BASTUGATAN, FREDAG 28 FEBRUARI
”Hej, kompis.”
”Kom in”, säger Bergman och stänger dörren efter Modin när han har klivit in i hallen i lägenheten på Söder. ”Hur är det?”
”Sådär, lite utarbetad.”
”Är det mycket på jobbet?”
”Ja, det kan man lugnt säga. Har du en öl?”
”Visst”, säger Bergman och Modin följer efter honom ut i köket. Bergman tar fram två öl ur kylen och sedan går de ut och sätter sig i vardagsrummet.
”Ska vi hitta på något i helgen?”
”Jag kan nog inte det”, svarar Modin och öppnar ölburken men låter ölringen sitta kvar på pekfingret. Han tittar ut över den mörka, vintriga staden utanför Bergmans fönster. Han kan skymta de tre upplysta kronorna på Stadshuset på andra sidan Riddarfjärden.
”Du har jobbat nästan varje dag på sistone.”
”Jag har ett specialuppdrag, en jourtjänst.”
”Jaha, och vad innebär det, om man får fråga?”
”Det får man inte. Men jag skyddar en viktig person och måste vara tillgänglig dygnet runt.”
”Statsministern?”
”Det där kan jag inte svara på, det vet du, Bergman.”
Bergman skruvar på sig och drar upp benen under sig i soffan. Modin sitter i fåtöljen mitt emot.
”Varför skyddar SSI Olof Palme?”
”Ibland måste vi förstärka skyddet av viktiga personer. Därmed inte sagt att jag skyddar Palme.”
”Nej, jag förstår det. Men det låter oroväckande, tycker jag. Han har väl redan livvakter från Säpo, vad jag vet.”
”Bergman, det här säger jag bara till dig som kompis. Du får fan inte föra det vidare.”
”Jag lovar.”
Modin dricker av sin öl och rapar innan han fortsätter.
”Sverige är indraget i ett krig.”
”Sluta.”
”Nej. Det är ett krig som varken syns ute på stan eller i tidningarna och på teve. Men ett krig är det. Kanske det värsta krig Sverige varit indraget i sedan ryssarna härjade längs östkusten på 1700-talet.”
”1719”, säger Bergman automatiskt.
”Vi deltar i ett krig mot Sovjet tillsammans med USA.”
”Äh, lägg av. Sverige är neutralt. Det har vi varit länge.”
”Det är vad du och hela svenska folket tror, men så är det inte.”
”Och hur är det då, herr vet och kan allt?” säger Bergman irriterat och går ut i köket efter mer öl.
”Jag har varit med på några mycket hemliga möten”, säger Modin när han kommer tillbaka. ”Det är allt jag kan säga. Och jag har fått reda på en del hemligheter.”
”Vadå för möten? På SSI?” säger Bergman misstänksamt.
Modin funderar en stund innan han fortsätter. ”Det var i Grisslehamn. Statsministern och chefen för CIA var med.”
”Du måste skämta, Modin. Palme och CIA?”
”Ja, men det var en sak till. Presidenten var också där.”
”Vilken jävla president?” Bergman öppnar sin andra öl. Modin ser att hans hand darrar.
”Ronald Reagan.”
”I Grisslehamn? USA:s president?”
”Ja, och mötet var hemma hos min mamma. Kul, va?”
Bergman ställer ned ölen med en smäll på soffbordet så det skummar ur öppningen.
”Helvete.” Han springer ut i köket efter en trasa. ”Vad sjutton är det du säger, Modin?” ropar han. ”Är du full?”
”Glöm det där. Jag förstår att det låter otroligt.”
”Reagan, CIA och Palme hos din mamma. Vad fan tror du?”
”Men så var det i alla fall. Hemma i morsans sommarstuga. Vi flög helikopter dit från Bromma flygplats där presidenten landat strax innan med ett jättestort militärflygplan utan beteckningar.”
”Okej. Vi leker med tanken att det du säger är sant.”
”Det är sant”, säger Modin och tar en klunk öl.
”Vad handlade mötet om?”
”Kriget mot Sovjet och Warszawapakten. Det handlar om ett teknikkrig, och om att strypa flödet av pengar dit och att avslöja Sovjets terrorceller runt om i Europa. Visste du att Sovjet och Östtyskland finansierar terrorverksamhet och till exempel utbildar palestinska motståndsrörelser som PFLP och Abu Nidal? Det var därför jag frågade om Guillous senaste bok. Öststaternas underrättelsetjänster stöder och uppmuntrar terrorister att slå till mot oss i väst. Och allt finansieras bland annat genom pengar från knark som de säljer i Stockholm. Är inte det för jävligt, Bergman?”
”Jo, om det är sant.”
”Det är sant.”
”Du, jag måste nog smälta det där en stund, Modin. Det låter helt sjukt det du säger.”
”Det är sjukt. Vi lever i en sjuk värld. Men nu förstår du varför jag har mycket att göra och är lite spänd. Det kan när som helst hända något i Stockholm.”
”Hur vet du det?”
”CIA tror det. Som vedergällning för att Sverige tagit ställning i det här dolda kriget mot Sovjet. Och för att Palme i hemlighet hjälper USA och Israel.”
”Israel också?”
”Regeringen har utvisat flera PLO-representanter i Stockholm? Underrättelserna kom bland annat från israeliska Mossad, men det är som sagt ingen desinformation som Guillou påstår. PLO i Stockholm misstänks för att gömma terrorister. Det finns terrorceller i landet som när som helst kan bli operativa. I somras sprängdes flera amerikanska och israeliska mål i Köpenhamn. Man tror att dåden utfördes av en palestinsk cell från Uppsala.”
”Det låter helt galet, Modin. Varför har inte det kommit ut i så fall?”
”Media samarbetar med staten, eller med Sovjet i värsta fall.”
”Jag tror dig inte.”
”Tro vad fan du vill. Jag behöver en öl till.”
”Men du kanske blir inkallad igen, till … statsministern?”
”Svensk trafikförordning gäller inte mig. Jag står över den, vet du väl”, säger Modin och skrattar stelt. ”Dessutom är jag klar för dagen.”
Bergman hämtar fler kalla öl i köket och räcker över en till Modin. Han ser ut att tänka intensivt när han sätter sig ned i soffan igen.
”Vad sjutton håller du på med, Modin? Det verkar livsfarligt ju. Du måste vara försiktig.”
”Du, lyssna nu. Om det här går väl kanske min fars släktingar i Estland blir fria en dag. När östblocket faller, och det gör det snart enligt mina källor, då har jag varit med och bidragit. Det skulle min far ha gillat. Jag skulle ha blivit en hjälte i hans ögon.”
”Jag förstår det”, säger Bergman allvarligt. Han sträcker sig efter sin nyöppnade öl och tar en klunk. Sedan säger han:
”Men vad sa din mor när Reagan klev in i stugan? Ha ha, hon måste ha fått en chock.”