ROSENBAD, MÅNDAG 10 FEBRUARI
FAKTA: ”Regeringen har beslutat att utvisa en mycket högt uppsatt person vid PLO-kontoret i Stockholm. Regeringen anser sig ha bevis för att personen är inblandad i internationell terrorism. Verksamheten har pågått under lång tid. En av de hemliga grupperna som den utvisade styrt i Sverige har utretts av Palmeutredningen och även den utvisade personen har förekommit i Palmeutredningen. Regeringen förnekar att utvisningen har en koppling till Palmemordet.”
(Källa: Expressen, 21 november 1986)
”Vem är det där, Olof?”
”Det är Anton. Han är min livvakt”, svarar statsministern och hänger av sig sin rock i det lilla sammanträdesrummet på Rosenbad.
”Är han inte lite väl ung?” frågar vice statsminister Ingvar Carlsson och sneglar på Modin.
”Jo, men snabb i tanken, trevlig och precis den jag vill ha.”
”Men måste han sitta med på mötet?”
”Ja, jag vill ha med honom. Han får hålla sig i bakgrunden.”
Statsministern gör en gest mot Modin och han sätter sig på en stol vid dörren.
”Har alla kommit?” frågar Ingvar Carlsson och ser ut över församlingen.
”Ja, alla utom Sorman. Han är sen som vanligt.”
”Här är jag”, säger kabinettssekreterare Pierre Sorman och kliver energiskt in i rummet med raska steg. ”Jag var tvungen att ta ett samtal.”
”Alltid är det något”, muttrar utrikesminister Sten Andersson.
Förutom statsministern, Modin, Ingvar Carlsson, Pierre Sorman och Sten Andersson är statssekreterare Bernt Carlsson och statssekreterare Ulf Dahlgren på plats. De slår sig ned runt det ellipsformade bordet som är anpassat för just sex mötesdeltagare. Modin ser hur statsministern böjer sig ned och tar upp en tunn brun mapp ur sin portfölj. Han lägger den framför sig på bordet utan att öppna den. Sedan säger han:
”Jag har fått en rapport från Säpo.” Han ser på deltagarna med bekymrad min. ”Det är en allvarligt menad rapport som jag har funderat över och diskuterat med Bernt. Nu tänkte jag redovisa den för er andra.”
”Vad handlar det om?” frågar Sorman.
”Det handlar om något som vi måste ta itu med nu idag. Vi måste komma fram till ett beslut innan vi lämnar rummet. Det får ta den tid det tar.”
Statsministern ser på de andra en efter en. Sedan lägger han handflatorna mot bordet, skjuter fram hakan och säger:
”Jag har som sagt fått en rapport från Säpo med underrättelser som jag bedömer som trovärdiga. De rör PLO-kontoret i Stockholm.”
”Jaså, inget värre”, säger Sten Andersson och ser ut att andas ut.
”Hur menar du?”
”Säpo har väl jagat palestinierna sedan Dackefejden”, svarar Sten Andersson arrogant och sätter händerna bakom nacken och ler.
Statsministern svarar inte utan fortsätter:
”Vi måste ta tag i det här nu, oavsett vad ni tycker. Det handlar om Sveriges trovärdighet som rättsstat. PLO-kontoret i Stockholm sysslar med annat än fredsarbete, enligt rapporten. De understödjer vilande terrorceller i landet.”
”Så länge de är vilande är det väl ingen fara”, säger Sten Andersson. Modin tycker att han låter raljerande.
”Vilande eller inte”, svarar statsministern, ”vi kan inte låta Sverige bli en bas för allehanda terrorgrupper. Hur skulle det se ut?”
”Har Säpo fått uppgifterna från Mossad?” frågar Sten Andersson i samma dryga ton.
”Det vet jag inte, men spelar det någon roll?” säger statsministern och öppnar mappen framför sig. ”Kan du fortsätta, Bernt?” Han nickar mot Bernt Carlsson som tittar ned i sina papper bakom stora, fyrkantiga glasögon och säger:
”I rapporten finns listor med namn på personer som bor i Sverige och som på ett eller annat sätt har kopplingar till olika palestinska grupper. Här finns namn som Abu Nidal, PFLP och PFL. De tillhör alla PFLP-GC, Folkfronten för Palestinas befrielse, General Command. Det är utbrytare från PLO och kallas sammantaget för Vägrarfronten. Det som förenar dem är att de inte vill ha en fredlig lösning i Mellanöstern. Vägrarfronten ligger bakom morden på flera PLO-medlemmar och på PLO:s fredsförhandlare Issam Sartawi 1983. Jag såg själv på nära håll när Sartawi sköts i ryggen i Albufeira. Jag glömmer det aldrig. Och du, Olof, var ju också där. Det här är farliga typer.”
Modin försöker avläsa någon osäkerhet hos Bernt Carlsson med tanke på att han helt nyligen avslöjades av CIA och nu har tvingats till en karriär som dubbelagent, men han ser helt oberörd ut.
”Ja, de är farliga, och när som helst kan de slå till även i Sverige, enligt mina källor”, säger statsministern.
”Vilka källor då?” frågar Sten Andersson.
”Initierade källor”, svarar statsministern och spänner blicken i utrikesministern. ”Jag vill att ni ska förstå”, fortsätter han, ”att Sartawi liksom vi var positiva till amerikanernas fredsplan i Mellanöstern. Det betyder att vi också kan ligga i farozonen. Sverige är inte vaccinerat mot terrorattentat, även om en del av er tycks tro det.”
”Det är en ung kvinna som kallas Sala som leder och organiserar cellerna i Sverige, enligt Säpos rapport”, fortsätter Bernt Carlsson efter en stunds tystnad. ”Jag har på uppdrag av statsministern varit i kontakt med PLO-kontoret i Tunis och pratat med Arafat på telefon. Jag sa åt honom att han måste stoppa det här som händer i Sverige. Annars måste vi börja ta i med hårdhandskarna och genomföra regelrätta utvisningar. Det skulle bli pinsamt för PLO om det går så långt, sa jag å regeringens vägnar.”
”Ja, det skulle bli pinsamt”, säger Sorman som hittills suttit tyst. ”Låt oss inte gå så långt. Jag är säker på att Arafat kommer lösa det här.”
”Arafat vill säkert lösa det, frågan är om han kan”, säger Bernt Carlsson. ”Vägrarfronten har på senare tid fått allt större makt inom Palestinarörelsen, och Arafat höll med mig om analysen, om än motvilligt. Han är förmodligen rädd att förlora inte bara ledarskapet för Palestinagrupperna utan också sitt liv.”
”Just därför måste vi handla”, säger statsministern. ”Vi måste visa att vi menar allvar, annars kommer vi få både israelerna och andra västländer mot oss. Jag vill inte ha ett mord eller ett terrorattentat mot israeliska intressen i Sverige.”
”Var finns dessa så kallade hemliga terrorceller?” frågar Sorman.
”Vi vet att det finns en i Uppsala, en i Ludvika och en i Upplands Väsby. Men förmodligen finns de även på fler ställen i landet”, svarar Bernt Carlsson.
”Men vad har ni för bevis, mina herrar?” säger Sten Andersson med sammetslen röst. Han slår ut med armarna.
”Enligt Säpo var det en av dessa celler som mördade och styckade avhopparen Majid Husain i Stockholm förra året. Hur mycket mer bevis behöver ni?” säger statsministern och slår handen hårt i bordet.
Det blir tyst och Modin sträcker på sig för att kunna se de andra mötesdeltagarnas ansiktsuttryck. Det blev visst dålig stämning, tänker han.
”Olof har rätt. Vi har inget annat val än att slå mot terrorgrupperna”, säger Ingvar Carlsson och bryter tystnaden. ”Arafat får säga vad han vill.”
”Tack, Ingvar. Vi ger order om att gripa några av de misstänkta och vi ber Sala på PLO-kontoret att diskret lämna landet.”
”Varför Sala?” säger Sorman.
”För att hon som sagt sägs leda och koordinera terrorcellerna”, svarar statsministern. ”Utvisar vi henne tillsammans med ledarna för utbrytarcellerna utan att göra för stor affär av det, kanske vi inte väcker de celler som återstår och som vi ännu inte känner till. Säpo har långt ifrån kartlagt alla, och vi vill inte ha blod på Stockholms gator.”
”Risken är att vi får det ändå”, säger Sten Andersson.
”Den risken får vi ta”, svarar statsministern och blänger på utrikesministern. ”Vilka är för?”
Statsministern räcker upp sin högra hand. Detsamma gör Ulf Dahlgren, Bernt Carlsson och, efter en stund, Ingvar Carlsson. De enda som inte räcker upp handen är Sten Andersson och Pierre Sorman.”
”Då så”, säger statsministern. ”Även om jag hade räknat med stöd från er alla. Då föreslår jag att du, Bernt, omgående tar kontakt med Rikspolischefen och ber honom verkställa gripandena. Därefter tar du kontakt med PLO-kontoret angående Sala. Och ni andra håller tyst om det här. Det kan röra sig om en av de mest känsliga affärer vi hittills haft i regeringen. Jag vill inte ens att vi protokollför det.”
Statsministern tittar på Sten Andersson som för att se hans reaktion på beslutet.
”Kom ihåg att jag varnade er. Ni rör om i ett getingbo”, säger Sten Andersson och stirrar tillbaka. Han reser på sig, sträcker upp sig som en påfågel och lämnar rummet.
Statsministern samlar ihop Säporapporten och undviker de andras blickar. Sedan tittar han upp mot Modin och ger honom tecken att de ska gå.
FAKTA: ”PLO-kvinnan Sala har understött och intimt samarbetat med terrorceller och agenter som PLO placerat i Sverige i väntan på terroruppdrag i Europa. Det är regeringens verkliga skäl till utvisningsaffären, erfar Expressen. Såväl regeringen som PLO-kontoret i Stockholm har gjort allt för att tysta ner den ytterst känsliga utvisningen. Regeringen har inte ens lämnat skriftligt besked på beslutet. Pressuppgifter igår gjorde gällande att regeringen fått information från Säpo och ursprungligen från israeliska Mossad om att Sala har samröre med den fruktade palestinske terroristen Abu Nidal. Regeringens specielle sändebud i Mellanöstern, Bernt Carlsson, hade nämnt Abu Nidal för PLO-chefen i Stockholm i samband med utvisningsbeskedet.”
(Källa: Expressen, 22 november 1986)