Modin lutar sig tillbaka i stolen och stirrar på Loklinth.
”Säpo? Men statsministern har ju sagt att han inte litar på dem! Och jag trodde att jag skulle fortsätta att …”
”Det ska du också, men först har jag andra uppgifter till dig”, avbryter Loklinth. ”Du vet vad som gäller. Vi jobbar för Sverige på det här stället. Inte för oss själva.”
Modin blir röd i ansiktet, men säger ingenting. Han är orolig för statsministerns säkerhet, och var glad över att ha fått förtroendet att vara hans livvakt. Men Loklinth har andra planer och han är hans chef, så han har inget annat val än att göra som han säger.
”Då så. Lyssna nu. I januari förra året försvann en irakier, Majid Husain, spårlöst i Stockholm”, säger Loklinth och tittar på Modin med handflatorna tryckta mot bordsskivan.
”Majid Husain bodde vid tidpunkten i en asyllägenhet i Märsta. Några månader senare hittades två blodiga resväskor i Huddinge med hans kropp, styckad i över femtio delar. Polisen och Säpo har försökt utreda fallet men har gått bet. Alla spår leder dock till den irakiska ambassaden i Stockholm.”
”Irak?” frågar Modin.
”Ja, irakierna är ena elaka jävlar. Jag förutsätter att du har hört talas om Saddam Hussein?”
”Iraks president?”
”Iraks diktator”, säger Loklinth med en grimas. ”En smart jävel, psykopat förmodligen och med stormaktsambitioner. En Hitler i arabvärlden. Han sägs avrätta medarbetare för minsta sak. Skjuter dem inför andra för att upprätthålla disciplinen och lojaliteten hos sina närmaste. Han lär ha Stalin som sin främsta förebild.”
”Och du tror att irakierna mördade den där Majid?” frågar Modin.
”Precis, Modin”, säger Loklinth och lutar sig fram över skrivbordet. ”Majid Husain uppgav sig tillhöra Mukhabarat, Iraks underrättelsetjänst, och erbjöd sig att hoppa av i Sverige. Säpo trodde inte på hans uppgifter utan bedömde att han var en provokatör. De rekommenderade UD att avslå hans ansökan om uppehållstillstånd. Då gick han till Svenska Dagbladet och sa att han skulle kunna avslöja Mukhabarats samarbetspartners i väst om han bara fick stanna i Sverige. Det skulle han aldrig ha gjort. Några veckor senare försvann han.”
”Om irakierna mördade honom”, säger Modin, ”så var han uppenbarligen ingen provokatör.”
”Nej, och just det är intressant. Varför tog inte Säpo in honom och tappade honom på information? Det var ett ypperligt tillfälle att komma åt Iraks hemliga nätverk i väst och i Sverige.”
”De kanske gjorde det i hemlighet?” säger Modin.
”Ja, det är precis vad jag tror, och att det är därför han blev styckad. Inte ens Säpo skulle kunna missa en sådan chans. Jag skulle bra gärna vilja komma åt den rapporten”, säger Loklinth.
”Var det Tore Fors på Säpo som avslog hans asylansökan?” frågar Modin.
”Vet ej, men man kan gissa att han har ett finger med i det här”, säger Loklinth med ett snett leende.
”Men vad tror du att Majid skulle ha avslöjat?”
”Kommer du ihåg Hans Melin som greps 1979, Modin?”
”Vem då? Jag fyllde fjorton 1979.”
”Förlåt, jag glömmer din låga ålder ibland”, säger Loklinth och skakar på huvudet. ”Poliskommissarie Hans Melin arbetade på polisens utlänningsrotel och greps för spioneri för Irak och KGB 1979. Han hade en hemlig lägenhet på Sveavägen, jag tror att Säpo fick reda på det av någon irakisk källa. Lägenheten fungerade som brevlåda för underrättelser, och där träffade Melin även sin irakiska kontakt. De togs på bar gärning efter en tids spaning, och då hade Melin tretusen dollar på sig som han fått av irakiern.”
”Tretusen dollar! Det är mycket pengar”, säger Modin.
”Ja, det är jävligt mycket pengar i en enda utbetalning.”
”Vad hade han sålt?” frågar Modin. Han känner sig betydligt piggare nu än när han kom in till kontoret, och det Loklinth berättar om det irakiska spioneriet har gjort honom nyfiken.
”När irakiern greps på väg ut från lägenheten hade han en lång namnlista på irakiska flyktingar i Sverige, deras riktiga identiteter, adresser och asylskäl i sin portfölj. En riktig godbit för Saddams säkerhetsmän. Som du vet finns det många irakier i Sverige som har flytt kriget mellan Irak och Iran. Saddam vill skrämma dem och hindra fler från att hoppa av. Många av flyktingarna har dessutom kurdiskt ursprung, och Saddam hatar kurderna.”
”Varför då?” frågar Modin.
”Kurderna bor bland annat i Irak, och de kräver självständighet. Målet är att bilda en egen nation. Många av dem som kommit hit har organiserat sig och är delaktiga i kampen för självständighet.”
”Men Melin sålde alltså ut dem till Saddam?” säger Modin.
”Ja. Och Enligt Svenska Dagbladet-artikeln kände Majid Husain till detaljer om hans spionage. Han nämnde även irakiska kontakter som den norske spionen Arne Treholt hade haft.”
”Hade Treholt irakiska kontakter? Jag trodde att han var rysk spion”, säger Modin.
”Ja, i första hand, men det har framkommit att han även hade en irakisk kontaktman inom Mukhabarat som han träffade i Aten. Samme kontaktman som Hans Melin hade.”
”Men jobbade alltså Treholt och Melin åt både Irak och Sovjet? Är det vad du säger?” frågar Modin.
”Ja. Men det slutar inte där. När jag var över i London i höstas fick jag träffa en avhoppare från KGB. Vad han heter spelar ingen roll. Avhopparen är en hög KGB-officer som arbetat med Skandinavien som sitt specialområde, bland annat på sovjetiska ambassaden i Köpenhamn och senare i London. Han berättade bland annat att Irak redan 1973 skrev under ett samarbetsavtal om underrättelseverksamhet med Sovjet, och att det var i samband med det som Mukhabarat bildades.”
Modin blir tyst en stund.
”Bob sa att männen på Bommersvik såg ut som araber”, säger han sedan.
”Just precis, Modin. Och då kanske du förstår varför jag tycker att den informationen är så intressant. Avhopparen berättade även att avtalet innebar att Mukhabarat skulle få utbildning av nyckelpersonal i Moskva i utbyte mot att KGB fick placera personal i Mellanöstern och få hjälp där av irakierna.”
Loklinth harklar sig och fortsätter:
”Vidare lovade KGB att utrusta Mukhabarat med den senaste avlyssningsutrustningen, och dessutom skulle de båda underrättelsetjänsterna utbyta signalspaning och andra underrättelser med varandra. Senare ska samarbetet ha spritts till andra öststater som DDR och Tjeckoslovakien. Även Jugoslavien och Polen nämndes.”
”Så irakiska Mukhabarat ingår i Warszawapaktens spioneri mot väst”, tänker Modin högt.
”Ja. Vi tror att Irak har spioner på UD. Moskva gillar inte att CIA-chefen försöker värva vår statsminister, och därför skickade de några av sina irakiska vänner för att skrämma eller rentav mörda honom eller Casey. Hänger du med?”
”Så du tror att någon på UD läckte information om mötet på Bommersvik till irakierna och till Moskva? Kan Sten Andersson eller Pierre Sorman ha med det att göra?”
”Det där är inget du behöver spekulera i, Modin. Inte i dagsläget.”
”Vad vill du att jag gör?” säger Modin.
”Jag tycker att du ska börja med att läsa igenom Hans Melins och Majid Husains akter.”
Loklinth lämnar över en grön A4-pärm som han tidigare hämtat från bokhyllan och räcker över den till Modin.
”Sedan, när du känner dig påläst, tar du kontakt med Hans Melin. Han bor ensam ute i norra skärgården, på Björkö. Du lyckades bra med Stig Berglings förhör i somras. Försök få ur Melin sådant som han inte berättat för Säpo, sådant som har med det irakiska spioneriet i Sverige att göra. Fråga om samarbetet mellan Mukhabarat och KGB. Vi har ont om information om det här på Byrån. Det mesta vi hittills fått veta kommer från den där avhopparen i London. Säpo är ovilliga att dela med sig av sitt material, det var knappt att jag fick kopior på akterna du håller i handen.”
”Men det skulle ju ha kunnat vara vilka araber som helst ute på Bommersvik, det är ju inget som säger att de var irakier? Och Bob kan ju ha sett fel i mörkret”, säger Modin osäkert.
”Tjafsa inte nu, Modin. Melin är vår bästa källa just nu. Har vi tur kan han leda oss vidare till attentatsmännen som angrep er igår. Frågor?” säger Loklinth och spänner ögonen i Modin.
”Nej, jag tror inte det. Inte för tillfället”, svarar Modin och skruvar på sig.
”Fint, jag måste nämligen skita”, säger Loklinth och lämnar hastigt rummet.