Modin stänger ytterdörren försiktigt och går nedför den snötäckta trappan. Han stannar till och lyssnar. Det enda han hör är vinden som drar genom trädtopparna från nordost. Det är bitande kallt. Han drar ned mössan över öronen och fäller upp kragen på rocken. Sedan följer han vägen upp mot huvudbyggnaden och parkeringen. Det knarrar under kängorna.
Mycket riktigt är alla bilar som tidigare stod på parkeringen borta. Han stannar i kurvan under den ensamma gatlyktan som sprider ett svagt, gulaktigt ljus över den vita vägen. Han lyssnar igen, men det är tyst på området. Han står där ett tag och väntar. Sedan återvänder han till Erlandervillan.
På yttertrappan, när han är på väg att låsa upp, hör han en bil närma sig från parkeringen. Det är en större personbil med extraljusen påslagna. När den svänger ned mot huset blir Modin bländad och tvingas vända sig bort från det starka ljusskenet. Han går ned från trappan, drar sin revolver och håller den bakom ryggen när bilen stannar framför honom. När föraren stängt av motorn och strålkastarna ser han att det är en stor svart Ford. Det måste vara amerikanerna, tänker han.
En välklädd man hoppar ur från förarplatsen och vinkar till honom. Sedan går den välklädde fram till bilens bakdörr och öppnar den. Modin hör honom säga:
”We have arrived at Bommersvajk, Sir.”
En äldre man stiger ur bilen med viss möda. Modin gissar att han är minst sjuttio år. Han är lång och mager, bär grå hatt och svart rock och håller hårt om handtaget till en brun portfölj. Han går fram till Modin och hälsar utan att ta av sig skinnhandskarna.
”Mr Palme. Has he arrived?” frågar han. Hans uttal är lite otydligt, tycker Modin, orden flyter liksom ihop.
”Ja, han ligger och vilar i huset”, svarar han på engelska.
Mannen släpper taget om Modins hand och säger:
”Du måste vara Anton West. Har jag rätt?”
”Ja, det stämmer”, svarar Modin.
”Är du amerikan?”
”Nej, efternamnet är bara ett alias”, säger Modin.
”Jag förstår”, säger mannen och ler med sitt skrynkliga ansikte. ”Jag heter William Casey och kommer från CIA. Det här är min medhjälpare, Robert Harrison, och det är våra riktiga namn.”
Modin inser att den gamle mannen måste vara den Bill Casey han har hört så mycket om på SSI. Mannen som styr CIA. Modin sträcker omedvetet på sig, öppnar dörren och släpper in CIA-chefen och Harrison i det varma huset. Han känner hur pulsen går upp när han tar emot de två männens ytterkläder och hänger upp dem i hallen. Sedan går han ned till suterrängvåningen och väcker statsministern.
”Vakna, Olof, CIA-chefen är här.”
FAKTA: En stor del av utrustningen till Solidaritet kom till Polen med fartyg, ofta paketerad i containrar som skickats från Sverige eller Danmark med förfalskade varudeklarationer. Dessa containrar lossades i Gdansk och andra hamnar av hamnarbetare som i hemlighet var anslutna till Solidaritet. Enligt amerikanska myndighetspersoner hade den svenska socialdemokratiska regeringen tillsammans med fackföreningsrörelsen i Sverige en avgörande del i arrangemanget med den amerikanska smugglingen av utrustning till Polen.
(Källa: Carl Bernstein, Time, 24 juni 2001)
När Palme kommer ut i storstugan där Casey och Harrison slagit sig ned vid matbordet säger han på engelska:
”Anton, kan du servera våra gäster? De är säkert jättehungriga. Du kan duka till dig själv också.”
Modin nickar och går och hämtar brickan med kallskuret och dricka, ställer den på matbordet och går sedan tillbaka ut i köket för att hämta tallrikar, bestick och glas.
Samtalet är redan igång därute.
”Olof, jag har hälsningar från påven i Rom”, hör han CIA-chefen Casey säga. ”Påven med sin polska bakgrund tackar dig och Sverige av hela sitt hjärta för hjälpen till Solidaritet. Jag kommer direkt från ett möte i Vatikanen. Han menar att Polens befolkning snart är fri. Man har nått en vändpunkt och regeringen Wojcieck Jaruzelski har svårt att stoppa den frihetsrörelse som Solidaritet har startat. En frihetsvåg går över hela Polen. Jag ska också hälsa från vår president som meddelar att han kommer att kompensera Sverige både ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Ni står under vårt paraply nu.”
”Det gläder mig”, säger statsministern. ”Ta lite skinka”, fortsätter han när Modin återvänder från köket, och pekar på fatet med enrisrökt skinka och mimosasallad. De börjar ta av maten och Modin väntar på sin tur som siste man. Casey tar bara en skiva medan Harrison tar för sig utan att skämmas och laddar upp en stor bunt skinka på tallriken.
”Vad händer nu?” frågar statsministern Casey.
”Vi tänker öka trycket på regeringen i Polen”, svarar Casey. ”Vi har en gyllene chans sedan Konstantin Tjernenko dog för snart ett år sedan. Michael Gorbatjov har närmast verkat handlingsförlamad sedan han fick rollen som ny sovjetisk ledare. Risken om vi väntar för länge är att KGB och GRU tar initiativet i Moskva och invaderar Polen. Precis som de gjorde med Tjeckoslovakien 1968. Vi måste handla nu.”
”Anton, när du har ätit klart kan du väl ta en tur utanför”, säger statsministern. ”Kolla av omgivningarna. Jag vill inte att du hör hela den här diskussionen.”
Statsministern ser besvärad ut. Modin misstänker att han känner ett enormt tryck från CIA-chefen, särskilt som till och med påven verkar vara inblandad.
Modin äter klart och går ut i köket med sin tallrik. Därifrån hör han hur diskussionen fortsätter och kan inte låt bli att tjuvlyssna. Samtalet här i Erlandervillan på Bommersvik just nu är kanske ett av de hemligaste och viktigaste som ägt rum i Sverige på många år.
”Det vi nu behöver, Olof”, hör han Casey säga med låg röst, ”är att Sverige skriver på Cocom-avtalet mot spridning av teknologi till östblocket. Österrike och Schweiz har redan gjort det. Det är bara Sverige kvar. Efter det kommer det sovjetiska imperiet att gå under. Det är jag säker på. Vi har sedan drygt ett år tillbaka inlett en teknologisk desinformationsoperation mot Sovjetblocket. Syftet är att sprida falsk teknisk information och felaktig teknik för att förvirra och försvåra de sovjetiska teknikstölderna i väst.”
”Vad betyder det rent praktiskt?” frågar statsministern.
”Det kommer leda till att många nya tekniska projekt i öst fallerar eller misslyckas, som pipelinesystem för olja och gas. Det kommer i sin tur leda till att de inte längre kan lita på den tekniska informationen de får från sina spioner i väst. Smart, va?”
”Ja, men farligt”, säger statsministern och tystnar när Casey höjer rösten.
”Vi vill inte ha en till Aseaaffär! Inga fler svenska företag som smugglar våra produkter till öst. Eller hur, Olof?”
Harrison kommer ut i köket med en tallrik i handen och Modin får bråttom att se ut som om han är upptagen med att ställa undan disken. Sedan lämnar han köket och går och klär på sig ytterkläderna.
När Modin kommer ut tar han några djupa andetag av den kalla luften för att lugna ned sig. Vad har statsministern gett sig in på egentligen? tänker han ännu en gång. Upptakten till tredje världskriget, lät det som. Ett världskrig där Sverige kommer ha en av huvudrollerna, i största hemlighet.
”Vänta, jag följer med”, hör han samtidigt som ytterdörren öppnas bakom honom. Det är Harrison som skyndar ut med mössa och handskar i handen. Han knäpper rocken stående nedanför trappan bredvid Modin.
”Ni har fint här i Sverige, men kallt.”
”Ja, det är vinter. Har ni inte det i USA?”
”Visst har vi vinter, men inte så här kallt, inte där jag bor. Kan du visa mig runt? Vi måste säkra området runt huset.”
”Det blir svårt på bara två man”, säger Modin och börjar gå ned mot sjön.
”Vi får göra så gott vi kan”, svarar Harrison och skyndar efter. ”Casey sa att du jobbade för en hemlig enhet?”
”Det kan jag inte svara på”, säger Modin utan att vända sig om.
”Äh, kom igen. Vi är allierade. Du hörde diskussionen därinne. Vi ska gemensamt kämpa mot den ryska björnen. Det är allvar nu. Jag jobbar för CIA, men det antar jag att du har förstått. Bor i Virginia med fru och tre barn. Du ser ung ut, Anton.”
”Ja, jag är ung. Men som sagt, jag vill inte prata om mig själv.”
”Okej, fair enough. Får jag åtminstone fråga om du är beväpnad?”
”Ja, det är jag.”
”Bra. Man vet aldrig med er svenskar. Ni tycks ibland tro att man kan snacka sig ur alla situationer. Jag har träffat sådana som går obeväpnade trots att de är livvakter. Märkligt.”
”Vi har inte så mycket våld i Sverige som ni har.”
”Inte?” svarar Harrison och ser förvånad ut. ””Det handlar inte om att ni förskönar siffrorna då?”
”Hur menar du?”
”I Östtyskland finns det inga självmord enligt statistiken. Tror du på det?”
”Nej”, svarar Modin och börjar känna sig irriterad av Harrisons frågor. Det känns som om han bara vill kritisera det svenska systemet.
”Härifrån bli det svårt att anfalla”, säger Harrison när de kommit ned till strandkanten. ”Terrängen är alltför öppen. Jag skulle välja skogen därborta till höger.” Han pekar mot en mörk skogsdunge som ligger österut, på en höjd mot stora vägen,.
”Ja, eller från parkeringen”, säger Modin och nickar åt det hållet.
”Om de kommer därifrån måste de passera den stora infarten, och de kan inte veta att vi bara är två man. Jag tror på skogen. Därifrån kan de komma nära utan att synas. Ska vi ta en titt, Anton?”
Harrison verkar trots allt vara rätt trevlig och kunna sitt jobb, men Modin bestämmer sig för att inte lita på honom. Inte ännu i alla fall. Han följer honom upp mot skogen. Snön ligger orörd förutom några harspår som löper kors och tvärs över det öppna fältet på vägen dit. De använder inga ficklampor utan låter ögonen vänja sig vid mörkret, och snart ser Modin riktigt bra.
”Vi är cirka hundra meter från huset nu”, säger Harrison och tittar först på skogsdungen och sedan på det upplysta huset på andra sidan fältet. ”Det går att skjuta härifrån med ett bra gevär. Vi får gå tillbaka och dra för gardinerna, Anton. Du tycks ha glömt det.”
”Du med”, svarar Modin.
”Ja, jag med”, säger Harrison och stelnar till. ”Sch.”
Modin stannar upp han också, håller andan och lyssnar efter ljud.
”Jag tyckte jag hörde en gren som brast”, säger Harrison med låg röst. Modin kan se kondensen från hans mun.
”Det kan vara ett djur. Det finns älgar i skogen i Sverige.”
”Jag känner till älgar och det där lät inte som en älg”, säger Harrison. Han vänder sig om och börjar snabbt gå tillbaka samma väg som de kom. Modin pulsar efter honom genom snön. Väl inne i huset igen säger Harrison:
”Sorry for interrupting, gentlemen. Men vi måste vidta några säkerhetsåtgärder härinne.” Han flyttar en golvlampa vid matbordet och riktar den mot fönstren som vetter mot skogen. Sedan drar han för gardinerna i alla fönster. De två männen vid matbordet låter sig inte störas utan fortsätter sitt intensiva samtal. Modin hör att de fortfarande pratar om Cocom-avtalet och tekniksmuggling. Vid ett tillfälle säger statsministern med upprörd stämma:
”Men det kommer att bli ett jävla liv i media! De kommer att se det som att vi frångår vår alliansfrihet.”
”Ja, men är det inte det ni gör?” säger Casey som ser ut att ha fått övertaget. ”Ni måste välja sida för en gångs skull, Olof. Antingen är ni med oss och resten av västvärlden, eller så är ni emot oss. Valet kan inte vara så svårt. Gör inte om misstaget från andra världskriget.”
”Det är lätt för dig att säga som sitter på andra sidan Atlanten. Jag befinner mig inom skotthåll.”
”Det gör jag också, och påven i Rom, för att inte tala om alla kardinaler i de polska kyrkorna, alla hamnarbetare i Gdansk och alla de som jobbar i hemlighet med det här i Polen och andra länder. De tar alla risker, stora risker för sin frihet.”
”Ja, jag vet. Men nu gräver de i mitt privatliv också. De letar upp varenda kvinnlig bekant till mig, kollar alla mina sjukhusbesök och vartenda snedsteg jag tagit. Jag har hela journalistkåren emot mig vad det verkar. Det är inte lätt, Bill. Jag önskar att det här vore över snart. Min familj och mina vänner blir lidande.”
”Det är över snart. Bara något år till, sedan faller östblocket. Det är min absoluta övertygelse, och då står du och Sverige på segrarnas sida. Då slipper ni skämmas som ni gjorde efter andra världskriget.”
”Hur vet du att vi gjorde det?” säger statsministern och sänker blicken. Han ser pressad och ensam ut, tänker Modin.