FAKTA, citat: ”Palmes pro-iranska hållning var väl känd och uppskattad i Iran. Uppskattningen berodde dels på att Palme aldrig kritiserade – eller tillät någon underordnad att kritisera – ayatolla Khomeinis skräckvälde. Men framförallt hjälpte Olof Palme till att göra Iran till en stor, svensk handelspartner och Sverige till en icke obetydlig vapenleverantör åt Iran.”
(Källa: Ulf Nilsson, Expressen, 3 mars 1987)
Citat: ”Olof Palme var hjärtligt avskydd under mitten av 1980-talet i Bagdad – han sågs som iransk agent. Dessutom stämplades han som kurdernas vän.”
(Källa: Kurdo Baksi, Aftonbladet, 16 juli 2003)
Modin kör över Bagghusbron vid Gåsvik och fortsätter på vägen mot Simpnäs. Han passerar Barnens ö och efter ytterligare ett par kilometer kommer han fram till den gamla mataffären i Backa. Han vill inte komma tomhänt till Melin, så han stannar och går in och köper fyra äppelmunkar. Var det något han lärde sig av förhören med Bergling var det att inget fungerar bättre än smicker och lite godsaker om du vill få någon att prata. Sedan fortsätter han på den slingriga vägen mot Simpnäs.
Efter några kilometer tar han av åt höger, fortsätter på en smal grusväg och passerar en gul vägskylt som anger att obehörig trafik ej är tillåten. Han fortsätter västerut och får efter en stund syn på den istäckta fjärden genom granskogen. Sedan öppnar sig landskapet, och han ser att vägen leder fram till en liten gård alldeles vid stranden. Det ser ut som ett gammalt fiskehemman, med ett större gult hus och två sjöbodar vid strandkanten. Tomten består mestadels av ett öppet fält med några stora ekar harmoniskt fördelade över den snötäckta ytan. Nere vid vattnet bredvid en av bodarna ligger en större vinkelbrygga fastfrusen i isen. Han ser inga bilspår förutom sina egna på vägen. Melin verkar inte ens ha någon bil.
Modin kliver ur Camaron och sträcker på sig. Det första som slår honom är tystnaden. En tystnad som han på sistone saknat. Inte en människa syns till, men det kommer ljus rök ur skorstenen. Han öppnar grinden till tomten och stänger noggrant efter sig.
Melin har det fint här, tänker han när han fortsätter upp mot huset. Men det måste vara ensamt under vinterhalvåret.
Modin går uppför trappan på framsidan och knackar hårt tre gånger på ytterdörren. Han får inget svar och knackar igen, hårdare. Det svider i knogarna av den kalla trädörren, men så hör han hur någon låser upp med nyckel inifrån.
”Jaha, vad vill du?”
Hans Melin står kutryggig framför honom i dörrglipan. Modin känner igen honom från tidningsurklippen i hans personakt, men tycker att han ser betydligt äldre ut än sina sextionio år. Han är nästan flintskallig, med grå hårtofsar som sticker upp över öronen, men han är fortfarande en stor karl.
”Är det Anton West?”
”Ja. Du svarade inte när jag ringde.”
”Nej. Jag har inget mer att säga än det jag redan sagt. Jag vill vara ifred.”
”Jag jobbar för den militära säkerhetstjänsten”, slänger Modin ur sig, trots att han inte får göra det, men nu behöver han skapa förtroende innan det är för sent och dörren stängs.
”Får jag komma in? Jag har tagit med mig äppelmunkar.”
Modin sträcker fram påsen med munkarna.
Melin iakttar honom en stund utan att säga något. Sedan ropar han på katten som kommer farande bakom Modin och slinker in mellan hans ben.
”Fin katt”, säger Modin. ”Jag har alltid gillat katter mer än hundar.”
”En bondkatt är inte lika dum som en hund”, säger Melin. ”Kom in.”
Han håller upp dörren för Modin som tacksamt kliver in i värmen.
”Du kan behålla skorna på. Golven är kalla.”
Modin går igenom den smala hallen med överbelamrade klädhängare på båda sidor och in i det stora rummet. Bokhyllor täcker samtliga väggar. De är fulla med böcker, de flesta äldre utan skyddsomslag. Det ser ut som ett akademikerhem, om man bortser från att det är en sommarstuga med lågt i tak och billiga materialval.
”Du har det fint här.”
”Det är allt jag har. Jag har bara min sjukpension och den räcker inte långt. Jag är invalidiserad sedan många år.”
Modin ser hur Melin haltar när han går i riktning mot köket med en käpp i ena handen och påsen med munkar i den andra.
”Vill du ha kaffe?”
Modin ser honom knäppa på en redan laddad kaffebryggare. Sedan återvänder Melin och sätter sig i en av de två fåtöljerna som står mitt emot en tresitssoffa. Han rör sig långsamt och med stort besvär. Käppen lutar han mot fåtöljens armstöd för att han ska kunna ta sig upp igen.
Modin sätter sig i soffan och lägger sin skinnjacka bredvid sig.
”Jag läste om din olycka, Hans. Det var när du arbetade som livvakt åt den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko under hans besök i Sverige 1964.”
”Jaså, du känner till det”, säger Melin och lyfter blicken.
”Ja, men inte mer än vad som står i din personakt”, säger Modin och anstränger sig för att prata lika långsamt som Melin.
”Vi var på väg till Harpsund där Olof Palme och Tage Erlander väntade. Jag satt i en följebil till Gromyko. En gul Volvo PV kom på tvären i hög fart och träffade vår bil. Vi for av vägen i nittio kilometer i timmen och ut i skogen med ett brak.”
Han gör en paus som om han såg olyckan framför sig igen. Sedan säger han med lägre röst:
”Det blev en våldsam smäll. Trots att vi hade en stor Chrysler limousine från Freys hyrverk i Stockholm, dödades två män och jag blev invalid som du ser. Mitt högra underben och bäckenet blev svårt skadat.”
Melin reser sig med en kraftansträngning och går ut i köket. Modin följer efter honom och de hjälps åt att bära in nybryggt kaffe, kaffekoppar och ett blommigt fat som Melin har lagt upp munkarna på.
”Gromyko satt i bilen framför med ambassadrådet Statskevitj från KGB, så de klarade sig.”
”Du tror inte att det var dem bilen skulle träffa?”
”Nej. Först trodde man det, men senare framkom det att Volvon fått sladd i samband med att den första bilen i konvojen passerat. Men lite märkligt var det. Wennerström hade gripits året innan och stämningen mellan Sverige och Sovjet var spänd på den tiden.”
”När återgick du i tjänst, Hans?”
”Det tog ett år att läka, men jag blev som du ser aldrig helt frisk. Jag kunde bara utföra stillasittande uppgifter i fortsättningen. Att fortsätta jobba som livvakt var otänkbart. Jag har än idag svår värk, till och från.”
”Hur kändes det?” frågar Modin.
”Hur skulle du själv ha känt det?” säger Melin och blänger på Modin under buskiga ögonbryn. ”Jag hade polisens bästa jobb, rörde mig bland celebriteter och sedan … jag fick ägna mig åt tråkigt pappersarbete.”
Modin ser hur hans hand darrar när han försiktigt lyfter kaffekoppen.
”Det var då du hamnade på utlänningsroteln på Säpo?”
”Det var några år senare, i början på 1970-talet. Jag blev så småningom avdelningschef där, men roligt blev det inte mer.”
Han ställer med visst besvär ned kaffekoppen igen, men utan att spilla.
”Varför var utlänningsroteln intressant för den irakiska underrättelsetjänsten?” frågar Modin rakt på sak. Han iakttar Melin för att se hur han reagerar, men Melin lägger bara händerna i knäet utan att röra en min.
”De asylsökande uppmanades att berätta allt om varför de flytt och varför de inte var välkomna i sina hemländer, för att stärka sin sak. Det var naturligtvis intressant information för Mukhabarat.”
”Lämnade du även ut handlingar till ryssarna?”
”Vänta lite nu”, säger Melin och synar Modin nerifrån skorna och uppåt. Du sa att du jobbade på Säkerhetstjänsten. Hur vet jag det?”
Modin skruvar på sig och tar fram sin militärlegitimation ur fickan. Han håller upp den framför Melin på en meters avstånd.
Melin korsar armarna framför bröstet och ser Modin i ögonen. Men han svarar inte på frågan.
”Det står i din akt att du jobbade åt ryssarna.”
”Ja, det kanske det gör. Men det var inte bara jag.”
”Vilka var de andra?” frågar Modin nyfiket.
”Det tänker jag inte säga. Men det var betydligt högre tjänstemän än jag. Säpo och polisen läckte som ett såll.”
”Det måste du berätta mer om, Hans”, säger Modin och tänker på det Bergling avslöjade om Ryssroteln på Säpo förra sommaren. ”Men hur började det för dig?”
”Det började faktiskt med att jag fick en förfrågan från jänkarna. De ville ha information om sina avhoppare. Det kom många desertörer från Vietnamkriget till Sverige på den tiden, och de var förstås efterlysta av amerikanska myndigheter.”
Modin låter Melin prata på. Han vet redan det mesta från personakten, men han hoppas att den forna spionen ska slappna av när han får ta det i sin egen takt. Han verkar inte lika mycket på sin vakt längre, och håller en äppelmunk i ena handen samtidigt som han berättar.
”CIA ville veta mer om desertörerna”, säger Melin och tar en tugga av munken. ”Var de bodde, vad de gjorde och så. Amerikanerna fortsatte sedan att skriva brev hem till mig och fråga om olika personer. Bland annat ville de ha uppgifter om politiker och diplomater som skulle tjänstgöra i USA, och även om svenskar som sökte tjänster i amerikanska företag. De ville veta om de fanns i brottsregistret i Sverige eller hade registrerats som säkerhetsrisker. Vi hade ju en lång lista över sådana personer som vi fått från IB.”
”Kommunister, menar du?” säger Modin, men Melin bryr sig inte om att svara.
”Jag har säkert sjuhundra skrivelser från CIA om personförfrågningar.” Han tuggar ur munnen, reser sig mödosamt upp och hämtar en packe brev ur bokhyllan som han lägger mellan dem på vardagsrumsbordet.
”Det här höll på ända tills jag greps 1979. Det har jag bevis för.”
”Träffade du några personer från CIA?” frågar Modin.
”Jag följde med FBI-killarna till amerikanska ambassaden några gånger och fick träffa personer som jag gissar kom från CIA. Ibland blev jag bjuden på middag eller whisky, men jag fick aldrig betalt i pengar.”
”Men sedan började du spionera åt KGB”, säger Modin.
Melin sätter sig igen med en suck.
”Nej, åt Irak.”
”Är inte det samma sak?”
”Jag förstår inte vad du menar.”
”Det gör du nog”, säger Modin vänligt för att avdramatisera sitt påstående.
Melin säger inget utan koncentrerar sig på att borsta bort socker och äppelmos som har fastnat på kinden.
”När du greps hade du tretusen dollar i plånboken”, fortsätter Modin. ”Pengar som du fått i betalning för listan över irakiska flyktingar i Sverige. Du borde ha fått ganska mycket pengar för dina tjänster genom åren.”
”Det har jag inga kommentarer till.”
Modin ser på Melin som nu har sänkt blicken och sjunkit ihop en aning i fåtöljen. Sedan frågar han: ”Du funderade aldrig på vad det innebar för de irakiska och kurdiska flyktingarna att Mukhabarat fick namnlistan? De hade nya identiteter och hemliga adresser av en orsak.”
”Jo, det förstås. Det var …” Melin lägger ansiktet i händerna och tystnar. Sedan suckar han djupt.
”De hade mig.”
”Hur då?”
”De hade mig fast. Fattar du inte?”
”Hade de en hållhake på dig?”
”Ja, vad fan tror du?” säger Melin och tittar upp på Modin med rödsprängda ögon. ”De är brutala, irakierna. Kan slå ihjäl dig vilken sekund som helst. De är från en annan värld, och inte en civiliserad sådan. Vi är många som har skrämts till tystnad och tvingats samarbeta. De agerar som maffian i Italien. Få orkar eller vågar stå emot.”
”Nej, jag kan förstå det”, säger Modin med låg röst. Sedan är han tyst en stund och hoppas att Melin ska fortsätta sin berättelse.
”Du vet, Säpo hade en informatör inne på den irakiska ambassaden”, säger Melin efter ett tag.
”Nej, berätta”, säger Modin och sätter sig bekvämare i den mjuka, slitna soffan.
”Det var en tolk som hade hoppat av. Det var förmodligen han som angav mig. Hur skulle Säpo annars ha fått reda på min hemliga lägenhet på Sveavägen? Den kände bara mina kontakter till. Någon skvallrade.”
”Det betyder att Säpo borde veta ganska mycket om det irakiska spioneriet i Sverige”, säger Modin och tar en klunk av kaffet.
”Ja, det tror jag”, säger Melin. ”Men inte det allra hemligaste förstås. Sådana saker delger man inte en tolk.”
”Du sa att det fanns högre tjänstemän än du på Säpo som läckte till irakierna. Vilka skulle det vara?” säger Modin försiktigt.
”Det vet jag inte, men det är åtminstone en chefsperson. Det har jag fått höra av irakierna. Det är honom man vill skydda.”
”Vilka vill skydda honom?”
”Inte vet jag, Säpo själva kanske? Eller ryssarna. Men chefspersonen på Säpo sitter säkert vad det verkar.”
”Medan du och Stig Bergling åkte fast, är det så du menar?”
Melin svarar inte utan gnider sina smala händer oroligt i knäet.
”Låt mig säga så här, Hans, att Bergling sa nästan exakt samma sak som du.”
”Har du träffat Stickan?”
”Jag förhörde honom för ett tag sedan. Han menade att det finns en spion högre upp på Säpo.”