Nej, inte den senaste karnevalen. Jag vet inte varför, men den här karnevalen förde mig tillbaka till min barndom och till askonsdagarnas öde gator det rester av serpentiner och konfetti blåste omkring. En eller annan gudfruktig kvinna med en sjal över huvudet som var på väg till kyrkan och gick över den ytterligt tomma gatan, så som gatorna brukar vara efter karnevalen. Tills nästa år. Och när festen närmade sig, hur ska jag förklara den häftiga inre rörelse som grep mig? Som om världen till slut slog ut från den blomknopp den var till en stor scharlakansröd ros. Som om gatorna och torgen i Recife till slut förklarade varför de hade byggts. Som om människoröster till slut sjöng ut den förmåga till njutning som fanns hemlig inom mig. Karnevalen var min, min.
Men trots det deltog jag egentligen inte särskilt mycket i den. Jag hade aldrig varit på någon barndans, aldrig hade man klätt ut mig. I gengäld lät man mig sitta uppe till omkring elva på kvällen i porten vid foten av trappan till det gamla tvåvåningshus där vi bodde och lystet betrakta de andra som roade sig. Två värdefulla saker fick jag då och jag sparade girigt på dem så att de skulle räcka alla tre dagarna: ett rör med karnevalsparfym, lança-perfume, och en påse med konfetti. Åh, det börjar bli svårt att skriva. För jag känner att det skär i hjärtat när jag konstaterar att jag, trots att jag tog så lite del i den allmänna glädjen, var så törstande att jag av nästan ingenting genast blev ett lyckligt barn.
Och maskerna? Jag var rädd men det var en vital och nödvändig rädsla för den mötte mina allra djupaste aningar om att människans ansikte också var ett slags mask. Om en maskerad person tilltalade mig där vid foten av min trappa kom jag oundvikligen genast i kontakt med min inre värld, som inte bara bestod av troll och förtrollade prinsar, utan av människor och deras mysterier. Till och med de maskerades förmåga att skrämma mig var med andra ord något nödvändigt för mig.
Någon karnevalsdräkt fick jag inte; man hade nog med att bekymra sig för min sjuka mor och ingen hemma hade en tanke på att barnen skulle få karneval. Men jag bad i alla fall en av mina systrar att göra lockar i mitt avskyvärda raka hår så att jag åtminstone under tre av årets dagar skulle få stoltsera med lockigt hår. Den här gången gav min syster dessutom efter för min heta längtan efter att bli en ung kvinna – jag kunde knappt vänta tills jag fick lämna min sårbara barndom bakom mig – och målade min mun med ett lysande starkt läppstift och satte rouge på mina kinder. Då kände jag mig vacker och kvinnlig, jag flydde från barndomen.
Men en karneval var inte som de andra. Så fantastisk var den att jag inte kunde tro att jag fick vara med om så mycket, jag som redan hade lärt mig att be om lite. En kamrats mamma hade nämligen bestämt sig för att göra en karnevalsdräkt åt sin dotter och namnet på dräkten var Ros. För detta ändamål hade hon inhandlat mängder av rosa kräppapper, med vilka jag antog att hon tänkte försöka efterlikna blombladen på en ros. Med gapande mun betraktade jag hur dräkten undan för undan tog form och blev till. Trots att kräppappret inte på minsta sätt påminde om blomblad tyckte jag uppriktigt att det var en av de vackraste karnevalsdräkter jag någonsin hade sett.
Det var då det oväntade inträffade, av en ren slump: det blev kräppapper över, och mycket dessutom. Och då bestämde sig min kamrats mamma – kanske för att tillmötesgå min stumma vädjan, min stumma förtvivlade avund, eller kanske av ren godhet, eftersom det fanns papper kvar – för att av det material som hade blivit över göra en rosdräkt också åt mig. Så den karnevalen skulle jag för första gången i livet få något jag alltid hade önskat: jag skulle bli någon annan.
Till och med förberedelserna gjorde mig yr av lycka. Aldrig förr hade jag så helt gått upp i något: jag och min kamrat planerade allt in i minsta detalj, under våra dräkter skulle vi ha underklänning, så att vi på något sätt ändå skulle vara klädda om det började regna och dräkterna föll sönder – tanken på ett regnväder som i vår kvinnliga åttaåriga blygsel plötsligt lät oss stå i bara underkjol på gatan fick oss att nästan skämmas ihjäl i förväg – men åh! Gud skulle vara med oss! det skulle inte regna! Vad beträffar det faktum att min dräkt bara fanns till på grund av vad som blivit över efter den andra, så svalde jag med viss smärta min stolthet som alltid varit grym och accepterade ödmjukt vad ödet gav mig i allmosa.
Men varför måste just den karnevalen, den enda jag varit utklädd, vara så sorglig? Redan tidigt på söndagsmorgonen hade jag papiljotter i håret så att lockarna skulle sitta i ordentligt på eftermiddagen. Jag var så otålig att visarna på klockan inte rörde sig. Till slut, till slut! var klockan tre: försiktigt för att inte riva sönder pappret klädde jag mig till ros.
Många saker värre än denna har jag varit med om och förlåtit. Men än i dag kan jag inte förstå: är ödets tärningar irrationella? De är obarmhärtiga. När jag stod helt färdigklädd i kräppapper, med papiljotter i håret och ännu utan läppstift och rouge – blev min mamma hastigt mycket sämre, stämningen blev genast orolig i hemmet och man skickade iväg mig för att snabbt springa och köpa en medicin på apoteket. Jag sprang iväg klädd som ros – men mitt nakna ansikte hade inte den unga kvinnans mask som skulle skydda mitt så utsatta liv som barn – och jag sprang och sprang, villrådig, bestört genom serpentiner, konfetti och karnevalsyra. De andras glädje skrämde mig.
När stämningen i hemmet några timmar senare hade lugnat sig hjälpte min syster att kamma och måla mig. Men något i mig hade dött. Och som i sagorna jag hade läst om feer som förtrollade och löste människor ur förtrollningar hade också jag blivit löst ur förtrollningen; jag var inte längre en ros, jag var åter en vanlig flicka. Jag gick ner på gatan och när jag stod där var jag ingen blomma, jag var en tankfull clown med röda läppar. I min hunger efter extas var jag då och då trots allt på väg att bli glad men så kom jag full av samvetskval att tänka på mors allvarliga tillstånd och jag dog igen.
Inte förrän flera timmar senare kom räddningen. Och att jag så snabbt grep efter den berodde på att jag så innerligt behövde rädda mig. En tolvårig pojke, vilket för mig var en ung man, den här mycket vackre pojken stannade framför mig och med en gest som innehöll både ömhet, plumphet, lek och sensualitet täckte han mitt redan raka hår med konfetti; under ett ögonblick stod vi ansikte mot ansikte med varandra och log utan att säga något. Och jag, en liten åttaårig kvinna, ansåg då under återstoden av kvällen att någon äntligen hade sett vem jag var: jag var, ja, jag var en ros.