GÖTGATAN, LÖRDAG 1 FEBRUARI
”Hej, hur mår du?” säger Bergman i telefon.
”Bra, och du?” svarar Modin. Han har precis kommit hem efter att ha varit och handlat efter att ha kört statsministern till Erstaviks sjukhus. Han skulle på någon undersökning och ville inte att Säpo skulle följa med och börja ställa frågor.
”Jag är okej”, svarar Bergman i andra änden. ”Kan vi träffas?”
”Jag vet inte.” Modin ställer ned matkassarna från Metro på hallgolvet. ”Jag har jävligt mycket på jobbet just nu.”
”Bara en stund. Det är lördag. Vi kan ta en öl på Tivoli ikväll. Vi behöver snacka.”
”Har vi så mycket att snacka om?”
”Vi skulle behöva reda ut det här, Modin. Kan vi inte ses över en öl? Jag saknar dig.”
”Vi tycker för olika om saker, kan vi inte bara låta det vara så?”
”Och aldrig mer träffas?” frågar Bergman med en röst som inte riktigt bär.
”Okej, en öl vid sjutiden”, säger Modin och lägger på innan han ångrar sig. Magen gör sig påmind igen, och han går in i badrummet och tar en Novalucol i förhoppning om att det ska hjälpa. Sedan ställer han in matvarorna i skåpen och värmer en burk ravioli i en kastrull på gasspisen. Han ångrar redan att han sa ja till att träffa Bergman. Det kommer ändå inte leda till något. Så länge han har kvar jobbet på SSI har hans och Bergmans vänskap ingen större chans att tina upp från sitt nuvarande nedfrusna stadium. Bergman kommer aldrig att förstå så länge Modin inte kan berätta allt för honom. Till exempel om sitt livvaktsjobb åt statsministern. Och även om han skulle berätta om det skulle Bergman inte förstå vidden av det så länge han inte förklarar varför han måste skydda statsministern, och berättar om de bakomliggande hoten. Men det kan han inte göra – inte under några omständigheter.
Han lyfter av den heta kastrullen och häller upp den gulröda sörjan på en tallrik. Han försöker ignorera magens protester och äter ändå. Han tvingar i sig ett glas mjölk men hoppar över grönsakerna. De är ändå sjukt dyra den här årstiden, speciellt tomaterna.
Han tänker på det han fick reda på om statsministern i arkivet på SSI. Jobbade Palme alltså åt USA redan på 1950-talet? Hur kunde han då bli vald till socialdemokraternas partiledare 1969? Det var tydligen Tage Erlander som rekommenderade honom som efterträdare. Hade han också kontakter med amerikanerna?
Modin drar sig till minnes det han fick höra på Bommersvik. Statsministern sa tydligt och klart att Sverige har en hemlig militärallians med Nato. Modin hade trott att han pratade om nutiden, vilket hade varit illa nog, men i ljuset av det han fått veta i arkivet måste det ha pågått mycket längre.
Är allt han trodde att han visste om Sveriges styre en illusion? Tanken svindlar. Ett land lett av ett rött arbetarparti utåt, men bakom kulisserna ett Natoland med långtgående samarbete med CIA.
Kan det vara därför som amerikanerna har så lätt att få statsministern att samarbeta? Eller har de andra hållhakar på honom också?
Modin äter upp det sista av raviolin och går och sköljer av tallriken i diskhon.
Hur som helst, tänker han, så är det som görs nu med Polen och tekniksmugglingen bra. Det är trots allt Sovjet och Warszawapakten som är fienden. Vi har inget annat val än att samarbeta med USA. Särskilt inte nu när vårt statsskick är under attack från irakier och palestinska terrorister i maskopi med öststaterna.