SVEAVÄGEN, FREDAG 28 FEBRUARI
När Modin öppnar ögonen hör han ambulanssirener. Han känner på sin haka, den värker där sparken träffade och det känns nästan som om den är ur led. Han har levrat blod runt ett sår i bakhuvudet och han ser suddigt. Han sätter sig upp i snön bland gravstenarna och försöker fokusera blicken.
Vad var det som hände?
Kyrkogården ligger öde, men längre bort på Sveavägen verkar det vara full aktivitet. Han kan se fler blåljus komma från cityhållet.
Plötsligt slår det honom – statsministern, Helvete! Han reser sig på ostadiga ben och letar efter sitt vapen. Han minns att han tappade det när han skulle kliva över staketet, men efter det är allt luddigt. Han ser sig omkring och hittar revolvern liggande i snön två meter ifrån honom. Han stoppar den i hölstret innanför jackan och börjar gå mot det blå fladdrande skenet. När han kommer ut på Sveavägen via Adolf Fredriks kyrkogata ser han att det står flera räddningsfordon parkerade vid Skandiahuset längre bort. Något har hänt därborta. Han tvingar ned en sur uppstötning, korsar gatan och fortsätter i så rask takt han förmår mot Skandiahusets bortre hörn. När han närmar sig ser han en piketbuss på trottoaren. Pulsslagen känns i halsen nu, och något varmt börjar sippra fram ur såret i bakhuvudet. Allt flyter ihop, människor, polisbilar, blåljus. Han hör någon ropa: ”Nej, nej, nej”, och måste stanna till några sekunder för att inte kräkas.
Han tränger sig fram genom folksamlingen för att se bättre. En blodig äldre man som är alldeles vit i ansiktet lyfts upp på en bår av två ambulanssjukvårdare. Han ser Lisbet vända sig om och skaka på huvudet innan hon följer efter båren till den väntande ambulansen.
Insikten om vad som måste ha hänt känns som ett hårt slag i magen, och han tappar andan. Han har misslyckats. Hela hans avdelning har misslyckats på grund av honom. Hela Säpo.
Ambulansen lämnar platsen. En polis intervjuar en kvinna i närheten och tar anteckningar. Modin vänder sig om och börjar nedhukad gå mot Kungsgatan. Han vill inte vittna. Han vet inte vad han ska säga. Han hade landets viktigaste uppdrag, och han klarade inte av det.
Han passerar en stor blodfläck på trottoaren och inser att statsministern förmodligen redan är död.
Någon i närheten säger:
”Inte i Sverige.”
Modin fortsätter mot tunnelbanenedgången på Kungsgatan. När han kommer ned i hallen går han fram till en telefonkiosk och ringer upp Loklinth. Flera signaler går fram utan att någon svarar, och luren blir svettig av hans hårda grepp.
”Ja, Chris”, hör han till slut en sömnig röst säga.
”Det är jag, Anton. Helvete, Chris, statsministern …”
”Vad är det? Tala tydligare.”
”Jag blev nedslagen på Adolf Fredriks kyrkogård. De har attackerat Opel!” nästan skriker han i luren.
”Vilka då?”
”Vet inte. Araberna?”
”Är han död?”
”Jag tror det. Det såg illa ut”, säger Modin och försöker hålla rösten stadig. Han skakar i kroppen nu, och har fullt sjå att hålla sig upprätt.
”Helvete, Modin! Vad har du gjort?”
”Jag blev nedslagen. Det var två killar på kyrkogården. Jag vet inte vad …”
”Du har förlorat ditt skyddsobjekt! Vi har förlorat Opel. Är det vad du säger?”
Det blir tyst i luren som om Loklinth funderar. Modin ser sig omkring, men allt verkar vara som vanligt. Folk är på väg hem efter fredagsbion eller på väg ut för att dansa. Nyheten har ännu inte nått medborgarna.
”Åk hem, Modin. Jag tar över nu.”
”Vad ska du göra?”
”Jag måste ringa Näss. Det här kan gå åt helvete. Och inte ett ljud till någon. Det här får absolut inte komma ut. Hör du det! Åk hem och sov.”
”Ja, för fan. Jag mår illa, vänta …”
Han böjer sig framåt och hulkar. Efter några sekunder går krampen i magen över och han tar upp luren igen. Allt som hörs är en lång ton. Loklinth har lagt på.
FAKTA: Fru Palme uppgav att hon för två–tre veckor sedan, från bostaden lade märke till två män som stod på Västerlånggatan och tycktes iakttaga porten till nummer 31. Bägge männen var i 45-årsåldern, den ene något längre än den andre. Den längre var iklädd en vinröd jacka och den kortare en mörkblå jacka. Den kortare var eventuellt något yngre. Fru Palme tyckte att männens beteende var lite underligt och funderade på att ringa till säkerhetspolisen. Men hon avstod. Lisbet Palme har en svag känsla av att den jackan mannen (mördaren) på Tunnelgatan bar var av samma typ som den blå jacka mannen på Västerlånggatan 2–3 veckor före mordet bar. Jackan var som hon uppfattade av en äldre typ som man inte så ofta ser i Sverige.
(Förhör med Lisbet Palme 1 mars 1986, ur utredningen om mordet på Olof Palme, avsnitt T 116)