krig som Sovjetunionen utkämpat?

I sitt tal om utvecklingen av den inneboende styrkan hos fosterlandet, som gjorde det möjligt att vinna den stora segern över fienden, förklarade kamrat Stalin: »Vår seger betyder först och främst att vår sovjetiska samhällsordning har segrat, att den sovjetiska samhällsordningen framgångsrikt har uthärdat krigets prövningar och bevisat sin fulla livsduglighet.« Och vidare: »Vår seger betyder för det andra att vårt sovjetiska statsskick har segrat, att vår mångnationella sovjetiska stat har uthärdat krigets alla prövningar och bevisat sin livsduglighet.«⁸⁰

Det är intressant att jämföra de siffror som kamrat Stalin anför, som visar vårt lands materiella möjligheter före både det första och det andra imperialistiska kriget, med dem som partiet planerar för framtiden:

 

1913 1940 I framtiden

Tackjärn 4220000 t 15000000 t 50000000 t

Stål 4230000 t 18300000 t 60000000 t

Kol 29000 000 t 166000000 t 500000000 t

Råolja 9000000 t 31000000 t 60000000 t

 

Man bör understryka kamrat Stalins hänvisning till industripolitikens förutsättningar i vårt land och i utlandet som har lett till ett så exempellöst språng i utvecklingen av vårt lands industrialisering.

Hos oss, till skillnad från andra länder, började partiet industrialiseringen inte med den lätta industrin utan med den tunga direkt, eftersom det förutsåg det annalkande kriget och nödvändigheten av beredskap och rustning inför fienden. Kollektiviseringen främjade å sin sida utvecklingen av jordbruket och gjorde det möjligt att göra slut på »vårt jordbruks sekelgamla efterblivenhet«.

Kamrat Stalin vände sig slutligen till väljarna: »Det är er uppgift att döma i vad mån partiet arbetat och arbetar rätt (applåder) och om det hade kunnat arbeta bättre (skratt, applåder).«⁸¹ Och alla belönade honom med så varma applåder och sådan kärlek att det var riktigt gripande också på distans. Ja, det har han förtjänat, min Stalin, odödlig och enkel, anspråkslös och storartad, min ledare, min lärare, mitt geni, min ära, min stora sol.

Därför blir man inte förvånad över att ett tvåårigt barn från det besegrade Tyskland, när han på mitt vänstra bröst fick syn på medaljen »För segern« och bilden av kamrat Stalin, pekade med fingret och glatt och rörande utbrast: »Stalin!« Och kanske blev modern till barnet inte glad, kanske hyste hon det besegrade folkets agg och hat i sitt hjärta, men framtiden ser annorlunda ut, hela världens framtid är med oss, på alla språk och dialekter, med vårt parti, med kamrat Stalin.

 

 

Velten, 14 februari 1946

Mitt liv har förändrats i grunden. Arbete finns det numera mer än nog av, ibland så mycket att man inte ens får en blund i ögonen. På transportavdelningen är vi nu sex officerare. Tre av dem anlände i går med chefen, majoren, i spetsen.

I morgon blir det arbete. Klockan är 2 på natten.

 

 

Berlin, 17 februari 1946

Min kära, jag har just fått Ditt brev och stängt in mig på mitt rum för att svara utförligt, även om det sker på bekostnad av mitt arbete och min tid.

Oletjka, min kära, den uppriktighet och enkelhet, ja den klarhet med vilken Du formulerar Dina tankar, har berört mig mycket. Av alla brev som jag får (och det är många) läser jag alltid Dina först, och jag instämmer med det mesta av vad Du tänker och säger.

Jag tål inte tomt och andefattigt struntprat. Dina enkla berättelser, även om de ibland kan vara rörande naiva, griper mig genom sin naturliga friskhet, och när Du utropar: »Hur svårt är det inte att vara utan en vän!« vill jag räcka Dig handen över alla hinder och säga: »Låt oss vara vänner!«

Oletjka, min kära, varför skriver Du inte lika ofta som tidigare, varför hör Du inte av Dig till mig längre, som om Du skulle frukta uppriktighet och ömhet. Men vänner tar inte illa upp, döljer inte det bittra och gömmer inte heller det glädjande och uppmuntrande.

Det kan hända att jag har skrivit för litet och för sällan, att jag i mina brev inte har gått utanför censurbestämmelserna (på annat sätt är det inte möjligt) och inte heller nu kan berätta allt om mitt liv för Dig. Men det blir tid även för det och Du kommer att få veta allt, kommer att förstå mig och inte döma mig, min kära.

Tills vidare kan jag bara tala om det viktigaste och väsentligaste. Jag bor i en liten tysk stad. Här finns det två biografer och en teater – som en blandning mellan klubb och restaurang. Jag går ofta på bio. Ryska filmer har blivit på modet här och följaktligen har jag haft turen att i utlandet kunna se några filmer som överallt har väckt uppseende men som jag, på grund av min tidigare slutenhet och osällskaplighet (inte sant Olga?) bara hade läst och hört talas om. Sådana filmer är: »En musikalisk historia«, »Tachir och Zjuchra« och även »Den stora valsen« – mycket rörande.⁸²

Under åren som jag varit skild från hemlandet har jag fått ett helt speciellt förhållande till våra sovjetiska filmer och andra konstverk, jag kan inte förklara det. Så i dag är varje rysk bok, varje porträtt av en författare eller en lärd, varje vykort, ja till och med en gåspenna mycket närmare och dyrbarare än förr, tiden före kriget, i Dnepropetrovsk. Filmerna är på tyska: dialogerna, texterna och sångerna – bara skådespelarnas spel och melodierna är äkta. Och likväl är det angenämt att se det som i en översättning aldrig upphör att vara vårt, sovjetiskt.

Förutom filmerna och mina tjänsteresor till andra platser eller besöken i Berlin, som nu har blivit sällsynta, saknar jag helt glädjeämnen. Dansa kan jag inte och det finns ingen som kan lära mig, och det finns inte heller något tillfälle till att göra det – det är mitt stora bekymmer. Kaféer och restauranger besöker jag sällan, dansställen nästan aldrig. Det finns vackra och intelligenta tyskor, men de är inte i stånd att erövra mitt hjärta, jag märker dem nästan inte, fast så fort jag går in på en restaurang eller ett kafé eller helt enkelt går på gatan riktas alla blickar mot mig, så till den grad att det blir fånigt och otrevligt (detta låter allt annat än ödmjukt, missförstå mig inte, ty jag vill och kan inte berömma mig själv, men man kan inte blunda för fakta), fast det skänker mig ingen glädje, bara lidande.

Kriget har jag själsligen och kroppsligen överlevt oskadd. Jag har sett och lidit mycket och börjat betrakta livet och dess skönhet, som nu står framför mig, med andra ögon. Mitt hjärta har inte svalnat, jag bär fortfarande på en stor passion. Men den gäller helt hemlandet, moderjorden, där allt är mig så kärt: såväl flickorna som drömmarna; där människorna är helt annorlunda än i Tyskland – klokare, renare och oändligt ädlare.

Och nu hör jag från radion i rummet intill sändningar från Moskva, så uttrycksfulla och vackra att man vill hoppa av rörelse. Där är han, Sjaljapin,⁸³ hans sammetslena, klangfulla bas, som nu tränger djupt in i mig. Och sedan hallåmannens ord att Sjaljapins talang så småningom slocknade efter att han lämnat Ryssland.

Ja, endast oskiljaktigt förenad med hemlandet kan man leva, andas och skratta. Bara i hemlandet kan man finna ro som vid en rysk flickas stora och fria bröst, och arbeta på allvar. Där finns mina tankar och mina förhoppningar.

För övrigt har jag köpt mig en stor och tung radio, den har bränts sönder på grund av vårdslös hantering, men nu har jag inte tid att lämna in den på reparation. Någon bra klocka har jag inte heller kunnat få tag på. Bara cylinderhattar – jag köpte tre stycken. De är dyra. I Berlin köper amerikanerna och engelsmännen dem för 3000–5000 mark styck. Men jag väntar hellre tills priserna stabiliserats, för det tycks som om de kommer att göra det.

Jag har köpt en kamera, men vet inte hur snart jag kommer att kunna lära mig hur man sköter och använder den. Det är inte lätt och låter sig inte förstås så enkelt.

I mitt lilla rum (jag har avsiktligt valt det minsta i hela fastigheten) är det fullt av foton och bilder på väggarna; så fort jag öppnar dörren samlas nyfikna officerare för att titta.

Mitt arbete är omväxlande. Jag är ofta på resande fot, det är något helt annat än trupptjänstgöringen som jag inte alls kunde vänja mig vid. Jag är sällan hemma: ibland på helgerna och någon enstaka dag emellanåt.

Brev får jag nu inte längre lika många: i genomsnitt 3–6 per dag, ibland inte ett enda. Under de senaste 2–3 månaderna har jag inte skrivit utförligt till någon och alla är arga på mig. Men det är verkligen inte mitt fel.

Jag vågar inte tänka på demobilisering i dag, men i framtiden kommer jag absolut inte att vara kvar i armén, för mitt mål och min glädje i livet är oförenliga med soldattillvaron.

Din begäran vågar jag inte låta bli att uppfylla – jag skall skicka Dig ett kort. Men Du är skyldig mig något – tänk på det och glöm inte att besvara mina känslor. Här kan jag mångfaldiga fotografierna och förstora dem till porträttstorlek.

Detta är alltså de frågor som jag hoppas att Du, om inte uttömmande, så åtminstone ingående har fått svar på. I framtiden skall jag skriva oftare, men inte alltid lika detaljerat och mycket. Jag vill dock på förhand be Dig att inte »svara med två ord«, om Du får tid att utveckla Dina tankar mer. Ty det är inte av lättja som jag ibland är kortfattad.

Som avslutning vill jag gratulera Dig till Dina lyckade tentamina och hoppas på stora framgångar i Dina framtida studier.

Många hälsningar till både Din och min mamma. Hälsningar till släkten – de har glömt mig allihop och minns mig bara då och då (till dem räknar jag inte moster Anja, som har skrivit nästan lika ofta som min mor). Jag kräver inte mer än att de skriver. Kärlek och respekt kommer inte av sig själv och det är mitt fel om jag förtjänar motsatsen!

Men nu måste jag sluta: till och med på en ledig dag är det jobb. Nu är det stötverksamhet som gäller. När vi har klarat av det som planen föreskriver skall vi vila och rumla om lite.

Jag ber Dig ännu en gång att ge min mor en kyss från mig, att lugna henne lite och leva i vänskaplighet med henne. Jag kommer en dag och försöker göra livet lite lättare för er alla. Jag skall skicka ännu fler fotografier. Hälsa alla bekanta, Olga Michajlovna, Lena Mjatjina, Ira Guseva och alla andra. Vova.

 

 

21 februari 1946

Vysjinskij⁸⁴ är en klok karl. Jag har läst alla tal han hållit inför FN:s generalförsamling⁸⁵ och är full av gränslös sympati för honom. Hans framgång både förr och i dag är förståelig. Jag kan inte minnas Litvinov,⁸⁶ men Vysjinskij verkar vara starkare som diplomat och klokare som teoretiker.

Vilken älskvärd, vacker och, ta mig fan, fullkomlig människa!

 

 

Velten, 21 februari 1946

Så, kära mamma, den här natten jag ägna åt Dig!

Det är redan efter midnatt. Alla sover, bara ett par oroliga möss skrapar skyggt på golvet, de väntar tills jag har somnat och sedan har de fritt fram. I går åt de av påsen med den underbara pepparkakan som jag hade fått som extraranson, men jag har inte tid att bekämpa dem nu, jag är bara rädd att de skall förstöra mina papper som ligger strödda på bordet och på stolarna.

Du ser, så snart jag börjar skriva om mig själv förlorar jag genast tråden – jag kan inte försköna mig själv, och minst av allt mitt liv här i utlandet. Varför skulle det vara så förvånande? Exemplet med råttorna anförde jag bara för att ni där hemma skall förstå att varken bostäder eller möblemang och så vidare ser annorlunda ut, även om de också skiljer sig väsentligt från våra (liksom tyskarna själva). De odjur som huserade här var tvåbenta, därför blev det en vana för dem att leva och röra sig som människor.

På utsidan är husen fula och dystra, de tyska samhällena är trista att se på, alla på pricken lika varandra. Men inomhus är lägenheterna förträffligt och bekvämt utrustade, även om de är exakt likadant konstruerade. Byarna är av sten, det finns många kyrkor, men jag ser sällan några präster. Gatorna och vägarna är stenlagda. Överallt finns det elektricitet, järnvägar och järnvägsstationer.

Men allt det där är varken förvånande eller lockande för blicken. I Berlin har jag sett sevärdheter från gamla tider – monument, byggnader och museer. Under striderna gjorde jag inskrifter med krita på många av dem. Alla, eller åtminstone de flesta, har spolats bort av regnet och tiden, och senaste gången jag var i Berlin hittade jag bara min inskription på segerkolonnen, som jag hade ristat in med kniv.

 

På balkongen till ett hus i Berlin

Står jag med stridskamraterna

Och ser ut över Tyskland och bespottar det.

På Berlin, den besegrade, spottar jag.

 

Mitt nya arbete är ansvarsfullt och svårt, men därför också omväxlande och intressant – jag är trängsoldat. Ofta måste jag vara i andra städer, på resande fot. En tid hade jag med träindustrin att göra – och jag har helt och hållet sagt adjö till mitt gamla »yrke«. Och det beklagar jag inte.

Som andra militärer bor jag i ett bostadshus, men till skillnad från andra har jag valt ett litet rum, för att ingen skall inkvartera sig hos mig – jag har fått känna på vad det innebär att bo tillsammans med andra och följaktligen dela förtroenden.

Jag är ofta i staden. Du får inte oroa Dig för mig. Här är allt lugnt och stilla, inga omvälvningar eller olyckliga incidenter har inträffat. Dessutom är jag själv sällan i tätorter och våra kommendanturer bevarar ordningen överallt.

Du frågar efter min medalj. Nå, jag skall skicka ett foto där jag bär den, när jag nu har försagt mig. Det finns orsaker och skäl som gjort det möjligt för mig att motvilligt inviga Dig i några till och med angenäma nyheter. Hemma kommer det naturligtvis inte att finnas några hemligheter för Dig. Men Du får vänta tills vi ses igen.

Tyska talar jag bättre än mina landsmän och tyskarna kan förstå mig, men mina kunskaper räcker inte till, nu märks följderna av att jag pluggade dåligt i skolan – jag hade ingen lust. När man uppmuntras och ändå sätter sig på tvären – då är det svårt att uppnå någonting.

Tidningarna slukar jag som frisk kvällsluft och Vysjinskij älskar jag för hans förstånd och djärvhet, som om han hörde till familjen och jag älskar honom till och med ännu mer, för tänk bara vad han gör där borta i generalförsamlingen, hur virtuost skickligt han vet att utnyttja sitt intellekt – och vilket intellekt! – hans argument är helt enkelt ovedersägliga! Nej, han är verkligen starkare än Litvinov!

Min radio är på reparation, jag lyssnar på grannarnas eftersom skiljeväggarna är tunna och minsta prassel hörs genom dem.

Jag skall ta med mig allt som Du har bett om. Men jag vill påpeka att jag inte har plundrat och vid krigsslutet hade jag inte något värdefullt och viktigt förutom min dagbok. Sedan dess har jag lyckats köpa ett och annat: en cykel, en radioapparat, en kamera och ett armbandsur. Någon civil kostym har jag inte. Jag har ett par byxor, men de måste ändras, en skjorta och en pullover. Tre hattar har jag redan förstört, bara en cylinderhatt är kvar.

Priserna här är höga, fast jag får tillräckligt med pengar för att inte lida någon nöd. Jag är välnärd, äter mycket – dubbla portioner, medan andra knappt äter en.

För leda och ledsamheter finns det inte tid. Vad beträffar min permission säger jag uppriktigt – jag vet ingenting. För tillfället släpper man inte iväg någon. Endast hustru och barn får komma på besök, men föräldrar – nej.

Vad flickorna och kärleken anbelangar, det försäkrar jag Dig, är jag inte längre den lille skolpojken Vova som förälskade sig, darrade och kände sig bortkommen, som inbillade sig att det bara finns den enda rena och passionerade kärleken. Livet har lärt mig mycket och kvinnan är inte längre gudomlig för mig. Jag har ännu inte tröttnat på att älska och, min Gud, hur mycket eld har inte samlats inom mig under åren när jag varit borta från fosterlandet! Men jag har blivit kräsen och stolt, och jag känner mig fri när jag är tillsammans med en flicka. Jag släcker inte min eld, låter inte hjärtat svalna, för det skall brinna för den som är värdig mitt val. Jag vet besked om flickorna här hos oss och även om dem långt härifrån. Fast jag tror att det finns många aktningsvärda människor, att det fortfarande finns en skönhet som min blick inte kan motstå, att det fortfarande finns en själ som kan få mitt hjärta att råka i svallning. Bara i fosterlandet kan jag föreställa mig denna själ.

Jag skall skicka intyget, har redan ordnat det.

Jag måste fråga Dig: Har Du inte fått det sista paketet med kappan och gummibandet till strumporna? Du har inte sagt något om det. Numera är det rätt besvärligt med paket, för de kommer att ransoneras. Varje månad kommer 10 tillstånd att delas ut och vårt förband är stort. Sedan tre månader ligger här mitt enda paket till pappa och det har ännu inte kommit iväg. Jag vet inte om jag kommer att lyckas skicka det.

Jag upprepar ännu en gång efter Ditt senaste brev: jag är mycket frisk, jag är allt annat än sjuk.

Intyget belastar mig inte, synd bara att ingen där hemma bekymrar sig om Dig och att jag själv inte kan säga mitt hjärtas mening till någon av de där skurkarna till tjänstemän, som inte haft det svårt i livet, som inte tömt den bittra kalken och nu är så okänsliga mot Dig, min mor. Ack, om jag bara vore ledig!… Då skulle jag visa dem!

Varför oroar Du Dig så för mig? Snälla mamma, jag tycker nog att Du är lite komisk ändå! Nå, vad tror Du kommer att ske med mig? Vad skulle kunna hända? Vargarna kommer inte att äta upp mig och under spårvagnen kommer jag inte heller att hamna – jag är nämligen redan vuxen, eller tror Du kanske inte det?

Jag skriver inga brev eftersom jag är så upptagen, eftersom jag så sällan är hemma och eftersom det, slutligen, inte ges något tillfälle att fatta blyertspennan, för att inte tala om reservoarpennan.

Tro på mig och min sonliga kärlek, jag är ju Din och för alltid förbunden med Dig.

Klockan är redan fem i halv tre (grannarna har avbrutit mig många gånger), jag skall sluta nu och trycker mig helt ömt mot Ditt bröst, det är tid att sova.

Vova.

Hälsa släkten, de skall väl inte vara sura. Jag tycker inte om grundlösa beskyllningar. Vad skall det tjäna till?

 

PS På baksidan ett foto av mig. Du kan vänta Dig många, många fler.

 

 

28 februari 1946

Jag hade bestämt mig för att ordna en fest dagen före min födelsedag, men det infallet resulterade i ett litet fiasko.

 

 

1 mars 1946

Major Kornejev ville inte dricka med oss andra och hade dessutom bråttom någonstans. Jag bjöd honom enskilt, han svepte de 300–400 grammen och började föreläsa om livets olika besvärligheter.

Det drog ut på tiden. Mina gäster hade för länge sedan slutat tro på min föresats och makarna Grabilin funderade på att gå och lägga sig. Jag beslutade att börja. Småtugg fanns det gott om och vi var sju personer.

Två flaskor vodka gick åt som ingenting. Ingen blev berusad, men många var lite på örat som sig bör i trevligt sällskap. Skålarna som utbringades var tråkiga, samtalet gick trögt och snart var kvällen till ända.

Klockan 7 på morgonen vaknade jag, som födelsedagsbarn. Jag låg och vred på mig i sängen till klockan 8 – av fruktan för den nya dagen, osäker på vad den bar i sitt sköte.

 

 

1 mars 1946

Kära Sofotjka!

I går kväll, dagen före min födelsedag, fick jag Ditt fina, lilla vykort. Tack så mycket för att Du tänkte på mig och var så uppmärksam.

Jag har ingen riktig lust att skriva om mig själv. Mitt liv är grått och hårt. Det finns ingenting att glädjas åt och inte heller någon framtid att se fram emot. Fosterlandet! – där finns mina drömmar, bara där finns min lycka – och sedan flera år sitter jag och sörjer i ett främmande land. På grund av mitt arbete är jag mycket på resande fot, från den ena tyska staden till den andra, jag ser livet och möter människor. Men det är så otillfredsställande att man får lust att vända sig bort från det som omger en och i ensamhet skrika ut sitt otröstliga svårmod tills det gör ont i öronen.

Någon permission är inte i sikte under den närmaste tiden – i fem månader måste jag ännu ge mig till tåls och roa mig med brevkorrespondens, i den finna den enda förbindelsen med mina vänner och bekanta som blivit kvar i en annan, helt annorlunda värld, så långt härifrån i både tid och rum.

Dikter skriver jag sällan numera. Vad skall jag göra med dem – tiden räcker inte till. Dagboken tar jag fram då och då. Jag har skaffat en radioapparat och lyssnar på ryska program, över 1000–2000 km bort! Vad arbetet beträffar så är det verkligen svårt att säga något om det. Här finns inga läroböcker eller kurser per korrespondens och för att hänga med i vad som händer läser jag varenda tidning jag kommer över. Jag läser ingen skönlitteratur. Bara Lermontov har överlevt kriget och alla umbäranden, och nu skyddar jag det lilla bandet som en stor skatt. Ibland, i tidskriften Ogonjok,⁸⁷ stöter jag på det levande, ljuva, konstnärliga språket som jag slukade i sådana mängder före kriget! De flesta filmerna är ryska men på tyska. Jag har sett nästan alla och varit på alla biografer, antingen ensam eller med mina vänner. Kvinnor finns det också här, men de är antingen gifta eller änkor och de är alla så tomma och ointressanta att man inte kan samtala om någonting med dem. Så förflyter livet.

Och i dag, när jag har fyllt 23, känner jag mig varken glad eller uppsluppen. Förlåt att jag inte kan gå in på de detaljer som Du frågade efter, mina förtroliga bekännelser skulle bli för deprimerande.

Jag vill inte fördystra stämningen och – nej, jag har inte förlorat hoppet och tron på livet och en bättre framtid. Du får inte ta mig för bokstavligt. Längtan till fosterlandet och allt som är mig kärt – det är ingen klagovisa, inga barnatårar; jag vill inte klaga och gråta utan trotsigt skratta åt ödet och älska livet, trots att det är som det är.

Just nu hörs en glad melodi från radion, som får mig att spritta till och muntrar upp mitt hjärta och fördriver all sorgsenhet.

Jag skall sluta nu. Jag väntar på nyheter från Dig. Jag önskar Dig all framgång i studierna och ett liv fyllt av glädje.

Många hälsningar, Vova.

Hälsa till Dina väninnor från mig, mina bästa lyckönskningar även till dem.

 

 

Velten, 2 mars 1946

Så gick den alltså spårlöst förbi, min himmelska dag, den 1 mars, utan ens ett vänligt leende mot mig. Lika bister, bitter och tom som alla andra dagar passerade den för att aldrig mer komma tillbaka.

Vädret har slagit om igen, det har blivit varmt och fuktigt. Snön har blivit gul och trycker mot jorden som om den inte ville skilja sig från den. Även den trista, gråtmilda rösten i radion från någon tysk sångerskas mun gör att man blir nedstämd. Långtråkigt, glädjelöst och inte ens den glada musiken distraherar.

 

 

3 mars 1946

Solujanov är en vedervärdig typ. Sådana vet alltid att ordna det för sig, tvärtemot all rättvisa vinner de aktning och respekt. Han är ju en smilfink och baktalare av värsta sorten. Hur många gånger har han inte tjallat och talat illa om mig och andra bara för att han skulle framstå som ambitiös och driftig? Under en av de senaste lastningarna, till exempel, satte han inte sin fot utanför dörren på hela dagen. Och när samvetet trots allt viskade i hans öra framåt kvällen sprang han in på expeditionen – utan att ens ha varit vid lastningsplatsen – och klagade: elloket är inte där, vagnarna står stilla medan folk är sysslolösa. I själva verket var det tvärtom. Jag hade själv åkt och rangerat vagnarna med hjälp av elloket som jag hade hämtat. Folk hade arbetat från klockan 5 på morgonen och ilastningen var nästan färdig.

Major Kornejev började genast skälla, utan att ha kontrollerat Solujanovs påståenden. Då bad jag honom att gå ut på fabriksgården, där han fick syn på elloket och det gjorda arbetet, men han teg och ställde inte intrigmakaren till svars. Och hur skulle han kunna göra det? Solujanov jagar ju och varje helg, och inte sällan i veckan, kommer han med vilt som han bjuder cheferna på, och sprit – sådana människor kan inte vara dåliga, de flyter alltid ovanpå och ingen vågar kalla dem anpasslingar. Det är så man bygger en livslögn.

En annan gång uppträdde han ännu nedrigare mot mig. När jag var på stabsexpeditionen och för ett ögonblick hade lämnat min arbetsplats, sökte Solujanov upp den politiske ställföreträdaren, major Zjarkich, och partigrupporganisatören kapten Borodin och sade att jag nog höll på att måla min cykel i stället för att arbeta, och så begav de sig till bostadshuset alla tre.

Vid ingången till staben stötte jag på dem och politarbetarna skällde ut mig efter noter. Men det var svårt att övertyga dem om att det bara var Solujanov (jägaren och den gode suparbrodern!) som hade intrigerat.

Och nyss kom major Kornejev, chefen för basens förråd, för att hämta mig. Solujanov har uppenbarligen beklagat sig för honom igen. Det verkar som om han menar att jag är skyldig att rangera varje enskild vagn för lastning, trots att detta helt och hållet ingår i hans uppgifter.

Jag gav honom elloket, skaffade fram tomma vagnar och till och med rangerade dem vid lastramperna. Vad mer krävs det av mig? frågar man sig. Han vill framhäva sin initiativkraft, bevisa sin framåtanda, men hur gör man det? Det är ju inte sant! Och då fann han en bekväm lösning – att skylla ifrån sig. Det är mycket lättare än att arbeta och frysa där ute i kylan!

När jag vaknade på morgonen – det var fortfarande mörkt ute, urvisaren visade blygt på 5, som om den ville dölja sin ungdom, ögonen ville inte vänja sig vid ljuset – skyndade jag mig, utan att ha tvättat mig eller bäddat min säng, till lastplatsen och vidtog där förberedelser inför dagens arbete. Fram till klockan 11 var jag på stationen, vid växlarna och alla spåren där vagnarna skulle rangeras. Och trots att jag inte varit uppe på mitt rum en enda gång, framstod jag icke desto mindre lögnaktigt och mot alla fakta som en dagdrivare som alla kunde och borde skälla på. Och hur man skäller på mig: kapten Anufrijev lyssnade på mina ursäkter med en min som sade: Moskva tror inte på tårar,⁸⁸ Kornejev påstod att jag hade sovit tills han dök upp, och Solujanov till och med hotade mig: »Vi skall nog prata mer om det här!«

 

 

Velten, 4 mars 1946

Läser tidningarna. Det är rena helvetet i världen: hetare och hetare. Kriget är över, men blodet flyter vidare och dagligen dödas tusentals människor.

Den socialistiska regeringen i Storbritannien har inte motsvarat mänsklighetens förhoppningar. Och England har inte ändrat sin skändliga och ingalunda berättigade roll som förtryckare av folkens frihet och oberoende. Indien är i uppror. Syrien och Libanon protesterar, Grekland nästan kvävs i den fascistiska yra som gripit landet. Indonesien och Palestina förblöder. I Egypten råder oroligheter. Och över alla dessa länder vilar Englands kalla, obönhörligt grymma, diktatoriska hand, som trampar med soldatstöveln och med sin makt kränker de små, osjälvständiga ländernas nationella och politiska intressen och förhoppningar.

Förenta Nationernas generalförsamling har in i minsta detalj klargjort de internationella politikernas tankar och handlingar för staternas representanter. Bevin,⁸⁹ särskilt han har visat sitt reaktionära ansikte.

 

 

6 mars 1946

Vad skönt det är att somna till vaggande, ljuv, rysk musik, 2000–3000 km hemifrån. »Ack, hennes ljusa, ljusa flätor«, »Donau« osv.

 

 

8 mars 1946

Hörde just ett meddelande från folkkommissariatet för utrikesfrågor, i vilket man talade om ett »memorandum« från den amerikanska regeringen till den bulgariska, och en not från den sovjetiska regeringen, som kallade denna oberättigade handling för en kränkning av de tre storas överenskommelse om villkoren vad beträffar Bulgarien.⁹⁰

Sannerligen, vilket hån! För övrigt har vissa berömda utländska politiker blivit fullständigt rabiessjuka på sistone, men i brist på logiska överväganden och konsekvens i sitt arbete var det ju väntat att de skulle bli smittade, alla dessa Churchillar, Bevinar och Byrnesar.⁹¹

 

 

Velten, 10 mars 1946

På en tysk afton. Mycket musik, väldigt kvalmigt och en hel del svårmod. Har inte lust att sova trots att klockan redan är 3. Dans ända till morgonen. Tyskorna är nakna, nästan i ordets bokstavliga bemärkelse – det är pinsamt och vidrigt att se hur de åbäkar sig – de bryr sig inte att de är motbjudande.

Sjuttioåriga gummor och äldre svänger piggt runt i valsen. Det är bara jag som har otur, trots min ålder och mitt utseende. Kärleken är grym och skönheten hycklar inför mig.

 

 

Velten, 11 mars 1946

Kära mamma!

I dag har jag skickat ett litet paket till Dig. 6 par silkesstrumpor, 4 par varma sockor, ett par damaskbyxor av siden, en blus, en randig herrkavaj och en randig herrskjorta, 15 sidenbitar, 1 flanelltygstycke och annat. Det är inte mycket – jag hade bråttom och hann inte göra i ordning något bättre. Låt inte det andra namnet oroa Dig. Detta lilla paket lyckades jag skicka tack vare en vänlig major som sade att paketet var hans, eftersom jag denna månad inte hade tillstånd [att skicka paket].

Min goda, var snäll och berätta om Du har fått vinterkappan och gummibanden med det senaste paketet – Du har inte nämnt det.

Kära mamma! Jag har inte fått några brev från Dig på 10 dagar. Jag är orolig. Skall jag kanske följa Ditt exempel och skriva till Din chef? Var snäll och skriv, det finns ingen orsak att vara arg. Frågan om intyget kommer att avgöras i dagarna. Man skall skicka mig till Berlin för att hämta en skrivmaskin som jag har lämnat in för reparation. Handskrivna intyg är ogiltiga numera, även om de är bestyrkta med en stämpel.

Här är ännu ett foto. Ta det som ett minne och skicka mig snart ett av Dig. Vova.

 

 

Berlin, 13 mars 1946

Har tillbringat natten i Kremmen. Jag fick lyssna på en bitter bikt av den plågade Schwartz…, sov med henne, men syndade inte. Jag smakade på sömnlöshetens kalk, kände en stark frestelse, men samvetet var trots allt starkare. Klockan 7 på morgonen var jag på stationen och hemma strax efter 7.

Major Kostiutjenko kom med en glädjande nyhet: elloket har inte anlänt, vagnarna är inte framkörda och lastningen har skjutits upp.

Jag satte mig genast på cykeln utan att gå in på mitt rum. Vid stationen försäkrade man mig att maskinen »ist bei veltag«.⁹² Jag åkte dit. Och faktiskt, hela uppståndelsen var helt obefogad och var bara frukten av en livlig fantasi hos småsinta och gemena människor som vill bevisa att de arbetar och är duktiga. Loket hade varit i kakelfabriken sedan klockan 7, några förseningar i transporten hade inte förekommit.

Jag besökte kakelfabriken ytterligare två gånger och bestämde mig för att åka till Berlin.

Då tittade Marusia in och jag blev kraftigt försenad i Velten. Först klockan 2 lyckades jag slita mig.

Jag cyklade jag till Heiligensee och åkte vidare därifrån med tåget.

 

 

Berlin, på tåget, 16 mars 1946

I dag har jag ordnat alla uppdrag i Potsdam, även dem i Berlin. Dagen gick inte till spillo, icke desto mindre ligger den bakom oss nu.

Jag har skrivit brev, har bara inte hunnit skicka dem än. Åter har det blivit ett avbrott i korrespondenserna och åter väntar mig förebråelser och klagomål på grund av min ombytlighet och nonchalans. Tyskarna är helt klart missnöjda med mycket. Det märkte jag särskilt tydligt hos överhuvudet i familjen Risjovskij, när jag hänvisade till Stalins kloka uttalanden i intervjun som gjordes med anledning av Churchills tal i Fulton.⁹³ Det resulterade i en lång diskussion. Tysken exemplifierade och anförde bevis för den ryska bristen på bildning, den ryska grymheten, och så vidare. Det stod klart att denne genomsnittstysk snarare var böjd att sympatisera med våra allierade och högerlägret bland dem, Ch[urchill] & Co, och att han därvid talar samma språk som resten av Tyskland. Hans intellekt räckte inte för att komma med några invändningar mot Stalin, alltså tog han sin tillflykt till principlöst gnällande på Röda armén.

 

 

Velten, 21 mars 1946

Jag har sett filmen »Skådespelerskan«. En stark, sanningsenlig film, men inte som »Tachir och Zuchra«, eller »En musikalisk historia« – de var bättre, tycker jag.⁹⁴

Kom hem nykter. Ensam, på dåligt humör. I korridoren trängde sig Poloskin på, han var full eller snarare asberusad. Svor i kvinnors närvaro och uppförde sig som en idiot, dum och fräck. Han kom fram till mig, ville klippa till mig helt utan anledning, men besinnade sig; jag försökte dölja min vrede för att inte bli indragen i någon otrevlig historia och såg tyst på honom, tills han drog sig tillbaka under de mest oanständiga svordomar.

 

 

24 mars 1946

Natten, sen och djup, är redan gammal. De blygaste små stjärnorna på himlen har bleknat. Även radion har tystnat – hela Europa sover. Älskade Moskva, utmattad efter dagens vedermödor, tiger i fjärran. Det är bara jag som inte kan sova, och mina ögon vakar över tystnaden.

Lyckades inte bli utsedd till kommissionen för registrering av järn, eftersom major Skorkins nya beslut att utse mig till arbetskraftschef lade hinder i vägen, men där blev jag inte gammal. Efter ett par dagar (i går) beordrades jag av chefen för basen att överlåta mina uppgifter åt en annan officer och själv ge mig av på en långvarig tjänsteresa som chef för ett av brigadens egna pendeltåg.

Ett problem! Endera dagen kommer officerarna att byta inkvartering och risken finns att jag måste lämna alla mina saker och mitt rum utan uppsyn, bara för att plundras. I min frånvaro kommer man att få konsumtionsvaror från Vojentorg, tyskorna från Velten kommer att vara utan mig och Berlin kommer knappast att få se mig igen – och där syr man på min uniformsjacka och där finns mina väskor.

Även Kremmen är föremål för mina funderingar – där har jag mina stövlar, och i Velten dessutom måste jag låta sy en rock och hämta radion som jag redan har betalat.

 

 

25 mars 1946

Kära pappa!

Jag har redan tidigare skrivit till Dig att man fortfarande inte har tagit emot det lilla paketet – nu liknar det rena farsen och även med all välvilja i världen är jag fullkomligt hjälplös. Nu måste jag på nytt vänta till nästa månad. Jag har beslutat att i förväg klara av alla formaliteter så att det inte finns utrymme för några obefogade anmärkningar då paketet skall skickas.

Vad mitt privatliv anbelangar har inget förändrats. Det finns glada och sorglösa stunder, men bara sällan. Allt oftare plågar mig längtan efter mitt fosterland, mina vänner, jorden och sovjetmänniskorna där, efter min hemstad. Efter släktingarna och de som står mig nära och särskilt efter Dig, kära pappa! Jag skulle vilja träffa Dig och visa hur jag ser ut. Vi har inte setts på flera år, mellan oss ligger ett avstånd på många hundra kilometer – hur skall man då kunna låta bli att gräma sig och vara ledsen? Men detta är min enda ömma punkt. Annars är jag försörjd och oberoende. Jag har blivit vuxen och börjat se på livet med vuxna ögon. Kroppsligen är jag härdad och andligen mogen, jag har blivit en man.

Här är allting lugnt. Du behöver aldrig oroa Dig eller göra Dig bekymmer. Jag skall skriva så ofta tiden tillåter.

Jag skriver åter på arbetet, måste sluta nu, jag hör steg i korridoren – troligen kommer man för att hämta mig.

Alltså: en kyss, fast och bestämt som män emellan. Vova.

 

PS Du nämnde något om mamma och att Du ville berätta om många händelser i Ditt liv som jag inte känner till, och dela med Dig av Dina förborgade känslor. Varför har Du då tigit?

 

 

25 mars 1946

Från chefsassistenten på transportavdelningen

vid basen för materiel och utrustning

löjtnant Gelfand, V.N.

till baschefen major Skorkin

 

Rapport

Jag anser det vara min plikt att uppmärksamma Er på överlöjtnant Poloskins upprörande agerande i basens bostadshus för officerare, natten till den 24 mars innevarande år.

En korpral, assistent till jourhavande för 2. bataljonen, hade vänt sig till överlöjtnant Poloskin med en begäran om lastningsanvisningar. Jag var i korridoren eftersom jag sökte jourhavande överlöjtnant Sergejev och knackade på hans dörr. När Poloskin fick syn på mig började han, i stället för att sakligt svara på tjänstefrågorna och ge de nödvändiga upplysningarna, göra sig lustig både över mig och den helt utomstående korpralen. Han pekade med fingret i riktning mot mig och förklarade: »Där är löjtnant Gelfand, assistent till jourhavande, vänd er till honom!«

Korpralen kom fram till mig. »Hör på, kamrat korpral«, sade jag till honom, »anmäl till er överordnade att överlöjtnant Poloskin har misstagit sig – jag är inte assistent till jourhavande och kan inte ge er några upplysningar.«

Utan att bekymra sig om att en soldat från en annan enhet var närvarande kom Poloskin då fram till mig, knuffade mig, muckade gräl och sade högt att han »länge velat slå vissa personer på käften«, bland annat mig, och nu var det ett bra tillfälle att »prata lite«. Han var berusad och därför föreslog jag, efter att ha rått honom att gå och lägga sig, att vi skulle prata i morgon. Men Poloskin ville inte lyssna på det örat: »Vad är du? Är du inte ryss? Kan du inte arbeta som en ryss? Vad är du för en?« »Jag är jude«, svarade jag, »men det har inte med saken att göra och det vore bäst om ni tog kamraten som har ett ärende till er på allvar.«

Då kom Sergejev ut ur sitt rum. Jag började prata med honom, men Poloskin störde också detta samtal med sina öronskärande svordomar. Major Kostiutjenko kom ut för att se vad som stod på, men inte heller hans närvaro fick Poloskin att ta reson, nu blev han ännu ivrigare i sitt oförnuftiga beteende: »Jag beordrar dig att försvinna!« Jag svarade inte. Han uttryckte sig otillbörligt även för att vara drucken: »Ser du mina axelklaffar? Som överlöjtnant och officer med högre rang befaller jag dig att lämna rummet! Vägrar du kanske att visa mig, en överlöjtnant, respekt?«

Det var helt enkelt för mycket. Jag svarade att jag respekterade överlöjtnant Sergejev och alla kamrater med högre rang och var beredd att akta dem och hälsa på dem, men att jag för närvarande inte var benägen att respektera den berusade överlöjtnanten Poloskin.

»Kamrat major!« vrålade Poloskin så att det ekade i hela baracken. »Tillåter ni att jag ger honom på käften?!« Major Kostiutjenko tillät naturligtvis inte det och gav mig order att gå in på mitt rum, vilket jag också gjorde.

 

PS Det är inte första gången som överlöjtnant Poloskin ställer till med superier, slagsmål och andra skandaler. För två dagar sedan, till exempel, slog han några officerare (bland vilka det också fanns sådana med högre rang, vilket han så gärna hänvisar till) och eftersom han inte fått nog, sökte han även upp mig för att »möblera om mig«, som han uttryckte det. Jag inlät mig inte i någon diskussion utan gick in på mitt rum, så fick han stå utanför min dörr och svära bäst han ville med de allra värsta svordomar. Närvarande vid detta tillfälle var basens jourhavande, överlöjtnant kamrat Zacharov.

Det är med andra ord samma gamla historia som på överlöjtnant Gajdamakins tid, med den skillnaden att huvudfiguren i de nuvarande bråken är överlöjtnant Poloskin.

Löjtnant Gelfand.

 

 

Glöwen, 27 mars 1946

En rad likadana hus så långt ögat kan nå på båda sidorna om banvallen. Dystra, trubbvinkliga byggnader som ingenstans samlar sig till en grupp. Ibland sträcker de sig in i skogen, inbäddade i rufsiga granars omfamning, men drar sig sedan tillbaka på ett vördnadsfullt avstånd, som om de fruktade att drunkna i skogens sus. Skogen vaggar fram och tillbaka, viskar och väser, arg på vinden. Skogen är ensam allsmäktig här. I den ryker de tyska »Segewerke« [sågverken], i den strövar vilddjuren fritt omkring och i hemlighet, ljudlöst, banar muntra jägare nya stigar genom den.

Livet ser ljusare ut. Och den lilla, oansenliga staden, med en enda bred huvudgata (visserligen asfalterad), en landsväg, en kyrka med klocktorn och ett par tre affärer, har börjat visa ett ovanligt glatt leende i vårsolens glans.

Jag cyklade nyss längs gatan i Glöwen och på vägen mötte jag två, tre flickor som log mot mig. Jag har varit ute för att få frisk luft och ett (ytligt) intryck av ännu en stad i Tyskland.

Med pendeltåget är det mycket besvär och krångel. Dess tidigare chef, överlöjtnant Borisov, i vars ställe jag nu är här, har försvunnit någonstans och lämnat vagnarna och två soldater åt sitt öde.

Chefen för transportavdelningen sände mig hit, men de tyska järnvägsarbetarna visste ingenting om pendeltåget och sedan i går kväll försöker jag spåra upp tåg nr 1089.

10 minuter i 12. Härvan har just retts ut. Det visade sig att pendeltåget, som man påstod hade kopplats ifrån och inte längre var här, i själva verket befann sig på stationen i staden [namnet saknas] och att det skulle anlända hit i natt för att lastas här. Jag skall åka det till mötes för att fortare klarlägga hur saker och ting ligger till – jag får inte förlora någon tid. Varorna håller på att ta slut och jag måste visa resultat.

Tjänsteresan är förfelad – telefonen fungerar inte här, det är svårt att komma fram till Kremmen (det är ju också en bit dit), och major Sjames, som inte fått någon information på länge, antog att överlöjtnanten hade smitit eftersom han lämnat honom i total ovisshet om allting.

Åter står mitt öde på spel, men jag finner ingenting skrämmande i det. Det finns värre saker.

 

 

Nauen, järnvägsstationen, 28 mars 1946

Mina funderingar slutade med vodka. Överlöjtnanten behövde jag inte leta efter mer. Han dök upp av sig själv vid järnvägsstationen i Glöwen – det meddelade järnvägsarbetarna direkt till mig. Han hade inte lyckats få telefonkontakt med Kremmen. Men han måste ändå höra av sig för att undvika trubbel.

Överlöjtnanten visade sig vara en stor, äldre man med fult, koppärrigt ansikte. Han kom faktiskt någonstans ifrån med bil och under några dagar hade han inte sett av vare sig sina soldater eller pendeltåget. Hur som helst, han är en tillbakadragen och uppriktig människa. Han har lidit svårt av att hans rykte har undergrävts och att man är missnöjd med honom på staben. I min närvaro försökte han än en gång tala med major Sjames, men telefonen i Glöwen var sig lik.

Före avresan drack vi lite och jag var på gott humör när jag for – jag svepte 400 gram vodka. Jag fick sällskap med en flygkapten, en klok men enkel karl, ödmjuk, trots alla medaljer på bröstet. Han hjälpte mig gång på gång att sätta fast mina hängslen, eftersom knapparna i byxorna har lossnat (oturligt nog hade den ena efter den andra försvunnit tills det inte fanns en enda kvar) och det kändes som om han var den ende som kunde skaffa tillräckligt många nålar för att ersätta de tappade knapparna och smaragdbroscherna (som jag också hade använt för att hålla uppe mina byxor).

På en av järnvägsstationerna kom jag på idén att cykla längs banvallen och demonstrera mina konster: på en smal stig lade jag upp fötterna på styret, samtidigt som jag lade händerna bakom ryggen. Två gånger gick det bra, men vid tredje försöket slutade det med ett klassiskt fall med många blåmärken och en stukad fot.

Vid 8-tiden på kvällen hade jag nyktrat till, sovit ut och beslutat mig för att följa rödarmisten Karpjukas råd: att åka i motsatt riktning än tidigare när jag var berusad, i riktning mot Berlin.

Till Berlin var det 103 km, till Nauen 90 km och till Kremmen omkring 100 km.

Tyskarna rådde oss enstämmigt att ta den här vägen. På järnvägsstationerna var det fullt av folk. Det fanns inga platser kvar på tåget, bara på en militärvagn för officerare. Tyskarna strömmade förbi och tiggde och bad oss om att få åka med. Vi beslutade att göra ett urval. Karpjuk ställde sig vid dörren och släppte på de unga och vackra, så gott det gick i dunklet. När tåget satte sig i rörelse dök det upp tre tyskor i vagnen. En av dem kom med sin mor – de satt för sig själva i ett hörn – Karpjuk tyckte att jag borde ta mig an henne. De andra var redan upptagna. Jag tyckte att det vore bättre och klokare att sova en stund, så jag lade beslag på den lediga bänken mitt emot detta sorgliga par.

Under ett stopp, då vagnen plötsligt lystes upp av stationens elektriska belysning, öppnade jag ögonen. Tyskan stirrade på mig med en blick som var så spänd och öm att jag inte längre tänkte på att sova. Men hon slöt genast ögonen, när våra blickar möttes. Modern däremot låtsades sova, och hennes gamla, skälmaktiga ansikte var helt uttryckslöst.

Jag blev modigare. När hjulen började dunka mot rälsen i det trygga mörkret flyttade jag mig närmare tyskan och tryckte mig mot henne. Hon avvisade mig inte, tvärtom, hon sköt fram läpparna. Jag accepterade inviten och vi kysste varandra. Modern rörde sig inte och verkade helt som död för att inte störa ungdomens nöjen, som lockat och frestat mig så ofta.

Det första steget ledde till det andra. Hennes bröst var stora och mjuka. Hon gjorde inget motstånd. Innan jag vågade ta det tredje steget kom hon själv över till mig och lämnade hela platsen åt sin mor.

Dora, så hette tyskan, hade nyligen fyllt 21 och bor på Schönhauser Allee i Berlin. På alla frågor svarade hon öppet och uppriktigt. Och allt skulle ha slutat som sig bör, om det inte hade varit för en liten detalj vad gäller den »hemliga« frågan. I allra sista ögonblicket, då motståndet (som förvånade mig efter hennes inledande samtycke) verkade vara övervunnet, började det plötsligt att stinka. Det äcklade mig och hela min upphetsning försvann.

 

 

1 april 1946

Min käre!

Var hälsad, käre pappa! Jag har fått Ditt länge efterlängtade brev med fotot – jag tackar Dig så mycket!

Jag kommer just från tåget, från en tjänsteresa, jag är ofta borta, så jag kan inte alltid läsa Dina brev i rättan tid och ännu mindre besvara dem – jag vill förbereda Dig på alla eventualiteter – ty en tjänsteresa kan pågå i en månad, men så snart jag är hemma (trots att jag är mycket upptagen med mitt arbete) låter svaret inte vänta på sig. Skriv alltså ofta till mig som förut och snåla inte med tankarna.

Frågan Du tar upp är grym på grund av den orättvisa som hänger samman med uppträdandet. Jag har reflekterat mycket över dessa saker, både förr och i dag, men det tycks mig som om våra uppfattningar om ära och nationalkänsla skiljer sig något från varandra. Nämligen som följer: Du talar om förolämpningar och bråk, om kränkningar och ledsamheter, som oförskyllt hänger över oss eftersom vi nu en gång är judar – och där håller jag med Dig – hur många strapatser, hur mycket spott och spe, hur mycket fräckhet har jag inte måst tåla under kriget, för att mitt efternamn är Gelfand; för att jag föddes i en judisk familj och för att jag själv – är jude. Det gjorde ont, kriget blev därigenom tiofalt tyngre, livet besvärligare. Vid fronten ville man några gånger göra sig av med mig, men jag stred ärligt, var inte feg och både sårade och oskadda, enkla och ärliga kamrater kommer tydligt ihåg vem det var som kämpade och inte fruktade för sitt liv och inte fegade i vår rättvisa saks namn. Och jag hyste – trots att jag inte fick uppleva Hitlerfolket (och rent av var benägen att tvivla på att det existerade en sådan grymhet som man så ofta berättade om) – ett växande hat mot fienden för varje ny strid och samtidigt blev min kärlek till fosterlandet och vår regering allt starkare.

När jag fick beskedet om våra släktingars död i Jessentuki, uppfylldes jag av hämndbegär och därefter skonade jag varken krafter eller medel för att vi skulle segra.

Till och med när jag 1943 var kadett och tjänade totalt 30 rubel i månaden, tecknade jag ett lån på 1800 rubel på min blivande lön som officer. […]

Folk vet hur jag uppträdde i främsta linjen; det finns många ögonvittnen till det, många av mina stridskamrater från fronten. Men bakom vårt förband, i den allmänna avdelningen, satt ibland oförskämda individer, som begick nedrigheter och gjorde narr av min person. Så gick det med de utmärkelserna. Bataljonschefen hade två gånger föreslagit att jag skulle få en medalj. Hans ställföreträdare, som senare stupade i strid, hade också lämnat in en stridsrapport om mig, men chefen för personalavdelningen, överlöjtnant Polusjkin (en ruskig antisemit och en stor mutkolv), såg till att jag ända intill krigsslutet inte fick någon utmärkelse. Och enbart det oväntade ingripandet av en redaktör från armétidningen, som berättade att man föreslagit mig för såväl Röda fanans orden som andra utmärkelser, fick människan att börja oroa sig, han fruktade naturligtvis för sitt skinn, och en halv månad efter krigsslutet kom beskedet att jag skulle få Röda stjärnan. [Dikt om 12 rader.]

Men jag har avvikit från ämnet. Så står det alltså till, käre far, ty man får inte in kommunismens alla idéer i huvudet på en efterbliven människa. Tiden räcker inte till, samtal och övertalningar är meningslösa. Men, som Du så riktigt har uttryckt det, det är nödvändigt med uppfostran ända från barndomen. Med åren (årtiondena, inte förr) kommer nationella motsättningar att försvinna, kommer misstroendet mellan människorna som frambragts av motsättningarna att försvinna likt en bedövning och livet kommer att bli lättare. Men så länge negrer lynchas under detta århundrade (ty detta avskyvärda och grymma bruk har ännu inte försvunnit från jorden) måste man vara redo att ärligt och värdigt möta och bekämpa människors bittra bedrägeri, att med sina sista krafter strida mot det i mänsklighetens och livets namn. Så har jag beslutat inför framtiden.

Men vi, de unga (den progressiva ungdomen – kommunisterna, ungkommunisterna och många unga partilösa män och kvinnor) har levt annorlunda, är annorlunda fostrade än ni – våra fäder och mödrar, och därför bär vi inte på några minnen från förr, som skulle kunna vara så starka att de hade något nämnvärt inflytande på förhållandena och vardagslivet hos familjer och förälskade unga, vilken nationalitet de än har. Dessutom betraktar jag det inte ens som tänkbart (jag kommer inte att tillåta det) att min utvalda skulle vara en så oförnuftig och underutvecklad människa att de nationella skillnaderna vad beträffar mig och livet skulle tillmätas någon betydelse. Här skiljer vi oss i våra uppfattningar.

Min tredje och viktigaste föresats – att till min maka välja en framstående, ovanligt vacker kvinna, klokare än andra, en medhjälpare, en väninna och kamrat i livet, såväl som i arbetet. Jag vet inte om jag kommer att lyckas finna en sådan, annars kommer jag att skilja mig på ett tidigt stadium.

Dessutom har jag aldrig funderat på nationaliteten hos den kvinna som jag älskar – detta sista ord står över alla andra fraser och begrepp, och jag lovprisar det om det är äkta, sant och i bästa mening mänskligt. Nu vet Du var jag står i detta avseende.

Nu till verkligare frågor. Som Du redan vet har man inte tagit emot det lilla paketet som jag ville skicka till Dig, posten returnerade det. Alltså syr jag åter ihop en påse, förbereder den igen att sändas senare i månaden, så underrätta mig omedelbart om Du får en ny adress.

Om Ditt porträtt: Du har förändrats mycket, kriget har gått illa åt oss alla. Men det hör till det förflutna, låt oss glömma alla sorger – det finns så mycket gott som väntar på oss i framtiden!

I sommar kommer jag att få permission. Jag vet ännu inte exakt när. Nu behöver jag inte vänta länge till.

Var snäll och berätta vilken dag Du fyller år, även året – jag skäms över att behöva erkänna att jag har glömt. Ditt arbete i gruvan intresserar mig också – är det ett intellektuellt arbete eller ett kroppsarbete? Jag skulle gärna vilja veta hur Du tillbringar Din tid efter arbetet. Vad Du anser om kvinnor, rättare sagt om mamma – och vad Du kan berätta om Dina relationer till dem. En komplicerad fråga. Splittra Dig inte, skriv lite i varje brev till mig.

Skriver farbror Ljova till Dig? Har han alls någon känsla för släkten längre?

Jag sänder Dig ett nytt foto. Än en gång tack för att Du skickade ett av Dig.

Din Vladimir.

Jag kysser Dig kärleksfullt och hjärtligt i alla brev. Vänta på mig.

 

 

1 april 1946

Folkkommissariatet

för Sovjetunionens försvar.

arméenheten fältpost 75207-Zj

1 april 1946, nr 5

 

Intyg

Härmed intygas att löjtnant Gelfand, Vladimir Natanovitj, tilldelas en cykel som belöning för förebildlig disciplin och framstående vitsord i strids- och politisk utbildning.

Cykeln är hans egendom.

Bekräftat genom

chefen för arméenheten fältpost 75207-Zj

ingenjörmajor Skorkin

 

 

6 april 1946

Kära mamma!

Gratulerar på födelsedagen, hur gammal blir Du? Varför skriver Du inte och varför skickar Du inte något fotografi?

Jag får många brev numera. Emellanåt blir avsändarna förnärmade över att mina svarsbrev är för korta, att jag inte alltid svarar direkt, men jag hoppas att alla förstår att det beror på mitt arbete och att det är orsaken till att jag ofta saknar tid och möjlighet att skriva. Det är bara Du som fortfarande surar. Du skriver inte, trots att Du oftare än alla andra får nyheter från mig. Ditt humör är oförklarligt! Jag har inte fått något brev från Dig på snart en månad; under samma tid har jag väl fått iväg ett tiotal brev, intyget och ett rätt utförligt brev av den 21/3.

I morgon tänkte jag skicka ett litet paket, och om man bara tar emot det på postkontoret och det inte stoppas någonstans kan det komma fram i tid till Din födelsedag, och det skulle glädja oss båda, eller hur?

Jag har fått ett brev från Glafira Ivanovna. Hälsa henne och säg att jag skall skriva, att jag skall svara och att jag är mycket tacksam för hennes uppmärksamhet.

Oletjka skriver vackra och kloka saker. Sådana brev är mig mycket kära. Olga Michajlovna har slutat skriva, och flickorna skämmer bara emellanåt bort mig med lite nyheter.

Mitt öde står åter inför ett avgörande. Framtiden är oviss. Och om vår organisation läggs ner, då har jag tre vägar att välja mellan: en civil levnadsbana (med det följer materiella svårigheter och jakt på arbete), studier – en orealistisk dröm under rådande omständigheter, armén, den förhatliga militära drillen, som dödar intellektet och allt mänskligt i mig, återigen studier, men då som politisk arbetare eller översättare, bara inte som chef för en trupp. Med all sannolikhet kommer jag inte att lägga av mig uniformen: jag har varit alltför länge inom det militära och jag bryr mig inte längre vilka kläder jag bär.

Nu måste jag sluta. Jag omfamnar Dig hjärtligt på Din födelsedag. Man ropar på mig. Min klocka har stannat och jag har inte märkt att det är dags att börja arbeta. Jag skriver det här vid frukosten. Vova.

 

 

Velten, 8 april 1946

Jag kommer att få bo i Berlin en tid. På så vis, om cheferna bara inte ändrar sig till i morgon, blir det så som jag har drömt om.

En fabrik i Berlin behöver övervakning av produktionen av högspänningskabel, som görs på vår beställning och av vår materiel. Jag skall åka dit i egenskap av kontrollant: så att ingenting slösas bort och utsatta tider hålls.

 

 

Wittenberge, 9 april 1946

(70 km från Velten)

Jag är här för att hämta spik till första bataljonen. I »Singer«-fabriken.⁹⁵ En stor, imponerande byggnad. Jag har inspekterat anläggningen. Tekniken är häpnadsväckande. Alldeles i närheten bearbetas halm till… silke, avfall till papper, resten till vadd.⁹⁶ Är det hälsosamt? Det sägs att fabriken var den ledande och viktigaste i Tyskland. Alla verktygsmaskiner och symaskiner har transporterats bort. Fabrikens innehåll fyllde 180 vagnar. Byggnaderna skall sprängas, men man har lämnat kvar ett par maskiner för produktion av spikar. Och därför har jag nu kommit hit för att transportera dem till Berlin.

Människorna här är vänliga och inte sådana byråkrater som i brigaden och hos oss på basen. Trots att jag inte har någon order för att hämta spikarna utan bara en fullmakt lämnar man ut dem till mig.

Jag har bestämt mig för att övernatta här, i morgon bitti får jag materielen och sedan bär det av till Berlin. Där skall jag bo från och med nu.

 

 

Berlin, Köpenick, 10 juni [april] 1946

Framme. Ordnat en bra inkvartering. Många unga och vackra tyskor. Jag har börjat på fabriken.

I rummet finns telefon, spegel och annan komfort. Tog med ytterligare två väskor. Nu har jag något att packa mina saker i, fast det är något fel på rekvisitionen. Nu måste jag tillbaka till Velten. Reda ut det hela. Men fan ta dem, de förvirrade mig med vägbeskrivningen, eftersom de angav Tapenickområdet. Och om jag bara fått för mig att söka efter det på allvar, hade jag återvänt till basen med oförrättat ärende.

 

 

Köpenick, Berlin, 11 april 1946

Anlände klockan 10.20. Vi tömde två flaskor i Wittenberge. 100 mark, det är inte dyrt. Jag tömde en halv flaska – resten fick chauffören. Han var duktig och körde bra. Han har känsla för tid och regler. Han förde mig välbehållen hit, nu går jag och lägger mig. Första natten på en ny plats. Man hör maskinerna arbeta. Mitt liv är spännande. Telefon, stort rum, all komfort, det är bara lite kallt.

 

 

Berlin, 12 april 1946

Jag sitter nästan och slumrar till, trots att klockan inte ens är 10 på kvällen. Det nya stället har inte varit särskilt bra så här långt, mycket att göra och arbetet, har det visat sig, innebär ett ansvar som jag inte är vuxen.

Jag är ingen tekniker.

 

 

Köpenick, 13 april 1946

Jag börjar förlora förmågan att skriva ryska ordentligt – det är den tyska djävulens verk! Det gör otroligt ont i handen. Den är svullen efter min berömda omkullkörning med cykeln.

Jag har varit i Berlin, i centrum. Hann inte uträtta så mycket – för mycket jäkt och spring där. Har svårt för att skriva mer. Och ingen doktor på fabriken – det är sent.

Kommer att tänka på Paustovskij – Ungdomsår.⁹⁷

 

 

14 april 1946

Fingret har spruckit. Det lilla såret på andra handen har, äntligen, börjat vara och öppna sig efter bandageringen. Nu kan jag skriva igen, 20 minuter över 2 och just tillbaka från Velten på cykel. Men jag har aldrig träffat en sådan jubelidiot som jag, och man borde banka dumheten ur kroppen på mig, för den vållar mig så många ledsamheter och tråkigheter. Jag cyklade hela natten och när jag nästan var framme upptäckte jag att jag glömt rumsnyckeln i Velten.

 

 

Berlin, Köpenick, Kabel-Werk Vogel, 15 april 1946⁹⁸

Livet och arbetet här har visat sig vara mycket svårare och mer kaotiskt än jag först föreställde mig. Överstelöjtnant P[oläsligt] hade inte förberett allt som behövs för att omedelbart kunna påbörja arbetet. Allt var slarvigt gjort och bygget är ett fuskverk. Resultaten har blivit därefter. Redan första dagen visade det sig att det inte fanns några bultar, sedan blev det en enda röra med muttrarna och nu, till slut, femte dagen efter kontraktets undertecknande, har beställningen inte uppfyllts ens till en bråkdel.

I går var han här, överstelöjtnanten. Han var lugn och sansad när han anlände, åt mina karameller från delikatessaffären, drack min lemonad, såg sig omkring och frågade till och med hur jag mådde, men sedan, i takt med att han blev alltmer upphetsad, började han skälla och hota mig, precis som han gjort med tyskarna dagen innan. Vad kunde jag svara? Jag teg, vilket föranledde honom att kalla mig slö och till sist hotade han med degradering.

Jag är löjtnant, han överstelöjtnant och dessutom äldre än jag. Han uträttade ingenting av det som han ansvarar för, åkte sin väg och lämnade mig, en obetydlig människa jämfört med hans person, att göra det som han själv inte klarade av. Sannerligen en föredömlig inställning till arbete! Medan jag, som inte heller är någon dumskalle, gjorde vad jag fått order om, unnade mig sedan lite vila och utan att ta reda på allt som jag borde göra för att kunna rättfärdiga mig efteråt begav jag mig in till Berlins centrum.

I dag kom ytterligare en besökare, en major från arméns troféavdelning. Vi träffades hos major M[oläsligt]. Det var lugnt, sansat. Men inne i fabriken exploderade han, började slå sönder glas, slängde telefonen i golvet och fick den stackars förmannen att blekna tills han var alldeles vit. Tyskarna får man inte på sin sida genom att skrika, men det fattar inte han. Jag fick också »en släng av sleven«. Så där är det hela tiden: man väntar på att någon mer skall dyka upp, med ännu högre grad och ännu stöddigare. Jag går ingenstans, åker ingenstans. Jag räknar med bråk och att jag kommer att få sparken från arbetet, eftersom jag inte klarar av det. Det är ju det lättaste för cheferna: att skylla ifrån sig och själva visa sig duktiga och stränga.

 

 

Stationen i Treptow [mellan 15 och 21 april 1946]

Tänkte roa mig med att skriva lite. I går, nej redan i förrgår, var jag i Velten. Ett kort besök.

Hann nästan inte uträtta någonting, men råkade ut för många tråkigheter på vägen och när jag kom till Köpenick.

Hemma (så kallar jag Veltenbasen numera) var allt sig likt. Poloskin super och bråkar lika ostraffat som förut (förresten råkade vi hamna vid samma bord vid middagen): jag kom först och blev serverad före honom. Då kallade han servitören till sig och började fräckt och grovt att skälla ut honom: »Respekterar du inte högre rang?« – med adress även till mig, men jag låtsades inte höra på. Då försökte han finna nya förevändningar, rättare sagt skapa en förevändning för konfrontation, och när jag pratade med major Zjarkich lade han sig i samtalet: »Gelfand ger goda råd!« »Vänta, låt oss höra vad Gelfand har att säga…« Men jag fortsatte att hålla tyst, även om jag hoppades att majoren inte skulle låta det fortgå obemärkt.

Kapten Pankov klagar och gnäller som vanligt och handlar med radio- och fotoapparater från Vojentorg. Varavin (en kapten som övergavs av sin unga hustru under kriget) gör sig till och Solujanov jagar vilt åt cheferna (och – ligger bra till). Och varenda en av dem super och härjar.

Jag var hungrig vid ankomsten och för att få något till livs påminde jag Pankov om vodkan. Han tog fram sina glas, men även sill och lök att äta (min sill hade börjat stinka under min frånvaro) – det gjorde mig glad. Vi drack, jag fyllde på men försökte hålla mig nykter. Fast min dryckesbroders tunga lossnade – och åter fick jag lyssna på alla tråkiga minnen från partimöten där man »förolämpat« honom, händelserna som föregick hela denna historia – bråket om hans klocka som »stals«, och så vidare. Det var med avsikt som jag bytte ämne och började prata om radioapparaterna.

I hela denna församling hade jag valt ut den bäste att umgås med, Pankov. Och nu försade han sig oavsiktligt att han hade fläsk. Jag krävde bestämt att han skulle ställa det på bordet. Kaptenen tvekade, men kunde till sist inte säga nej. Han tog fram ett kilo fett och saltat fläsk och började skära små, tunna skivor åt sig själv, i hopp om att jag skulle följa hans exempel. Men jag skonade inte det främmande och därtill så läckra fläsket, jag tog för mig så mycket jag kunde. När bara hälften av fläsket återstod drog jag mig tillbaka till mitt rum.

Där rådde en fruktansvärd röra. Sängen var obäddad, saker och ting låg utströdda huller om buller – numera är jag ju som en gäst överallt: två rum, två städer, två miljöer och två situationer. Medan jag själv bara är en gästspelande kurir – så ser mitt liv ut under mina nya arbetsvillkor.

Det gäller förstås att inte förlora modet, fast det är svårt att känna sig nöjd. Allt har blivit helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Mina pengar är slut bokstavligt talat till sista kopeken, och nu måste jag betala med cigaretter för rakning, öl och fotografier, för alla slags småsaker. Och i går blev det så galet att det var flickorna som betalade min biobiljett.

I Berlin väcker allt mitt intresse: lockande skyltar, lockande skyltfönster, men egentligen slösar man bort sina pengar på en massa skräp – tavlor, prydnadssaker – som man lika gärna kan vara utan. Men det ligger inte i min natur. I båda städerna (rummen) är det rörigt. Mina saker finns på olika platser: i Kremmen är mina stövlar på reparation, i Heiligensee står min trasiga cykel – slangen sprack – jag lämnade den på ett kafé i ägarens vård; i Velten »sys« en kostym åt mig (inget besked om när den blir färdig), i Berlin har jag mina byxor – och själv är jag helt förstörd av alla resor: hur många knaggliga vägar har jag inte avverkat.

Intrycken jagar så snabbt förbi att det inte med bästa vilja går att fästa dem på papper.

Tyskarna blir allt fräckare. De har förlorat respekten för oss, de är inte längre rädda att begå små nedrigheter och besvära oss. De är äckligt påträngande när de tigger och plötsligt har upptäckt goda »kamarady« i oss, som man kan vara du och bror med. Vi har två olika förhållningssätt till dem: ett officiellt – korrekt och mänskligt, men bestämt – i egenskap av ockupant. Det är inte alltid och överallt som de våra följer det här. Och det andra förhållningssättet grundas på de oskrivna lagarna för individernas olika mognadsnivåer. Somliga är behärskade och civiliserade, men hyser agg mot tyskarna, eftersom de har fått lida av deras grymhet. Andra undviker tyskarna och visar sin ringaktning när de får tillfälle till det. En del av den här gruppen avstår medvetet från att lära sig tyska, medan andra anstränger sig för att lära känna tyskarnas språk, vanor och levnadsvillkor, och de försöker så långt som möjligt att vidga sina kunskaper. De umgås med tyskar, samtalar gärna med dem och diskuterar till och med allehanda livsfrågor. Sådana personer skadar inte vår politik på tyskt territorium. Men så finns det en annan kategori människor – fylleristerna, tjuvarna, huliganerna och psykopaterna. Det är de som undergräver vår auktoritet med alla skandaler. Den tredje kategorin är de extrema liberalerna, som inte råkade illa ut på grund av nazisterna – här finns både kärlek, gemenskap och till och med respekt.

Hela denna mångfald i utvecklingsnivå och förhållningssätt hos olika människor i Röda armén gentemot lokalbefolkningen, leder till att man anser oss vara såväl godhjärtade och enkla som grova och rent av vilda människor; man gör inte sällan narr av oss, trots att det är vi som är deras herrar och besegrare. Men det här ämnet förtjänar en mer djupgående analys och diskussion och inte så ytlig som här – på resande fot, i en vagn på eltåget.

 

 

21 april 1946

I går åkte jag till Velten för att hämta pengar. Inom parentes sagt har jag lärt känna en bildad familj i Berlin, och sedan dess känns mitt liv i staden betydligt ljusare. Det skedde i en tysk affär för byteshandel. Jag bytte en kamera mot ett dragspel. När jag var på väg att gå kom en sympatisk äldre herre med skägg och glasögon fram till mig och frågade på ryska om jag kanske hade ytterligare en kamera – hans dotter ville nämligen byta ett dragspel mot en kamera. Jag blev glad – grabbarna (officerarna) hade bett mig att skaffa ett dragspel, och jag hade faktiskt två kameror.

Även flickan kom fram och vi började prata. Till min överraskning märkte jag att dottern bara talade bruten ryska, men fadern helt rent och flytande. Han undvek en förklaring. De bjöd båda in mig att besöka dem.

Dragspelet lockade och två dagar senare knackade jag på dörren på andra våningen med »Lenskij« ingraverat på ryska. En ung kvinna öppnade, men inte alls hon som jag hade träffat i affären och som kallat den gamle far. På renaste ryska frågade hon vem jag sökte. Jag blev villrådig och förklarade generat att mitt besök gällde kameran och dragspelet, och att jag hade fått adressen i bytesaffären.

Flickan var ung och snygg. Hon såg på mig med kloka, vackra ögon som länge naglade fast mig på platsen. Senare började jag läsa dikter och berätta historier ur mitt liv, nästan fram till klockan 1 på natten.

Kameran visade sig vara rätt dålig och klarade inte en jämförelse med det präktiga dragspelet som de visade mig, men det gjorde mig ingenting. Värden lovade att lära mig fotografering, flickorna dans, och jag lär mig glatt allting.

Redan dagen därpå kunde jag inte låta bli att besöka mina nya bekanta. Lenskijs tänkte gå på bio. De bjöd mig att följa med, men jag var pank och kunde inte. Ändå övertalade de mig. Vi var fyra som gick: flickorna, mamman och jag.

Vanda, så hette flickan som jag träffade i affären, var påstruken. Hon fick sällskap till bion av en marinkapten som hette Misja, som hade supit henne full dagen innan. Hennes vita päls fällde ganska mycket och kaptenen hade hår överallt och skämtade om att han borde ha en borste i fickan när han skall på besök hos Vanda. Vi kom dock för tidigt till bion. Det var minst en timme kvar innan föreställningen skulle börja. Vi gick hem till Lenskijs igen.

Jag borde ha varit i fabriken, eftersom vagnarna skulle komma och hämta kabelcylindrarna; dessutom skulle jag ha tittat in hos kommendanturen i några tjänsteärenden, men i stället hade jag glömt bort mig som en liten pojke. I en blink satte jag mig upp på cykeln. Jag cyklade till kommendanturen och ordnade snabbt mina ärenden.

 

 

22 april 1946

Livet har kommit in i en ny fas. Jag tillbringade hela dagen med Dina Lenskaja (min Dinotjka – jag var rädd för att ens tänka smeknamnet) och med Vanda (känner fortfarande inte till hennes efternamn). Det är mycket fina flickor – en sällsynthet i dagens samhälle. Jag gillar Dina, men blir själv tråkig och tafatt under våra samtal. Jag kan ju ingenting – vare sig dansa, spela dragspel eller fotografera, ja, inte ens sjunga (förlorat rösten). Jag kan inte kalla mig omogen – en önskan att lära mig allt och bli en mångsidig människa har fastnat i min hjärna, men det räcker inte att önska och min personlighet vinner ingenting på det.

Dessutom har jag blivit ful: huvudet är för litet sedan jag klippte mig, ögonen verkar alltför insjunkna när jag ser mig i spegeln, min näsa är lång som hos Gogol och skägget är retsamt strävt och vildvuxet. Och när man nu ger mig komplimanger och säger att jag är vacker, skall jag då verkligen tro på dem? Nej, naturligtvis inte, för mitt liv är som gjort för olyckor och själv föddes jag till världen bara för att bli utskrattad och lurad.

Dina är en klok flicka. Så vacker i sitt uppträdande, så glad och behaglig – jag har inte sett något liknande, och om jag händelsevis får träffa henne några gånger till kommer jag att dö av kärlek och sorg. Mot mig är hon kylig (det känner jag i djupet av mitt hjärta), slug och oärlig. I hennes närhet känner jag mig bortkommen och finner varken ord eller tankar. Jag är rädd för att tråka ut henne, men jag vill inte heller vara påflugen. Om jag bara kunde läsa hennes tankar – hur mycket skulle jag inte ge för att få veta vad de döljer.

På eftermiddagen i dag beslutade jag mig för att besöka Lenskijs. De tog emot mig lika vänligt som förut. Det var tredje besöket hos mina nya bekanta. Dina satt först hos oss (mig och fadern), sedan gick hon in i ett annat rum och var borta ett bra tag. Vanda försvann också och när jag såg efter henne, sade hon: »Jag är strax tillbaka.« Jag beslutade att dra – jag tråkade ut dem, de störde sig på något hos mig. Jag hade börjat klä på mig när Dina kom ut: »Vart skall ni ta vägen?« »Hem.« »Men vi hade tänkt promenera med er.«

Det är kallt och klockan är 1 på natten. Jag lägger ner.

 

Jag blev angenämt överraskad och glad. Och jag, min idiot, som tänkte gå. Flickorna föreslog att vi skulle åka till en restaurang på Stettinstationen.

Utflykten drog ut på tiden. Bara åt ena hållet åkte vi i 2,5 timme, minst. Men jag hade inte bråttom och även om jag kände mig förlägen (nervös) med Dina, märkte jag inte hur kvällen rann iväg.

Eftersom jag själv var hungrig bjöd jag dem på mat. Fast det var inte dyrt – 450 mark för tre personer – maten har blivit billigare.

Hela vägen uppträdde Dina mycket elegant, ibland visade hon en ovanlig självständighet för sin ålder. Jag fann henne idealisk – och hade nästan förälskat mig upp över öronen. Hon låtsades inte märka något. Hon var artig och vänlig mot mig, men markerade avstånd vilket gav mig en massa huvudbry. Det var inte heller lätt att samtala med henne, men jag visade mig både klok och taktfull. Alla var nöjda. Både Dina, som jag satt bredvid och som inte kände sig ensam, och Vanda, vars min förrådde en viss avund och dysterhet.

Påstrukna majorer trängde sig fram till de båda flickorna och bjöd upp till dans. –

 

 

23 april 1946

Jag får inte Dina ur mitt huvud. Hela min vakna tid och alla mina tankar går till henne. Hon är en trevlig och klok flicka. Man kan inte kalla henne ojämförligt vacker, men man kan helt enkelt inte låta bli att älska henne, om så bara för hennes kloka panna, för hennes taktkänsla och för att hon ler så ömt och vänligt. Jag känner mig förskräckligt generad tillsammans med henne. Jag skulle vilja tala med henne om mina känslor, smeka hennes späda kropp, men hon aktar sig avsiktligt för allt som påminner om något liknande.

En gång gick vi ut med Vanda och mamman – vi tänkte gå på bio. Marinkaptenen hade supit med Vanda och gick arm i arm med henne, mamman höll sig vid sidan av, medan jag gick så nära Dina att jag rörde vid hennes händer med mina. Dinas händer – det var så intimt att jag i min förlägenhet rent av skulle ha velat sträcka dem över huvudet eller gömma dem bakom ryggen.

»Tillåter ni att jag tar er under armen?« frågade jag Dina osäkert.

Modern teg, men flickan svarade: »Jag vill inte gå arm i arm.«

En annan gång, när vi skulle hem från Stettinrestaurangen, slumpade det sig så att Vanda hann med ett tidigare tåg, medan Dina och jag fick ta ett senare, och när vi så småningom kom till hållplatsen före Adlershof, där Lenskijs bor, frågade jag henne lite överilat och utan att först ha formulerat min tanke ordentligt:

»Säg mig, har ni en vän, en verklig, trogen man?«

»Det var det fräckaste!«

»Hur så, fick jag inte fråga?«

»Det var simpelt!«

Jag ursäktade mig och beslutade att inte ställa sådana frågor igen.

 

 

Karlshorst, 24 april 1946

En smal, böljande flod och stränder med järnarmeringar här och där. Kajen är förstörd. Höga byggnader med varenda våning full av skotthåll…

 

 

Berlin. Köpenick. Klockan 3 på natten.

Tja, då har vi sett »Rigoletto«.⁹⁹ Vanda kom inte. Dina var påfallande sval mot mig. Till klockan 2 på natten berättade jag både i dikt och prosa om mitt krig: föräldrarna lyssnade uppmärksamt, Dina halvsov.

 

 

[April 1946]

Kvinnan älskar en man. Medan jag, inför Dina, har betett mig som en sentimental pojkvasker, som inte har sett någonting av livet. Hon är en känslig och långsint flicka, med ett klart men genomsnittligt förstånd. Jag lät mig fullständigt förföras av hennes leende och charm, medan jag glömde allt annat, förslösade tid och pengar och åsidosatte mina plikter – men förgäves.

Vad ledde min öppenhet till? Hon har vänt mig ryggen. Min själsliga renhet föll henne inte på läppen. Nu har jag förstått att den upprördhet, gränsande till (uppblåst) högmod och äcklad motvilja, som man ser i hennes ansikte bara är hyckleri. Först i dag såg jag mattheten i hennes ögon. Först i dag har jag fullt ut förstått hennes tankar – hon finner mig motbjudande: hon gick in i det andra rummet med en tidskrift som jag haft med mig, och där stannade hon och kom inte ens ut för att säga adjö.

Från och med nu drar jag ett streck över dumheterna. Jag tror inte att hon är orörd. Fadern berättade själv i dag att de hade varit i de ockuperade områdena.

I morgon tänker jag inte gå till Lenskijs, i övermorgon bara helt kort. Jag skall vara reserverad. Vanda skall jag prata mer med. Nu slutar jag fjäska och krypa för denna inbilska skönhet, detta skenbara förstånd.

Jag har sett djupt ner i min själ: Vad fick den med sig från Lenskijs hus? Kärlek? Passion? Värme? Behag? Nej, bara en sårad självkänsla och harm över mig själv. Men är jag verkligen sämre än hon? Eller sämre än andra män i 30-årsåldern som hon utan tvekan faller för – enbart för att de är hårda, grova och okänsliga för äkta mänsklig skönhet.

I går fotograferade Dinas far med min kamera. Dina väntade otåligt på att han skulle sätta i filmen och blev den första att fotograferas, med dragspelet. Jag föreslog att vi skulle fotograferas tillsammans.

»Nej, hellre ni ensam och jag också ensam.«

När fadern sedan hade fotograferat mig, kom Dina fram till mig. »Pappa ska ta en bild av oss, så att bara halva dragspelet och halva huvudet kommer med.«

»Kom lite närmare«, föreslog jag henne.

»Nej, det blir bättre om ni står för er själv.«

Bara en gång lät sig Dina fotograferas med mig och mamman, och då satte hon snabbt på mig glasögonen och jag, min dumskalle, gick med på att fotograferas på det viset.

 

 

[Slutet av april 1946]

Efter en längre frånvaro (4 dagar) var jag åter på besök hos Lenskijs. I går åkte jag visserligen hem till dem, men jag var fortfarande sur och så snart jag träffade Vanda gick vi iväg och dansade. Först vid 11-tiden på kvällen tittade jag in hos dem, men alla låg redan och sov. Dina öppnade dörren, men frågade först varför jag kom så sent. Jag betonade med flit: »Jag har dansat med Vanda!« »Hm!« undslapp hon sig högt.

Hon menar väl att jag inte borde prata med någon annan än henne, och ändå –

Natten är full av dumheter och jag kan knappt hålla ögonen öppna –

I dag uppförde jag mig bättre. Behärskat och manligt. Men min sentimentalitet är kvar och jag skyndade mig att anförtro henne mina ädla känslor på balkongen. Tyvärr blev vi störda gång på gång och ingen och ingenting bidrog till ett verkligt samtal som människor förväntar sig lycka av. Dina föreslog själv att vi skulle gå och dansa och fotografera oss. Hon fick ett kort av mig som minne och jag fick ett av hennes mor. Dina sade att hon var på gott humör och förväntade sig något av mig, den tystlåtne. Hon lyssnade nog på mina antydningar, med sjuklig misstänksamhet.

Med Vanda är jag redan »du«, det stämmer till eftertanke.

Klockan är 2 på natten.

 

 

[April 1946]

Från chefsassistenten på transportavdelningen

vid basen för materiel och utrustning

löjtnant Gelfand, V.N.

till chefen för basen för materiel och utrustning

major Skorkin

 

Anhållan

Med anledning av mina föräldrars svåra materiella situation – till följd av kriget har de förlorat hem och egendom, och befinner sig dessutom i olika städer – anhåller jag härmed om lagstadgad permission i Fosterlandet under nästa period (maj, juni), för att kunna hjälpa mor och far att komma i ordning, eftersom de är i mycket stort behov av mitt stöd på ort och ställe.

Jag har inte träffat mina släktingar på över 5 år, lika länge har jag varit borta från mitt Fosterland. Nu efter krigsslutet, efter att ha stridit i frontlinjen, sårats och givit alla mina krafter och resurser för segern, har jag rätt att få min lagenliga önskan uppfylld.

Löjtnant Gelfand

 

 

3 maj 1946

Klockan 6 på kvällen. Jag är trött på att vänta. Ingen kommer och hämtar cylindrarna, medan jag har förvandlats till en vaktpost här som bevakar fabriksdörrarna till och med under helgen. Jag vill ännu en gång bringa detta till Er kännedom.

Materialet till muttrarna har jag hittat i en fabrik 7 km härifrån. Det återstår bara att lösa ut det (pengar!) och frakta hit det (vagnar?). Framåt kvällen kommer det att finnas 120 cylindrar i fabriken.

Gelfand

 

 

Berlin [troligen 4 maj 1946]

Till slut kom överstelöjtnanten. Han sade att cylindrarna tills vidare inte behövdes, men att vagnarna endera dagen kunde komma och hämta dem allihop. Han skällde på mig för att jag inte hade ringt under majfirandet och informerat honom om svårigheterna som uppstått.

 

 

[Mellan 5 och 15 maj 1946]

Nu skall jag vara ledig och under tio dagar kan jag åka genom hela Berlin och besöka de platser där jag stred och bodde förra året. Jag drömmer om att besöka Biesdorf. Det namnet är förknippat med betydelsefulla minnen som lämnat outplånliga spår – den brutalt våldtagna tyskans förtvivlade tårar – hennes unga skönhet, föräldrarnas sorg, mitt ingripande och bistånd.

Överstelöjtnanten har sagt att jag skall anmäla mig hos honom i morgon. Jag hade tänkt ta kvällståget, men natten förekom mina avsikter när den plötsligt lade sig över Berlin och svepte in staden med sin andedräkt (som ett täcke).

Jag beslutade att avlägga ett besök hos Lenskijs. Modern var ensam hemma och berättade att Dina hade gått och fiskat med sin far. Döm om min förvåning och min förtret när fadern slutligen dök upp, tillsammans med Dina och… Vladimir Ivanovitj, denne 35-årige man som Dina är så lidelsefullt förälskad i och föredrar framför alla andra, utan tvivel även framför mig. Och hon är bara 19 år…

Mannen är vid marinen och antyder skickligt – han vill övertala föräldrarna att ge honom Dina – att hon kan få en tjänst som översättare hos honom. De tänker ge bort henne! I min närvaro reagerade de –

När jag visade fotografierna som jag tagit med min kamera, bad Dina att få ett som minne, fast jag sade nej och av artighet lovade jag henne ett »när jag gör kopior«. Jag har bestämt mig för att inte ge bort fler kort och inte skämma bort hennes familj med min frikostighet. Det blir bättre så, och jag kommer inte att förlora mer än jag redan har förlorat till ett pris som är omöjligt att uppskatta – tid, tankar och känslor.

 

 

[Mitten av maj 1946]

Livet är dystert när man är olyckligt kär. Sådant är läget. Har brutit med Dina – jag övervann mig själv, gjorde osannolika viljeansträngningar, och se – känslorna har svalnat.

Men då måste ännu en olycka nödvändigtvis inträffa! Jag fick idén att åka till Mariendorf, där jag förra sommaren lärde känna två intressanta och välformade unga tyskor, som jag svärmade för utan framgång. Den ena bjöd jag ut, i tron att jag älskade henne, den andra älskade jag, i tron att hon var mig likgiltig. Så där höll jag på i över en månad. En gång följde Aleksej, som arbetade som översättare på politiska avdelningen, med till huset där de bodde och han lyckades snabbt förvrida huvudet på min drömflicka, så att hon gav efter och lät sig fångas upp av hans starka armar. Han bekände senare att han låg med henne. Förresten var han övertygad om att enbart en man som haft kontakt med en kvinna som dessförinnan var oskuld kunde räkna med hennes gränslösa kärlek. På den tiden hade jag ingen som helst föreställning om sådant här, så jag lyssnade noga och trodde på vartenda ord han sade.

 

 

Järnvägsstationen i Schöneweide, 17 maj 1946

Återupptar mina anteckningar efter ett längre avbrott. Har återvänt till det förflutna på riktigt. I går var jag åter hos Lenskijs. De tog emot mig glada som aldrig förr, särskilt Dina. Jag uppförde mig reserverat och hann inte tråka ut dem. Hade inte mycket tid på mig, måste vara hemma till klockan 8. Det gick som jag hade räknat med – min frånvaro hade en positiv inverkan. Förresten, hon älskar mig inte, men tycker inte heller illa om mig, vilket jag trodde tidigare.

Hon föreslog att vi skulle ta en bild av oss. Dinas hår hade fått en rödaktig glans, men själv hade hon förlorat färg jämfört med i början av vår bekantskap och mina första intryck av henne.

Långa, slanka Inga, den unga tyskan som för ett år sedan bodde i Mariendorf och nu, sedan en tid tillbaka, i Rahnsdorf, dit jag åkte för första gången för att avlägga ett besök hos henne, är vackrare och enklare, fast Dina är livligare och sötare, och framför allt – ryska. Ingen av dem har något emot mig, inte desto mindre tycks bådas hjärtan redan vara upptagna. Vladimir Ivanovitj – så tilltalar Dina mig ibland och märker inte att hon förväxlar mitt namn med ett annat som står henne närmare.

 

 

22 maj 1946

Järnvägsresorna tar mycket tid i anspråk. Nästan varje dag måste jag åka någonstans.

Jag har beslutat att skaffa mig en del saker. Har redan låtit sy två kostymer, men har inte råd att lösa ut dem.

I dag har jag sålt cigaretter och åker nu till skräddaren. Film till kameran finns numera överallt. Man kan också köpa framkallnings- och fixeringsvätska. Bilderna blir inte dåliga med min kamera, måste bara lära mig att framkalla och fixera bilderna, men det kräver lämpliga förhållanden: ett mörkrum och en fotograf som kan lära mig. I Velten kan man syssla med fotografering på allvar. Berlin är jag redan trött på. Jag varken ser eller träffar några flickor, trots att det finns tusentals av dem i fabriken. De kommer själva med blommor och väntar på mig. Men tiden narras. Jag är nästan aldrig där – på tjänsteresor.

I dag, till exempel, insisterade en förtjusande liten docka på att jag skulle vara hemma klockan 4. Nu är klockan redan 1 på dagen och jag jäktar till tåget, förbittrad på tiden som inte tar hänsyn till mina behov och skyndar så fort till det förflutna.

I går fotograferade jag chaufförerna. Med avsikt valde jag ut historiska platser, och det viktiga för mig var inte att fästa dessa smutsiga karlar på film, utan snarare Berlin i hela sin tomma storhet.

Häromdagen träffade jag major Ladovsjtjik i Treptowparken. Han hade varit i Dnepropetrovsk och berättade till min fasa att Sjevtjenkoparken och andra underbara, förtroliga platser hade försvunnit. Jag antecknade hans adress och tog ett foto av honom. Vi lovade att skriva till varandra.

I delikatessbutiken träffade jag Gajdamakin. Ostraffat tar han sig alla möjliga friheter: super, driver omkring – och är fortfarande med i partiet. Han har fått syfilis, och han som redan tidigare hade ett överflöd av könssjukdomar. Han skryter med sin livsstil och sin nya befattning. Vad världen är korkad!

 

 

24 maj 1946

Nu är det definitivt slut med Dina. Jag har övertygat mig om att –

 

 

26 maj 1946

Ledig dag och åter på resande fot. Jag är på väg till Velten.

Jag har fullt ut njutit av närheten till en kvinna. Jag har smakat smekningar i överflöd och allt möjligt annat. Så här gick det till. Ödet levererade mig till Treptowparken, där jag låtit sy en kostym och där jag köper fotomaterial i Agfafabriken. På vägen dit fick jag syn på en trevlig flicka. Jag knäppte ett par gånger på kameran. Hon blev nyfiken på mig, antingen tack vare mitt utseende eller min kamera, och hon övergav snabbt sin ursprungliga plan att åka till Grünau, där det finns en strand. Hon gick med på att stanna i Treptow. Där tog jag ett par tre bilder till av flickan och hennes väninna, som hon bor tillsammans med. Senare promenerade vi alla tre längs floden. Jag hade lite bråttom och stannade inte särskilt länge med dem. Ytterligare två besök väntade på mig, dels hos Inga i Rahnsdorf dels hos Dina i Adlershof.

Flickorna lovade att vänta till klockan 6. Den var 2 och jag antog att jag skulle hinna tillbaka till Treptow till dess. I själva verket blev jag försenad till klockan 7, men flickorna väntade på mig. Jag blev mycket glad över deras tålamod och tacksam för söta Liselottes redan anmärkningsvärda trohet. Så hette hon som intresserat –

 

 

27 maj 1946

Fältpost 75207-Zj

Granskad av militärcensuren 08075

 

Min kära mamma!

Jag svarar på Ditt brev som jag fick alldeles nyss. Dina önskemål är ingalunda betungande för mig. Jag är glad att kunna göra allt möjligt för Dig. Glasögon har jag skaffat, och ett fodral till dem. Jag har skickat ett paket. Ett annat paket returnerade posten av någon anledning omkring tio dagar efter att jag lämnat in det.

Pyramidonium skall jag skaffa. Vad anbelangar min ledighet så söker jag envist att utverka en sådan. Ett paraply skall jag köpa. Jag har två radioapparater, en skall jag ta med mig när jag kommer hem. Klockan likaså.

Jag vet ännu inte exakt vilket datum jag kommer, tidigare än om en månad blir det inte.

Jag bor för tillfället i Berlin. Där är jag alldeles ensam, mitt förband är här varifrån jag skriver detta brev. Jag fotograferar mycket. Har nyligen lärt mig hur man gör. Jag har alltid kameran med mig, på sätt och vis är den ett komplement till dagboken som jag dock inte skriver lika mycket i numera.

Åk omedelbart på en kur! Om Du inte skulle vara hemma kommer jag till Dig på kurorten, det finns ingen anledning att skjuta upp Din behandling.

Jag kysser Dig hjärtligt. Vova.

Hälsa släkten. De skall inte vara ovettiga och gräla.

 

 

27 maj 1946

Min käre pappa!

Jag har fått Ditt brev och jag är mycket glad över det, jag skulle vilja träffa Dig. Jag söker envist att utverka min ledighet. Två paket har jag skickat till Dig, jag håller kvittot till det ena i handen. Nu kan jag fotografera. För att leva har jag allt jag behöver. Häromdagen köpte jag två kostymer. Jag har två radioapparater, en kamera, 2 cyklar, en klocka och 2 rum: ett i Berlin och ett här, varifrån jag skriver detta brev och där mitt förband befinner sig. Jag kommer bara sällan hit, det är därför det blir så få brev.

Jag är orolig för Ditt hälsotillstånd. Låt Dig behandlas och se till att sluta så fort som möjligt på fabriken. Sök ett lämpligare arbete som inte skadar Din hälsa. Jag kysser Dig hjärtligt, Vova.

Jag kommer så snart jag får permission – jag finner Dig genast i vilken stad som helst, var inte orolig.

 

 

1 juni 1946

Och så är man åter ute på vägarna, men den här gången är det en längre resa som lovar att bli fascinerande och intressant och ge en massa intryck. Äntligen har jag slitit mig lös från Berlin och städerna och samhällena runt omkring.

Inför min blick öppnar sig naturens underbara vyer – berg, skogar, floder. Överallt den färgstarka jorden, klippor och slott. Det är ogörligt för det svaga människoögat att fånga alla dessa kontraster på en gång. Det påminner om fjärran Kaukasus, liksom så mycket som ligger på andra sidan av det femåriga kriget.

Jag är på väg till Weimar, Goethes stad, musernas och konstmonumentens stad.

Sov inte i natt – packade inför resan. På morgonen kände jag mig överansträngd och svag, men nu jag är helt fängslad av det jag ser genom fönstret och ännu mer av det som avtecknar sig där borta i naturens djup.

Den tyske konduktören rycker mig ur mina tankar och pekar på ett annat fönster, där en sagolikt vacker, halvt förfallen borg från svunna tyska tider bland klippor och grönska långsamt vänder sig och seglar förbi. Jag fixerar bilden tills den spårlöst försvinner ur mitt synfält och håller länge kvar den i huvudet. Min tyske reskamrat stör ännu inte mina tankar. Han ler insmickrande mot mig och ber att få skriva något i min dagbok. Sedan stammar han lite som om han förlorat talförmågan, pekar först på läpparna, sedan på sitt tomma cigarettmunstycke och väntar. Det positiva intrycket är borta. Jag ger honom en cigarett och vänder mig äcklad bort från fönstret.

Börjar bli sömnig igen. Det är 16 km kvar till Weimar. Vi har just gjort uppehåll i en vacker småstad med kyrkor och nu bär det av igen, mot det okända.

 

Weimar.

Vilken säregen arkitektur, vilken praktfull natur! Bergen i Thüringen – tänk bara, här ville slumpen och den lekfulla försynens nycker att jag skulle sätta min fot.

Jag fann bara Sjura här. Nadja hade åkt på semester. När vi möttes märktes ett visst främlingskap, som kan hänföras till vår korta bekantskap – i samtal har vi ju aldrig duat varandra och det var bara breven som förde oss närmare varandra. Men senare på hennes rum, där mitt inramade porträtt stod väl synligt framme och där Sjura tog hand om mig med vänlig uppmärksamhet och omtanke, var all konstlad blyghet snart försvunnen och jag kände mig som hemma.

Sjura är upptagen av sin tjänst från morgon till kväll. Jag försökte hämta in föregående natts sömn medan Sjura var borta – men jag kan inte sova på dagen. Jag vilade tills hon kom tillbaka, men sedan blev hon kallad på nytt och jag var ensam i rummet.

Jag bläddrade bland fotografierna. Från fönstret har man en vacker utsikt över staden och en skogklädd höjd. Soldater överallt. Det verkar finnas fler rödarmister här än tyskar. På en av de vackraste byggnaderna: »Nationella provinsen Thüringens militäradministration«.¹⁰⁰

Min vistelse här är illegal, jag kan bli arresterad och då bär jag ensam ansvaret för det. Men, tänker jag, ödet som sörjer så väl för mig kommer att blåsa bort faran som en vindpust. Jag vill stanna i morgon också, se mig omkring och ta en titt på allt, och sedan tillbaka till Berlin. Leipzig måste jag hoppa över.

 

 

Berlin, 4 juni 1946

Nu är det på sin plats att ägna sig åt minnena. Jag har nyss kommit från Lenskijs – har inte varit där på länge. De hade väntat otåligt på mig, men jag är mer än säker på att det snarare handlade om fotografierna än om mig. Och kan du föreställa dig, kära dagbok, deras förvirring och besvikelse när de fick se sin favorit Vladimir Ivanovitj så förvanskad och ful. Dina gav uttryck för den allmänna meningen – sin egen och moderns (fadern delar inte deras svärmeri) – när hon fällde anmärkningen: »Men Volodja, varför ser ni bättre ut på bilderna än Vladimir Ivanovitj? Var det kanske med avsikt som ni fotograferade så där?« Jag blev henne svaret skyldig, men inombords var jag full av skadeglädje och tillfredsställelse – det blev ju som jag ville. Fadern tog mig i försvar och förklarade helt sonika: »Volodja är alltid lugn och kan fotografera, men Vladimir Ivanovitj och du, ni darrar hela tiden på handen.« Ingen blev nöjd med den förklaringen, men den kränkte inte heller någon.

Låt henne förälska sig bäst hon vill. Jag kommer att träffa många som Dina i mitt liv. De kommer att tigga om ömhet och kärlek. Men fan vad Dinka är intressant!

Det var sevärt med vilken förtjusning hon slet åt sig fotografierna av kaptenen. Hur hon smekte dem med blicken, med händerna, och till och med kysste dem; modern också – grabben har lyckats förvrida huvudet på båda två.

Dinas ögon är magnetiska – jag stod åter som fastnaglad på platsen, redo att uthärda allt: såväl faderns äckliga gubbpladder och Dinas frånvaro när hon kokade te och kyssarna på fotografierna av Vladimir Ivanovitj – bara för ett enda litet leende eller hjärtligt ord från flickan. Men hon skänkte mig så få, så få ögonblick av sådant.

Hennes hår är bara till hälften rött. Jag vågar inte älska henne – för att kunna det måste man vara lycklig och gammal, om inte till åren så åtminstone till livserfarenheten och själen.

Nu om Weimar.

Mitt huvudsyfte med resan var författaren Nikitin.¹⁰¹ Sedan flickorna och först på tredje plats staden. Jag släpade med mig alla utkast, till och med breven, till och med de gamla skisserna – en hel väska full med papper. Plus 14 filmer, samt bröd och smör, om det skulle bli svårt med mat där borta. Jag tänkte tillbringa tre–fyra dagar i Weimar. Ville träffa båda flickorna hemma och ovillkorligen komma till tals med Nikitin. Jag hade till och med tagit med mig numret av tidskriften Znamja¹⁰² med den kritiska recensionen av en av författarens mindre lyckade texter.

Jag sov inte på hela natten. Kvällen före avresan kom Liselotte med tvätten, sin smärta och sitt lidande – och doften av en kvinnas kropp. Hon hjälpte mig att packa och när jag för säkerhets skull kastade ner ett paket med tre kondomer i väskan, plockade hon snabbt och svartsjukt upp dem och frågade vad jag skulle med dem till. Jag rodnade och sade att det var ett misstag.

Klockan 2 på natten tog jag ett bad. Liselotte följde inte med utan stannade i rummet. När jag kom tillbaka, fann jag henne i färd med att klistra in mina foton i en av mina anteckningsböcker.

Snabbt klädde vi av oss, hon till hälften, jag helt och hållet. Jag tryckte henne hårt intill mig.

Ringde fabriksvakten och bad honom väcka mig klockan 6. Liselotte tog luren och korrigerade mig – 5.

Vi hade knappt hunnit somna in förrän det var morgon. Vi började klä på oss och när vi nästan var färdiga ringde telefonen.

Det var svårt att ta sig till Anhalterstationen – två timmar tog det. Halvvägs, vid Alexanderplatz, tog Liselotte farväl av mig och lovade att vänta tills jag kom tillbaka från Weimar.

Tåget stod redan inne på perrongen. Jag kom strax innan det skulle gå. Och sedan vidtog en tröttsam resa som varade i 7 timmar. Vi korsade Elbe och ett flertal både djupa och grunda floder: lugna, böljande, stormiga och lynniga. Staden avlöstes av slättland, slättland övergick i skogar som senare kröp upp för bergen och täckte det kuperade landskapet – en sann fägnad för ögonen. Hjärtat längtade ut, bortom mitt fönster, där människorna flitigt arbetade i trädgårdar, på fälten, i dalarna och på sluttningarna och på så vis ordnade sin försörjning för framtiden. Många byar och småstäder. Alla av sten. Byggnadsstilen förändrades i takt med att vi närmade oss Weimar.

Och sedan Thüringen, dess bergiga jordbrukslandskap. Halle, Apolda. Alla med sina egna nationsflaggor, husen smyckade på olika sätt, allt är mönstrat, grönskande och kuperat.

Jag ville hemskt gärna sova. Men att sova var uteslutet – jag befann mig ju i en annan värld och fick se ett annat liv än det jag hade sett under hela året dessförinnan. Det var både roligt och litet kusligt att Berlin var så långt borta, att det fanns floder och berg överallt, att det var så annorlunda jämfört med huvudstadens myllrande gator.

I Weimar steg många soldater av tåget. Jag tog fram brevet med adressen »… strasse«.

Det gick snabbt att hitta gatan. Jag tittade inte så noga på byggnaderna – jag ville först och främst finna Sjura och Nadja.

På den angivna gatan, alldeles i slutet av den, fick jag syn på två unga kvinnor med underlöjtnants grad. Jag frågade efter de kvinnliga översättarna ur…

»De är också löjtnanter, de kom hit från Berlin«, förklarade jag i hastigheten.

»Åh! De är säkert vid militärcensuren! Vi känner dem. Kom så visar vi er.« De pekade på ett vackert fyra- eller femvåningshus med vilda gröna vinrankor som slingrade sig upp längs fasaden.

Sjura fick syn på mig från fönstret. Hon sprang ut ur huset och innan vi ens hade hälsat på varandra började hon bönfalla sin chef om att han skulle släppa in mig.

Genast niade vi varandra, sedan blev det mer avspänt. Sjura lade mig i sin säng, själv gick hon till arbetet. Soldater kom med middag till mig. Jag hade ingen aptit, men åt motvilligt på grund av sömnlöshet. Vid 7-tiden kom Sjura tillbaka från arbetet. Vi promenerade lite på gatorna i närheten och gick sedan och lade oss. Jag sov hos en soldat som flickorna hade inkvarterat mig hos för en natt.

 

 

7 juni 1946

Jag läser en fransk tidning på tyska, Der Kurier,¹⁰³ och funderar mellan raderna över diplomatin, styrkans politik, beroende och statlig självständighet och andra skillnader vad beträffar de internationella relationerna både nu och under kriget.

Hur rätt har inte mitt land handlat och hur klokt resonerade inte styrmännen ombord på det sovjetiska fartyget, som de hjältemodigt styrde genom tre stormar och otaliga vågor, när de utnyttjade den militära situationen – freden med Tyskland och svagheterna hos dagens allierade (och hos England och Amerika som på den tiden var misstänksamma och ovänligt sinnade) – och skyndade sig att stärka och utvidga våra gränser till sjöss och lands genom att återföra Bessarabien [Moldavien] och Czernowitz [Tjernivtsi] till det angränsande området: västra Ukraina och Vitryssland, de baltiska staterna, Karelska näset med staden Viborg i Finland. Hur skulle det ha sett ut om vi inte haft dessa territorier i dag?¹⁰⁴ Nu skulle det vara svårt att förklara för de halsstarriga slughuvudena i utlandet (jag säger det utan citattecken – på sätt och vis är de kloka och praktiska) det rättmätiga i att återförena dessa territorier med vårt fosterland. Hur svårt har de inte att fatta de rättvisa och – i mina ögon – ständigt lika befogade kraven som vår regering och vårt stora, mångnationella folk ställer. Och vad beträffar det turkiska Armenien säger vi inte ens ett knyst. Ändå ger vi dem frihet, uppmuntrar dem som hemma, och särskilt i utlandet, stöder tanken på att förena alla armenier under det sovjetiska Armeniens flagga.¹⁰⁵ Vi forcerar ingenting, utan förhåller oss öppna i denna kniviga fråga. I början av kriget var alla upptagna av sina egna angelägenheter och tänkte bara på sitt eget bästa –

 

 

Berlin-Köpenick, 9 juni 1946

På jakt efter en kostym. Var kan man köpa en uniform? En fråga som vållat mig bekymmer. Jag vill vara välklädd, men kakifärgat tyg är en sällsynthet även hos tyskarna. Jag beslutade att på nytt söka upp skräddaren som nästan hade lurat mig, han vid Treptowparken. Jag började be om adresser och han skrev beredvilligt ner tre stycken bara för att bli av med mig. Till sist, när jag var på väg att gå, föreslog han att jag skulle gå till en annan adress, tillsammans med en för mig okänd tyska. Jag gick med på det. Hela vägen lovordade hon varorna och försummade inte att nämna att de var bättre och dyrare än dem jag hade erbjudits dagen innan. Kort sagt, hon avslöjade alla sina kort och lät tydligt förstå att hon var mäklare.

Nej du, tänkte jag, mig lurar du inte. Jag tänker inte göra affärer med några mellanhänder.

Under tiden följde kvinnan mig upp till femte våningen, där hon andfådd presenterade mig för en ung kvinna – frun i huset – och förde in samtalet på tyg och kostymer. Oväntat avbröt jag henne och frågade i förbifarten – precis som på slagfältet där mycket kommer an på list och överraskning – i det att jag vände mig till husfrun:

»Hur mycket kostar det?«

Kvinnan som hade fört mig dit förekom svaret och nästan skrek: »1500!«

Jag förstod på kvinnans ansiktsuttryck och viskningarna som kvinnorna snabbt utväxlade att det skulle kunna vara billigare. Men redan det här var en framgång för min diplomatiska linje – skräddaren hade nämligen beräknat materialkostnaderna till 1700–1800 mark.

Jag låtsades vara naiv, lovade att jag skulle komma tillbaka, men sade inte när.

»Fundera på saken, men titta absolut in hos herr Rose« – det var skräddarens namn – »så går vi hit tillsammans!«

»Bra, bra«, sade jag, »det var precis vad jag hade för avsikt att göra.« Men för mig själv tänkte jag: »Nej, du ljuger, jag är inte dummare än du, bruden. Du avslöjade dig själv och ditt trick redan från första början.«

För säkerhets skull noterade jag adressen.

»Varför gör ni det? Jag hittar alldeles utmärkt i de här kvarteren!«

»Tänk om jag kanske blir försenad och inte får tag på er?« Det gick inte att säga emot!

»Då bör ni låta herr Rose sy den åt er«, sade hon och klamrade sig fast vid sista chansen att få ta del av affären.

»Självklart, självklart!« sade jag lugnande och tog farväl av dem, medan hon fortfarande tisslade och tasslade med husfrun.

 

 

Berlin, 10 juni 1946

Oväntat har jag drabbats av en fullständig, mental kollaps. Det beror på en olycka som inträffade redan före kriget. Det kroppsliga tillståndet hänger samman med det själsliga. Jag är som lamslagen. Händerna vägrar röra på sig, tungan lyder inte intellektet och det är svårt att tala. Känner mig svag och illamående. Huvudet är blytungt och för att få till ett riktigt brev måste jag uppbjuda alla mina krafter.

Jag har ingen aning om vad jag sade för strunt till majoren. Han tog emot mig vänligt och bjöd på te. Men jag kunde varken äta eller dricka. Allt började när jag rökte en papiross. Det var som om jag hade tusen stenar i skallen och varenda tanke var som bortblåst. Jag hade inte druckit. Jag kände mig bara tung och eländig, så blir jag inte ens av vodka. O, när får jag en bot? Finns det ingen kirurg, neurolog eller vad för slags läkare som helst, som skulle kunna befria mitt friska tänkande och vetgiriga intellekt från de galler som de hamnat bakom? Vad är det för mystisk, oförklarlig sjukdom som tvingar mig ner till samma nivå som den mest genomsnittliga och medelmåttiga av människor? Jag måste övervinna min svaghet och förtvivlan genom att dela den med dig, kära dagbok. Det är tungt och förnedrande. Varför är ödet så nedrigt mot mig? En tung dimma tränger in i huvudet och pressar mitt medvetande. Jag är tvungen att skjuta upp allt planerat arbete. Jag måste sova, trots att klockan bara är 10.

 

 

12 juni 1946

Från företrädaren för arméenheten fältpost 75207-Zj

löjtnant V.N. Gelfand

till militärkommendanten för stadsdelen Köpenick i Berlin

överste [namnet saknas]

 

Anhållan

I samband med att nedmonteringsarbetena som jag har övervakat och uppdragen i stadsdelen Köpenick för arméenhet 75207-Zj har avslutats och mot bakgrund av att jag skall resa till min fasta tjänstgöringsort, anhåller jag om att Ni från och med den 20/6 -46 avanmäler mig från den gemensamma förplägnaden vid kommendanturen och utfärdar en förplägnadslista åt mig.

Löjtnant Gelfand

 

 

17 juni 1946

När jag kom gående på en gata blev jag uppmärksam på en större folksamling framför ett stängsel. Människorna ställde sig på tå och spanade genom springorna och över huvudena på dem som stod framför. Även jag blev nyfiken. När porten till slut öppnades på glänt, fick jag på andra sidan stängslet syn på två förruttnade kroppar, som utan sina skelett bara skulle ha varit oformliga klumpar av människokött. Den ena kroppen hade en hjälm intryckt i skallen och av hans tyska soldatuniform återstod bara trasor. Av den andra kunde ingenting urskiljas, bortsett från skelettet. Av samtalen omkring mig fick jag veta att man dragit fram liken ur ruinerna av en byggnad och att de – vilket framgick av deras tillstånd och de historiska händelserna – hade legat i jorden i över ett år. Tyskarna stod och vaggade, djupt bedrövade, skakade långsamt på huvudet och suckade: »Vem skulle kunna känna igen dem i dag, stackarna.«

I går inträffade en verkligt ovanlig händelse på kommendanturen i Köpenick: en berusad fanjunkare, som suttit i arrest i ett rum tillsammans med en officer som han supit med, ramlade ut från ett fönster på tredje våningen, landade på stenbeläggningen och dog. Och det ett år efter kriget…

 

 

23 juni 1946

Allt som allt har de båda kostymerna – jag bär den ena just nu – kostat mig totalt 2500. Jag bytte till mig dem mot en radioapparat som värderades till 2000.

Nu har en ny idé mognat – en kamera av märket Leica för 6000 och en miniradio med 5 rör för 4000. Båda sakerna måste jag under alla omständigheter skaffa.

 

 

27 juni 1946

Och åter skriver jag på tåget, i Berlin.

Jag slutade mitt arbete för ett bra tag sedan. Har haft det allmänt svårt här i över tre månader. Och allt för att ingen intresserade sig för mig, ingen bad mig om något i tjänsten, och därför var det inte heller någon som hjälpte mig.

Under lång tid kunde kvinnorna inte rucka på min envishet: jag har ägnat mig mer åt papper och litteratur än kvinnor, bara läst tidningar, både ryska och tyska (som jag bara begriper till hälften), ibland frossade jag i tidskrifter, men bara i lyckliga stunder. Jag har mottagit massor av brev, alla möjliga små texter, verser och högprosa. På gatan, på spårvagnen, på tåget har jag mötts av leenden, man har vinkat till mig från husens fönster, ropat vänligt och inbjudande till mig med olika röster och ansiktsuttryck när jag for förbi på cykel. Och om jag plötsligt besvarade ett leende så lyste deras ögon upp, en eld tändes och mitt missnöje och min dysterhet rörde omgivningen till vemodiga tårar. Det var alltid lovande att hejda en tysk flicka med ett par ord – hon lyste upp som en stjärna, men slocknade av mitt allvar, hon var min och från första början villig till allt. Ryskorna var jag föga intresserad av. Det är stor efterfrågan på dem här och utbudet litet. Efter Dina, som var så ouppnåelig, sörjde jag den förslösade tiden av hela mitt hjärta. Först mot slutet av min vistelse här blev jag förförd av tre kvinnor på raken, men jag blev inte förälskad, eftersom jag är bortskämd med skönhet.

Och nu, efter ett besök i Köpenick, väntade mig en hel hög av brev och lappar, fulla av tårar, suckar och enträgna böner om medömkan. Tja, hur skulle jag kunna hjälpa dem?

Men mer om det en annan gång.

 

 

Hennigsdorf, 29 juni 1946

Den sorgligaste dagen i mitt liv – jag har fått gonorré. Smärta, elände, skam och förnedring tynger mitt huvud.

 

 

Kremmen, sjukhuset, 1 juli 1946

Under inflytande av Tolstoj, hans Krig och fred och av tunga tankar som jag förgäves försöker fördriva och som ändå plågar mitt nyckfulla hjärta. Skulle gärna tänka på det förflutna, som inte alltid har varit bekymmerslöst, men på något sätt naivt och enkelt så som allt är i världen om våren.

 

Kriget klampade in i min värld med stora, ostadiga steg, inte så som det försvann med sin välkända, trötta gång. Plötsligt stod det bara där, framför mig, starkt, gränslöst och fullt av hemligheter, överraskningar. Det var svårt att omfatta, att skåda in i dess djup, att förstå dess förlopp och vändningar. Så tvekade det och gjorde det möjligt för mig att vänja mig vid det, dock utan att öppna sig för mig. De första dagarna var jag glad, lugn och övertygad om att allt skulle gå bra och att Tyskland redan från början skulle få vad det förtjänade. Gott, tänkte jag, äntligen kan vi göra upp räkningen med tyskarna som alltid varit onda, mäktiga och lömska fiender. Sedan kommer det att vara slut med hotet som denne aggressor alltid har inneburit för oss. Jag var helt uppfylld av patriotiska känslor, kunde inte föreställa mig något annat än ett nederlag för tyskarna, deras reträtt och undergång. Allt det här var en enkel sak, tyckte jag, och jag trodde att kriget skulle sluta glatt och lyckligt.

Utan att tveka började jag på kolchosen. I nästan två månader arbetade jag oförtrutet och tog in en kolossal skörd. Sedan började evakueringarna, bombanfallen – kriget blottade sina tänder och visade sitt ansikte. Rädd var jag inte, men bestört, chockad.

Gräva skyttevärn, larm om nätterna, mormors fruktansvärda kvidanden, kvinnoskrik, oron för mor. Min önskan att ha henne hos mig och inte 30 km bort, på fabriken som utsattes för bombanfall. Full av ängslan tog jag farväl av henne när hon skulle till arbetet och full av glädje tog jag emot henne på kvällen. Men livet blev inte lättare, sorgen förde oss inte samman, nöden tvingade oss inte till försoning. Konflikterna och de högljudda familjegrälen fortsatte som förut, och min griniga, elaka mormor spelade huvudrollen. Jag var skadelysten. Å ena sidan kunde jag charmera människor med mitt skratt och min tillgjordhet, å andra sidan var jag urskillningslös i min sympati och tillgivenhet för alla som visade mig förståelse och deltagande.

Mamma var nervös och deprimerad. Hon visade mig sällan några ömhetsbetygelser som jag brukade tycka så mycket om, i stället skällde hon nästan jämt och var kylig. I hjärtat kände jag att hon älskade mig varmt och ömt, men mitt intellekt sade att en sådan kärlek inte gick ihop med hennes beteende mot mig. I min barndom var jag inte heller bortskämd med äkta, innerlig värme, men då hade jag ännu inte känt av min mors grymma iskyla – kärleken var dock starkare än alla andra känslor, därför var de häftiga slagen (ibland med huvudet mot väggen), alla elakheter och alla slags bestraffningar snart glömda.

 

Natt. Lider av sömnlöshet. Till tankarna om gonorré har en annan sällat sig, inspirerad av broschyrerna om syfilis. Kan jag verkligen ha en sådan otur att livet inte skonar mig, utan förintar mig med ett ännu värre vapen?! Är det verkligen möjligt?! Den lilla svulsten passar in på beskrivningen. Jag är alldeles ifrån mig. Doktorn har inte kommit på hela dagen och det är fortfarande långt till morgonen. Ovissheten är värre än själva faktumet. Fast den grymma ovissheten är förstås bättre än det förskräckliga faktumet. O, hur svårt är det inte att tänka och leva i denna värld…

 

 

Dannenwalde [troligen 2 juli 1946]

Sitter i väntrummet hos läkaren. En gång följde jag med Jurtjenko hit. Nu har jag själv hamnat här. Gud give att det inte är syfilis, ber jag med bävande hjärta och stickande darrningar i musklerna.

Vad jag skall vara förnuftig och försiktig framöver! Om bara ödet benådar mig. [Sex oläsliga rader följer.]

På inget av de två sjukhusen har man konstaterat syfilis, men jag beklagar inte den förlorade, sömnlösa natten. Det är bättre att uppleva fasa än att drabbas av den. Inte heller beklagar jag färden hit, och det av två skäl: nu får jag en remiss till ett sjukhus och riktig läkarbehandling. Läkarnas diagnos har lugnat mig till hälften.

Åker tåg. Från Neustrelitz till Berlin är det 106 km. Men vi har redan passerat Fürstenberg, så det är ett par dussin kilometer närmare nu.

Nu är jag tillbaka i Dannenwalde. Vart bär det hän härifrån – det vet jag inte. Kanske bäst att stanna här? Eller… nej, jag fortsätter trots allt! En flod, skogar, träsk, och bakom träden skymtar en landsväg. Så vackert! Neustrelitz är en stor, vacker stad. I centrum står numera en vacker bronsstaty – ett monument över Röda arméns soldater. I den inhägnade parken runt statyn finns det många gravar, enskilda och massgravar, gott och väl hälften av dem över namnlösa hjältar. »Här ligger rödarmister begravda, stupade som hjältar i kampen för den sovjetiska jorden.« Eller: »Här ligger en soldat begravd, stupad i strid mot de tyska fascisterna.« Statyn i mitten är hög och föreställer en soldat med ett höjt gevär och en flagga med stjärnan. Förebilden är den tyska segerkolonnen i Berlin, men den är betydligt mindre.

När vi kom till järnvägsstationen nyss bar de ut en gumma ur vagnen. Hon var väl döende, trängseln och knuffandet på tåget hade förstås blivit för mycket för henne. Ingen kom fram till henne, ingen hjälpte till, man lade henne på marken och gick därifrån. Passagerarna på tåget såg hur tungt och svårt hon hade att andas. Bara en ful, puckelryggig flicka gick fram till henne, och när tåget sattes i rörelse såg jag att flickan gav åldringen vatten att dricka.

Station Gransee. Någonstans i närheten måste Kremmen ligga, men jag kan ännu inte bestämma mig för att stiga av.

Smärtan gör mig nedstämd, drömmer om att få koppla av, men med vad? Böcker? Under de två dagarna av resa och sjukdom har jag redan läst ut fjärde bandet av en kommenterad utgåva av Krig och fred¹⁰⁶ och Jack Londons noveller i Kärleken till livet, som även Lenin uppskattade.¹⁰⁷

Vacker utsikt över fälten vid Buberowstationen, synd att jag inte hann ladda kameran. Jag sätter i en film medan tåget är i rörelse – också det en sysselsättning som ger avkoppling.

Nu finner jag kvinnorna frånstötande. Jag tål inte deras närvaro och är rädd för dem. Jag handlar ytterst egoistiskt, eftersom jag ensam lägger beslag på en hel kupé med 7–8 platser och inte släpper in några tyskar – det är trots allt en militärvagn.

Gutengermendorf. Här finns det skogar och fält med enstaka småhus och byar som gömmer sig bakom träd och buskar. Mitt skägg frodas nu sedan fem dagar. Tyskarna stirrar förundrat på mig som knappt rör på benen, både ung och gammal, medan jag vänder mig bort och blir arg inombords på mig själv och människorna, på det tyska landet som har översvämmats av könssjukdomar.

Doktorn från sjukhuset, Solomonnik, muntrade upp mig lite: »Vad tjurar du för? Den som inte haft gonorré är ingen riktig karl. Vad är det för hemskt med det här! Du känner dig knäckt, hängig och har slutat raka dig – som en gubbstrutt. Gonorré, det är ju krigets sjukdom. Och du är en man och officer!«

Sjuksystern hotade att inte släppa in mig på sjukhuset om jag inte rakade mig först. Här finns omtänksamma, förstående människor. Det är här jag måste behandlas och inte på brigadlasarettet, där till och med sjuksystrarna har bytts ut mot soldater, som till råga på allt knappt visar sig i sjuksalarna.

Den välbekanta järnvägsstationen Grüneberg. Hit brukade jag åka med pendelgodståget, virkestransporter. Nu är det 20 km kvar till Oranienburg.

Jag måste få dricka. Trots törsten och doktorernas stränga råd att dricka mycket, lyckas jag inte förverkliga min föresats – vatten, vatten, denna enkla tanke blixtrar till på varenda station, ögonen söker förgäves och läpparna förblir torra… Inget vatten.

Ännu en liten flod strax före Oranienburg. Hur mycket avundas jag inte den man som just tog ett dopp i den och sedan frisk och glad steg upp ur vattnet, och barnen som är så små och ännu inte vet hur grymt och obarmhärtigt livet kan vara.

 

 

Berlin-Tegel, 3 juli 1946

Så kom jag fram till Oranienburg, plågad av tankarna på min olycka. Jag måste hinna vidare till Kremmen för att hämta mitt intyg i tid och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Men ödet var av en helt annan åsikt – tåget till Kremmen gick inte och det var svårt att stoppa en bil på landsvägen.

En av tyskarna rådde mig att ta S-bahn till Schönholz, därifrån är det lättare att ta sig vidare med tåg till Hennigsdorf. Ännu är inte allt förlorat! bestämde jag mig för. Hellre övernatta hemma än på gatan.

Men inte heller denna förhoppning infriades. Först klockan 11 var jag i Schöneweide, mitt tåg var försenat och det andra, som går från Stettinstationen till Heiligensee, hade avgått utan att invänta oss. Det fanns två nödlösningar, som inte kunde tillföra mina ouppfyllda önskemål något gott:

1. Åka till Berlin.

2. Stanna i Schöneweide.

 

 

Neustrelitz, 5 juli 1946

Sjuksalen.

Nu på sjukdomens åttonde dag får jag för första gången någon behandling. Jag har hört berättelser om att terpentinet kan vara för gammalt eller dåligt, att man skär upp stället där man injicerat, hur fruktansvärt ont det gör och hur ofta man måste upprepa behandlingen. Jag måste erkänna att jag blev ordentligt rädd.

Fick nyss en desinficering. På mig, som inte haft sjukdomen förut och för första gången får denna behandling, hade den avsedd verkan. Men det här är bara början. I dag får jag ännu en spruta. Den värsta. Man säger: jag kommer inte att kunna sova, jag kommer att bita mig själv överallt – det är terpentinsprutor.

Så, i dag har jag fått en spolning med 50-procentig silvernitratlösning. Enligt behandlingsplanen återstår ytterligare en dos 40-procentig terpentin, 1,0 gram, och sedan 20,0 gram Peremel.¹⁰⁸ Det är läkarens recept.

Klockan 7 på kvällen. Jag har fått terpentin. Kamraterna säger att man måste gå omkring så att det löses upp. Sticket gör ont och jag håller redan på att få feber, känner jag.

Dags för kvällsmål. Klockan är nu 7.30. Jag är fortfarande uppe och på benen. Runt omkring mig pladder och skvaller. Från fönstret blåser det kallt – det har regnat, sjön är grå och liknar mer den mulna himlen.

I dag har jag bara skrivit fyra brev.

 

 

8 juli 1946

Jag mår bättre. Min temperatur sjunker och stiger och sjunker igen, oregelbundet och besynnerligt. I går kväll steg den till 39,6°, i dag vid olika tidpunkter 38,7°, 37,9° och 37,2°, och nu klockan 6 på kvällen 38,3°. Sitta kan jag inte och ligga är svårt. Jag intar magläge som en förlamad, använder två kuddar för ett nästan ouppnåeligt mål – att lindra ledsmärtorna efter sprutorna. På tre dagar har jag inte ätit någonting, i dag hade jag aptit för första gången. I fem dagar har jag inte haft någon avföring, inte ens lavemang hjälpte. I dag har jag för första gången blivit kvitt dessa problem. Sedan i går tar jag [Kalomel]: i går 12 tabletter, i dag 10 tabletter (11 gram) fram till klockan 12, totalt behöver jag 20 gram. I morgon är alltså den sista behandlingsdagen, sedan börjar alla möjliga undersökningar och provtagningar som kan dra ut på tiden ordentligt.

Det är jobbigt att skriva, jag låter det [oläsligt ord].

 

 

10 juli 1946

11 på kvällen. Min sjukdom är i sista läkningsstadiet. Klockan 12 tar jag den sista tabletten… och sedan blir jag tvungen att genomgå undersökningar och provtagningar. Sjätte dagen i sängen. De första fyra dagarna var ena sidan helt förlamad. Febern var visserligen inte alltför hög – 37,8°, sedan 38–39°, ibland 39,6°. Jag vet inte hur det kommer att påverka tillfrisknandet, men de säger att det är illa om febern är låg. I går och i dag sjönk febern abrupt till 38,3°, det blev något bättre. Flytningarna upphörde från första dagen efter sprutorna. Men tidigt i förrgår, när jag ännu inte helt återfått krafterna, kom de tillbaka vid en lätt beröring av ollonet. Inte heller har jag haft några smärtor i dag, men flytningarna började igen.

I behandlingsrummet hände något otrevligt: silvernitratet, som man desinficerade med, kom inte ut på en gång utan stannade i urinblåsan. Först två timmar senare hade jag blivit kvitt alltihop.

 

 

13 juli 1946

Retningsprov.

En kateter. Desinficering med enprocentig silvernitratlösning, efter middagen en mjölkspruta – det är kontrollerna, flera av dem redan färdiga. En spruta återstår. Och i övermorgon kommer svaren på det så kallade första retningsprovet.

6.30. Har just fått sprutan. Ännu gör det inte ont, känner mig bara lite matt. Däremot är jag alldeles orolig efter terpentinsprutan. Jag skriver på knä vid sängen och med armbågarna mot huvudgärden. Värken och smärttopparna tycks tävla med varandra. Alltemellanåt genomskärs jag av svår, tryckande smärta, men inte alls på injektionsstället utan in i benet och högra bäckenet, den plågar mitt skelett och tränger obönhörligen in i det.

Det är svårt att ligga – efter den åtta dagar långa terpentinbehandlingen har högra sidan och buken blivit lika ömtåliga som kroppens sjuka delar. Stå upp kan jag inte heller göra särskilt länge. Har svårt för att gå: känner mig svag och är fruktansvärt törstig och värken försvinner inte. De senaste 5–6 dagarna har jag nästan inte ätit någonting, bara druckit vatten. Därför har jag gått ner i vikt, förmodligen 10–15 kilo. Jag känner inte igen mig i spegeln längre: ögonen ligger ännu djupare än vanligt, ansiktet är smalare, huvudet mindre och jag tappar hår i stora tovor. Dessutom har jag fått skabb.

Den lilla svulsten på min penis har berett mig svåra smärtor. Jag trodde att det var syfilis. Plötsligt var den där (men gjorde inte ont), långt före det senaste och ödesdigra samlaget med en kvinna. Jag uppsökte brigadlasarettet för att få svulsten undersökt. Läkaren, en tjock, äldre överlöjtnant med många års yrkeserfarenhet, undersökte den och menade att det sannolikt var något annat, men han var inte säker utan skickade mig till ett specialsjukhus i Dannenwalde för undersökning. Där konstaterade man gonorré, men doktorn påpekade att sjukdomen (som han nämnde med dess latinska namn) ännu inte hade brutit ut. Jag fick en remiss till sjukhuset här. Från Dannenwalde är det 32 km. Och det var bara att glömma att jag skulle hinna tillbaka till Kremmen den dagen. Men jag bestämde mig för att inte skjuta upp det, för jag hade hört talas om den dåliga behandlingen på lasarettet och annat som jag tyckte lät obehagligt.

 

 

16 juli 1946

Det skedde en hel del otrevligheter på vägen till Kremmen och tillbaka hit. Jag liftade med bilar, åkte tåg och kom fram till Oranienburg först mot kvällen, och där möttes jag av en dålig nyhet: tåget till Kremmen skulle inte gå. Då bestämde jag mig för att fortsätta lifta, men även det slutade med ett fiasko. Och när jag fick beskedet att det skulle gå ett pendeltåg från stationen mot Berlin, beslutade jag att resa till Schöneweide, därifrån kunde jag ta tåget till Heiligensee. Men inte heller här gick det enligt mina planer. Det var sent på kvällen när jag anlände till Schöneweide. Sista tåget gick till Stettinstationen. Jag reste alltså dit [Berlin] för att övernatta. Men alla hotell och värdshus som jag kände till låg långt borta och det är bara genom kommendanturen som man kan få ett rum.

Jag fick söka mig en plats på järnvägsstationen. Tyskarna sov i trapporna, i nergången till tunnelbanan¹⁰⁹ – direkt på det kalla stengolvet, sammankurade och tätt intill varandra, kropp mot kropp. Den lösningen tilltalade mig inte. Jag gick ner på perrongen, men tågen hade åkt till depån. De tyska järnvägstjänstemännen rådde mig att vänta – det sista tåget skulle anlända om en timme och skulle stå här till klockan 5. När jag kom ner på perrongen var klockan redan 12, men trots det bestämde jag mig för att vänta – någon annan utväg såg jag inte. Jag kurade ihop mig på en bänk. Kunde inte sova: den ena tanken efter den andra for genom mitt huvud och sedan kom tåget. Jag steg in i förstaklassavdelningen och somnade genast på det mjuka sätet.

Jag väcktes av jäkt, oväsen och rörelse. Klockan var 4 och tåget fylldes redan med folk. Jag gick ut och lade mig på en bänk igen, men jag fick inte sova i fred. Än var det någon som lade sina saker på mig, än någon som satte sig på mig, eftersom personen inte hade sett mig i den svaga belysningen eller – vilket också är möjligt med tanke på tyskarnas fräckhet – helt avsiktligt.

På morgonen beslutade jag att ta första tåget till Heiligensee. Men jag somnade olägligt nog, for förbi stationen och vaknade först när vi nästan var framme i Stettin. Då åkte jag tillbaka till Heiligensee, arg över att ha förlorat 1 1/2 timme.

På basen blev man glad: ytterligare en officer, det betydde ytterligare en person att dela tjänsten med. Folk som tidigare led av sysslolösheten har nu vant sig vid att gå på kabaréer och krogar, och vill inte ens vara jourhavande längre. Jag minns att – Drygajt (överlöjtnant) tog emot mig i röd armbindel. De andra ville gärna överlåta sitt arbete åt mig – de blev inte glada över mig som person utan som medlem av officerskåren. Jag grumlade deras glädje direkt – utan att tveka sade jag högt för att alla skulle höra det: jag skall resa till Kremmen för att hämta mitt intyg och därifrån vidare till sjukhuset.

På lasarettet uppehölls jag av chefen med kulmagen som försökte övertala mig [att stanna], men jag var fast besluten och gav inte efter. Då ordnade han en order om att ett intyg skulle utställas åt mig. Det intyget använde man sedan både här och där för olika simpla experiment. På basen skrev man till exempel följande: »Utesluten från förplägnad till och med den 4, tilldelats livsmedel till och med den 3«, och vägrade att ge mig ens en dags torranson av det livsmedel som jag hade rätt till. Socker och tvål för fyra dagar har undanhållits mig.

 

 

Neustrelitz, sjukhuset, 18 juli 1946

I går var jag hos läkaren för sista gången. Precis som det första retningsprovet visade det andra inga tecken på gonorré och doktor Solomonnik lovade att skriva ut mig på fredag, dvs. i morgon.

Terpentinsprutan har försvagat min hälsa ordentligt och orsakade mig stark och hemskt plågsam smärta under de dagar den verkade. Jag kunde inte gå på tio dagar och tillbringade nästan all tid i sängen. Under fem dygn intog jag inte någon näring och led av att jag inte hade någon avföring. Efter att jag hade tagit [Kalomel] försvann sjukdomen, men jag fick blåsor som av alla tecken att döma passade in på definitionen »skabb«. Men doktorn bara skrattade lite åt min ängslan och kallade det en vanlig irritation, utan att föreskriva någon medicin. Nu kliar det på hela kroppen, särskilt på det ställe som drabbades av sjukdomen.

Under min vistelse här som patient har jag skrivit många brev. Nästan alla korta, som på det hela taget bestod av fotografier som jag plötsligt ville bli av med.

Min tankeförmåga har blivit svag, förståndet tungt och i ärlighetens namn har jag inte tänkt ut något vettigt. Jag har läst många böcker och försvagat synen.

Nyss kände jag många knölar på det ställe där jag fick terpentinsprutan. Jag drog ner byxorna och tittade efter – utslag, tecken på syfilis. Jag är totalt knäckt, men väntar till i morgon för att få klarhet. Kan det verkligen vara syfilis? Vilken olyckskorp jag är! Igen!

 

 

Neustrelitz, 19 juli 1946

Man kommer att skriva ut mig efter lunchen, kring 3–4-tiden. Doktorn skrattade lite igen, men skrev ändå ut en salva för att jag skulle tillfriskna. Han menar att det bara var en irritation som kunde ha många orsaker: värmeflaskan, kompressen eller något annat. Han trodde inte att jag hade en så känslig kropp…

 

 

Hennigsdorf, 21 juli 1946

På tåget, mot Berlin.

I förrgår, när jag fortfarande gick omkring i sjukhusrocken, fick jag besök av Kuptsov. Det visade sig att man ännu inte hade gjort avräkningen med Berlin och blandat ihop alla dokument som var helt ifyllda av mig – sakkunniga människor, vad ska man säga om det – och därför hade man nu beslutat att söka upp mig på sjukhuset.

Det råkade ske på utskrivningsdagen. Jag kom hem sent på kvällen, det fanns inte många brev – tre från mamma, tre från Sjura med fotografier och ett från vardera pappa, Sofa Rabina och A. Korotkina. I går ett från Nina K., men det hade varit på väg ganska många dagar redan, nästan en månad!

Ända till 2 på natten (från 12) skrev jag svarsbrev till de tre första. Nu har jag bestämt mig för att alltid svara regelbundet och utförligt, men utan att förödmjuka mig, inte vara den som blir uttråkad först.

Före min ankomst till förbandet gick rykten om att jag hade dubbla böjelser och andra skräckhistorier, vilket gjorde mig dystrare till sinnes. Det visade sig vara kapten Jurjev, vår chef – en tillförlitlig källa menade officerskåren enhälligt – som startat ryktesspridningen. Folk vill inte längre hälsa på mig, de undviker mig i matsalen och berättar så mycket om mig att jag ibland tvivlar på mig själv, blir nästan rädd för mig själv. För det sades inte på skämt utan helt officiellt vid en av »föreläsningarna« om könssjukdomar. Det sades för att övertyga, för att ge mer tyngd åt varningarna, och dessutom för att ödelägga mitt liv.

I dag på morgonen stod jag inte ut längre utan gick till Jurjevs fru, som är läkare, och krävde att hon skulle remittera mig till blodundersökning i Olympiabyn. Kaptenen tog emot mig avvisande: »Man får vad man förtjänar!« – mer cyniskt än så kan man inte säga det. Men varför sprider man dessa rykten? Jag har redan gått igenom tillräckligt, kom halvdöd till förbandet efter behandlingen och här skyr man mig som pesten.

 

 

Berlin Ostkreuz, 24 juli 1946

Tyskarna delar in alla tidningar som ges ut i Tyskland i ryska, engelska, amerikanska, franska och partibundna – kommunistiska, socialistiska, kristdemokratiska, liberala osv. – de betraktar dem inte som sina egna.

Berlin-Reinickendorf. Åker tillbaka till Hennigsdorf. Jag har köpt matvaror – de kan räknas på ena handens fingrar – 700 mark gick det loss på. Nu accepterar man tyska pengar som var i omlopp under Hitlertiden, det är bra. Jag hade nästan 500 mark, men de har jag gjort av med.

De färska körsbären har vätt ner ett kuvert som blivit förstört. Körsbären fick inte bli gamla och trots min petighet, som jag särskilt har odlat efter sjukdomen, började jag äta dem direkt här på järnvägsstationen, utan att tvätta vare sig dem eller mina händer.

En skrumpen liten gubbe, en av dessa eländiga, lömska tyskar, kom fram till mig och tittade först åt ena hållet, sedan åt det andra, ställde sig på tåspetsarna (han var liten som en dvärg) och log inställsamt: Vad åt jag på? När jag ilsket frågade: »Vad vill ni?« vände han sig bort. Han tog ett steg åt sidan, alltjämt leende: »Schmeckt es?« och stod sedan ett bra tag och luktade och spanade med sina usla små ögon, som verkade små till och med genom glasögonen. Det kändes äckligt i hans närvaro. Länge stod jag och spottade körsbärskärnor, det enda lugnande i åsynen av denne vedervärdige lille man. Till sist kom tåget och lättad kunde jag glömma honom.

Det var så många körsbär att jag inte orkade äta alla. Lyckligtvis var det två flickor, båda i sjuårsåldern, i vagnen. De roade sig med frågesport, förresten var en del frågor väldigt vuxna, som till exempel: »Är ditt hjärta fortfarande ledigt?« – och så vidare. Det blev ofrivilligt roligt och underhållande. Jag gav dem alla körsbär – oj, vad glada de blev!

Bredvid mig sitter några fransmän, mycket försynta och hänsynsfulla människor. De kom in, hälsade, en av dem talade god tyska. Jag bjöd på konfekt. De blev glada. Det var länge sedan de åt sådant, sade de.

 

Jag har vägt mig: 62 kilo – har gått ner exakt fyra kilo. Rätt mycket, men betydligt mindre än jag trodde. Jag har anlagt skägg och mustasch och blivit en ny människa. Jag ser mycket äldre ut. Frisören som jag rakade mig hos i Berlin trodde att jag var 30–35 år gammal. Festligt!

Baschefen är listig med sina påhitt. Han har givit mig en liten uppgift – 6 halvvagnar: jag fraktar brädor från Kremmen till Hennigsdorf. Körkarl på dagen, därtill kommer vakttjänst, vad ska man säga om det – riktigt officersgöra! Jag åker.

Och hemma har jag en rolig 17-årig tjej. Hon bekymrar sig för framtiden, frågar om jag tänker gifta mig med henne. Jag har tillbringat tre nätter med henne. Hon är försynt, blyg. Hon låtsas vara oskuld och orörd. Gud vet, det är kanske sant, ett korn av sanning.

På tre dagar har jag inte skrivit några brev. Huvudvärk, oro, feberartad rädsla för syfilis. Dagligen undersöker jag min kropp efter utslag och knölar, men har hittills inte hittat några, men det finns ingen tröst för mina otäcka tankar. I Kremmen har jag fått remiss till en undersökning i Neuruppin.

 

 

Hennigsdorf, 26 juli 1946

Även om folk behandlar mig grymt är jag nöjd med att naturen inte har missgynnat mig (tema för en dikt).

 

 

27 juli 1946

Major Kornejev har bett mig åka till Berlin för att skaffa cigaretter (på arbetstid!), han tar på sig hela ansvaret för min frånvaro från förbandet. Eftersom jag har mycket annat att uträtta i Berlin gick jag med på det, trots att jag är trött och skulle vilja vara hemma ett tag.

Nu är klockan lite över 4. Skulle vilja hinna till delikatessaffären (Weissensee) och till centrala kommendanturen med anledning av radioapparaten, har ännu inte ens fått reda på exakt var den finns, sedan till en annan adress med anledning av kamerorna, till Treptow för att hämta fotografierna och till Köpenick för att hämta mina stövlar hos skomakaren. Om jag hinner ordna allt i tid tittar jag in hos Dina, vad hon skall bli förvånad över att se mig i skägg!

Numera tillhör jag de gamla: mitt skägg är svart, urskiljer sig och faller genast i ögonen. Det syns att jag inte är gammal, men man betraktar mig inte längre som ung. Folk tittar och ler, och för mig är det bara roligt: det finns alltså något som kan förvåna Europa, jag trodde att det var vant och likgiltigt för allt.

Min senaste bekantskap – lilla tyskan Ruth – ber att jag skall raka mig: »Folk tittar på dig som en sevärdhet. Modet med helskägg och mustascher är sedan länge passé hos oss.« »Är det? Så bra! Då blir jag varken omtyckt eller besvärad!«

 

 

Ledig dag. Hennigsdorf, 28 juli 1946

Dagen har lett mot mig – nu är klockan strax efter 11 och jag har fortfarande mycket att stå i.

Ute är det vått, det regnar och jag är dyster till sinnes – inga framtidsutsikter – den tornar olycksdigert upp sig framför mig.

 

 

Hennigsdorf, 29 juli 1946

Sedan 4–6 dagar har jag ständigt haft lätt huvudvärk. Vad kan det bero på – jag har en benägenhet att tolka allt till det värsta. Den har adderats till mina farhågor.

Nu är jag på väg tillbaka till Kremmen. En vagn har spårat ur och nu väntar jag på att de skall få upp den igen.

Ansökte om ledighet, men fick avslag. Vad hjälplös jag är och vad likgiltigt alla behandlar mig.

Ruth har kommit hit. Hon sitter mitt emot mig, släpper mig inte med blicken och jag finner det bara irriterande. Så dumt: varken kärlek eller glädje finns kvar i mitt sinne. Allt har fördrivits av bekymmer, obarmhärtigt svårmod och vrede. Och huvudet värker, faller i bitar och plågar mig som fick lära känna världen i så dåliga tider.

Kväll. Ruth har varit hos mig hela dagen, medan jag var ute – ett meningslöst jobb, jag fattar inte ens varför jag fick det, men det tar mycket tid i anspråk.

Nu är det partimöte: konstigt, ingen meddelade mig i förväg och jag bara råkade ha vägarna förbi.

 

 

30 juli 1946

Chefsassistenten på transportavdelningen

vid basen för materiel och utrustning

löjtnant Gelfand, V.N.

till stabschefen

 

Anhållan

Det är ytterst angeläget för mig att jag får träffa mina föräldrar så att jag kan underlätta situationen för dem på deras ålders höst (de skildes 1938 och bor i olika städer, lider nöd och plågas av att jag inte är hos dem).

Min fars samtliga bröder och systrar, mor och brorsdöttrar mördades i de tyska ockupanternas gaskammarbilar – han är fullständigt ensam; min mor är i behov av vård på en kurort och behandling av de bästa specialisterna, eftersom hon just nu står på gravens rand.

Jag anhåller om möjligheten att resa hem, även om det blir på egen bekostnad, åtminstone för en vecka eller två.

Med denna skrivelse bifogar jag ett brev från min mor. På begäran kan jag skaffa ett läkarintyg om hennes hälsotillstånd.

Löjtnant Gelfand

 

 

5 augusti 1946

Trängsel på tåget. Det myllrar av folk på stationen, alla vill med och platserna räcker inte. Tyskarna är envisa men ängsliga. Klättrar in genom fönstren, tränger ihop sig mot mitten och står där packade som sillar, ändå får inte alla plats. Det finns bara ett tåg, få vagnar – folk blir kvar. Ett särskilt område är avdelat för militärer ur ockupationstrupperna – en förbjuden zon för tyskarna. De står där och tittar, frestade av de många tomma platserna, rör vid dörrarna, tittar in genom fönstren och går sin väg.

Men plötsligt beslutar sig en våghals för att gå förbi och sätter sig snabbt ner direkt på golvet i ett hörn av vagnen. Gesten passerar inte obemärkt: genast drar sig folkhopen mot den öppna dörren och trängsel uppstår. Alla blir stående utan att våga röra vid de lediga sittplatserna. Det drar ut på tiden. Tåget åker förbi en rad stationer och inte heller det här ordnar sig utan en våghals, och som på kommando störtar alla fram till bänkarna. Kvinnorna slåss med männen om platserna, man argumenterar, alla hänvisar till arbete, utmattning, bevisar, viftar med dokument… En inte längre helt ung tysk med solglasögon som sitter mitt emot mig säger:

»Tysk humor. Kan ni förstå vad de bråkar om?«

»Lite grann«, svarar jag och fortsätter skriva.

Plötsligt kommer en fransk soldat som omedelbart utrymmer vagnen.

 

Jag klev upp klockan 12. I går natt satt jag och klottrade till 4 på morgonen. Skyndade mig till arbetet utan att tvätta mig, tänkte att jag skulle få skäll för min sena ankomst, men inte ett pip! På basen fanns det inte en enda officer. Soldaterna drev omkring som de ville. Till och med förbandets vakthavande furir och förbandets mellanchefer var upptagna med annat, de hade inte lust att arbeta.

Jag gick runt en stund på staben. Hade dåligt samvete, både inför mig själv och andra, men efter att ha funderat ordentligt på saken gick jag hem till mig. Hur vore det, tänkte jag, om jag skulle åka till Berlin? Jag gick till chefen för att be om lov. Han var full, ja så till den grad att det var pinsamt. Han blev glad att jag kom och kastade sig fram för att kyssa mig.

»Min assistent! Zjinka, titta, min assistent har kommit.«

Men själv kunde han knappt stå på benen. Hans ansikte fick ett envist, nästan vilt uttryck, och samtidigt nästan dåraktigt vänligt. Sådan hade jag aldrig sett majoren förut.

»Vill du till Berlin? Åk bara! Men först måste du ta ett glas!« Jag tackade nej, men förgäves.

»Drick, drick säger jag!« nästan krävde han.

Jag kände frestelsen. Ett glas drack jag, inte mer! Jag var tvungen att hålla mig nykter, men tiden rann iväg. Jag hade bråttom och måste komma loss. Tog några fotografier åt honom, hans fru och barn. Två filmer gick åt. Till sist fick jag tillfälle att säga adjö. Majoren följde mig ut, tog mig till köket och började tala om patrioter och arbetsmyror som han själv, och hur man ändå inte visade uppskattning utan bara förakt för sådana människor, »de sanna kommunisterna«.

 

 

Berlin, 10 augusti 1946

Tunnelbanan. Från Pankow till järnvägsstationen i Potsdam.¹¹⁰

Jag har varit hos områdets förste produktionsledare med anledning av transporten av transformatorerna från kraftverket.

Nu åker jag. Visserligen är jag van vid det mesta, men förvånas ändå: tunnelbanan här i Berlin gör inte riktigt skäl för namnet. Tåget dyker ofta upp ur underjorden och ibland åker det över broar som det finns stationer på, försedda med ett kompakt tak som skuggar hela perrongen, samtidigt ilar eltågen fram under stationen och hastar in i en tunnel, där det avverkar en rad hållplatser. Sedan byter de roller och funktioner igen och igen, än under än ovan jord.

Tyskarna är giriga, och hur banalt det än låter tycker jag att det är underligt och har svårt att vänja mig vid deras snikenhet. En tysk tappar inte en pfennig (mindre än en rysk kopek) utan att plocka upp den, ger aldrig bort någonting om det inte ger honom dubbel tillbaka, inte ens den minsta och mest värdelösa småsak. Han skänker aldrig mer än 10 pfennig åt en tiggare och lämnar aldrig butiken utan att ha räknat växeln intill sista halvkopeken.

 

 

[Början av augusti 1946]

Några iakttagelser om min hälsa:

1. Daglig huvudvärk, uthärdlig i liggande ställning.

2. Värk i lederna och på injektionsstället; svårt att gå, allmän svaghet och feber.

3. Tappar hår på huvudet, trots att jag klippt mig kort.

4. Under första tiden klåda och finnar över hela kroppen. Svullnader, irritationer, särskilt efter rakning.

5. Bröstsmärtor.

6.Rodnader i ögonen och på huden om kvällarna.

 

 

17 augusti 1946

Kapten M[oläsligt] skall demobiliseras och har bjudit in till fest. Oavsiktligt hade han bjudit också mig, senare visade det sig att det inte var ett misstag. Han tackade mig.

Våra bråkstakar Moroz och Solujanov började nästan slåss på grund av en tappad knapp. Någon av officerarna förolämpade det tyska folket. En kvinna, en tysk kommunist, som då och då besöker Modolevskij och talar bra polska, förstod vad man sade, blev sårad och gick.

Jag medlade i båda konflikterna och återställde lugnet. Jag gick tidigare än de andra. Kaptenen tackade och till och med kysste mig.

På hemvägen mötte jag vår chef, major Kostiutjenko: han måste absolut skjuta lite med pistolen. Han gick först av alla, efter att ha krossat några glas. Jag ville följa honom hem, men han siktade med pistolen mot mig och sköt. Jag förstod att han inte [oläsligt ord] själv och gick min väg, eftersom jag bara kunde förvärra hans synder. Till avsked slängde han iväg några skott efter mig.

Jag var berusad men ändå klar i huvudet. Kom välbehållen hem och nu skall jag lägga mig – åt helvete med de där svinen. Låt dem slåss och skjutas, det gör varken från eller till. Synd bara att huvudvärken inte ger efter.

 

 

23 augusti 1946

Intyg

Till löjtnant Gelfand, Vladimir Natanovitj, angående köpet av en radioapparat med egna medel, enligt statskommittén för försvarets förordning nr 9035 av den 9 juni 1945.

Beloppet 400 mark inbetalades till ekonomiavdelningen vid bataljonen med fältpost nr 75207-Zj.

Kreditorder nr 1983 av den 23 augusti 1946

bataljonschefen, fältpost nr 75207-ZJ

kapten Jurjev

 

 

24 augusti 1946

Kära mamma!

Mina yrkanden och ansökningar har lett till motsatt resultat. I stället för den ledighet som jag har arbetat så ihärdigt för, har man nu beordrat mig att göra en lång tjänsteresa till hamnen Pillau vid Östersjön. Min resa kommer att vara i ungefär en månad.

Ditt intyg har jag tillsammans med en rapport skickat till brigadens stabschef, kanske kommer det att leda till något, men hittills har resultaten varit negativa; och om det som vi officerare förväntar oss kommer att ske, nämligen en utökning av personalen och en omorganisation av bataljonen med mera, då kommer jag knappast att kunna fara hem ens i vinter.

Jag är trött, därav min slappa handstil.

Jag har skickat ett litet paket till Dig och fått ett kvitto på det. Vänta på det. Jag skickar ett nytt, nej två nya fotografier, bli inte förskräckt, jag har rakat mig och ser ung ut igen. Inom de närmaste dagarna skall jag skicka några av de senaste fotografierna.

Och Du? Undviker Du fortfarande att svara?

Hälsningar, Vova.

Skriv till den gamla adressen som finns på kuvertet.

 

 

Berlin, 26 augusti 1946

Jag skall åka till Pillau, en hamn vid Östersjön, inte långt från Kaliningrad-Königsberg, Ostpreussen. En lång tjänsteresa, en lång transport.¹¹¹ Men jag har tre soldater med mig, som haft en del fuffens för sig vid basen. Och resultatet: under ett två dagar långt uppehåll i Pankow stal någon ett par kubikmeter brädor.

Vi har passerat Schönhauser Allee och Prenzlauer Allee och nu gjort stopp vid stationen Weissensee. Halv 9. Det är mörkt över bordet.

Åker över Küstrin. Jag har 37 vagnar inklusive en godsfinka och över 900 kubikmeter virke. Soldaten som fick uppdraget att bevaka brädorna, men i stället gick till godsfinkan får nu känna av sin skuld för det stulna – han sitter ute på brädorna. Ett irriterande duggregn faller, dimma. Vrede och förtvivlan gnager i mitt sinne.

De två andra soldaterna sover. De är lättsinniga. Den ene har glufsat i sig frukt och fått ont i magen. Den andre är en stillsam, kraftig karl med mild röst. De gillar käk, ja även jag är jävligt hungrig.

På alla sidor pilar eltågen. Farväl, Berlin! Jag lämnar dig, i lampornas sken. Gränslöst vemod. Huvudvärk. När skall den äntligen gå över?

 

 

27 augusti 1946

Hela natten blev vi stående i Pankow. Berlin vill inte släppa taget om oss – av kärlek? Eller helt enkelt av indignation? Regnet är outhärdligt, slipprigt som en snäcka.

Klockan är strax efter 10. Lyckades ta en snabb cykeltur till Agfa för att köpa tio filmer, framkallnings- och fixeringsvätska.

Nu lovar man att omdirigera oss till Rummelsburg och där blir det ett nytt uppehåll, säkert långt och tråkigt. Skynda, Berlin, släpp oss ur din stora och ihärdiga omfamning. Eller vill du tävla i tillgivenhet med lilla tyskan Ruth, som jagat mig med sina kärleksförklaringar, enträgna böner, förebråelser och sin naivitet?

Apropå henne. I helgen väntade jag på att hon skulle komma, men det regnade och hon dröjde länge. Kring lunchtid lämnade vi Hennigsdorf. Jag hade fått veta att vi skulle åka över Pankow–Schönhauser och meddelade det till hyresvärdinnan i hennes hus, i hopp om att hon skulle tala om det för Ruth. Detta skedde också.

Mörkret hade redan fallit när jag fick syn på den lilla blondinen i sin vida, röda kappa, som helt och hållet förstör hennes figur, och jag blev glad och förvånad och glad igen som aldrig förr över att se henne. Hon beredde mig verkligen speciella stunder av njutning och värme. Hon sov hos mig med kläderna på, klänningen blev alldeles skrynklig, hon smekte mig och kallade mig mein Engel och meine Sonne m.m. Men framåt morgonen hade hon tråkat ut mig. Jag tog snabbt avsked av henne med undanflykten att vi skulle åka till Treptow.

Vilken underlig varelse! Vad älskvärd och behaglig hon är när hon inte är här, och vad outhärdlig när man märker hennes närvaro. Hon har dålig andedräkt och en motbjudande kappa, orden känns oärliga i hennes falska mun och ingenting hos henne är i min smak när hon är hos mig. Men när jag är ensam – blir det tråkigt och jag känner ett osannolikt behov av hennes smekningar och kärlek. Så även nu…

En fientlig blåst slår och tjuter mot det lilla fönstret. Den skräms av regnet som likgiltigt droppar – plopp, plopp, plopp – mot taket till min godsfinka. Båda är främlingar för mig, och båda vill komma in. Inte så konstigt, för här inne brinner det i kaminen och det är mycket varmare och torrare här.

 

 

Küstrin-Kietz, 29 augusti 1946

Kväll. Vi har stått vid gränsen sedan första gryningsljuset – polackerna har ingen brådska att låta oss passera. Tyskarna är maktlösa, kan ingenting göra: polackerna är högdragna och elaka mot dem. Och järnvägsarbetarna i Kietz visar tänderna som fastkedjade hundvalpar och skäller förgäves i samtalen med järnvägsarbetarna i Küstrin. Den ryska kommendanturen, å sin sida, tronar på sin höga piedestal och intar för det mesta en beskyddande, nedlåtande neutralitet: Polen är ju ett självständigt land och får göra som det vill hemma hos sig.

 

 

Werbig, 30 augusti 1946

Här kommer vi att bli stående länge. Ångloket har åkt. Lichtenberg svarar i formell ton och slänger ofta på luren.

 

 

Werbig, 31 augusti 1946

I Kietz lärde jag känna två flickor som arbetar vid järnvägen, vi hade ett mycket intressant samtal och till slut tog jag flera fotografier av båda. Flickorna är från Sovjetunionens centrala områden. En heter Olja, den andra Masja. Vi bytte adresser, trots att vi bara hann umgås en liten stund.

Efter två dagars väntan kom äntligen svaret från Warszawa på kommendanturens begäran att ta emot min transport. De släpper igenom oss via Stettin. Men där stoppades tåget och när jag per telefon anmälde till Eberswalde att jag inte hade någon chef över pendeltåget, vägrade de att ta emot min transport. Då ringde jag till Lichtenberg. Kommendanten lovade att under natten sända en officer som skulle ansvara för vagnarna.

Men morgonen grydde, sedan blev det lunchtid och han hade ännu inte kommit. Tyskarna var nervösa och bad om lov att få köra [loket] till [ortnamnet saknas] för att fylla på kol och vatten. Jag kände att det fanns en annan orsak till deras anhållan, men kunde inte heller neka dem – kolet var verkligen slut. De åkte iväg med hela brigaden och det stärkte mina farhågor om att jag inte skulle få se ångloket igen.

 

 

[Troligen 3 september 1946]

Så blev det också. Loket kom tillbaka först dagen därpå, men bara för att hämta ett annat tåg. Först den 3 [september] kom vi iväg.

 

 

Eberswalde, 4 september 1946

En stor småstad omgiven av buskklädda kullar. Inte utan att det är vackert. Vi kommer inte att stanna här länge – nu har vi fått klarsignal, så jag hinner inte åka in till staden. Jag fotograferade en kvinnlig löjtnant, hon var trafikledare vid spårvägen och skrev ner sin adress åt mig. Jag plåtade staden flera gånger och människorna som klev på vagnarna. »Nu kommer vi i tidningen«, sade tyskarna och flinade.

För första gången på tre dagar såg jag en rysk vaktpost.

 

 

Wolgast, 5 september 1946

I Werbig stod vi inte länge.

Jag hade tagit med mig Ruth. Under resan ville tyska poliser arrestera henne – hon var hos mig fram till min avresa.

Wolgast är en vacker stad. Rena, välskötta gränder, i centrum belagda med glänsande asfalt. Vita, rena små bostadshus, två–tre våningar, ett högt torn mitt bland byggnaderna, en mörk skog, en landsväg, en kyrka, ett kraftverk och en biograf.

 

 

Wolgast – havet, 6 september 1946

Min dröm har börjat gå i uppfyllelse. Slutmålet avtecknar sig för mig som en fantastisk tavla – så många hinder och en så storslagen väg att jag ännu inte vågar tro på en lycklig utgång.

Det är fortfarande bara en havsvik. På båda sidor sträcker sig kuperade, skogbevuxna stränder. Wolgast reser sig i horisonten med elkraftverkets höga skorstenar och tornen i stadens centrum.

Mina båda soldater lämnade jag kvar – man får inte resa i grupp. De stannar vid godsvagnen, jag inskärpte att de inte får överlåta den åt någon. All mat är kvar i den.

Jag har med mig soldaten Melnik från Kamenets-Podolskij, det är inte långt härifrån, jag skall ta honom hem.¹¹²

Vi har tagit med bröd och korv till resan, så vi kommer inte att dö av hunger. Till Swinemünde [Swinoujscie] är det 40 km. Ångbåten är mycket liten och bogserar tre pråmar. Vi anländer först mot kvällen. Till Pillau [Baltijsk] är det ungefär 700 km. Hemskt att föreställa sig! Hur, och med vad, skall jag ta mig dit? Och därefter blir det inte lättare! Det är lika långt till Riga och sedan åtminstone 1000 km per landsväg. Det blir en resa, det!

Packade med många filmrullar, men det jag ser fäster jag också i mitt minne. Filmen kommer knappast att räcka hela vägen hem, men det måste den.

Kaptenen är en lustig, tysk gubbe. Han har sett mycket, besökt många länder och talar flytande franska och engelska. Han berättade om Japan, vars språk han också behärskar. Han var i Vladivostok under första kriget 1914. Stred i marininfanteriet. Han har ett klokt, smittande leende och skälmaktiga fåror i ansiktet. Han har vodka med sig som han tänker avyttra i Polen, där pengar inte betyder någonting. Om polackerna talar han med hat: de har ställt till med mycken skada. Ryssarna, säger han, kämpade för Polens frihet, territorium och oberoende, men det glömde polackerna snabbt – de sätter näsan i vädret och mördar soldater ur Röda armén och Röda flottan. Om det blir krig igen, då skall tyskarna visa polackerna! Ryssarna kommer inte att försvara dem igen! Då skall vi jaga dem till världens ände och utradera Polen från jordens yta.

Så tänker alla tyskar som polackerna tvångsförflyttade från områdena öster om Oder. Tyskarna drömmer om en förändring som enligt deras åsikt måste ske genom krig. Fåfänga drömmar! Därav blir intet!

Här arbetar tre unga grabbar som maskinister. De kommer från olika områden i Sovjetunionen. De övriga i besättningen är alla tyskar. De unga är av årgång 1929, men har redan varit överallt. Mycket flinka och glada. De röker, är tatuerade överallt och behärskar jargongen och normerna perfekt. Jag översätter vad tyskarna säger och omvänt, och de viker inte en tum från min sida.

Det finns tre tyska flickor här också, döttrar till besättningen. De är inte vackra, men snabba som getter. Grabbarna roar sig med dem dagarna i ända.

I fjärran syns hamnmynningen i Swinemünde. Vi tar en omväg och när vi är framme vid mynningen är det inte långt till staden. Till höger, lite längre bort vid horisonten ser man Stettiner Tor. Klockan är 20 minuter över 5.

 

 

Swinemünde, 7 september 1946

Här är allt vedervärdigt: både polackerna, timmarna av väntan och varorna i staden. Själva staden är liten, på alla sidor omgiven av havet, ångfartyg och kajer. Centrum består av ett torg, små hus och vindlande, vackra gränder. Överallt patrullerar våra trupper i marininfanteriets uniform och de polska ser ut som tuppar. De tittar på papperen och granskar dem noga. Detaljhandeln är fri, [fyra oläsliga ord].

På gatan ropade en vänlig polack på mig, han hälsade och bad mig komma in i butiken. Jag gjorde som han sade.

»Var så god min herre, vad får det lov att vara, var så god min herre!«

Jag frågade hur mycket vindruvorna kostade. Försäljerskan, den tjänstvillige polackens hustru, höll upp två druvor och började lovorda dem. Jag teg så länge jag inte fann det tråkigt, men sedan gick det mig på nerverna, så jag frågade två gånger hur mycket de kostade.

»De här druvorna, dessa underbara druvor, är verkligen mycket billiga – 20 złoty!«

För att slingra mig undan sade jag att druvorna säkert var sura. Hon lät mig provsmaka och jag konstaterade att druvorna faktiskt var omogna. Jag gick min väg med en sur smak i munnen, fast inte av druvorna, utan av allt det polska och mer ville jag inte ha härifrån.

Jag for ut ur staden längs en skogsväg, där jag inte skulle behöva möta någon (antog jag), där man inte sålde något, där den friska luften och dofterna från havet var lättåtkomliga och gratis. Men också här fanns det taggtrådshinder, bommar, vakter, kanoner på stranden och patruller. På ett ställe lyckades jag ta mig ända ner till vattnet längs en smal stig, och jag kunde till och med fotografera det öppna, blanka, oändliga havet. För första gången såg jag inte skymten av Swinemündes stränder. Men oväntat fick jag syn på kustartilleriet och kanonserviserna som rörde sig kring kanonerna, jag vände snabbt på klacken och återvände till staden.

Sålde ett stycke kamouflagefärgat tyg för 2000 mark.

 

 

Stettiner Haff, 8 september 1946

Lämnade Swinemünde klockan 8 på morgonen. Dröm och verklighet har föga gemensamt. Nu tillbaka till… Wolgast. Mitt infall blev en besvikelse.

 

 

11 september 1946

Min kära, oförglömliga mamma!

Jag skriver under färden. Jag vänder nu tillbaka från tjänsteresan som jag fick i uppdrag att göra i stället för den ledighet som jag så hårdnackat, men förgäves hade kämpat för. Nu hoppas jag åter. Vet Du vilken galen idé jag fick när jag kom ut på havet? Att utnyttja tiden för tjänsteresan (till och med den 25 september) till en vallfärd till fosterlandet. Jag försökte till och med förverkliga den (gick ombord på ett fartyg, for till en polsk hamnstad, men där kom jag på andra tankar och vände om; det var för långt och riskabelt).

Här i Berlin har jag lärt känna en bildad familj. Modern är lärarinna, fadern jurist, dottern en ytterst beläst och väluppfostrad flicka, älskar musik. Tyskarna deporterade dem till Tyskland när de västra delarna av vårt land ockuperades. Nu har de för avsikt att återvända till Ryssland. Dottern heter Dina och det är hennes far som har tagit detta foto med min kamera. Men nu har jag beslutat mig för att inte träffa henne mer, eftersom hon behandlade mig taktlöst en gång, fast jag har ett gott förhållande till hennes föräldrar och besöker dem när flickan inte är hemma. Jag tolererar inte att hunsas.

Och hur mår Du? Har Du fått mitt lilla paket? Jag har fått kvittot på det.

Jag kysser Dig. Hälsa släkten. Din Vova.

 

 

Hennigsdorf, 14 september 1946

Efter tjänsteresan väntade mig en dålig nyhet – jag har entledigats. Några dagar av grubblerier och antaganden, oro och aningar. I dag nådde mina tankar höjdpunkten – jag rökte ett halvt paket cigaretter. Hade lust att skrika av svårmod och ensamhet. Det fanns ingen utväg ur denna påtvingade fångenskap bakom två gränser till mitt älskade fosterland.

Och nu i kväll den oväntade nyheten – jag skall resa hem. Demobiliseras…

Jag trodde att man drev med mig. Ingen ville tro på det förrän major Sj[oläsligt] hade meddelat det officiellt.

 

 

18 september 1946

I går hade jag mycket att stå i. Köpte flera par handskar och strumpor, många hattar och mössor i olika färger – kostymerna sys upp, men nu har jag redan en hatt till dem. Någon radioapparat har jag inte fått tag på. Nu återstår bara att skaffa en skrivmaskin och cykeldäck.

Ruth är tröttsam och gråtmild. Hon älskar mig med en passionerad, men besynnerlig kärlek. Hon är till exempel inte aktsam om mina pengar och hon är egoistisk. Om det finns ett glas mineralvatten, eller över huvud taget något gott, dricker hon upp allt till sista droppen, så länge det är jag som bjuder, naturligtvis.

 

På tåget till Berlin. Tyskarna tuggar både i vagnarna och på stationerna – en familj av idisslare. Anständigt klädda, till det yttre representativa människor vecklar långsamt upp tidningar med omsorgsfullt inslagna bröd och generar sig inte att föra det till munnen inför allas blickar. Man stöter på dem med ett stycke bröd mellan tänderna på gatorna, på toaletterna, på tågen, på spårvagnarna, i köerna, i affärerna, på offentliga platser, på institutioner, under arbetstid på expeditioner eller där man lastar tegelstenar, kol eller brädor. Och detta inte för att de är hungriga, utan helt enkelt i kraft av den etablerade regeln här att ständigt bekymra sig om sin mage.

 

 

Berlin, 19 september 1946

Nu har allt avgjorts. Inte utan högvördige Jurjevs nit beslutade man att ge mig skulden av formella skäl, dvs. med hänvisning till min lättrogenhet och vekhet (den svagheten förnekar jag inte, men i det här fallet pådyvlar han mig skulden helt utan grund).¹¹³ Men det blir inget avdrag för någon, eftersom man beslutade att uppföra den felande mängden på echelongens konto för emballage till transformatorerna som sändes iväg dagen innan.

 

Har köpt en mängd livsmedel och två flaskor vodka. Jag har beslutat mig för att fira. Cirka 1000 mark har gått åt. Nu finns allt: både tilltugg, fett och rent av lök. Det är bara bröd som jag har glömt, vet inte hur jag skall kunna ordna det nu.

Några tyskar kom till undsättning: jag har bytt ett formbröd mot ett paket cigaretter. Men jag känner mig ändå inte lugn, det blir många gäster, det kommer inte att räcka till alla och utöver det har jag bara några rostade skorpor.

Ännu en obehaglig sak – knapparna till mina hängslen har lossnat och byxorna är för vida, det kanske syns att de glider ner. Hur skall jag nu ta mig till Hennigsdorf? Fast i Heiligensee har jag fortfarande min cykel – dubbelt besvär och krångel.

Jag hittade en rock för 5500. En bra, stor, ny rock i rött läder. Skulle så gärna vilja ha den, det riktigt vattnas i munnen, men jag har inte råd… En skrivmaskin har jag fått tag på – riktigt elegant… Den blir till glädje för mamma och till nytta för mig. Jag kommer att kunna skriva en massa på den. Den är liten och har ett lock, så att jag kan ta med den i en av mina väskor. Nu har jag sju väskor, den åttonde är liten, samt två uniformskappor, en cykel, en radioapparat och oändligt mycket krångel och bekymmer framför mig.

Tyskland, jag är inte less på dig ännu, men det är med tillfredsställelse som jag lämnar dig, fördärvad och tom. Hos dig förvånar inget, gläder inget. Fast livet här är glättigt, sorglöst och billigt, mycket väsen och struntprat. Men Ryssland – jag minns inte ens längre hur det ser ut, hur man lever där och vad som numera kan intressera. Jag älskar dess bloddränkta och tårfyllda jord, och jag är redo att sätta mina giriga tänder i den, som choklad, slicka den med min tunga som fördärvats av det tyska språket och kyssa den med mina grova läppar. Det kommer inte att bli lätt för mig, det vet jag. Jag måste offra arbete och hälsa, omdöme och uthållighet – och min frihet. Men jag skall klara det! Det är vad jag vill och behöver så mycket!

Livet har åter vänt sitt ansikte mot mig.

 

 

Berlin, 20 september 1946

Blir både glad och ledsen av alla olika tankar. »Möt mig, möt mig, jag kommer!« vill jag skriva till mamma, så kort och så hänfört! Jag har verkligen haft tur, och på basen kallar man mig »lyckost« numera.

Fick en massa livsmedel i dag. Upp till 30 tilläggsransoner på allt. Till skänks: mjöl, socker, paket med olika bakverk, konfekt och torransoner till resan. Nu har jag verkligen att släpa på! Det sägs att man har beordrat att bagage inte skall kontrolleras vid demobiliseringen. Jag tänker framför allt på skrivmaskinen, måtte de inte ta den ifrån mig.

 

 

Berlin, Gesundbrunnen, 26 september 1946

I går blev vi lurade. Bilen som tilldelats fyra demobiliserade officerare for plötsligt sin väg med bara… en av oss ombord, och dessutom en från 25. brigaden – ett elakt spratt. Det var mycket förtretligt att bli kvar efter alla ansträngningar och missa tåget. Nu måste vi sitta på väskorna i minst två dagar. Tåget anländer till Frankfurt efter helgen.

Jag sitter och skriver bakom en cementplatta på järnvägsstationen – som stöd för mina rastlösa fötter. Tyskarna sitter också med ryggarna mot varandra och läser. Jag kom hit med min nya reskamrat Kuptsov. Lång väntan. Vi måste vakta väskorna och de olika inköpen. Jag har tio väskor, små men tunga. Två säckar med allt möjligt, men det finns ingenstans man kan ställa bagaget. Jag skulle gärna haft färre men lite större väskor, och jag försökte få tag på sådana. Hittade inga.

Mörkret föll snabbt och nu är det ont om tid. Måste till Kremmen – där kan man inte lämna bagaget över natten. Jag skyndade till järnvägsstationen.

Tåget hade just gått när jag kom dit. Nu måste jag vänta i 45 minuter. Tålamod har jag, dessutom hittade jag en sysselsättning som fördriver ledan, bara jag inte missar tåget till Kremmen.

På ett ställe blev jag erbjuden en grammofon. De sålde den billigt – 700 mark, men jag kunde inte köpa den – hade inga tyska pengar. Tyget till rocken och fodret till kostymen bytte jag mot cigarrer. Fick 150 stycken värda 45 paket cigaretter. Mer kan jag inte skryta med.

Jag drömde om att åka till Dina, men kom på andra tankar. Inga dumheter nu – jag reser utan att ta avsked, det gör inget, trots att jag hade lovat. Det är de inte värda.

Jag skildes från Kuptsov i dag. Han åkte till Potsdam. Vi sprang benen av oss, men förgäves. Väskor hittade vi inga. Det fanns billiga för 16 mark, men man behövde kuponger, och dyra för 500 mark, men det var bara skräp och inget att ha. Jag vill inte kasta bort mer pengar nu.

 

 

Berlin, 27 september 1946

I dag åter till marknaden i Berlin. Måste skaffa ett och annat. Det kan hända att jag aldrig mer får återse Tyskland.

På tåget sitter en fransyska mitt emot mig. Jag bjuder henne på konfekt.