BOMMERSVIK, TORSDAG 9 JANUARI
När Modin passerat motorvägsbron i Södertälje har klockan hunnit bli halv elva på förmiddagen. Han svänger ut på E20 mot Göteborg och tar fram den svarta taxikartboken ur dörrfacket och lägger den i knäet. Den lågt stående vintersolen sticker i ögonen och han fäller ned solskyddet. När han svängt av E20 vid Nykvarn fortsätter han på väg 504 österut mot Järna. Efter en stund tar han höger in på en liten slingrig grusväg. Taxikartboken leder honom mot målet.
Han passerar en större gård omringad av äldre trähus i sluttningen ned mot en stor sjö. Modin kör förbi en parkering på höger hand och kommer fram till ett stort, ljusgrått stenhus högst upp i sluttningen och med den frusna sjön i bakgrunden. Han stannar på den frostiga grusgången framför entrén till huset.
”Öh, ursäkta statsministern, men vi är framme”, säger han sedan, vänd över ryggstödet.
”Du kan kalla mig Olof eller Olle, vilket som”, säger statsministern och sätter sig hastigt upp, rak i ryggen och med sömndruckna ögon. Han ser sig omkring och verkar känna igen sig.
”Ja, här är det. Har du med dig några övernattningsgrejer? Vi blir nog sena.”
”Nej, men det löser sig”, säger Modin, kliver ur och öppnar bildörren åt statsministern.
”Du kan få låna ett par kalsonger av mig, och tandborste och dylikt går att köpa i receptionen.”
”Det blir bra”, säger Modin när statsministern kliver ur och sträcker på sig.
”Visst är det fint, Anton? Det här stället är kanske det bästa partiet har”, säger han och andas in den friska luften. ”Ett litet paradis för oss förtroendevalda. Vänta så går jag och checkar in och hämtar nycklarna.”
Han tar trapporna i dubbla steg och försvinner in genom den stora entrédörren. Efter några minuter kommer han tillbaka med en nyckel i ena handen.
”Kom”, säger han och hoppar in i bilens baksäte. ”Vi ska bo i Erlandervillan.”
Modin kör tillbaka mot parkeringen och tar sedan vänster på en liten grusväg. Han kör nedför en lång backe och förvånas över hur kuperat området är. Statsministern dirigerar honom fram till ett rött trähus som ligger i norrläge nedanför huvudbyggnaden men fortfarande en bra bit ovanför sjön. Han parkerar alldeles intill ingången och drar åt handbromsen.
”Min föregångare och mentor Tage Erlander bodde här på somrarna med sin fru Aina. Men han lämnade oss tyvärr förra sommaren”, säger statsministern och kliver ur bilen med sin portfölj. Han går fram till ytterdörren och fumlar en stund med nyckeln innan han till sist får upp låset.
Modin tränger sig förbi honom och håller upp dörren.
”Du, jag är ingen krympling. Behandla mig som du behandlar dina kollegor på SSI, vet jag. Vi är bara människor – inget mer.”
Modin följer efter statsministern in i Erlandervillan och ser sig om i det stora vardagsrummet. Ett matbord med plats för åtta personer står mitt i rummet, och lite längre in kan han se två fåtöljer framför en öppen spis.
”Det är kallt. Kan du tända en brasa, Anton, så brassar jag lite kaffe.”
När brasan brinner med kraftiga lågor visar statsministern honom runt i huset. De går ned till suterrängvåningen där det finns några sovrum med utsikt mot sjön.
”Här kan du bo så tar jag rummet längst bort. Det verkar vara bäddat.”
Statsministern slänger sin bruna portfölj på sängen i sitt tänkta rum och återvänder sedan till den smala trappan där Modin väntar. De gör sällskap upp till storstugan.
”Här har jag och Tage suttit många gånger och diskuterat rikets affärer”, säger han och slår sig ned i en av de två fåtöljerna framför brasan.
Det börjar bli behagligt varmt i rummet, och Modin tar av sig sina vinterkängor.
”Sätt dig här och värm dig du också”, säger statsministern och kniper med tårna framför lågorna. Han har lagt upp sina smala ben på fotpallen som tillhör fåtöljen. ”Jag har ett viktigt möte ikväll. Vi blir några stycken.”
”Vem ordnar skaffning?” frågar Modin och sätter sig i fåtöljen bredvid honom.
”Jag har beställt mat från köket. Du behöver inte oroa dig för något annat än vår säkerhet.”
”Vilka är det som kommer?”
”Det blir några personer, utlänningar. Du får se, Anton. Men spännande blir det. Är du beväpnad?”
”Ja”, säger Modin och klappar med handen på vänstra sidan av sin kavaj.
”En Glock”, säger statsministern och ler.
”Nej, en revolver”, svarar Modin. ”Varför har du ingen personal med dig, Olof? Någon sekreterare eller medarbetare?”
”Jag har ju dig. Det behövs inga fler idag.”
”Men din statssekreterare Ulf Dahlgren?”
”Ulf ska nog inte vara med på det här mötet. Det är säkrast så.”
”Litar du inte på honom?”
”I vissa frågor, men inte i just den här. Vi ska ha ett så kallat informellt möte, och det bästa är om inget kommer ut om det, särskilt inte till pressen. Din uppgift är att hålla nyfikna borta. De som kommer ikväll vill inte bli igenkända. Det skulle bli ett jävla liv i partiet. Hur gammal är du, Anton?”
”Jag fyller tjugoett i höst.”
”Du verkar äldre. Men då kan du inte ha jobbat så länge på Byrån.”
”Nej, i två år.”
”Trivs du?”
”Ja, det gör jag.”
”Bra. Det du gör är viktigt. Jag har själv jobbat på din avdelning, men det är några år sedan, på 1950-talet.”
Modin ser förvånat på statsministern som ler brett mot honom. Han ser road ut.
”Jag jobbade tillsammans med din chef Chris Loklinths föregångare, Birger Elmér. Han och jag formade mycket av verksamheten, även om den självklart har utvecklats genom åren. SSI, eller IB som det hette förr, har som du vet till uppgift att skydda vår konstitution, eller regeringsformen som den egentligen heter.”
Statsministern sneglar på Modin för att se om han är intresserad. Sedan fortsätter han: ”I regeringsformens första kapitel står det att Sverige bygger på folksuveränitetsprincipen, där representanterna, de styrande och jag som statsminister, väljs genom fri åsiktsbildning och allmän lika rösträtt. Det vill säga en person, en röst. Det är det vi som styr landet har att förhålla oss till.”
”Det låter självklart”, säger Modin med blicken på lågorna i spisen.
”Men det har inte alltid varit självklart. Vi har bara haft demokrati i Sverige i lite drygt, få se nu, sextiosex år. Det var först den 24 maj 1919 vi fick lika rösträtt i landet. Då tilläts även kvinnor rösta. Men det krävdes fortfarande att flera kriterier var uppfyllda för att man skulle få gå till valurnorna. Man måste vara tjugotre år gammal, inte vara försatt i konkurs, inte vara omhändertagen av fattigvården, inte vara straffad och man måste ha fullgjort värnplikten. Det sista gällde förstås inte kvinnor.”
”Det var många krav”, säger Modin. Han hade ingen aning om att det var så komplicerat.
”Ja, eller hur? Det var först 1945, för fyrtio år sedan, som dessa krav togs bort.”
”Men har vi verkligen fullständig demokrati i Sverige idag?” säger Modin och vänder sig mot mannen som har Sveriges högsta ämbete.
”Någon fullständig demokrati, eller direktdemokrati som det brukar kallas, finns inte någonstans i världen, Anton, och kommer heller aldrig att göra det. Det ska vi ha klart för oss. Det här mötet ikväll, till exempel, kommer förmodligen aldrig varken svenska eller amerikanska medborgare få reda på. Inte heller riksdagen, är jag rädd.”
”Är det amerikaner som kommer?” säger Modin nyfiket.
”Ja, och det är känsligt, det vet du. Ryssar och kineser kan vi träffa, då håller Jan Guillou och hans journalistkollegor käften, men träffar jag en amerikansk representant blir det ett himla liv. Det kan till och med vara farligt.”
”Media är vänstervridna. Det sa min farsa alltid”, säger Modin och stirrar in i brasan igen.
”Det är bara delvis sant. Många journalister som jag känner är inte vänster egentligen, men de skriver det som folk vill läsa. Det är så etablissemanget fungerar, alla springer på samma boll.”
”Förlåt en dum fråga, men hur länge har du varit statsminister, Olof?”
”Sedan 1969, tack vare mannen som bodde här i huset, Tage Erlander. Han lät mig bli hans tronföljare, men det var ingen lätt sak. Jag kommer från en högborgerlig släkt, överklass om du så vill, och som du kanske vet har jag många fiender inom arbetarrörelsen. Särskilt bland dem som står längst till vänster.”
”Jag visste inte att du var överklass. Näringslivet är ju alltid på dig, för att inte tala om Försvaret. Mina kollegor inom underrättelsetjänsten verkar inte heller gilla dig”, säger Modin uppriktigt.
”Nej, jag vet, och det är dilemmat.” Statsministern skakar på huvudet och sänker blicken. ”Men de borde göra det. Tänk dig Lars Werner eller varför inte Jan Guillou som statsminister, särskilt under 1970-talet. Var hade vi varit då idag? Vi hade varit som Kina eller Östtyskland, en kommuniststat. Det är vad jag har att kämpa emot, och ibland känner jag mig väldigt ensam i detta, ska du veta.”
Statsministern ser ut att försjunka i djupa tankar om det som varit. Han ser trött ut. Han borde vara i sextioårsåldern nu, gissar Modin, men vågar inte fråga. Förmodligen är han sliten efter alla år av förhandlingar och uppgörelser inom politiken, tänker han. Men det är intressant att höra honom berätta. Han är inte alls som Modin hade trott att han skulle vara, han är mycket mer lågmäld och vänlig än när han sett honom på teve.
”Ibland måste man göra saker som man tror är rätt för landet, utan att förankra dem först”, säger statsministern efter en stunds tystnad. ”Och utan publicitet. Man väljs för tre år i taget, och jag tycker nog att man borde få ett visst förtroende då. Världen är så mycket mer komplicerad än vad folk tror. Mycket bräckligare och mycket mer utsatt för konflikter som måste bekämpas i det tysta – varje dag. Annars skulle vi snart ha ett storkrig igen, och vem vill det? Vem vill ha krig, Anton?”
”Ingen vill ha krig, statsministern.”
”Nej, just det.” Han avbryter sig och byter ämne. ”Vad tror du? Ska vi ta och dricka det där kaffet och sedan ta en bastu? Det hinner vi med innan gästerna kommer.”