ATT FÖRLÅTA GUD

Jag gick på Avenida Copacabana och betraktade förstrött hus, flikar av havet, folk, utan att tänka på någonting. Jag hade ännu inte insett att det egentligen inte var förströdd jag var, jag var uppmärksam utan att anstränga mig, jag var något ytterst ovanligt: fri. Jag såg allt, och utan eftertanke. Först efter hand lade jag märke till att jag lade märke till saker. Min frihet intensifierades då ytterligare något, utan att upphöra att vara frihet. Det var ingen tour de propriétaire, inget av det där var mitt, och jag ville inte ha det heller. Men det verkade som om jag kände mig belåten med vad jag såg.

Jag fick då en känsla som jag aldrig har hört talas om av någon annan. Av ren ömhet kände jag mig som mor till Gud, som var jorden och världen. Bara av ren ömhet, utan att uppleva någon som helst makt eller ära, utan minsta känsla av överlägsenhet eller jämställdhet, jag var av öm­het mor till det som finns. Jag förstod också att om allt det här »verkligen var« vad jag kände – och inte ett eventuellt misstag av känslorna – så skulle Gud utan stolthet eller försök att göra sig liten acceptera min ömhet, men utan att det innebar några förpliktelser gentemot mig. Den förtrolighet med vilken jag visade ömhet skulle Gud betrakta som befogad. Känslan var ny för mig, men exakt rätt, och att jag inte hade känt den förut berodde bara på att det inte hade varit möjligt. Jag vet att man älskar vad som är Gud. Med allvarlig kärlek, högtidlig kärlek, respekt, rädsla och vördnad. Men aldrig hade jag hört talas om moderlig ömhet för Honom. Men precis som min ömhet för en son eller dotter inte förminskar barnet, utan till och med gör det större, var att vara mor till världen bara min kärlek som var fri.

Och det var då jag höll på att sätta foten på en jättelik död råtta. På mindre än en sekund rös jag av fasa över att leva, på mindre än en sekund sprang jag i bitar i panik och försökte så gott jag kunde behärska mitt allra djupaste skrik. Jag nästan sprang av rädsla, blind bland alla människor, och stannade först i nästa kvarter och stödde mig mot en stolpe och knep hårt ihop ögonen, som inte ville se mer. Men bilden etsade sig fast bakom ögonlocken: en stor rödbrun råtta, med en enorm svans och krossade fötter, och död, stilla, rödbrun. Min omåttliga rädsla för råttor.

Alldeles skakig lyckades jag fortsätta leva. Helt hand­fall­en gick jag vidare, med munnen infantiliserad av för­våning. Jag försökte ta bort kopplingen mellan de båda faktumen, mellan det jag hade känt några minuter tidig­are och råttan. Men det var hopplöst. Om inte annat fören­ades de av att de låg så nära varandra. Det fanns ologiskt ett sammanhang mellan de två faktumen. Det skrämde mig att en råtta hade varit min kontrapunkt. Och genast greps jag av en stark vrede: skulle jag alltså inte oförberett kunna ge mig hän åt kärleken? Vad var det Gud ville på­minna mig om? Jag är inte den som behöver bli påmind om att inuti allt finns blodet. Jag inte bara kommer ihåg blodet inuti allt, jag erkänner det också och jag vill ha det så, jag är alltför mycket blod för att glömma blodet, och för mig har ordet andlig ingen betydelse och inte heller har ordet jordisk någon betydelse. Det var inte nödvändigt att kasta en råtta i mitt nakna ansikte. Inte i det ögonblicket. Man hade gott kunnat ta hänsyn till den skräck som har förvirrat och förföljt mig sedan jag var liten, rått­orna har en gång skrattat åt mig, i världens förflutna har råttorna rasande, jäktat och glupskt ätit mig. Så det var så det var? Jag gick omkring i världen utan att be om någonting, utan att behöva någonting och älskade av ren oskyldig kärlek, och så kom Gud och visade mig sin råtta? Gud sårade mig och förolämpade mig med sin grovhet. Gud var rå. Jag var så otröstlig i min besvikelse när jag gick där med slutet hjärta att inte sedan jag var barn har jag varit så besviken. Jag gick vidare och försökte glömma. Men det enda jag kom att tänka på var hämnd. Men vad för hämnd förmådde jag mot en Allsmäktig Gud, mot en Gud som kunde krossa mig till och med med en krossad råtta? Min sårbarhet som ensam varelse. I min lust att hämnas kunde jag inte ens se på Honom längre, för jag visste inte längre var Han fanns, var kunde Han finnas allra mest och var kunde jag, när jag ursinnigt betraktade det, var kunde jag se honom? i råttan? i det där fönstret? i stenarna på mark­en? I mig fanns Han hur som helst inte längre. I mig såg jag Honom hur som helst inte längre.

Då kom jag att tänka på de svagas hämnd: åh, är det så det är? i så fall tänker jag inte tiga om saken, jag tänker berätta. Jag vet att det är gement att först bli förtrolig med Någon och sedan avslöja alla hemligheter, men jag tänker berätta – berätta inte, låt bli att berätta bara för kärleks skull, behåll Hans skamligheter för dig själv – men jo, jag tänker berätta, jag tänker sprida ut det jag varit med om, den här gången kommer det inte att stanna vid det här, jag tänker berätta vad Han har gjort, jag tänker fördärva Hans rykte.

… men vem vet, kanske var det för att världen också är råtta och jag hade trott att jag var redo också för råttan. För jag inbillade mig att jag var starkare än jag var. För jag gjorde av kärleken en felaktig matematisk uträkning: jag trodde att om jag lade ihop förståelserna så älskade jag. Jag insåg inte att det är genom att lägga ihop oförståelserna som man verkligen älskar. Jag trodde det var lätt att älska bara för att jag hade känt ömhet. För jag ville inte ha den högtidliga kärleken och förstod inte att högtidlighet­en ritualiserar oförståelsen och förvandlar den till offergåva. Men det beror också på att jag alltid har varit mycket stridbar, att strida är mitt sätt. För jag försöker alltid använda mitt sätt för att komma fram. Det är för att jag ännu inte har lärt mig att ge efter. För innerst inne vill jag älska det jag skulle älska – och inte det som är. Det är för att jag ännu inte är mig själv, och straffet är då att älska en värld som inte heller är sig själv. Det är också för att jag blir sårad utan anledning. För kanske måste man tala om det för mig på ett rått sätt, jag är nämligen väldigt envis. För jag är väldigt egoistisk och därför frågade man mig med viss ironi om jag ville ha också råttan för mig själv. För jag kan inte vara sakernas mor förrän jag kan ta en råtta i handen. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna ta i en råtta utan att dö min allra värsta död. Må jag alltså stämma upp i en magnificat som i blindo sjunger om det man inte vet och inte ser. Och må jag använda en formalism som för mig bort. För formalismen har inte sårat min enkelhet utan min stolthet, för det är på grund av att jag är stolt över att vara född som jag känner mig så förtrolig med världen, den här världen som jag med ett stumt skrik har slitit ut ur mig. För råttan finns lika mycket som jag, och kanske bör varken jag eller råttan ses av oss själva, avståndet gör oss lika. Kanske måste jag först och främst acceptera min natur som vill att en råtta ska dö. Kanske tycker jag att jag är alltför ömtålig bara för att jag inte har begått mina brott. Bara för att jag har hållit tillbaka mina brott tror jag att min kärlek är oskyldig. Kanske kan jag inte betrakta råttan förrän jag utan att bli likblek betraktar min själ som bara är tillbakahållen. Kanske måste jag kalla mitt sätt att vara lite av varje för »världen«. Hur kan jag älska världens storhet om jag inte kan älska min egen natur i sin helhet? Så länge jag föreställer mig att »Gud« är god bara för att jag är ond kommer jag inte att älska någonting: det kommer bara att vara mitt sätt att anklaga mig. Jag, som utan att ens ha gått igenom hela mig redan har bestämt mig för att älska min motsats, och min motsats vill jag kalla för Gud. Jag, som aldrig kommer att vänja mig vid mig, ville inte att världen skulle smutskasta mig. För jag, som med mig inte lyckades med något annat än att underkasta mig mig själv, för jag är så mycket obönhörligare än jag, jag ville kompensera mig för mig själv med ett mindre våldsamt land än jag själv. För så länge jag älskar en Gud bara därför att jag inte vill ha mig själv kommer jag att vara en märkt tärning och spelet om mitt större liv kommer aldrig att äga rum. Så länge jag uppfinner Gud kommer Gud inte att finnas.