Modin promenerar från Götgatan i riktning mot Mariatorget och Tivoli. Blöta stora snöflingor faller från himlen när han kommer ut på Hornsgatan. När han kliver in på den halvfulla krogen ser han Bergman sitta vid deras vanliga bord i det bortre hörnet.
”Tjenare, kompis!” säger Bergman välkomnande när han närmar sig. Modin sätter sig bredvid honom och öppnar dragkedjan på den fuktiga skinnjackan. Bergman är prydligt klädd i brun kavaj och vit skjorta. Han ser ut att komma direkt från jobbet på Apple.
”Har du beställt?”
”Ja, två stora stark.”
”Bra, jag behöver det.”
”Jobbet igen?” frågar Bergman.
”Ja, det händer mycket just nu. Sverige är under attack, kan man säga.” Modin biter sig i tungan. Han skulle ju hålla käften, inte säga något mer till Bergman.
”Äh, du överdriver. Det är mörkret och vädret som gör det – den vanliga domedagsstämningen i februari”, säger Bergman vänligt.
”Nej, det är inte bara det. Men jag kommer inte att berätta mer om mitt jobb för dig. Du förstår inte, och jag kan inte förklara allt. Ska vi säga så?”
Modin håller kvar blicken i Bergmans ögon längre än vad som är bekvämt.
”Visst”, säger Bergman utan att vika undan, ”men du behöver inte vara så dramatisk. Jag är din vän, det vet du. Ibland kanske du måste lasta av en del av det du bär på för att orka. Du behöver inte berätta vad du gör, däremot hur du mår.”
”Jag mår bra.”
”Gör du?”
”Lägg av, Bergman. Annars går jag.”
”Som sist?”
Modin reser sig halvvägs, men precis då kommer ölen in. Två stora, frostiga ölsejdlar med skum på toppen. Han sätter sig ned igen och dricker av skummet på sin öl. Bergman gör likadant.
Det sitter tysta en stund, men det är en behaglig tystnad. Modin inser hur mycket han har saknat det här. Ta en öl med sin bäste vän, prata om det som tynger honom. För tynger honom gör det, och han kan inte vara tyst längre. Han behöver någon att prata med, annars kommer han bli tokig. Det är för mycket som har hänt, och allt det han fått veta de senaste veckorna snurrar i huvudet.
”Vi har problem med palestinska terrorister, eller frihetskämpar som de själva kallar sig.”
”Men de skulle väl aldrig göra något i Sverige”, säger Bergman och tar en klunk öl till.
”De har redan gjort det. Kommer du ihåg den där irakiern som hittades styckad förra året? Vi misstänker att palestinska terrorister användes för att utföra dådet. De gör lite som de vill här, och vi tror att det kommer att bli värre.”
”Varför då?”
”Som du vet har PLO börjat förhandla om en tvåstatslösning i Israel.”
”Men det är väl bra? Och PLO är ingen terrororganisation”, säger Bergman.
”Enligt amerikanerna är de det. Och det är många palestinier som motsätter sig en tvåstatslösning, så flera grupper har brutit sig ur PLO. Som PFLP och Abu Nidal, och de är terrorister, tro mig.”
Bergman säger inget utan vänder sig mot en servitör som kommer förbi deras bord och beställer in två nya öl.
”PFLP och Abu Nidal-organisationen ser PLO som förrädare av den palestinska saken. Man kan förstå dem”, fortsätter Modin när Bergman har vänt sig mot honom igen och satt sig till rätta.
”Varför kan man det? Arafat försöker ju skapa fred?”
”Palestinierna har stridit med vapen sedan 1949 med målet att krossa Israel och få tillbaka sitt land, med tusentals offer till följd. Och nu har PLO börjat förhandla om den tvåstatslösning som de hade redan från början. Snart fyrtio års kamp har i princip inte gett någonting.”
”Tack för lektionen, Modin”, säger Bergman. ”Men det där känner jag till. Åtminstone i stora drag.”
”Ja, men det du kanske inte har tänkt på är att läget har blivit farligare än någonsin sedan tvåstatsförhandlingarna kom igång. Nu dödar de även palestinier som de ser som förrädare, framförallt inom PLO. Läs själv”, säger Modin och sträcker sig efter en Dagens Nyheter som ligger på bordet bredvid. Han bläddrar fram till artikeln han tänkte på och visar den för Bergman.
FAKTA: ”Libyens ledare Muammar Khadaffi erbjöd sig på onsdagskvällen att låta utbilda arabiska soldater i ”terrorism och självmordsuppdrag” och att göra Libyen till bas för befriandet av Palestina.
”Vi ska tilldela alla prolibyska arabiska rörelser instruktörer och ställa alla vapen som behövs till deras förfogande.”
(Källa: DN, 16 januari 1986)
FAKTA: ”Överste Muammar Khadaffi, Libyens diktator, blandar sig hänsynslöst i andra länders inre förhållanden. Han bryr sig inte om vanliga diplomatiska regler. Libyska mordpatruller jagar Khadaffis motståndare utomlands för att avrätta dem.”
(Källa: Expressen, 28 mars 1985)
Bergman lägger ifrån sig tidningen, och det syns att han är illa berörd. Deras nya öl kommer in och Modin tar en djup klunk medan han funderar på hur han ska fortsätta.
”Sverige är och har varit väldigt aktivt i den här processen”, säger han. ”Utrikesminister Sten Andersson, kabinettssekreterare Pierre Sorman och framförallt Palme själv har drivit frågan och äntligen fått förhandlingar till stånd mellan PLO och Israel.”
”Men vad säger de där PFLP och Abu Nidal om det? Ses inte de också som förrädare i så fall?”
”Det var just det. Men nu är vi på hemlig mark, Bergman. Mycket hemlig, men det kan du kanske räkna ut själv.”
Modin ser sig om över axeln och tycker att en man med arabliknande utseende tittar på honom några bord bort. Modin blänger tillbaka och mannen viker snabbt undan med blicken.
”Du är nojig”, säger Bergman. ”Drick lite mer öl.”
Han skålar med sitt glas mot Modins och de dricker.
”Men då förstår jag varför du är orolig, och jag förstår också att det du gör är viktigt, Modin.”
Bergman ser allvarligt på Modin och en stunds närhet uppstår.
”Tack, kompis”, svarar Modin och blir generad. ”Det var skönt att höra. Men du förstår säkert också varför jag inte kan berätta allt. Även om jag skulle vilja.”
Det piper till i Modins personsökare. Han sträcker sig efter den lilla apparaten i innerfickan på jackan och läser på displayen.
”Fan, det är jobbet. Jag måste gå och ringa.”
Han reser sig upp och går bort till telefonautomaten vid ingången och slår statsministerns nummer.
”Hej, Anton”, säger statsministern när Modin har presenterat sig. ”Bra att det fungerar med personsökaren. Jag behöver din hjälp igen. Vi tänkte gå ut och äta och det står två killar här utanför porten. Lisbet vågar inte gå ut.”
”Okej, jag kommer med en gång.”
Modin stoppar tillbaka personsökaren i innerfickan och känner efter så att revolvern sitter på sin plats i axelhölstret under skinnjackan, sedan återvänder han till Bergman vid bordet.
”Kan du betala Bergman? Jag måste verkligen dra.”
”Var det chefen?”
”Det var … statsministern”, säger Modin och ler.
”Palme?”
Modin svarar inte. Han kramar om Bergman och sedan sicksackar han sig igenom folksamlingen vid baren och lämnar lokalen.