Clarice_Lispector_–_Hemlig_lycka

FÖRORD

När Clarice Lispector 1967 fick frågan om hon kunde tänka sig att en gång i veckan bidra med en krönika till dagstidningen Jornal do Brasil skrev hon efter en hel del vånda en text som innehöll följande rader: »Låt oss vara uppriktiga: det här är ingen krönika. Det här bara är. Det infogar sig inte i någon genre. Genrer intresserar mig inte längre.« Litterära genrer och klassificeringar framstod för Clarice Lispector allt mer som en tvångströja som hon vägrade sätta på sig. Inte bara vägrade. Hon kunde inte. Flera av texterna som publicerades i Jornal do Brasil handlar faktiskt om den oförmåga hon upplevde kring att skriva just krönikor och journalistik.

Bland dessa icke-krönikor fanns också ett antal berättelser som byggde på minnen från barndomen i Recife i Nordöstra Brasilien och andra som återspeglade det vuxna hemmalivet med två små barn i Rio de Janeiro. Dessa berättelser utgör en del av Hemlig lycka, som utkom första gången 1971. De övriga novellerna hade tidigare publicerats i volymen A legião estrangeira ( Främlingslegionen ), 1964, en bok som kom ut parallellt med Passionen enligt G. H. och som då hamnade i dess skugga.

Clarice Lispector hade svårt att acceptera författaridentiteten. Hon hade inget litterärt projekt. Hon skrev intuitivt, »av ohygglig nödvändighet«, som hon själv sa. När den uppburne författaren João Guimarães Rosa viskade till henne på en fest: »Clarice, jag läser inte dig för litteraturens skull. Jag läser dig för livet«, betraktade hon det som de bästa lovord hon hade fått. Skrivandet och den hon var, hennes »jag«, blev med tiden intimt sammanlänkade.

Clarice Lispector föddes i byn Tchetchelnik i Ukraina 1920. Den judiska familjen Lispector fruktade det bolsjevikiska maktövertagandet i Ryssland och de antisemitiska stämningarna, och emigrerade till Brasilien där man hade släkt. Drygt ett år gammal anlände Clarice, eller Haia, som hon hette innan hela familjen bestämde sig för att byta till mer brasilianskt klingande namn, till Maceió. Efter några år flyttade familjen till Recife, och så småningom, efter moderns död, till dåvarande huvudstaden Rio de Janeiro.

Under sitt vuxna liv uppgav Clarice att hon var född 1925, hon drog alltså av fem år på sin verkliga ålder. Att hon faktiskt föddes 1920 blev känt först flera år efter hennes död.

I Rio läste Clarice juridik på universitetet och publicerade 1943 sin första bok, Perto do coração selvagem ( Nära det vilda hjärtat ), som sålde dåligt men uppmärksammades av kritiker och författare och belönades med ett av landets viktigaste litterära priser. Samma år gifte hon sig med en kurskamrat, som sökte sig till den diplomatiska banan. Under de följande femton åren levde paret utomlands större delen av tiden, bland annat i Neapel, Bern och Washington. De fick två barn och Clarice publicerade under sina besök i Brasilien ytterligare två romaner, O lustre ( Ljuskronan ), 1946, och A cidade sitiada ( Den belägrade staden ), 1949.

Brev till syskonen och författarkolleger vittnar om att Clarice vantrivdes i rollen som diplomathustru och att hon kände en stark hemlängtan. Hon stod inte ut bland människor som »slängde ur sig bestsellers« när de pratade. 1959 skilde hon sig från sin make och flyttade med de båda sönerna, som då var sex och tio år, till Rio. 1960 publicerades novellsamlingen Familjeband ( Laços de família ) och året därpå den med lispectorska mått omfångsrika romanen A maçã no escuro ( Äpplet i mörkret ), båda böckerna omedelbart hyllade av flertalet kritiker. Familjeband innehåller några av den moderna brasilianska litteraturens allra finaste noveller. Det var också den första bok av Lispector som översattes till svenska ( 1986 ), dock utan att vare sig läsare eller kritiker här i någon större utsträckning fick upp ögonen för henne.

Novellerna i Familjeband handlar om personer som är fångade i sina sätt att leva och i sina sociala roller. I A maçã no escuro, som Clarice själv betraktade som sin mest genomarbetade bok, upptäcker huvudpersonen Martim sig själv efter att ha flytt från sitt gamla liv – och från ett påstått mord – och sedan han förkastat sina tidigare värderingar.

Också Clarice hade lämnat ett liv bakom sig, ett liv i vilket hon känt sig ofri. Nu var hon en ensamstående tvåbarnsmor i Rio. Hon hade litterära framgångar, men honoraren var usla och emellanåt hade hon svårt att få ekonomin att gå ihop, även om hon knappast led någon nöd. Hon hade det inte värre än att hon till exempel alltid hade hemhjälp och så småningom även en privat sekreterare. Hennes son Paulo har berättat att han aldrig ens såg sin mor koka kaffe. Svårare var ensamheten, trots att hon uppenbarligen hade många goda vänner, inte minst i Rios författarkretsar. Och den själsliga oron. Ingen av hennes vänner på den här tiden beskriver henne som deprimerad, däremot säger de alla med tydlig värme i tonen att hon var mycket speciell. Hennes psykoanalytiker under flera år, Jacob Azulay, har för litteraturforskaren Lícia Manzo beskrivit Clarice med några ord som vittnar om en mycket komplex person:

Litterärt strävade Clarice efter större frihet. Den banbrytande romanen Passionen enligt G. H. ( A paixão segundo G.H. ) och somliga av novellerna i A Legião Estrangeira ( Främlingslegionen ) visar tydligt denna strävan och skiljer sig avsevärt från det hon tidigare skrivit – faktiskt från allt som tidigare skrivits i den brasilianska litteraturen. I den senare boken återfinns bland annat novellen »Ägget och hönan«, som Clarice i en intervju från det år hon dog förklarade att den, trots att hon inte riktigt förstod den, var en av hennes favorittexter. Novellen börjar med orden: »På morgonen på bordet i köket ser jag ägget.« Denna betraktelse, av en kvinna som bara presenteras som »jag«, utlöser hela novellen. Det finns ingen handling som för berättelsen framåt. Novellens jag tänker fritt och historien byggs upp i kölvattnet av dessa tankar. Denna berättare är en kvinna som verkar avstå från fakta, intriger och händelser för att helt enkelt bara vara. Man kan som Lícia Manzo påpekar se en hel del av vad Clarice skulle komma att skapa i framtiden i denna novell. Vad Manzo syftar på är framför allt det fullkomligt fria sättet att berätta, som till och med innebar att Clarice frigjorde sig från kravet att vara begriplig.

Efter dessa båda böcker skrev Clarice några högst originella barnböcker, inledde 1967 sin period som krönikör i Jornal do Brasil och gav 1969 ut sin sjätte roman, Uma aprendizagem ou o Livro dos prazeres ( En lärotid eller Njutningarnas bok ). 1971 kom så novellsamlingen Hemlig lycka ( Felicidade clandestina ), i vilken alltså även den tidigare publicerade A legião estrangeira ingick. Två år senare utkom romanen Levande vatten ( Água Viva ), Clarices mest radikala och kanske också mest svårtillgängliga bok, som hon arbetat på i flera år. Ytterligare två novellsamlingar kom 1974, beställningsjobbet A via crucis do corpo ( Kroppens via crucis ) och Onde estivestes de noite ( Var var du i natt ), med både tidigare publicerat, i vissa fall lätt omarbetat, och opublicerat material. Den sista bok som publicerades medan Clarice var i livet blev en av hennes allra mest omtyckta, romanen Stjärnans ögonblick ( A hora da estrela ) om den oansenliga Macabéa och hennes författare, Rodrigo S. M. Den kom ut i oktober 1977. Två månader senare avled Clarice Lispector i cancer.

Flera böcker, med kortare texter skrivna för tidningar, opublicerade noveller, brev med mera, har sedan Clarices död fått se dagens ljus. Den postuma bok med störst litterär tyngd är dock romanen Um sopro de vida ( En pust liv ), som gavs ut redan året efter hennes bortgång. Roman är egentligen fel att säga, Clarice själv hade gett den beteckningen »pulseringar« ( pulsações ). Vi vet inte hur pass färdig Clarice ansåg boken vara när hon tvingades lämna den, inte desto mindre räknas den till hennes allra främsta. Liksom iStjärnans ögonblick växer historien fram genom ett växelspel mellan huvudperson och författare, vilken också förekommer i berättelsen. Och liksom i de andra stora »romanerna« ( Passionen enligt G. H, Levande vatten och Stjärnans ögonblick ) tycks en av drivkrafterna vara att utmana språkets och litteraturens gränser, att söka det som var oåtkomligt för språket.

Det finns en självbiografisk kärna i det mesta Clarice skrev. Särskilt tydliga är de självbiografiska inslagen i Hemlig lycka. Det gäller inte minst titelnovellen, om läsandets ensamma njutning, och den melankoliska »Rester av karnevalen«, som skildrar hur en fattig flickas längtan efter glädje blandas med hennes skuldkänslor för moderns sjukdom. Men även om det är lätt att relatera dessa och flera andra av bokens berättelser till författarens egen barndom, eller vuxna vardag, handlar det inte om självbiografi i meningen datum och fakta. Snarare är det så att allt hon skriver efter återkomsten till Rio mer och mer drar sig mot första person – och texternas »jag« flyter ibland, men inte alltid, ihop med verklighetens Clarice. Historieberättandet blir allt mindre intressant. Det är livet, varandet, som är hennes ämne och råmaterial. Clarice använder den egna personen för att på sitt oförutsägbart fascinerande vis fråga vad livet är. Novellernas och romanernas jag är med andra ord inte någon allsmäktig Gud i ett fridfullt universum. Det är ett jag i kamp, som inte känner sig självt, som jagar sig självt, ett jag som är både fiktion och verklighet. Detta jag träder inte fram för att ge oss svaret på vem Clarice Lispector är, det intar scenen med en virvelvind av frågor.