Noter

 

Noter

 

 

1. Pansarvärnskanon M/37 med 45 mm ammunition.

2. »Katiusja« – Röda arméns raketkastare; tyskarna kallade dem »Stalinorglar«. Projektilerna avsköts i en salva med låg träffsäkerhet. Raketkastaren stod på skenor som var monterade på en lastbil.

3. »Luka Mudisjtjev«, eller bara »Mudisjtjev«, var ett vanligt sovjetiskt uttryck som anspelade på en folkdikt och betecknade olika sovjetiska vapen och vapendelar med påfallande fallisk form: granat- eller raketkastare, och framför allt långa luftvärnsprojektiler eller kanoner och haubitsar med väldiga eldrör. Här måste det vara fråga om en stor granatkastare, som även kallas »Ivan den förskräcklige« efter den ryske tsaren med samma namn.

4. De områden som Tyskland från 1939 till 1945 ockuperade och förvaltade, men inte införlivade i riket, sammanfördes i s.k. generalguvernement. Gelfand syftar på fördrivningen av polacker från de av Tyskland annekterade områdena, som bildade riksregion Wartheland i generalguvernementet.

5. Såväl Warthegau som generalguvernementet var under det nazistiska styret utsatt för en sträng germaniseringspolitik: det officiella språket var tyska, polska kultur- och bildningsinstitutioner upplöstes systematiskt, eliten förföljdes och dödades.

6. »Vlasovtidningen« – en tidning, eller flygblad, utgiven av den ryske generallöjtnanten A.A. Vlasov. År 1942 hamnade Vlasov i tysk fångenskap. Två år senare stred han på tyskarnas sida med trupper som han sammanställt av sovjetiska krigsfångar, överlöpare och frivilliga. I januari 1945 bestod dessa av ungefär två divisioner med reservbrigader, flygdivisioner och en fallskärmsjägarbataljon. I början av 1945 sattes delar av denna »ryska befrielsearmé« för första gången in mot ett sovjetiskt brohuvud vid Oder. I maj 1945 hamnade Vlasov och medlemmar av denna armé i amerikansk fångenskap. De utlämnades till Sovjetunionen och dömdes som förrädare.

7. Uppräkning av tidigare passerade orter och ett polskt namn, troligtvis värdens.

8. Gelfand erinrar sig en novell av Ilja Ehrenburg. Författaren, som under kriget var en känd krigskorrespondent, beskriver i sin berättelse hur tyska soldater letar efter krigsbyte i ockuperade områden och han gör en karikatyr av deras giriga kvinnor, som till och med hade önskemål om så banala saker som damaskbyxor.

9. Här avses gränsen 1939. Den löpte ungefär 70 km väster om Posen.

10. Gelfand har inte skrivit flodens namn, men det är Warthe som åsyftas.

11. Förmodligen har soldaterna smort in sig med bensin för att döda lössen.

12. För att inte bli tagna för tyskar och därmed utsättas för plundringar och våldsdåd visade många polacker extra tydligt att de kom från Polen. Även polska lokalförvaltningar såg till att deras representanter gav sig till känna på detta sätt.

13. För att säkra sin 5. armés vänstra flank och för att inte förlora kontakten med den 8. gardesarmén som anföll i söder, beordrade generalöverste Berzarin att några enheter, däribland 301. skytteregementet, skulle göra ett blixtanfall i riktning Neudamm/Groß-Neuendorf/Kienitz. Igenfrusna Oder var lätt att ta sig över, och den 31 januari 1945 upprättade Röda armén ett brohuvud på västra stranden. Den 1 och 2 februari byggdes det ut till en längd av 4 km, där artilleriet förskansade sig. Brohuvudet utsattes för hårda tyska motanfall på marken och från luften. Den 301. skyttedivisionen, med Gelfands 1052. skytteregemente, säkrade därefter övergången av Oder från östra stranden.

14. Den 3 och 4 februari 1945 gick 1052. skytteregementet över Oder norr om Kienitz, den 4 stred det vid Letschin för att ta brohuvudet som delvis hade återerövrats av tyskarna. Genom förbittrade motanfall lyckades tyskarna den 13 februari, i avsnittet Letschin–Kienitz, mota tillbaka de sovjetiska trupperna bakom Oder. Under nödreträtten började isen på Oder smälta.

15. Förmodligen 45 mm pansarvärnskanon M/37.

16. »Vanjusja« – bland rödarmisterna beteckning på en tysk sexpipig granatkastare, en salvpjäs. Tysk beteckning: Do-Werfer.

17. Nagant – belgiskkonstruerad rysk revolver, Nagant M/1895, kaliber 7,62 mm.

18. Aleksej Tolstoj (29/12 1883–23/2 1945), sovjetisk författare.

19. Romain Rolland (29/1 1866–30/12 1944), fransk författare.

20. För anfallet mot Oder och för hållandet av brohuvudet vid Küstrin tilldelades 301. skyttedivisionen den 6 mars 1945 Suvorovorden av andra klassen. 21 soldater och officerare förärades titeln Sovjetunionens hjälte.

21. Norr om 1. vitryska fronten stred enheter ur 2. vitryska fronten, som dock inte deltog i »kilen mot Berlin«. Baltiska fronten trängde inte så långt västerut. Trupperna ur 1. ukrainska fronten som anföll från Breslau grupperade sig i området Guben–Görlitz inför anfallet mot Berlin.

22. Turkiet omgavs under andra världskriget av axelmakterna samt av Storbritannien och Frankrike. År 1941 hade den turkiska regeringen slutit ett fredsfördrag med Tyskland. När Hitlers nederlag var uppenbart och Turkiet riskerade att hamna utanför vid bildandet av FN, förklarade den turkiska regeringen Tyskland krig den 23 februari 1945.

23. Den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš reste i slutet av februari 1945 från exilen i London till Moskva och därifrån till Košice i Tjeckoslovakien, för att förbereda bildandet av en »nationalfrontsregering«. I april godkändes Košiceregeringens program.

24. USA:s president Roosevelt hade inbjudit chefen för den franska provisoriska regeringen, general de Gaulle, till ett möte i Alger, där han ville informera om resultaten av konferensen på Krim (se not 31). De Gaulle avböjde sedan parlamentet beslutat i frågan, men bjöd Roosevelt till Paris. Till följd av en indiskretion blev de Gaulles svar offentligt, vilket från den franska sidan betraktades som ett förtroendebrott.

25. Den 24 oktober 1944 efterträdde Tomasz Arciszewski landsmannen Stanisław Mikołajczyk som polsk premiärminister i exil i London. Han uttalade sig kraftfullt mot kontakter med Lublinregeringen, som med sovjetiskt stöd hade övertagit förvaltningen av de polska områden som befriats av Röda armén. Under Krimkonferensen misslyckades Churchill att få till stånd en för Arciszewski acceptabel lösning på den polska regeringsfrågan.

26. Ordagrant en rad ur en välkänd, gammal sång om eleverna vid en läroanstalt i S:t Petersburg, som bar snygga uniformer och återvände tillrufsade från nattliga utflykter. Krasnaja Zvezda (»Röda stjärnan«) – Röda arméns centrala dagstidning.

27. Generalöverste Berzarins 5. stötarmé förberedde sig i mars 1945 tillsammans med 8. gardesarmén under generalöverste Tjujkov (båda tillhörde 1. vitryska fronten) för stormningen av Berlin. Därför kompletterades trupperna i området mellan Wahrte och Oder och uppmarschkorridorer skapades. I slutet av mars hade man nedkämpat de sista tyska trupperna som omringats vid Küstrin. I början av april 1945 genomförde 5. stötarmén en stabsövning vid Neudamm och stridsövningar vid Trossin. Denna armé skulle ta ledningen i marschen mot Berlin.

28. Det 1052. skytteregementet och andra enheter ur 301. skyttedivisionen gick över Oder från den västra till den östra stranden.

29. Enligt vännen ropade skräckslagna tyska kvinnor: »O Kutte, kutte, kutte!« Det är en felskrivning av »O Götte, o Götte, o Götte« (»O gudar, o gudar, o gudar!«) Gelfand återger denna händelse i andra hand och korrigerar uttrycket flera gånger efter att ha hört det. Den skildrade händelsen, som Gelfand nämner redan den 21 februari, är troligtvis en ren fantasi. Jfr efterordet, s. 382.

30. »Frejlin« (egentligen Fräulin, fröken) var ett vanligt uttryck för tyska flickor och unga kvinnor bland de sovjetiska och amerikanska och brittiska trupperna i Tyskland. Till en början användes det med respekt, senare även nedsättande.

31. Under konferensen i Jalta på Krim (4–11 februari 1945) rådslog de högsta representanterna för de tre allierade stormakterna Sovjetunionen, USA och Storbritannien om den europeiska efterkrigsordningen, ockupationen av Tyskland, dess gränser och ockupationszoner, Sovjetunionens inträde i kriget mot Japan och frågan om grundandet av FN.

32. I Bärwalde fanns tidvis 301. skyttedivisionens stab.

33. »Mars, april« – sovjetisk spelfilm från 1944 i regi av Vasilij Pronin.

34. Kubanka – cylinderformig mössa med pälsrand.

35. Gelfand hade börjat skriva på ett ställe som var avsett för kompletteringar. Därigenom skrev han oavsiktligt mellan två anteckningar och avbröt.

36. Divisionens krigsdagbok eller divisionskrigsdagbok, se närmare i efterordet, s. 366.

37. Den 15 april 1945 skapade 301. skyttedivisionen vid Golzow ett uppmarschområde för den förestående anfallsoperationen mot Berlin. Den 16 april trängde den fram till Gusow och bröt igenom de tyska försvarslinjerna vid Werbig på Seelowhöjderna.

38. 301. skyttedivisionens stab befann sig den 18 april 1945 i Wulkow, därefter en kort tid i Hermersdorf.

39. Efter att ha ryckt fram från Buckow (19 april) över Strausberg (20 april) och Mahlsdorf, Biesdorf, Hoppegarten och Karlshorst (22 april) gick 301. skyttedivisionen på kvällen den 23 april 1945 över Spree vid Treptowparken och nådde järnvägsstationen Baumschulenweg. Därifrån erövrade den de följande dagarna Alt Treptow och Neukölln nordost om Landwehrkanalen, för att slutligen från söder (Belle-Alliance-Platz) stöta fram i riktning mot Leipziger Strasse, luftfartsministeriet och rikskansliet.

40. Bombflygplanet Douglas A-20 »Havoc«, som från 1943 tillverkades vid Douglasfabrikerna i El Segundo i Kalifornien, kallades »Boston« i Storbritannien och Sovjetunionen (som fick nästan hälften av de 7000 byggda exemplaren i krigshjälp). Det fanns olika versioner av detta flygplan, som i Sovjetunionen genomgick tekniska revideringar. Under kriget fick Röda armén också »Boston«-flygplan av typen DB-7B liksom ytterligare militär flygmateriel från USA.

41. Generalöverste Nikolaj Berzarin utnämndes den 24 april 1945 till stadskommendant i Berlin och chef för Berlins garnison. Med sin »Befehl des chefs der Besatzung der Stadt Berlin (Nr. 1)« (»Order från chefen för ockupationstrupperna i staden Berlin (nr 1)«) av den 28 april 1945 övertog han befälet över Berlin. Nazistiska organisationer upplöstes, personal ur krigsmakten, SS och SA ålades anmälningsplikt. Alla kommunala institutioner, statliga livsmedelslager och privata affärer skulle återuppta arbetet. Banker plomberades och tryckerier ställdes under övervakning. Förutom vapen och ammunition skulle alla radioapparater, kameror, motorfordon och allt drivmedel lämnas in. Nattligt utegångsförbud gällde. Kyrkor, restauranger, teatrar och biografer fick åter öppnas.

42. Den 25 april i Torgau vid Elbe möttes tätförband från den amerikanska 69. infanteridivisionen, som kom från Leipzig, och den 58. skyttedivisionen ur Röda armén, som trängde fram österifrån. Ett officiellt högtidligt möte följde. Den historiska händelsen tillkännagavs den 27 april i officiella tillkännagivanden av Churchill, Truman och Stalin.

43. I denna anteckning handlar det möjligen om en underrättelse som Gelfand fått som ansvarig för att föra divisionens krigsdagbok. Påståendet stämmer inte i alla detaljer. Föga bekant, men dock belagt i litteraturen (V.S. Antonov, Put’ k Berlinu, Moskva 1975, s. 337) är att en första delegation parlamentärer, bestående av en av Goebbels sakkunniga, en överste och ytterligare två officerare, redan vid middagstid den 30 april bad om förhandlingar i 301. skyttedivisionens frontavsnitt. Eftersom de inte kunde uppvisa någon skriftlig fullmakt beordrade Berzarin att de skulle sändas tillbaka och att anfallen skulle fortsätta. En annan delegation (den andra) från rikskansliet infann sig under ledning av general Hans Krebs, arméns generalstabschef, den 1 maj vid tretiden på morgonen i 8. gardesarméns (och inte 5. stötarméns) stridsställningar för att med generalöverste Tjujkov uppta fredsförhandlingar med SSSR. Krebs informerade Tjujkov på förmiddagen om Hitlers död. Efter ett telefonsamtal med Stalin förklarade man för parlamentärerna att endast en omedelbar och ovillkorlig kapitulation av Berlingarnisonen skulle accepteras. Krebs tillbakavisade detta och återvände vid 14-tiden till rikskansliets bunker. På eftermiddagen överlämnade en överstelöjtnant ur SS ett avslag från Krebs, Goebbels och Bormann. Natten till den 2 maj begav sig den tredje delegationen med chefen för Berlins försvarsområde, general Helmuth Weidling, eskorterad av höga officerare, till Tjujkovs stabsplats. Där formulerade och undertecknade Weidling ordern, daterad den 2 maj, om att Berlins garnison skulle kapitulera (Stefan Doernberg, Fronteinsatz, Berlin 2004, s. 79–87). Över 87000 tyska soldater och officerare, däribland 13 generaler, kapitulerade i Berlin, något senare ytterligare 30000 vid Spandau.

44. Undertecknandet av kapitulationen ägde rum den 8 maj 1945 kort före midnatt Berlintid, dvs. den första timmen av den 9 maj 1945 Moskvatid. Den 301. skyttedivisionen lämnade den natten sina ställningar i Berlins centrum. Divisionen firade segerdagen på Berlins flygplats Tempelhof.

45. Gelfand anspelar här på de tidigare anteckningarna som han ville komplettera.

46. Dzjambul Dzjambajev (28/2 1846–22/6 1945), folksångare från Kazakstan, en stor del av hans sånger och hymner tillägnades Stalin.

47. Av de nämnda föll endast den judiske lyrikern, publicisten och krigskorrespondenten Jossif Utkin (15/5 1903–13/11 1944) vid fronten. Janka Kupala (7/7 1882–28/6 1942), vitrysk poet, översättare och publicist; Demjan Bednyj (13/4 1883–25/5 1945), poet och satiriker; Veresajev, alias Vikentij Vikentievitj Smidovitj (16/1 1867–3/6 1945), historiker, läkare och författare.

48. Olyckan inträffade den 16 juni 1945.

49. Polusjkin och Tedejev var officerare i avdelningar vid förband som Gelfand stred i 1943 och 1945. Gelfand tyckte att de var helt urskillningslösa när de beslutade om medaljer och utmärkelser.

50. Oklar förkortning. Kanske den vanliga förkortningen PPZj för »fältmaka«, vilket betecknade officerarnas och generalernas älskarinnor. Kvinnliga militära medarbetare vid fronten sökte inte sällan fasta förbindelser för att undkomma övergrepp.

51. Gelfand förflyttades till 27. självständiga reservofficersregementet som var förlagt i Rüdersdorf. Regementet flyttade i slutet av 1945 till Olympiabyn nordväst om Berlin.

52. Enligt avtal med de allierade förklarade Sovjetunionen den 8 augusti 1945 krig mot Japan. Man tillmötesgick därmed också USA, som ville undvika insättandet av marktrupper. Storbritannien och USA såg åtgärden som ett bevis på solidaritet inom koalitionen.

53. Zjukovs hittills odokumenterade order innebar ett strängt förbud mot fraternisering och tillät enbart kontakter i tjänsten med den tyska befolkningen och tjänsteresor i ockupationszonen.

54. Tysk förstautgåva: V. Volosevitj, Kurze Geschichte der KP(B)SU (»Kort historia över Sovjetunionens kommunistparti (bolsjevikerna)«), Moskva 1927.

55. Den här texten skrevs på ett löst blad, troligen som en skiss till ett offentligt ställningstagande, antingen skriftligt på en väggtidning eller muntligt vid ett partimöte.

56. »Klockan 6 på kvällen efter kriget« – sovjetisk spelfilm från 1944, regi Ivan A. Purjev, statligt prisbelönt 1946.

57. Sedan amerikanska bombflygplan den 6 och 9 augusti 1945 hade fällt atombomber över Hiroshima och Nagasaki var kriget förlorat för Japan. Segermakterna lovade att acceptera Tenno Hirohito, varefter Japans regering den 2 september 1945 gick med på de allierades krav om villkorslös kapitulation. I Sovjetunionen firades dagen som slutet på andra världskriget.

58. Sovjetisk författare (1863–1949).

59. Här menas militär utbildning, en tidsbegränsad fackutbildning.

60. »Den lilla potatisen« är en berättelse ur cykeln »Ukrainska noveller« (1831–32) av Nikolaj Gogol (1809–52). Gogol tecknar där med delvis fantastiska element en bild av en ukrainsk by som sprudlar av liv. Pjotr Tjajkovskijs opera som byggde på novellsviten (uruppförande 1887) filmades 1944, i regi av Michail Sjapiro och Nadezjda Kosjeverova, med Lilija Gritsenko och Aleksej Ivanov i huvudrollerna.

61. En sådan »ukas« (order) har inte kunnat beläggas. Möjligen handlade det om en förordning av den 9 januari 1943 från Högsta sovjet, som tillerkände skattelättnader till stupades efterlevande.

62. »Under takåsarna i Paris«, tidig fransk ljudfilm, kärleksdrama från 1930, i regi av René Clair och med musik av Raoul Moretti och R. Nazelles.

63. Under de första månaderna efter krigsslutet gällde Moskvatid inte bara för Röda armén och de sovjetiska ockupationsmyndigheterna, utan generellt i det offentliga livet i den sovjetiska ockupationszonen på order av Berzarin den 20/5 1945. Segermakten ville därmed ha samma tidsangivelser i alla erövrade och besatta områden. Hur länge denna tideräkning bibehölls har ännu inte klarlagts. Den 23 oktober 1945 fastställde det allierade kontrollrådets samordningskommitté att från den 18 november 1945 skulle en och samma tid gälla i hela Tyskland: »Greenwich +1«.

64. I egenskap av centralstation, belägen vid Invalidenstrasse, var Stettinstationen i Berlin utgångspunkt för järnvägsförbindelserna till Rostock, Stettin och Eberswalde. I dag heter S-bahnstationen Nordbahnhof.

65. Gelfand citerar här marschordern.

66. »Leninrum« – för politisk skolning, parti- och Komsomolmöten samt för mindre ärebetygelser upprättade större enheter särskilda rum som på den tiden kallades Leninrum. I regel pryddes de med byster och porträtt av företrädare för partiets och krigsmaktens ledning, banderoller och fanor, i förekommande fall med förbandets hedersfana. På väggtidningar hyllades personligheter och uppmärksammades historiska händelser, tillkännagavs självkritik och tävlingsresultat.

67. Härmed menas den statliga helgdagen Oktoberrevolutionens dag den 7 november, som firades med talrika fester.

68. Innan förbandet hade anmält sig till den militära handelsorganisationen försåg den sig genom rekvisition av fiendens förråd, byteshandel och i förekommande fall egen odling. Detta slag av självförsörjning var bara en kort övergångslösning.

69. Pravda – central dagstidning för det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté. Den nämnda artikeln fanns varken i Pravda eller i Krasnaja Zvezda kring den här tiden.

70. Den sovjetiska spelfilmen från 1943, i regi av Herbert Rappaport, bar titeln »Vozdusjnyj izvoztjik« (»Luftdroskan«). I Tyskland visades filmen under titeln »Luftfuhrmann«. Filmen var inte dubbad men textad på tyska.

71. Förmodligen kommenderades även tidigare »östarbetare« och sovjetiska krigsfångar, tillfälligt förlagda i repatrieringsläger, till lastningsarbetena.

72. Pantelejmon Nortsov (1900–93): 1925–54 solist vid Bolsjojteatern i Moskva, en av Sovjetunionens mest berömda uttol
kare av rollen som Eugen Onegin.

73. Aleksandr Pusjkin (1799–1837) tecknade i sin dikt »Den girige riddaren« bilden av en man sjukligt intresserad av pengar.

74. Sovjetisk spelfilm från 1940, i regi av Aleksandr Ivanovskij- och Herbert Rappaport; den berättar historien om en chaufför som tycker om att sjunga och blir operastjärna. I huvudrollen S. Lemesjev.

75. Otto Schrank ägde sågverken i Kremmen, där Gelfand övervakade produktionen och var inkvarterad.

76. Michail Saltykov-Sjtjedrin (1826–89), rysk författare, en av sin tids mest betydande satiriker.

77. Sovjetisk spelfilm efter Aleksej Tolstojs roman med samma namn, Första delen kom 1937, andra delen 1938, i regi av V. Petrov, Nikolaj Semjonov spelade huvudrollen, med biroller av Nikolaj Tjerkasov, Michail Sjarov, Alla Tarasova.

78. Irrfärden från Spandau till Olympiabyn och därifrån via Berlin till Kremmen ägde sannolikt rum mellan lördagen den 19 till måndagen den 21 januari 1946. Gelfand påbörjade skildringen den 21 januari på väg till Schönwalde och kompletterade anteckningarna efter sin hemkomst. Ändamålet med tjänsteresan var att hämta viktiga papper hos det tillfälligtvis i Olympiabyn förlagda 27. självständiga reservofficersregementet, som Gelfand hade tillhört hösten 1945.

79. Här avses troligen spelfilmen från Leningrad »Marinbataljonen« från 1944, i regi av Adolf Minkin.

80. Citerat ur Tägliche Rundschau, 10 februari 1946, s. 1–2.

81. Ibidem.

82. »En musikalisk historia«, se not 74. »Tachir och Zjura« – sovjetisk spelfilm och musikdrama efter uzbekiska motiv från 1945, i regi av Nabi Dasijev; i huvudrollerna G. Alojev och Ju. Rizajeva. »Den stora valsen« – Hollywoodfilm från 1938 om Wiens valskung Johann Strauß, i regi av Julien Duvivier, foto Joseph Ruttenberg (som fick en Oscar för bästa foto 1939).

83. Fjodor Sjaljapin (1873–1938) – internationellt framgångsrik rysk sångare och skådespelare, levde från 1922 i exil.

84. Andrej Vysjinskij (1883–1954), 1925–28 rektor för Moskvas universitet, 1935–39 Sovjetunionens högste åklagare och chefsåklagare i skådeprocesserna i Moskva 1936–38, 1940–49 ställföreträdande utrikesminister och 1949–53 utrikesminister.

85. Förenta Nationerna (FN) – en världsorganisation för att säkra fred och mänskliga rättigheter, bildad 1945 av de allierade för att ersätta Nationernas Förbund. FN-stadgan som undertecknades av 50 nationer den 26 juni 1945 stipulerade att en generalförsamling och folkförsamling skulle vara högsta rådgivande respektive beslutande organ. Det första sammanträdet ägde rum från 10 januari till 14 februari 1946 i London och från 23 oktober till 15 december samma år i New York.

86. Maksim Litvinov (1876–1951), 1921–30 ställföreträdande folkkommissarie, 1930 till maj 1939 folkkommissarie för utrikes angelägenheter, 1941–46 åter ställföreträdande folkkommissarie, samt 1941–43 sovjetisk ambassadör i USA.

87. Tidskriften Ogonjok utkom från 1899 fram till revolutionen i Petersburg. När den 1923 åter började ges ut blev den snart Sovjetunionens viktigaste illustrerade veckotidning.

88. Första ledet av ett ryskt ordspråk: Moskva tror inte på tårar (det dömer efter fakta).

89. Ernst Bevin (1881–1951), tidigare ledande brittisk fackföreningsmedlem, 1940–45 arbetsminister, övertog utrikesministeriet efter regeringschefen Attlee i dennes labourregering 1945. Han blev en av NATO:s grundare.

90. Det amerikanska utrikesdepartementet hade den 22 februari 1946 meddelat den bulgariske företrädaren i Washington och den 27 februari 1946 det sovjetiska folkkommissariatet för utrikes ärenden sin tolkning av de på utrikesministerkonferensen i Moskva (december 1945) träffade överenskommelserna om upptagandet av två företrädare för oppositionen i den nyvalda bulgariska regeringen. Det sovjetiska utrikesministeriet hade samtyckt till en regeringsutvidgning, men insisterade på att det skulle vara företrädare för en »regeringslojal« opposition. De amerikanska företrädarna ville senare inte acceptera denna inskränkning och yttrade sig emot den bulgariska regeringen i detta avseende. Sovjetunionen lade in en protestnot.

91. James Francis Byrnes (1879–1972), demokratiska partiet, 1931–41 amerikansk senator, 1945–47 utrikesminister, företrädare för en Tysklandspolitik som till att börja med inriktades på samförstånd och samarbete med Sovjetunionen, men som i ökande grad favoriserade integrationen av den tyska västzonen i ett förbund med väst.

92. Veltag – Ugns- och keramikbolaget i Velten, huvudkontor i Velten utanför Berlin, före 1945 fabriksanläggningar i Berlin, Bitterfeld, Breslau, Hamburg m.fl. orter.

93. Winston S. Churchill, som avgick från premiärministerposten sommaren 1945, uttalade sig den 5 mars 1946 i Fulton (Missouri) i närvaro av den amerikanske presidenten Harry Truman för ett nära förbund och militärt skydd av den »västliga världen« som han ansåg hotades av Sovjetunionen. Han talade om en »järnridå« som hade sänkts »från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet«. Bakom denna ridå ville Sovjetunionen säkra sitt inflytande i öst och på Balkan. Detta tal var ett tecken på det begynnande kalla kriget och skulle bl.a. förmå den amerikanska kongressen att bevilja Storbritannien stora krediter. Stalin framhöll i en intervju för Pravda (13 mars 1946) att talet var ett försök att störa och utmana de europeiska stater som strävade efter ett gott förhållande till Sovjetunionen.

94. »Skådespelerskan« – sovjetisk spelfilm från 1943, i regi av Leonid Trauberg, med Galina Sergejeva i huvudrollen. Den berättar om en operettskådespelerska som beslutar sig för att sjunga för soldaterna vid fronten. »Tachir och Zuchra«, se not 82. »En musikalisk historia«, se not 74.

95. Singer, symaskinsfabrik i Wittenberge, grundad 1903–04 som preussisk filial för Singer AG (tyska generaldirektionen i Berlin), utvecklades med sina filialer till regionens viktigaste arbetsgivare. Redan 1938 minskades produktionen av hushållssymaskiner till förmån för specialsymaskiner för uniformer och fallskärmar. Vid krigsutbrottet intensifierade koncernledningen produktionen av diverse rustningsmateriel, bland annat ammunitionsdelar, och 1944 framställde Singerfabriken i Wittenberge enbart rustningsmateriel. Vid sidan av anställda och tjänstepliktiga tyska arbetare sysselsattes från och med 1940 alltfler östarbetare och krigsfångar. Anläggningarna demonterades 1945–46 som skadestånd till Sovjetunionen. I april 1946 lät ockupationsmyndigheterna beslagta det överblivna byggnadsbeståndet och överlämnade fastigheten till staden. Efter Östtysklands grundande byggdes fabriken åter upp som folkägd producent av Veritas symaskiner.

96. »Cellull- och cellulosaaktiebolaget i Kurmarkt« (»Kurmärkischen Zellwolle und Zellulose AG«), bildat 1937, med huvudkontor i Wittenberge sedan 1938, sysselsatte till krigsslutet även tvångsarbetare och koncentrationslägerfångar; på fabriksområdet fanns en »filial« till koncentrationslägret i Neuengamme. Efter 1945 låg fabrikens anläggningar för krigsviktig materiel under demontering för transport till Sovjetunionen.

97. »Ungdomsår« – första delen av självbiografin i tre band, »Berättelsen om livet«, av den sovjetiskryske författaren Konstantin Paustovskij (1892–1968).

98. Tråd- och kabelverket C.J. Vogel AB i Köpenick i Berlin producerade rustningsmateriel under kriget. År 1945 var den alltjämt funktionsdugliga fabriken i den sovjetiska ockupationszonen först tänkt att monteras ner, men blev 1946 sovjetisk egendom och ett företag inom den sovjetiska aktiebolagsformen (SAG).

99. Opera av Guiseppe Verdi, skriven efter ett libretto av Victor Hugo.

100. Thüringen var ett land, ingen provins. Weimar, med 66000 invånare, var landets fjärde största stad samt huvudstad. Ockupationsmyndigheterna som inrättades 1945 kallades Sovjetiska militäradministrationens förvaltning för landet Thüringen.

101. Författaren Nikitin – andra upplysningar saknas.

102. Znamja (»Fanan«) – en av de mest kända sovjetiska litteraturtidskrifterna, först publicerad 1931–32 under namnet Literaturnoje objedinenije Krasnoj Armii i Flota (»Röda arméns och Flottans litterära kalender«). Den utkommer fortfarande en gång i månaden i Moskva.

103. Dagstidningen utgavs på licens av den franska ockupationsmakten från den 12 november 1945, först som kvällstidning, senare som dagstidning. Den innehöll en omfångsrik ekonomidel som liksom kulturdelen snart vann stort anseende. Politiskt stod den CDU (kristdemokraterna) nära.

104. Gelfand anspelar på Sovjetunionens expansion av sitt territorium 1939–40, som ett resultat av det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 (som Gelfand naturligtvis inte kände till), det politiska trycket på regeringarna i de baltiska länderna och Rumänien, samt av det finska vinterkriget 1939–40.

105. Efter att ha varit en källa till konflikter mellan Ryssland och Turkiet under 1800-talet, delades Armenien under 1900-talet. Genom deportationer, massakrer och stridigheter dog mellan omkring en miljon armenier 1909 och 1922. Det turkiska Armenien förblev i förbund med Turkiet, medan östra Armenien 1922–36 var en del av den transkaukasiska federativa Sovjetrepubliken. Därefter blev Armenien, Georgien och Azerbajdzjan republiker i förbund med Sovjetunionen.

106. Lev Tolstojs huvudverk, den episka romanen Krig och fred (1867–69).

107. På sin dödsbädd lyssnade Lenin på uppläsningar av Jack Londons Kärlek till livet.

108. Förmodligen Kalomel, en förening av monoklorid och kvicksilver, som tidigare – med tvivelaktig framgång – användes i tablettform bl.a. som urindrivande, desinficerande medel och för att förebygga könssjukdomar.

109. Det är den underjordiska tunnelbanestationen som åsyftas.

110. Potsdamstationen på dagens Stresemannstrasse var utgångspunkt för den första preussiska spårvagnslinjen till Potsdam, invigd 1838. Den imponerande stationsbyggnaden, som uppfördes 1872, förstördes till stora delar under andra världskriget och revs 1951.

111. Gelfand skulle leda en transport om 36 vagnslaster med brädor till Sovjetunionen. Sådana leveranser gick på »reparationskontot«, dvs. det var tyska skadeståndsbetalningar för den förstörelse som hade åsamkats landet under kriget.

112. Gelfand utgick ifrån att han skulle följa transporten hela vägen in i Sovjetunionen. I Stettin/Szczecin–Swinemünde/Swinoujscie grusades hans förhoppningar då ansvaret för transporten togs över av andra.

113. Det lades förmodligen Gelfand till last att brädor stals under transporten till Swinemünde.

114. Liknande planer hyste till exempel Stepan Podlubnyj (född 1914), vars Dagbok från Moskva 1931–39 har publicerats och givits ut i t.ex. Tyskland, i översättning från ryska av Jochen Hellbeck, München 1996.

115. Heinrich Böll, Briefe aus dem Krieg 1939–1945, utgivna och kommenterade av Jochen Schubert, 2 band, Köln 2001, här band 2, s. 950, brev av den 19 november 1943.

116. Dagböcker som Gelfands och andras ger belägg för att det under hela kriget på sovjetisk sida fanns en stor mängd soldater och officerare som tidvis kommit ifrån sin trupp och rörde sig självständigt bakom fronten. Tjänsteuppdrag tolkades mycket generöst av vederbörande med hänvisning till påstådda och faktiska transportsvårigheter. Brott mot disciplinen behandlades ofta med överseende.

117. Se V.S. Antonov, Put’ k Berlinu (Vägen till Berlin), Moskva 1975, s. 239.

118. Tesen att rödarmisterna äntligen kunde ge fritt utlopp för sina begär i fiendeland under hämndens täckmantel driver t.ex. Antony Beevor i sin bok Berlin. Slutstriden 1945, Historiska Media 2003. De sexuellt utsvultna rödarmisterna skulle kunna betraktas som offer för stalinistisk fostran som »fördömt nästan allt sexuellt i det sovjetiska samhället, eftersom kärlek och sex inte passade ihop med dogmen […] Mänskliga känslor och behov hade ingen plats där« (s. 62).

119. Hermann Kükelhaus, … ein Narr der Held, Zürich 1964. Första utgåvan utkom 1947 på förlaget Eduard Stichnote i Potsdam.

120. Willy Peter Reese, Mir selber seltsam fremd. Die Unmenschlichkeit des Krieges, Russland 1941–44, utgiven av Stefan Schmitz, München 2003.

121. Ibidem, förord av Stefan Schmitz, s. 17.

122. I Gelfands kvarlåtenskap återfanns ett manuskript och ett utkast till denna dikt. I förkortat och »redigerat« skick publicerades den i Nam dorogi eti posabyt’ nel’zja. Vospominanija frontovikov velikoj Otetjestvennoj vojny (Vi får aldrig glömma dessa vägar. Frontkämpars memoarer från det Stora fosterländska kriget), Politizdat Ukraine, Kiev 1980, s. 365f.