En rödarmist i Tyskland
av Elke Zjerstjanoj
Vladimir Natanovitj Gelfand föddes den 1 mars 1923 i Novo-Archangelsk, en liten ort i området Kirovograd i östra Ukraina. Den judiska familjen levde mycket anspråkslöst. Vladimirs mor Nadezjda Vladimirovna Gorodynskaja (1902–82) kom från fattiga förhållanden, som ett av åtta barn. I sin ungdom gjorde hon sig en liten förtjänst genom att undervisa privat. Fadern Natan Solomonovitj Gelfand (1894–1974) hade till att börja med arbetat i en cementfabrik i Dneprodzerzjinsk och efter revolutionen genomgått yrkesutbildning. Vladimir markerade i frågeformulär sin sociala ställning som arbetare och glasmästare. Medan fadern förblev partilös, tillhörde modern bolsjevikerna sedan 1917, alltså från mycket unga år. Några funktioner inom partiet innehade hon inte, men i en levnadsbeskrivning nämnde Vladimir att hon hade deltagit i inbördeskriget. Av allt att döma upphörde hennes medlemskap i partiet i samband med en nyregistrering på 50-talet, för han kallar sin mor »partilös« i en kort biografi från denna tid.
Vladimirs föräldrar levde under 30-talet i en typisk miljö för den alltmer industrialiserade södra delen av Sovjetunionen, den miljö där den proletariserade judiska minoriteten hade anslutit sig till den kommunistiska rörelsen. Här låg främst en politisk världsåskådning till grund för engagemanget, snarare än en partipolitisk bindning: Vladimirs familj tillhörde inte »kaderreserven«.
I sökandet efter en utkomst kom den unga familjen till Kislovodskregionen i Kaukasus. År 1926 bodde den i Jessentuki, där faderns föräldrar bodde, men återvände redan 1928 till det ukrainska industriområdet. Här arbetade fadern i en metallfabrik som brigadledare och hedrades – enligt sonen – med titeln »stötarbetare«. Modern arbetade som lärare på ett daghem vid fabriken, där också Vladimir togs om hand. När Vladimir skrivits in i skolan 1932 fick hon plats på personalförvaltningen vid ett stort industriföretag. År 1933 flyttade familjen till den närliggande industrimetropolen Dnepropetrovsk.
Föräldrarna skilde sig när Vladimir ännu gick i skolan. Fadern höll dock kontakt med honom. Vladimirs anteckningar ger ingen ingående förklaring till skilsmässan. Han såg ogärna tillbaka på sin barndom. I förbigående antydde han att det ofta hade varit bråk. Efter vad han mindes fick han bara lite ömhet av sin mor. Föräldrarnas brev till soldaten Vladimir Gelfand talar emellertid ett annat språk. Både fadern och modern tycks ha avgudat sin ende son och även mostrarna och morbröderna visade ynglingen stor tillgivenhet. Senare, som student, fick han av en tidigare kvinnlig klasskamrat veta att hans jämnåriga tyckte att den känslige pojken var en mammas gosse.
I fråga om kläder och mat kunde föräldrarna inte erbjuda något särskilt, men de befordrade hans utbildning efter förmåga. I de högre klasserna var han en beläst skolelev som intresserade sig för filosofi, historia, politik och framför allt poesi. Vladimir delade denna intellektuella förkärlek med många och var på så vis en typisk företrädare för 30-talets »sovjetiska sistaringare«: övertygad ungkommunist, väggtidningsredaktör, glödande agitator och organisatör av konstnärliga tävlingar i recitation. I en tid då det lades mycket stor vikt vid språket för att bygga det socialistiska samhället och utveckla »den nya människan« menade han också att han måste välja det intellektuellt anspråksfulla och politiska »yrket« författare.114 Att landet skakades av den stalinistiska terrorn var knappast något som skoleleven Gelfand noterade, för den berörde inte honom och hans familj och skola, eftersom pressen förklarade att det var en kamp mot »förrädare« och »klassfiender«.
Vladimir var övertygad om sin diktartalang, han var målmedveten och uthållig och tyckte om att formulera sig. Varför han 1940 eller 1941 gick från realskolan till Arbetarfakulteten för industri i Dnepropetrovsk är inte helt klarlagt. Här genomgick han hur som helst »tre kurser« i yrkesutbildning.
Tysklands invasion av Sovjetunionen hindrade Vladimir från att avsluta sin skolgång. När fabriker och offentliga inrättningar i hemstaden evakuerades i augusti 1941, lyckades han och modern ta sig till Jessentuki. Vladimir fick bo hos en moster, modern kunde inte stanna hos honom. Även fadern lämnade Ukraina. Han flyttade till en bror i Derbent, en liten stad på västra stranden av Kaspiska havet. Där tillbringade han de första åren, engagerad i det sovjetiska upplandets hårda produktionsmaskineri, tills han slutligen inkallades till »arbetararmén« i Sjachty i Donbass.
Vladimir Gelfand insattes till att börja med i Jessentuki och dess omgivningar för enkla reparationsarbeten. I april 1942 anmälde han sig till krigstjänstgöring, den 6 maj blev han inkallad. Grundutbildningen fick 19-åringen i en liten artillerienhet i närheten av Majkop i västra Kaukasus. Vladimir fick sergeants grad, han övertog befälet över en granatkastarpluton. Då oljefälten vid Majkop i augusti 1942 blev ett direkt mål för tyska anfall och den tyska krigsmakten trängde fram mot Kaukasus, var Vladimir inte längre där. Han stred sedan juni på södra flanken av Charkovfronten, som dock inte kunde stå emot motståndarens attacker.
Gelfand upplevde en kaotisk reträtt i Rostovområdet. I mitten av juli 1942 omringades och splittrades hans förband. Med en liten grupp lyckades Vladimir bryta sig ut ur fickan och på nytt ansluta sig till de sovjetiska trupperna. I början av augusti skickades han till ett elitförband, 15. gardesskyttedivisionen, som stred nära Stalingrad. I sin pluton utnämndes gardessergeant Gelfand till ställföreträdande plutonchef för politiskt arbete. Han ansökte om medlemskap i kommunistpartiet och fick en partibok för kandidater. »Jag vill gå ut i kriget som kommunist«, löd hans föresats redan i maj 1942.
Röda armén genomförde försvars- och reträttstrider med stora förluster. Vid årsslutet koncentrerades stridshandlingarna till Stalingrad. En sårskada räddade Vladimir från det värsta blodbadet och han kom i december 1942 till ett militärsjukhus i närheten av Saratov öster om Volga. Hans tidigare förband stred strax därefter i norra Kaukasus och befriade hans »andra hemland«. I januari 1943 intog Röda armén åter Jessentuki.
Skadan i handen var svårläkt. Först i februari 1943 blev Vladimir friskskriven och skickades till ett reservskytteregemente vid Rostov. Hans väg dit ledde genom det förstörda Stalingrad. Om sin mors öde svävade han länge i ovisshet. Först sommaren 1943 nådde honom nyheten att hon befann sig i Mellanasien och Vladimir återupptog brevkontakten med henne. Han fick veta att nästan alla släktingar på faderns sida hade dödats i det ockuperade Jessentuki vid förintelseaktioner mot judarna. Endast fadern och dennes bror hade överlevt i Derbent som inte ockuperats.
Efter tre månaders officersutbildning blev Vladimir underlöjtnant. I slutet av augusti 1943 placerades han i 248. skyttedivisionen, där han efter en kort vistelse i reserven fick befäl över en granatkastarpluton. Så hamnade han efter åtta månader i upplandet åter mitt i stridernas centrum. 248. skyttedivisionen hade redan en händelserik historia bakom sig. Den hade ombildats fullständigt två gånger och den tredje uppsättningen 1942 sammansattes av väl utbildade styrkor från olika infanteriunderofficersskolor och frontsjukhus. Den oerhört motiverade truppen utmärkte sig bland sydfrontens förband. Gelfand anslöt sig till den när södra Ukraina höll på att befrias. Röda armén skar av Krim, som fortfarande hölls av tyskarna, och anföll de återstående tyska försvarsställningarna. Gelfands granatkastarpluton sattes in söder om Melitopol. Vid samma tid, 150km därifrån, låg en soldat vid namn Heinrich Böll på en äng med sommarblommor i en »mycket trång och fuktig grop i den svarta, ryska jorden« och skrev ett brev till sin mor »från krigets eländiga fasa«.115
När 248. skyttedivisionen hösten 1943 inlemmades i en gardesarmé i 3. ukrainska fronten förväntade sig Vladimir, full av stolthet, att den skulle bli en gardesdivision. Att bli erkänt som elitförband betydde förutom ett högt anseende också ett jämförelsevis strängt urval av personal för att fylla på manskaps- och officerskadrarna, god utbildning, bra utrustning och förebildlig disciplin. För den unge underlöjtnanten hade det varit mycket välkommet att få bildade kamrater och ett förhållandevis civiliserat umgänge. Men det stannade vid en förhoppning, förbandet stred vidare som en reguljär division. I slutet av januari 1944 befordrades Vladimir Gelfand till löjtnants grad. Från november 1943 var han fullvärdig medlem av Sovjetunionens kommunistparti.
Under alla månader vid fronten, på sjukhuset och under utbildningen förde han dagbok. I vilopauserna mellan motståndarens anfall på marken och från luften, under marscher, vid fästningsarbeten och anfallsförberedelser sökte han intellektuell sysselsättning. I orter som hans förband passerade sökte han igenom bibliotek och frågade efter böcker hemma hos folk. Han skrev dikter och erbjöd dem till olika fronttidningar. Han studerade, i den mån det var möjligt, rikstäckande tidningar, färdigställde väggtidningar och författade front- och flygblad. Vladimir uppträdde på Komsomol- och partimöten, höll föredrag vid partiutbildningar och debatterade Stalins tal och överkommandots direktiv med sin omgivning. Han ville göra sig nyttig i politiska funktioner. Kritiskt konstaterar han i sin dagbok hur torrt och långtråkigt många föreläsare vid fronten höll sina föredrag vid möten och utbildningar. Tjugoåringen kände en stark inre tillfredsställelse i sin funktion som ställföreträdande Komsomolsekreterare och medlem i Komsomol, och senare även som medlem i bataljonens partibyrå och som partigrupporganisatör.
I början av 1944 var Gelfands förband invecklat i strider vid Dneprs södra lopp. Vladimir upplevde dem både i stridslinjen och reserven. Kanske berodde det på hans hälsotillstånd (den gamla sårskadan i handen vållade honom besvär och krävde behandling), kanske kom han av praktiska skäl flera gånger efter sitt förband.116 Sedan han återvänt till främsta linjen övertog han för en kort tid en skyttepluton. I början av maj 1944 gick hans enhet över Dnestr nära Grigoriopol. En ny offensiv i frontens södra avsnitt förde Vladimir i augusti 1944 till Bessarabien (Moldavien). Allt oftare syntes kolonner av krigsfångar, »hatade Fritzar« och förrädare ur de egna leden, kollaboratörer. I sin dagbok skildrar han rödarmisternas utbrott av hat mot fångarna. Från Tiraspol marscherade förbandet vidare i nordvästlig riktning.
Efter två och ett halvt års soldatliv, då han var aktiv i strid under mindre än hälften av tiden, avtog Vladimir Gelfands pliktmedvetande. I likhet med de flesta andra kände han inte längre någon längtan till fronten. När han inte förde befäl över stridande trupp föll uppgifter för den allmänna säkerheten, förbindelser och underhåll på hans lott. Vid förflyttningar lyckades han, liksom många andra »etappkrigare«, finna bekväma vägar, transportmedel och förläggningar utanför trossen. Han pendlade mellan förband, stab och underhållsbaser, undvek patruller och såg sig omkring, nästan som en turist. Hösten 1944 befann sig hans division i området öster om Warszawa. Hans dagbok fylldes med anteckningar om möten med den polska civilbefolkningen. I slutet av november 1944 hade han inte varit i strid på över två månader.
Gelfand slarvade allt oftare, vilket upprepade gånger väckte hans överordnades missnöje. Till och med divisionschefen Nikolaj Galaj lade märke till honom. När Vladimir till råga på allt började uppvakta hans älskarinna och – döv för vänskapliga råd – bestormade henne med brev och dikter, ådrog han sig Galajs personliga fiendskap. I december 1944 måste han förklara sin otillåtna frånvaro från truppen för den militära allmänna åklagaren. Frågan löstes till hans lycka på ett skonsamt vis och redan före årsskiftet kunde Gelfand återvända till granatkastarna i 248. divisionen.
I början av 1945 förberedde Röda armén två väldiga anfallsoperationer, Wisła–Oder-offensiven och Ostpreussenoffensiven. Sovjetiska förband med tillsammans över tre miljoner soldater utbildades på nytt, utrustades och fördes i ställning inför anfallen. Efter de framgångsrika offensiverna skulle slaget om Berlin följa. Mot Röda armén stod en alltjämt mäktig fiende, som var redo att bjuda hårdnackat motstånd vid gränserna till sitt eget territorium. Den 12 och 13 januari inleddes den sovjetiska offensiven. Det ledde till ett dynamiskt stridsskeende.
Vladimir Gelfand blev i början av januari 1945 förflyttad till 1052. skytteregementet i 301. skyttedivisionen, som förberedde sig för offensiven genom övningar. 301. divisionen hörde sedan oktober 1944 till 5. stötarmén under generalöverste Nikolaj Berzarin i 1. vitryska fronten under armégeneral Georgij Zjukov. Vladimir Gelfand fick i 3. skyttebataljonen åter befälet över en granatkastarpluton och denna gång blev det verkligen i främsta stridslinjen. Kanske hamnade han där som ett slags straffkommendering, för Gelfands gamla division (också den inom 5. stötarmén) stod bakom 301. i uppmarschområdet.
På morgonen den 14 januari 1945, vid floden Pilica söder om Warszawa, gavs order om anfall i nordvästlig riktning efter 25 minuters artilleriförberedelse. Det 1052. skytteregementet stötte på tyskt infanteri och pansar, dock avancerade de sovjetiska trupperna oväntat snabbt i detta avsnitt efter bara några dagars ställningskrig. Inom två veckor nådde de riksgränsen som den tyska krigsmakten hade överskridit 1939.
Gelfands dagboksanteckningar vittnar om utmattning, men också om stolthet och segervittring. Redan i slutet av 1944 hade han och andra känt sig lockade att vara med om erövringen av Berlin, och nu ryckte detta mål raskt närmare. I början av februari 1945 upprättade hans förband, som kom norrifrån via Neuendorf, ett brohuvud på Oders västra strand. I divisionschefen överste Vladimir Antonovs memoarer heter det att 3. bataljonen i 1052. skytteregementet var tvungen att avvärja särskilt hårda motanfall.117 Förlusterna var mycket större här än under veckorna av strid mellan Pilica och Oder.
Ännu mer än av de fysiska påfrestningarna förmörkades Gelfands segerstämning av konflikterna med andra officerare. I den sammansvetsade officersgemenskapen stötte han på kraftigt byggda män, som han inte hade någonting gemensamt med. Inte heller var han nöjd med alla soldater som var underställda honom i granatkastarplutonen. Han kände sig ringaktad och utsatt för skvaller och elaka skämt. Gelfand trodde att han kunde bemöta det hela med en förlegad hederskodex och insåg för sent hur löjlig han gjorde sig. Svårigheter som Gelfand, vän av de sköna konsterna, redan tidigare haft med sina frontkamrater skärptes nu genom att truppernas segerrika frammarsch även resulterade i ren kriminalitet. Allt oftare blev han måltavla för personliga angrepp, som ibland gick så långt som till handgripligheter. Slutligen gjorde han flera försök att låta bestraffa enskilda officerares ovärdiga uppträdande, den allmänt förråade umgängestonen i truppen och disciplinbrott som skadade stridsmoralen. Han inlämnade flera klagomål.
Gelfand fann situationen deprimerande också därför att han förbigicks i fråga om utmärkelserna för det framgångsrika anfallet vid Oder. I dagboken finns redan året innan talrika hänvisningar till gemenheter och nonchalans från några överordnades sida mot honom personligen och mot andra. Vladimir hade vid upprepade tillfällen känt att han som jude inte var särskilt omtyckt. Arrogans och hätskhet hänförde han dock inte bara till »judefobi«, som han uttryckte det, utan även till råhet, dumhet, omoral och anti-intellektualism som sträckte sig ända in i officerskåren. Efter upplevelserna i februari 1945 blev han förtvivlad av blotta tanken på att bli förbigången. Han betraktade sina vedersakare som »huliganer« och »provokatörer till allehanda incidenter« (anteckning den 9 augusti 1945), som i krigets slutskede vid omåttliga dryckesslag tillsammans med stabernas hemliga makthavare och byråkrater vann inflytande över fördelningen av medaljer.
Det är svårt att säga om Gelfand skulle ha klarat sig oskadd ur bråken om han inte hade smitit undan. Mer än en gång hotades han av sina egna: »Jag skall skjuta dig i första bästa strid!« Sett ur det perspektivet var det tur att han i slutet av mars 1945 kallades till 301. divisionens stab för att föra krigsdagbok över stridshandlingarna.
Av tradition uppförde alla större förband omedelbart ett protokoll över sina mest betydelsefulla slag. Rapporter från frontavsnitten och olika ställningar sammanställdes, utvärderades och sammanfattades i en särskild akt. Inför Berlinoperationen hade man därför i Antonovs divisionsstab utsett en ny skrivare – Vladimir Gelfand. Där satt han alltså, först i Küstrin, medan 301. skyttedivisionen i mitten av april från Küstrin övergick till anfall mot Berlin, sedan väster om staden och slutligen i en förort öster om Berlin och skrev på divisionens krigsdagbok.
De inkommande rapporterna var knapphändiga och »torra«. Vladimir måste, tillstod han, skarva lite. Egentligen tyckte han om arbetet och fick en god överblick över händelserna. Men hans andra skrivuppdrag tillfredsställde honom inte, för det kändes inte alls rätt att uppleva det sista slaget om Berlin som »etappkrigare« – »jag dras dit det dundrar, smäller och brinner«, anförtrodde han dagboken den 14 april 1945. Som tur var gav hans uppdrag honom fritt utrymme för rekognoscering. Han sökte självständigt upp ställningar och besökte erövrade avsnitt. I slutet av april kom han äntligen till Berlin. Den 2 maj kapitulerade den tyska huvudstaden.
Plötsligt fick Gelfand inte tid att föra dagbok och skriva brev, och det är väl förklaringen till att segerfirandet, så väl ihågkommet av sovjetiska krigsveteraner, saknas nästan helt i hans anteckningar. Ögonblickets historiska räckvidd gick upp för den politiskt skolade officeren först senare.
I april fick han veta att »hans« granatkastarsoldater, de hårdkokta karlarna i hans bataljon, hade lidit svåra förluster under slutstriderna. Själv hade han turen att överleva och liksom många andra soldater i 5. stötarmén menade han att de hade förtjänat att deras arméchef Berzarin den 24 april 1945 utnämndes till kommendant över Berlin och chef för Berlingarnisonen.
De första fredsveckorna upplevde Gelfand i egenskap av stabsofficer med olika uppdrag i och omkring Berlin: trupprörelser, nyuppsättningar av förband, entlediganden, fullständig teknisk upprustning, såväl som politisk och allmän grundutbildning av manskapet fyllde vardagen för den ännu inte slutgiltigt grupperade skyttedivisionen, en tillvaro som för officerarna gav utrymme för allehanda egna utflykter. Gelfands »osäkra situation« (anteckning den 3 juni 1945) fortsatte till juni 1945, därefter skulle han på nytt inordnas i truppen, men det var med stor motvilja som han övertog plutonen som han anvisats. Gelfand ville hem, han greps av »fullständig apati, likgiltighet« (anteckning den 12 juni). Hela sommaren gick han och hoppades på att frikallas från militärtjänsten. När det nu äntligen var fred insåg han ännu tydligare – och han bekänner det öppet för sin mor – att han »inte är särskilt förtjust i militärlivet – allt här plågar och tynger mig« (brev den 23 juni 1945). Men eftersom Gelfand inte uppfyllde kriterierna för entledigande, omfattades han varken av den första demobiliseringsvågen enligt lagen den 23 juni 1945 eller av den andra enligt förordningen av den 25 september 1945.
Utan bestämda arbetsuppgifter tillbringade han juni under osäkra förhållanden. Då ett vetenskapligt bibliotek skulle plundras betraktade han det som ett »skändligt barbari« (anteckning mellan 11 och 16 juni). Ändå (eller kanske just därför) hamnade också i Vladimirs privata bagage en eller två vackra tyska illustrerade böcker jämte några ryskspråkiga klassiker med sovjetiska stämplar. I början av juli 1945 kom han till ett reservofficersregemente nära Rüdersdorf, där han tog sig många friheter framöver. Han rättfärdigade sig mindre med sin officersstatus än med sin obändiga nyfikenhet och livslust. Han blev upprörd då alla personliga kontakter med tyskarna förbjöds i augusti. Fortsättningsvis reste han på egen hand till Berlin.
Sedan Berzarin hade omkommit i en trafikolycka i Berlin i mitten av maj omgrupperades 5. stötarmén till en ort utanför Berlin. Samtidigt fick trupperna ny utrustning. Även för Gelfand måste en ny tjänstgöringsort hittas och han hoppades få intressanta möjligheter att göra en kvalificerad insats. Därför bemödade han sig om en tjänst som politisk officer och hoppades på att sättas in i underrättelsetjänst, till exempel vid fångförhör, sedan han fått gå några språkkurser. Med möjlighet till en karriär som politisk officer – men bara så – kändes en insats i Fjärran Östern i augusti 1945 som en möjlighet efter att Sovjetunionen hade förklarat Japan krig.
Personalrörelserna var dock föga samordnade, det blev påtagligt märkbart under Röda arméns bristfälligt förberedda övergång till att fungera som ockupationsmakt. I augusti 1945 fick officerarna vid regementet i Rüdersdorf veta att de skulle förflyttas, men i slutet av september visste de fortfarande inte vart. Bakom Gelfands förflyttning dolde sig antagligen en särskilt olustig anledning. De politiska officerarna förstorade hans brott mot disciplinen, de otillåtna resorna till Berlin och hans kontakter med tyska kvinnor, och gjorde det hela till ett »fall«. I uppfostrande syfte, påstods det, men kanske också för att visa sig duktiga, framställde de Gelfands »frigångar« som ett avskräckande exempel. Det fick honom att snabbt begära avsked från regementet.
I oktober 1945 sökte han utan framgång en befattning i ett förband söder om Berlin, sedan som protokollförare i Kremmen, slutligen verkade han kunna få en plats någonstans som Komsomolfunktionär. Gelfand skyfflades hit och dit, delvis på grund av sina dåliga vitsord, det kunde han själv konstatera. Han anförtrodde inte längre dagboken några detaljer, däremot citerade han sitt eget svar till en ny chef: Det dåliga vitsordet berodde förmodligen på hans vägran att deltaga i plundringen av det tyska biblioteket. När möjligheten till en tjänst vid en materieldepå yppade sig, som med 700–750 rubel i grundlön var tillräckligt attraktiv, tackade han ja.
Det var något mer än genomsnittslönen för en befattning i ockupationsarmén. Trots att Vladimir med alla påslag fick ut mer än dubbelt så mycket, kunde han knappt göra något för att underlätta den ekonomiska situationen hemmavid, där sockret på den legala marknaden i slutet av 1945 kostade 250 rubel per kilo och rågbrödet i genomsnitt 24 rubel per kilo. Men han visste att uppskatta fördelarna med den nya befattningen: den hade föga med militär ordning att göra och gav honom tid att ägna sig åt sina konstnärliga intressen och tillfällen att resa genom landet. Vladimir tjänstgjorde vid en teknisk underhållsbas i Kremmen, nordväst om Berlin. Den var underställd den 21. självständiga trofébrigaden. Där tjänstgjorde han till september 1946, då han demobiliserades.
Det är okänt hur stor underhållsbasen var. Dess transportavdelning sysselsatte först tre officerare, sedan, i början av 1946, sex officerare plus teknisk personal av lägre grad. Löjtnant Vladimir Gelfand sammanställde varu- och materielleveranser till sovjetiska enheter, ledsagade dem och organiserade transporter av demonterat gods och reparationsmateriel. I sitt arbete pendlade han ständigt mellan Nauen, Potsdam, Velten, Kremmen, Hennigsdorf, Schönwalde och Fürstenberg, och han återvände gång på gång till Berlin. I början av 1946 placerade man honom för en kort tid som produktionsledare på ett sågverk i Kremmen, där sex soldater och två hästspann underställdes honom. Emellanåt ålades han även vakttjänst vid basen. På våren 1946 kommenderades Gelfand för sammanlagt tre månader till Berlin.
Med hjälp av kvinnliga soldater från en Thüringenstationerad enhet gjorde han i hemlighet en privat utflykt till Weimar.
Vladimir Gelfand var för det mesta ensam på sina tjänsteresor som företogs med järnväg eller spårväg, på cykel eller som liftare. Han avverkade förvånansvärt långa sträckor till fots – och ibland gick han vilse. Han bodde på hotell eller fann – inte helt oförutsägbart – privata nattläger, han besökte biografer, teatrar, ölstugor och kaféer. Han gick till frisören, beställde kostymer hos skräddaren, köpte och sålde på svarta marknaden. Till hans viktigaste förvärv hörde en kamera. Av några tyskar lärde han sig att hantera den och fotografering blev en ny, spännande hobby. Han tog foton för att ge bort som minne och lät sig själv fotograferas utomhus och i ateljé i olika kostymer och poser. Fotografi som hobby – det var en nyhet i Tyskland! Talrika fotografier förevigade de vackra och roliga ögonblicken från hans tjänstgöringstid, gator, byggnader och sevärdheter.
Vladimir var, vilket hans dagbok vittnar om, aktiv i sin partigrupp även efter kriget. Han läste tidningar (även tyska), studerade Stalins tal och höll ibland föredrag i dagspolitiska ämnen.
Gelfand kom i samspråk med många människor och gjorde talrika bekantskaper. Men framför allt var kontakten med tyskarna högst omväxlande och även av erotisk natur, vilket medförde att Vladimir drabbades av en av den tidens mest fruktade sjukdomar – gonorré. Fysiskt och själsligt medtagen friskförklarades han i juli 1946 på ett sjukhus i Neustrelitz.
Vad gäller Gelfands möten med kvinnor är det särskilt anmärkningsvärt att det uppenbart inte var fråga om något som helst våld. Läsaren kanske misstänker att anteckningarna är ofullständiga eller att det rör sig om en eftergift för en yttre eller inre censur, men det finns ingen grund för en sådan slutsats, bekännelserna är öppna nog.
Säkerligen präglades den unge konstälskarens attityd till det kvinnliga könet också av hans judiska bakgrund. I judiska familjer betraktades ett respektfullt förhållande mellan könen som något eftersträvansvärt. Hustrun skall vara mannens färdkamrat och inte undergiven honom. Även i familjer utan religiös övertygelse – där det kulturella och etniska, inte trosbekännelsen underströks av minoritetens medvetna utanförskap, hade kvinnans höga status bevarats. Under sin barndom var Vladimir omgiven av hårt arbetande kvinnor. Poesi och skönlitteratur kan ytterligare ha bidragit till en viss idealisering av hans kvinnobild. Redan hos sina kvinnliga skolkamrater uppskattade han framför allt vänlighet och klokhet.
Som soldat stod Gelfand brevledes i tät kontakt med flera flickor och att kriget lät så många kvinnor korsa hans väg var något han uppskattade. Han skrev ofta kärleksdikter och i hans dagbok förnimmer man hans längtan efter romantiska bekantskaper och kärleksfulla förbindelser. Härvidlag ådrog han sig faderns missnöje. Denne ville upprätthålla judiska förbindelser (det vet vi genom hans brev), medan Vladimir inte på något sätt gjorde skillnad mellan flickor av olika nationalitet. När allt kom omkring var han ju ungkommunist och »internationalist«! Och i början eggades han verkligen av alla kvinnor, vilket naturligtvis också var en följd av en odefinierbar dragningskraft som berodde på att han ännu inte hade stiftat intimare bekantskap med någon.
Till slut – strax efter krigsslutet – yppade sig tillfället att för första gången »synda« med en tysk flicka som han av en händelse träffade på gatan. Denna första intima samvaro förlöpte och slutade för Vladimir på samma sätt som för miljoner andra i den åldern. I fortsättningen sökte han kontakt med såväl tyska som ryska kvinnor. Först ville han att kvinnan skulle vara klok, vacker, renlig och – framför allt – »trogen i sin kärlek« (anteckning den 3 juni 1945), men snart sänkte han sina krav. För den kärlekskranke löjtnanten var omständigheterna gynnsamma, inte därför att han som segrare i främmande land kunde tillåta sig att leva ut sin sexualdrift maskerad bakom hämndbegär,118 utan helt enkelt därför att familjens och samhällets sociala kontroll inte längre var förhanden. För övrigt ger hans dagbok en god bild av det tyska samhället kring tiden för sammanbrottet, då promiskuiteten var utbredd redan före 1945 på grund av kriget och militariseringen. De nazistiska förhållningsreglerna för »de tyska kvinnorna« ifrågasattes i grunden vid krigsslutet.
Vladimir var mycket saknad hemmavid. Modern hörde sig för hos hans överordnade när posten en gång under en längre period uteblev. I juli 1946 ansökte han om ledighet men fick avslag. I samråd med föräldrarna tillgrep han, trots alla moraliska betänkligheter, en vit lögn: man skaffade ett läkarintyg om moderns dåliga hälsotillstånd där nödläget överdrevs. Modern vände sig – till Vladimirs stora förskräckelse – rent av till Stalin! Men han fick ingen permission. I stället förebådades en längre tjänsteresa till Pillau i närheten av Königsberg (i dag Kaliningrad) och Vladimir gladde sig åt att få befinna sig några hundra kilometer närmare fosterlandet. Han räknade rent av med att kunna ledsaga godstransporten långt in i Sovjetunionen och avlägga ett kort besök hos sin mor. Färden slutade till sist i Swinemünde, men när Vladimir kom tillbaka till Berlin fick han kännedom om den förestående överflyttningen till reserven och demobiliseringen. Ordern om demobilisering bär datumet 10 september 1946. Med resväskorna fulla av dyra gåvor lämnade Gelfand Tyskland i slutet av samma månad. Han reste med glädje och storslagna planer för framtiden. Hemma kunde han visa upp Röda stjärnans orden och medaljerna för Warszawas befrielse, Berlins erövring och segern över Tyskland.
Vladimir Gelfand återvände till Dnepropetrovsk, där hans mor efter stora svårigheter – och med hans hjälp – tillkämpade sig ett hyresrum. I en förberedande kurs vid Institutet för transportväsendet tog Vladimir högskoleexamen. I september 1947 började han studera vid det statliga universitetet i Dnepropetrovsk. Han strävade efter att bli författare och anmälde sig till kurser i ryska och litteratur. År 1949 gifte han sig med en ung kvinna som han lärt känna redan i skolan och som hade brevväxlat med honom under kriget. Berta Davidovna, född Koifman, var dotter till en ansedd högskolelärare och studerade själv medicin. Hennes föräldrar flyttade snart till Molotov (i dag Perm), en storstad i östra Uralbergen. Berta och Vladimir följde efter och levde i de förmögna svärföräldrarnas våning. Båda bytte högskola. I april 1950 föddes sonen Aleksandr. Emellertid var äktenskapets framtidsutsikter dystra redan från början.
År 1952 avslutade Vladimir sina studier vid universitetet i Molotov. Han skrev ett examensarbete om Ilja Ehrenburgs roman Storm (1947). I Moskva fick han tillfälle att träffa Ehrenburg för ett samtal. Men sedan måste han tjäna pengar. Från augusti 1952 arbetade Vladimir som lärare i historia, ryska och litteratur vid fackskola nr 2 för järnvägsarbetare i Molotov. Äktenskapet med Berta blev snart krisartat. År 1954 lämnade Vladimir hustrun och sonen och återvände till Dnepropetrovsk. Han tog tjänst som lärare vid en teknisk fackskola i staden.
År 1957 lärde han känna den tio år yngre Bella Schulman som utexaminerats från lärarutbildningsinstitutet i Machatjkala. Hon genomlevde sina första yrkesår i närheten av Derbent som lärare i de högre klasserna. Något senare kom hon av en tillfällighet till Krim, där Vladimir sökte upp henne. Han erbjöd henne att följa med till Dnepropetrovsk. Bella samtyckte och besökte Vladimir i hans mors etta, där även Vladimir och hans far bodde. Ett år senare avdelade man det enda rummet till ytterligare ett rum för det unga paret. Vladimir lät skilja sig från sin första fru.
I det lyckliga äktenskapet med Bella föddes två söner, Gennadij 1959 och Vitalij 1963. Föräldrarna arbetade hårt, men någon lärartjänst på den tioåriga skolan fick ingen av dem. I dag menar Bella att det berodde på en förtäckt, emellanåt rent av öppen antisemitism. »Så länge jag är skolråd här«, lär en person ha sagt, »kommer ingen jude att få en anställning på mellanstadiet.« Högskoleutbildade Bella fick arbete på ett barnhem och Vladimir förblev hela livet lärare vid olika yrkesskolor, först vid den 12:e och från 1977 vid den 21:a tekniska fackskolan i Dnepropetrovsk.
Även om intresset för litteratur och historia inte alltid var så stort hos elever i skolor som dessa, lyckades Gelfand väcka lust och intresse för denna »själsliga spis«. Han startade en historiecirkel, bjöd in ögonvittnen och inrättade tillsammans med eleverna ett litet museum med olika bidrag från regionens krigsveteraner. Till hans ämnen hörde etik och politisk ekonomi. Mot betalning föreläste han ibland på ett bildningsförbund.
Gelfand förblev aktiv partimedlem och åtog sig också funktioner i skolans partigrupp. Där rådde tidvis hårda motsättningar. Antisemitiska invektiv inom lärarkollektivet och till och med från kollegor bland historielärarna var ingen sällsynthet. Vid sidan av äktenskapet med Bella blev arbetet med museet och studiecirkeln därför en tillflyktsort.
Gelfand läste mycket och skrev ständigt. Den lokala pressen erbjöds inte bara berättelser från skolans värld och resultaten av studiecirklarna, utan även minnen från hans tid vid fronten. De sista åren på 70-talet hörde till hans mest produktiva. Artikelsamlingen omfattar bland annat sju bidrag från 1968, 20 från 1976 och 30 från 1978. De skrevs på ukrainska och ryska och publicerades i de lokala parti- och Komsomoltidningarna, samt i tidningar för byggarbetare.
Levnadsvillkoren förblev hårda, tills ett arv från andra sidan Atlanten för första gången förde med sig en viss ekonomisk trygghet. I slutet av 60-talet kämpade Bella med ansökningar och yrkanden och lyckades utverka en hyreslägenhet för familjer till krigsveteraner och lärare. Efter mer än tio år på tio kvadratmeter fick de fyra medlemmarna i familjen Gelfand äntligen bo lite större. Då nybygget snart uppvisade stora brister genomdrev de i början av 70-talet ett byte till en lägenhet i ett bättre hus. Vladimirs gamla mor fick följa med till trerummaren, hans far var inte längre i livet.
De tio sista åren av sitt liv tillbringade Vladimir i anspråkslöst välstånd, älskad av många elever tack vare sin mjuka natur och uppskattad som samtalspartner i en trängre vänkrets. Familjen erbjöd själsligt stöd i vardagen. Gelfands hälsa var inte den bästa och dagarna som fylldes med skolarbete kompenserade han ingalunda med någon fysisk aktivitet. År 1982 dog modern. Vladimir Gelfand överlevde henne med bara ett år.
Samtidigt som litteraturen om andra världskriget med åren har blivit oerhört omfattande har personliga vittnesmål vid ett flertal tillfällen väckt stort intresse. Av den enorma kvarlåtenskap av privat och halvoffentlig korrespondens har några nedteckningar av upplevelserna vid den tyska östfronten uppmärksammats extra mycket, till exempel dikterna i breven av Hermann Kükelhaus119 och Bekännelse från det stora kriget av Willy Peter Reese.120 Med Vladimir Gelfands anteckningar dokumenteras nu för första gången hur man såg på händelserna på andra sidan fronten.
När Stefan Schmitz år 2003 presenterade Wehrmachtsoldaten Reeses efterlämnade texter, kommenterade han dennes upplevelser vid östfronten. Han drog slutsatsen: »Willy Reese var inte den typiske ’lille mannen’. Han var högutbildad, en passionerad läsare. Han betraktade sig själv som poet och drömde om livet i ett fritt Tyskland.«121
På sätt och vis har vi i tidsvittnet Vladimir Gelfand att göra med en sovjetisk motsvarighet till Willy Reese. Också Gelfand, bara två år yngre än Reese, var en känslig ung man, ingen muskelknutte och värdelös i kamplekar. Han tillägnade sig ett vetande över genomsnittet, han läste mycket och övade sig i olika litterära uttrycksformer. Båda männen såg sitt skrivande vid fronten som ett medel att fly den grå verkligheten. De själsliga skadorna som ett krig orsakar uppfattade Gelfand mindre tydligt – som soldat var och förblev han naivare än somliga av sina tyska olyckskamrater. I sin syn på händelserna var Gelfand mindre levnadsklok, mindre eftertänksam, men därför också mer omedelbar. Reese frigjorde sig mer från det blotta iakttagandet och det redan i sina dagboksanteckningar, enligt Schmitz. Gelfand förde dagbok bara för sin egen skull och försökte inte ens sammanfatta sina erfarenheter. De litterära ambitionerna i hans anteckningar tjänade snarare som en övning. Trots sitt stora intresse för politik hade Gelfand knappast blick för samhälleliga skeenden, han var tvärtom ganska självupptagen. Fredstiden fick honom att mogna, men redan hans Tysklandsanteckningar från 1946 vittnar om mer bearbetade erfarenheter och större vidsynthet.
De båda krigsdeltagarnas attityder skiljer sig i det mesta. Reese och Gelfand förde olika krig och en värdering av deras syn på soldattillvaron, dödandet och döden vid fronten måste ta hänsyn till de olika samhällen som de växte upp och var verksamma i som soldater. Dessutom är Röda arméns mentalitetshistoria, till skillnad från den tyska krigsmaktens, så gott som outforskad. Läsaren av Gelfands dagbok kan därför bara ana, men inte veta exakt i vilket avseende denne rödarmist skilde sig från andra.
Gelfand var efter kriget vad de stupade Reese och Kükelhaus aldrig ville bli: en segrare. Hans anteckningar visar att åtminstone inte han njöt av den rollen. Han talade inte nedlåtande om de besegrade, inte heller var det så han tilltalade dem. Dagboken låter förstå hans växande intresse för det främmande landet: dess landskap, seder och bruk. Den bildade Gelfand ägnade sig gärna åt klassisk tysk kultur. Tyskarnas aktuella sociala och politiska problem var han däremot inte intresserad av. Gelfand utvecklade ingen känsla för deras problem efter kriget. Det är rätt förvånande med tanke på att han ändå följde de internationella skeendena relativt uppmärksamt och som partimedlem hade medvetna värderingar. Till den politiska utvecklingen i ockupationszonen tog han inte ställning en enda gång. Detta kan vara ett tecken på att ockupationssoldaterna och även officerarna 1945–46 knappast utsattes för någon politisk indoktrinering i syfte att bli aktivt delaktiga i en »sovjetisering« av de ockuperade områdena.
För att vara en ockupant som stod i nära kontakt med tyskarna visar Gelfand å andra sidan inte heller någon medkänsla. Han torde till exempel ha vetat hur kraftigt decimerade den tyska vagnparken och järnvägsnätet var när de demonterades och fraktades till Sovjetunionen som krigsskadestånd. Ändå konstaterar han med kylig förnöjsamhet att tyskarna står packade som sillar på tågen, slåss om platserna och lystet betraktar de tomma avdelningarna som är reserverade åt personal ur ockupationstrupperna. För den välnärde ockupationsofficeren som i samband med en liten födelsedagsfest kan spendera ett belopp som motsvarar två, tre månadslöner för en tysk metallarbetare, framstår de ständigt tuggande, uthungrade tyskarna som okultiverade. »Anständigt klädda, till det yttre representativa människor vecklar långsamt upp tidningar med omsorgsfullt inslagna bröd och generar sig inte att föra det till munnen inför allas blickar«, konstaterar han (anteckning den 18 september 1946). Han är snabb att sluta sig till schabloner: »En tysk tappar inte en pfennig (mindre än en rysk kopek) utan att plocka upp den, ger aldrig bort någonting utan att det ger honom dubbelt tillbaka, inte ens den minsta och mest värdelösa småsak. Han skänker aldrig mer än tio pfennig åt en tiggare och lämnar aldrig butiken utan att ha räknat växeln intill sista halvkopeken« (anteckning den 10 augusti 1946).
Vladimir Gelfand tycks inte ha varit särskilt intresserad av sina tyska älskarinnors levnadsvillkor. Deras politiska åsikter fick honom att tänka efter bara en enda gång. Han konstaterar förvånat att en tyska som han åtrår hyser rasistiska idéer, men det är inte anledning nog för djupare funderingar eller för att avstå från henne.
Inte heller ägnar Vladimir några djupare tankar åt de ockuperades dagliga bekymmer med ockupanterna. Sovjetiska militärers övergrepp mot tyska kvinnor förs sällan på tal i hans dagbok. Med förskräckelse skriver han om ett sådant fall under slutstriden om Berlin och visar då stort medlidande. Det verkar dock som om han klassificerade detta – liksom gemenheterna i umgänget med kollegorna – som förkastligt utan att fråga efter omfattningen, orsaken och konsekvenserna. Hans syn på saker och ting 1945 var snarare rätt enkelspårig. Gelfands tystnad visar samtidigt att segermakten inte ägnade våldtäkter någon större uppmärksamhet på den tiden och att de uppfattades som rätt harmlösa. I annat fall hade den politiskt aktive Gelfand helt säkert tagit upp ämnet till diskussion. Omvänt vet vi också att hans egna kontakter, som var fria från våld, kunde ha blivit hans olycka. När man i september 1945 ville statuera ett exempel, förebråddes han för att ha inlåtit sig med tyska kvinnor. »Gelfand, vars egna släktingar dödades av tyskarna, låter sig nu fotograferas tillsammans med tyska flickor, samlar på deras porträtt och uppvaktar dem«, heter det (anteckning den 6 oktober 1945).
Vid 23 års ålder var den öppne Vladimir Gelfand ännu inte mogen för iakttagelser och ställningstaganden som vi i dag gärna skulle ha velat läsa i hans dagbok. Han hade dittills bara sett den politiska världen genom sovjetiska tidningars raster. På så vis var han mer typisk för sin miljö än Reese för sin.
Det är svårt att bedöma Gelfands litterära talang. Till och med Lev Kopelev behövde avståndet i tiden för att kunna berätta om sina frontupplevelser i en bok med konstnärligt värde. Att fronttidningarna inte hade publicerat hans dikter förklarade Gelfand framför allt med de vidriga omständigheterna. Samtidigt medgav han själv att han inte fått tillräckligt med övning. Under studietiden blev han allt oftare varse att det förväntade erkännandet av hans litterära försök uteblev. En kvinnlig kamrat menade att han skulle kunna bli en ypperlig kritiker, men inte någon god skribent. Fast det brydde han sig inte om. Gelfands vilja att lära sig de hantverksmässiga grundreglerna i diktarkonsten var alltför stor. Och om han inte kunde nå framgång som lyriker, så skulle han ovillkorligen lyckas som prosaförfattare. Han längtade efter ett kunnigt forum och besökte en litterär studiecirkel. Faktiskt fick han gång på gång bekräftelse, till och med av kända personer. Om han ville skriva – och Ehrenburg uppmuntrade honom – så skulle han också ovillkorligen göra det.
Gelfands litteraturintresse präglades av Sovjetunionens stora författare på 30-talet. Sedan skoltiden älskade han Demjan Bednyj, Janka Kupala, Jossif Utkin, Aleksej Tolstoj och Veresajev. Han uppskattade Maksim Gorkij, Nikolaj Tichonov och Vsevolod Visjnevskij. Ingen av dessa författare stod för någon hurrapatriotisk masskultur. Med sin lektyr visade sig Gelfand mer som en beundrare av traditionell och romantisk litteratur, och som humanist tilltalades han även av skicklig satir samt agitations- och propagandakultur. Under kriget läste han mycket av Ilja Ehrenburg i fronttidningarna. När tillfälle erbjöds läste han gärna – skriver han i dagboken – romaner av Lion Feuchtwanger och Mark Twain. Under studietiden intresserade han sig för Vera Inber, den kända poeten från Leningrad. Självmedvetet konstaterade han att folk som var 30 år äldre än han hade gått in i kommunistpartiet nästan samtidigt som han själv. »Jag har upplevt mer i kriget än de«, skrev han 1947 efter att ha läst Inbers dagboksanteckningar från blockaden, »därför kan jag skriva mycket mer gripande än hon…« I många skildringar av kriget från slutet av 50-talet stördes han framför allt av den förvrängda bilden av orsakerna till reträtten och de förskönande beskrivningarna av »den inre sammanhållningen« vid fronten. I kraft av den egna erfarenheten ville han invända mot hyllningen av den ryska soldatsjälens »sträva kärna«, så som Michail Sjolochov skildrade den.
Men tiden arbetade mot honom och omgivningen erbjöd allt mindre utrymme för kritiska tillbakablickar. När Gelfand på 70-talet äntligen fick tillfälle att publicera fragment av sina krigsminnen, kunde han inte undvika självcensuren. Till exempel citerade han originalverserna som han 1945 inristade på riksdagshuset och 1946 på segermonumentet i Berlin (anteckningar den 24 augusti och 18 oktober 1945, brev till modern den 6 augusti 1945). Fast det är inte de ursprungliga raderna: »Och ser ut över Tyskland och bespottar det. / På Berlin, den besegrade, spottar jag«, som återfinns i hans helsidesartikel »Segern i Berlin« i Sovetskij stroitel’ (25 april 1975), utan i stället de mer harmlösa: »Se hit, här står jag, segraren över Tyskland. / Jag segrade i Berlin.«
Det här måste man acceptera som konstnärlig bearbetning av den egna dikten. Man får inte heller ta illa upp av att det i artikeln framstår som om Gelfand i april 1945 själv hade marscherat in i Berlin som soldat i 1052. regementet (han beskriver stridsscener som han omöjligen kunde ha upplevt som skrivare av regementets dagbok). I Sovjetunionen grasserade långt in på 70-talet ryktet – olika starkt uttalat – att landets judar och sovjettyskarna inte hade stridit vid fronten. I sitt eget lärarkollegium konfronterades Gelfand upprepade gånger med ärekränkande antydningar av detta slag.
Berättelsen om den tyska kvinnobataljonen, som Gelfand i slutet av 70-talet erbjöd åt en antologi, är ett annat exempel på självcensur. Händelsen påstås ha skett öster om Oder i februari 1945. Vladimir Gelfand hade bara andrahandskunskap om den. Redan 1945 sysselsatte den honom så mycket att han nämnde den två gånger på en månad (se anteckningarna den 21 februari och 20 mars 1945). Det finns inget stöd för påståendet att en tysk kvinnobataljon någon gång skulle ha satts in under kriget, det finns tvärtom anledning att starkt betvivla detta. Berättelsen som refereras i dagboken tyder snarare på manliga, sexuella fantasier. Förvisso får vi veta vilka hämndaktioner rödarmisterna i Gelfands förband och han själv skulle ha varit i stånd till om de hade fångat dessa kvinnor. De grymmaste skildringar av skändade kvinnliga civilister dyker upp här och där.
Historien om kvinnobataljonen, som Gelfand i slutet av 70-talet erbjöd till ett samlingsband av krigsdeltagares minnen,122 innehöll inga antydningar om hämnd eller sexuellt våld. Experimenten med de tillfångatagna kvinnorna »som inte kan återges på papper« och avrättningen av flertalet (anteckning den 20 mars 1945) utelämnades av Gelfand. Genom sin konstnärliga bearbetningen – han gjorde sig själv till ögonvittne – förlade han händelsen till slutstriden om Berlin och den ännu mindre samvetsgranna redaktionen specificerade platsen till Treptowparken. Gelfand försåg dessutom berättelsen med ännu fler detaljer. De kunde visserligen ha berättats för honom även om de saknas i dagboken, men kompletteringarna stämmer dåligt överens med skildringen där. Gelfand lade förmodligen också till folket från SS som förekommer i bakgrunden. I slutet av berättelsen låter han alla kvinnor hamna i fångenskap oskadda och det föranledde redaktörerna att dra följande korta slutsats: »Bataljonen överlevde.«
Det är svårt att förklara varför Gelfand förhöll sig på det här viset till sin egen historia. Ingen hade tvingat honom att återberätta just den här episoden eller att omstöpa den och därmed genom sin frihet som författare göra våld på sitt ansvar som tidsvittne. För det är sådana texter som har gått in i den sovjetiska historieskrivningen som autentiska minnen. Gelfand publicerade också andra delar av sina krigsmemoarer, som med tanke på exemplet ovan måste betraktas med kritiska ögon. Av Gelfands avståndstagande från all förskönande krigslitteratur i slutet av 50-talet syns inte längre ett spår i texterna. Hans sena reflektioner, som inte sällan blev publicerade, måste betraktas som en del av den offentliga kulturen under Brezjneveran, då samhällsdebatten hade förlorat 60-talets relativa öppenhet och memoarer gärna manipulerades. Läraren och kommunisten Vladimir Gelfand måste så till den grad ha identifierat sig med de patriotiska och pedagogiska målen, att hans ungdoms författarsamvete hade tystnat.
Mot bakgrund av detta blir rödarmisten Gelfands dagbok ännu värdefullare med sin tillförlitlighet, och de tillfogade breven återspeglar hur observationerna är förbundna med olika situationer. Dagboken är ett mycket privat och ocensurerat vittnesmål av en rödarmists och ockupants upplevelser av händelserna och stämningarna i Tyskland.
Förvisso kan man inte generalisera Gelfands beteende, känslor och värderingar. På samma sätt bör även hans kommentarer om tyskarna och Tyskland uppfattas som helt hans egna. Ändå är det belysande hur den unge rödarmisten betraktade krigsslutet och det tyska samhället kring tiden för sammanbrottet. Vi får helt nya inblickar i Röda arméns sociala struktur och dess moraliska halt, som i sovjetiska framställningar alltför ofta glorifieras. Gelfands dagböcker (särskilt från de första krigsåren) omkullkastar den vanligt förekommande tesen att Röda arméns militära framgångar först och främst berodde på systematisk repression. Detta åskådliggörs även av Stalins rädsla för självmedvetenheten hos den nya generationen frontkämpar. Gelfand var en representant för en viss grupp bland segrarna – de unga officerare som, i kraft av sina insatser vid fronten, tyckte sig ha rätt att förlöjliga en tråkig föredragshållare, att stoppa angiverier, att utan omsvep säga emot höga partifunktionärer och gå sina »egna vägar« i det ockuperade Tyskland. Vad beträffar Gelfands kontakter med tyska kvinnor måste man inse att det 1945–46 i det blivande Östtyskland också kunde förekomma kärleksfulla relationer mellan manliga segrare och kvinnliga besegrade.
»Ryssarnas« förhållande till »tyskarna« omedelbart efter andra världskrigets slut återstår att studera.