Det har gått en timme men Harrison är ännu inte tillbaka. Modin börjar bli orolig och beslutar sig, tvärt emot Harrisons direktiv, för att gå ut och leta efter honom. Det är säkert minus tio därute och han kan behöva en varm kopp kaffe.
Modin ställer sig nedanför trappan och spanar efter Harrison, men han varken ser eller hör honom. Det är klart väder och månskenet reflekteras i det nästan orörda snötäcket. Modin börjar gå mot sjön men viker sedan av upp mot skogsbrynet där det nu syns ett spår i snön. När han kommit ut på det öppna fältet ser han en skugga trettio meter framför sig. Han hukar sig hastigt ned för att utgöra en mindre träffyta. Med en snabb rörelse tar han fram revolvern och håller den framför sig.
Skuggan framför honom gör ett tecken med armen att han ska hålla sig lågt, och han inser att det är Harrison. Modin rör sig långsamt närmare och när han är tio meter ifrån honom hör han Harrison viska:
”Det är några i skogsbrynet.”
När Modin är framme vid Harrison ser han att han är röd i ansiktet av upphetsning och andas häftigt.
”Är du säker?” frågar Modin sittande på huk i snön.
”Jag tror det. Jag hörde först röster och sedan såg jag fotspår. Men nu ligger de och trycker på andra sidan. Kom, vi rör oss mot skogsbrynet. Gå tjugo meter ifrån mig och fortsätt att hålla dig lågt.”
Modin och Harrison tar sig sedan långsamt framåt med vapnen höjda framför sig. När de är bara trettio meter ifrån skogskanten ger Harrison signal om att de ska stanna. Modin lyssnar koncentrerat men kan inte höra något mer än en svag vind i trädkronorna. Plötsligt skjuter Harrison två skott mot skogen och Modin kastar sig ned på mage i den mjuka snön.
”Vad fan gör du?”
”Tyst”, säger Harrison och tänder sin ficklampa som har en smal men skarp ljuskägla.
I ljusskenet ser Modin två män kliva upp ur ett dike bara trettio meter framför honom. Den ene har ett avsågat hagelgevär och den andre ett automatgevär, troligtvis en kalasjnikov.
Harrison skjuter igen, och den ene av männen rycker till när han träffas i axeln. Han snurrar runt och besvarar elden med en salva från automatgeväret. Skotten träffar några meter framför Modin som trycker ned ansiktet i snön. När han tittar upp igen ser han männen springa mot skogsbrynet och snart försvinna in i den mörka skogen. Harrison springer efter dem.
”Stanna, Bob!” ropar Modin men Harrison fortsätter.
”Vi måste skydda statsministern!” ropar Modin och då stannar Harrison. Han andas häftigt med blicken mot skogen där männen försvann.
”Fuck! Såg du, det var araber”, säger han när Modin kommit fram till honom. Det bolmar av vit rök från hans häftiga andhämtning.
”Vi måste snabbt tillbaka till villan. De är ensamma där”, säger Modin uppjagat.
”Spring tillbaka du”, säger Harrison. ”Jag följer spåren en bit. Vi måste få reda på vart de tog vägen. Den ene killen är skadad.”
”Okej, gör det”, säger Modin och börjar sedan springa tillbaka mot den upplysta villan.
När han kommer fram säkrar han först huset genom att gå ett varv runt det. Gardinerna är fortfarande fördragna och han ser inga nya fotspår. Han återvänder till framsidan, låser upp och går rakt in i vardagsrummet där CIA-chefen och statsministern fortfarande sitter och pratar som när han lämnade dem. Casey tittar frågande upp på honom.
”Vad gäller det, unge man?”
”Vi har fått påhälsning. Två män med vapen. Bob förföljer dem borta i skogsbrynet mot vägen. Den ene är träffad.”
”Är det riktat mot oss?” frågar statsministern. Han ser rädd ut, tänker Modin.
”Vilka annars?” svarar han. ”Vi måste ringa efter en helikopter och förstärkning. Är det okej?”
”Nej, nej!” säger statsministern. ”Då får alla reda på att vi är här. Vi måste ta bilen.”
”Men det är en stor risk.”
”Vi får ta den risken”, säger Casey och nickar mot Olof. ”Kan du köra oss, Anton?”
”Jag måste vänta in Bob”, säger Modin och börjar plocka av bordet. Det är allt han kommer sig för att göra just nu.
”Jag går ned och packar mina saker”, säger statsministern och reser sig upp.
”Håll dig ifrån fönstren, Olof, och tänd inte lyset”, säger Modin innan han försvinner ut i köket med kaffekopparna i händerna.