”Gör du verkligen något viktigt, jag menar för folket?”
”Vad menar du?” säger Modin och tittar upp. Han har slutit upp med Bergman på ölhaket på Götgatan, ett femtiotal meter från hans egen port, och de har precis beställt in dagens lunch. Raggmunk med fläsk med varsin lättöl till. Men Bergman är tydligen redan på hugget.
”Jag menar att du är en torped i mörka krafters tjänst”, säger Bergman och spänner ögonen i honom. ”Vet du vem som är din egentliga uppdragsgivare?”
”Staten såklart, vem annars? Ta det lugnt, skulle vi inte bara äta lunch?”
”Det kan vara en jävla massa andra”, säger Bergman och tittar ned i det halvfyllda glaset.
”Som vilka då?”
”Som näringslivet, eller något hemligt nätverk. I Italien till exempel, där finns det ett hemligt nätverk med namnet Opus 2. Där sitter näringslivschefer, myndighetschefer och militärer och driver sin egen politik, mot sin egen regering.”
”Och du tror att vi har det likadant i Sverige?”
”Varför inte? Sverige är ett litet land. Mindre än femtio familjer styr näringslivet med Wallenberg i spetsen. Det som hände journalisten Cats Falck efter hennes undersökningar är ett bra exempel, det kan du inte förneka efter det vi var med om förra året. Hon dog för att hon kom för nära hemligheter som måste skyddas. Asea, Bofors och andra mäktiga företagare. Du kanske jobbar åt dem utan att du vet om det?”
”Tyst, inte så högt …”
Modin tänker på SAF-huset på Blasieholmen där Stay Behind-rörelsen håller hus, och på herrklubben Sällskapet som ligger nästan vägg i vägg, och Frimurarna och den judiska synagogan som också ligger inom bara några hundra meters radie.
”Visst, det är möjligt att jag jobbar åt näringslivet”, säger han sedan. ”Men de är ju Sverige i min värld. Vad är Sverige i din, Bergman?”
”Sverige är väl för i helvete inte Wallenberg och storföretagen! Sverige är vi, du och jag, Modin, majoriteten, människorna. Du ska jobba för oss, det står i grundlagen, eller åtminstone borde det göra det.”
Modin blir överraskad över Bergmans ilska och ser sig omkring, men ingen verkar ha reagerat på hans utfall.
”Inte så högt, sa jag … Jag tycker att du överdriver problemet. Visst, det finns hemliga nätverk i Sverige, men de har bildats för att motverka kommunismen och andra krafter som vill störta samhället. Vi vill inte ha diktatur i Sverige. Jag vill inte bo i ett Sovjet, DDR eller Kuba. Vill du det?”
”Nej, det är väl klart. Men demokrati handlar om majoritetens röst, glöm inte det, Modin. Det kan du påminna dina chefer om nästa gång du ser dem.”
”Jag kan påminna kungen om du vill”, säger Modin och ler. Han kan inte låta bli, även om han vet att han inte får säga något om den hemliga medaljförläningen.
”Kungen? Ska du träffa kungen?”
”Jag kanske redan har gjort det.” Modin ler ännu bredare och Bergman blir tyst för en stund. Sedan fortsätter Modin:
”Om majoriteten väljer en diktator, oavsett om det är en fascist eller en kommunist, då måste det motverkas. Eller korrigeras, som vi säger på Byrån.”
De avbryts för ett ögonblick av att maten kommer in, men ingen av dem rör besticken.
”Du har blivit hjärntvättad, Modin. Du måste sluta på den där Byrån, komma tillbaka till verkligheten.”
”Jag lever ju för fan i verkligheten. Din värld, Bergman, är en stor jävla illusion. En illusion om det perfekta samhället, har du inte fattat det? Det finns inga perfekta samhällen på jorden, bara myter om dem. Verkligheten är hård, tuff, brutal och skoningslös. Världen kan hamna i kaos vilken minut som helst om inte sådana som jag och mina kollegor finns där för att stoppa det. Fatta det eller så måste jag överväga att säga upp vår bekantskap. Helvete, Bergman!”
”Sluta, Modin. Du går bara i försvarsställning, och jag kan förstå det med tanke på var du jobbar.”
”Du förstår inte ett jävla skit. Du är vänsterliberal. Sådana som du tar förr eller senare kål på civilisationen. Det har ni alltid gjort. Det liberala samhället går förr eller senare överstyr vilket leder till att de onda krafterna kan ta över, och skylla på att de liberala krafterna körde samhället i botten. Det är så militärdiktarurer föds. Det händer om och om igen. Liberalism funkar inte i praktiken. Sådana som du lever i en dröm, och för att uppfylla den drar ni med er alla oss andra ned i avgrunden med era från början goda avsikter.”
”Jaha, då gör vi väl det”, fräser Bergman och blänger ilsket på Modin.
”Fortsätt dröm du medan jag och andra patrioter håller buset stången. Någon måste göra det, så att du och dina likar kan fortsätta att hänga på kaféerna i stan och vara lyckligt ovetande om vad som finns härunder.” Modin pekar med fingret mot golvet. ”Vi kommer hålla det onda borta från er som vägrar växa upp och ta ansvar.”
”Du är ta mig fan galen, Modin.”
Modin reser sig så häftigt att stolen faller baklänges i golvet. Han är röd i ansiktet när han vänder ryggen mot Bergman och lämnar restaurangen.