ÄGGET OCH HÖNAN

På morgonen, på bordet i köket, ser jag ägget.

Jag betraktar ägget med en enda blick. Genast inser jag att man inte kan stå och se ett ägg. Att se ett ägg stannar inte kvar i nuet: knappt hinner jag se ägget förrän det förvandlas till att ha sett ett ägg i tretusen år. – I själva det ögonblick som man ser ägget blir det ett minne av ett ägg. – Endast den människa ser ägget som redan har sett det. – När man ser ägget är det för sent: sett ägg, förlorat ägg. – Att se ägget är ett löfte om att en dag få se ägget. – Kort och odelbar blick; om nu några tankar finns i huvudet; det gör det inte; vad som finns är ägget. – Att se är ett nödvändigt redskap som jag slänger efter att ha använt det. Kvar står jag med ägget. – Ägget har inget sig-självt. Individuellt existerar det inte.

Att se ägget är omöjligt: ägget är översynligt på samma sätt som det finns ljud som är överljudsljud. Ingen kan se ägget. Ser hunden ägget? Endast maskinerna ser ägget. Lyftkranen ser ägget. – När jag var forntida slog sig ett ägg ned på min axel. – Kärleken till ägget är inte heller något man känner. Kärleken till ägget är överkänslig. Vi vet inte om att vi älskar ägget. – När jag var forntida var jag förvaltare av ägget och jag gick med silkestassar för att inte spilla ut äggets tystnad. När jag dog tog de försiktigt bort ägget. Jag levde fortfarande. – Bara den människa som såg världen skulle se ägget. Precis som världen är ägget självklart.

Ägget existerar inte längre. Som ljuset från stjärnan som redan har slocknat existerar ägget i egentlig bemärk­else inte längre. – Ägg, du är fullkomligt. Du är vitt. – Dig tillägnar jag begynnelsen. Dig tillägnar jag den första gången.

Ägget tillägnar jag den kinesiska nationen.

Ägget är något som hänger i luften. Det har aldrig slagit sig ned. När det väl har slagit sig ned var det inte det som slog sig ned. Det var något som fanns under ägget. – Jag betraktar ägget i köket med ytlig uppmärksamhet för att inte ha sönder det. Jag är ytterst mån om att inte förstå det. Eftersom det är omöjligt att förstå det vet jag att jag har begått ett misstag om jag förstår. Förståelsen är bevis­et för misstaget. Att begripa det är inte rätta sättet att se det. – Att aldrig tänka på ägget är ett sätt att ha sett det. – Är det möjligt att jag känner till ägget? Det är nästan säkert att jag känner till det. Så här: jag finns, genast vet jag. – Det jag inte vet om ägget är det som verkligen har betydelse. Det jag inte vet om ägget ger mig ägget i egentlig bemärk­else. – Månen är bebodd av ägg.

Ägget är en manifestering. Att ha ett skal är att äga rum. – Ägget klär av köket. Det gör bordet till ett sluttande plan. Ägget exponerar. – Den som fördjupar sig i ett ägg, den som ser mer än äggets yta, vill något annat: han är hungrig.

Ägget är hönans själ. Den tafatta hönan. Det säkra ägget. Den förskrämda hönan. Det säkra ägget. Som en stillastående projektil. För ägg är ägg i rymden. Ägg över blått. – Jag älskar dig, ägg. Jag älskar dig som något inte ens vet om att det älskar något annat. – Jag rör det inte. Det är mina fingrars aura som rör ägget. Jag rör det inte. – Men att ägna mig åt att se ägget skulle vara att dö för det världsliga livet, och jag behöver gulan och vitan. – Ägget ser mig. Idealiseras jag av ägget? Begrundas jag av ägget? Nej, ägget bara ser mig. Det är befriat från den förståelse som sårar. – Ägget har aldrig stridit. Det är en gåva. – Ägget är osynligt för blotta ögat. Från ägg till ägg kommer man till Gud, som är osynlig för blotta ögat. – Ägget var kanske en triangel som rullade runt så mycket i rymden att den efter hand blev mer och mer oval. – Är ägget i grunden en kanna? Var det den första kannan formad av etruskerna? Nej. Ägget härstammar från Makedonien. Det var där man räknade ut det, en frukt av den mest mödosamma spon­tan­itet. I Makedoniens sand tecknade en man med en stav i handen ägget. Och sedan suddade han ut det med sin nakna fot.

Ett ägg är någonting som måste vara försiktigt. Därför är hönan äggets förklädnad. Hönan finns för att ägget ska färdas genom tiden. En mor är till för sådant. – Ägget lever en exiltillvaro genom att det alltid är alltför långt före sin tid. – Ägget kommer tills vidare att förbli en revolutionär. – Det lever inne i hönan för att ingen ska kalla det vitt. Ägget är verkligen vitt. Men det får inte kallas vitt. Inte för att det skulle göra ägget någon skada, men de människor som kallar det vitt, dessa människor dör för livet. Att kalla det som är vitt vitt kan fördärva mänskligheten. En gång anklagades en man för att vara det han var, och han blev kallad för Den där Mannen. Man hade inte ljugit: Han var det. Men vi har än idag inte helt hunnit återhämta oss, allesammans. Den allmänna lagen som är till för att vi ska leva vidare: man kan säga »ett vackert ansikte«, men den som säger »ansiktet« dör, för att ha uttömt ämnet.

Med tiden blev ägget ett hönsägg. Det är inte vad det är. Men det är det namn som används när det har adopterats. – Man bör säga »hönsägget«. Om man säger bara »ägget« tömmer man ut ämnet, och världen blir naken. Faran när det gäller ägget är att man upptäcker vad man skulle kunna kalla skönhet, det vill säga, dess sannhet. Äggets sannhet är inte sannolik. Om man upptäcker den kan det hända att man vill tvinga det att bli rektangulärt. För ägget är det ingen fara, det skulle inte bli rektangulärt. ( Vår garanti är att det inte kan; kan inte är ägget stora styrka; dess storslag­enhet kommer av storheten i att inte kunna, som breder ut sig som ett inte vilja. ) Men den som strävar efter att göra ägget rektangulärt skulle så småningom förlora sitt eget liv. Ägget utsätter oss med andra ord för fara. Vår trumf är att ägget är osynligt. Och vad de invigda beträffar, de invigda maskerar ägget.

Vad hönans kropp beträffar, så är den det bästa beviset för att ägget inte finns. Man behöver bara titta på hönan för att det ska bli uppenbart att ägget omöjligt kan existera.

Och hönan? Ägget är hönans stora uppoffring. Ägget är korset som hönan bär i livet. Ägget är hönans ouppnåeliga dröm. Hönan älskar ägget. Hon vet inte att ägget existerar. Skulle det rädda henne att veta om att hon inuti sig själv har ett ägg? Om hon visste att hon inuti sig själv har ett ägg skulle hon förlora sitt tillstånd som höna. Att vara höna är hönans sätt att överleva. Att överleva är räddningen. För det verkar som om att leva inte finns. Att leva leder till döden. Så vad hönan gör är att oavbrutet överleva. Att överleva kallas för att hålla igång striden mot livet som är dödligt. Det är detta som är att vara höna. Hönan har ett förläget utseende.

Det är viktigt att hönan inte vet om att hon har ett ägg. I annat fall skulle hon kanske kunna rädda sig som höna, vilket inte heller är säkert, men hon skulle förlora ägget. Alltså vet hon inte. Det är för att ägget ska använda hönan som hönan finns. Hon fanns bara för att förverkligas, men hon tyckte om det. Därav hönans förvirring: att tycka om ingick inte i att födas. Att tycka om att vara levande gör ont. – Beträffande vem som kom först så var det ägget som fann hönan. Hönan blev inte ens tillkallad. Hönan är direkt en utvald. Hönan lever som om hon drömde. Hon har ingen verklighetsuppfattning. Varje gång hönan spritter till är det någon som stör henne i hennes drömmerier. Hönan är en stor sömn. – Hönan lider av ett okänt ont. Det okända onda i hönan är ägget. – Hon kan inte förklara sig: »jag vet att felet är i mig själv«, hon kallar sitt liv för ett fel, »jag vet inte längre vad jag känner«, etc.

»Etc., etc., etc.«, är vad hönan går och kacklar dagarna i ända. Hönan har ett rikt inre liv. Det inre livet är i själva verket det enda liv hönan har. Vår bild av hönans inre liv är det vi kallar för »höna«. Hönans inre liv består i att bete sig som om hon förstod. Inför varje hot skriker hon upprört som en toka. Allt för att ägget inte ska gå sönder inuti henne. Ett ägg som går sönder inuti hönan är som blod.

Hönan betraktar horisonten. Som om ett ägg vore på väg från horisontlinjen. Förutom att vara ett transportmedel för ägget är hönan fjollig, sysslolös och närsynt. Hur skulle hönan kunna förstå sig själv när hon är något som motsäger ägget? Ägget är alltjämt det som en gång uppkom i Makedonien. Hönan är alltid den modernaste tragedin. Hon är ständigt förgäves med sin tid. Och fortfarande ritar man om henne om och om igen. Ännu har man inte funnit hönans lämpligaste form. Min granne tecknar förstrött om hönan med en blyertspenna medan han sitter och talar i telefon. Men hönan kan ingenting göra åt saken: att inte tjäna sig själv är ett av hennes villkor. Men eftersom hennes öde är viktigare än hon själv, och eftersom hennes öde är ägget, bryr vi oss inte om hennes personliga liv.

Hönan känner inte igen ägget när hon har det inuti sig, men inte heller utanför sig själv känner hon igen det. När hönan ser ägget tänker hon att hon har att göra med något omöjligt. Och med bultande hjärta, med hårt bultande hjärta, känner hon inte igen det.

Plötsligt betraktar jag ägget i köket och allt jag ser i det är mat. Jag känner inte igen det, och mitt hjärta bultar. Metamorfosen i mig har börjat: snart kan jag inte längre urskilja ägget. Utanför varje enskilt ägg, utanför varje ägg man äter, finns inte ägget. Jag förmår inte längre tro på ett ägg. Jag har allt mindre kraft till att tro, jag är döende, farväl, jag såg för länge på ett ägg och undan för undan sövde det mig.

Hönan som inte ville offra sitt liv. Hon som beslutade sig för att vilja vara »lycklig«. Hon som inte insåg att hon skulle vara till nytta om hon ägnade livet åt att teckna ägget inuti sig själv som om hon gjorde en illumination. Hon som inte kunde förlora sig själv. Hon som trodde att hon hade hönsfjädrar för att skyla sig för att hon hade ett värdefullt skinn och inte förstod att fjädrarna enbart var till för att göra överfärden mjukare medan hon bar ägget, för ett häftigt lidande skulle kunna skada ägget. Hon som trodde att njutningen var en gåva som hon hade fått och inte insåg att den var avsedd att helt avleda henne medan ägget blev till. Hon som inte visste att »jag« bara är ett av de ord man klottrar medan man talar i telefon, ett rent försök att finna den lämpligaste formen. Hon som trodde att »jag« betyder att ha ett sig-själv. De hönor som är skadliga för ägget är de som oavlåtligen är ett »jag«. Hos dem är »jaget« så konstant att de inte längre kan uttala ordet »ägg«. Men vem vet om det inte var just det ägget behövde. För om de inte vore så distraherade, om de fäste sin uppmärksamhet på det stora liv som blir till inuti dem skulle de trassla till det för ägget.

Jag började tala om hönan men nu har jag för länge sedan slutat tala om hönan. Men jag håller fortfarande på att tala om ägget.

Och här står jag och förstår inte ägget. Jag förstår bara knäckt ägg: jag knäcker det i stekpannan. Det är på detta indirekta sätt jag erbjuder mig åt äggets existens: mitt offer består i att jag inskränker mig till mitt personliga liv. Av min njutning och min smärta skapade jag mig mitt förställda öde. Och att bara ha sitt eget liv innebär för den som har sett ägget en uppoffring. På samma sätt som för dem som sopar golv och tvättar kläder i klostret och tjän­ar utan äran i att ha någon högre funktion består mitt arbete i att leva mina njutningar och mina smärtor. Jag måste ha anspråkslösheten att leva.

Jag tar ännu ett ägg i köket, jag slår sönder dess skal och form. Och exakt från och med detta ögonblick har det aldrig funnits något ägg. Det är absolut nödvändigt att jag är en upptagen och tankspridd människa. Jag är ofrånkomligen en av dem som förnekar. Jag tillhör den hemliga orden där vi är medlemmar som en gång har sett ägget och därefter förnekar det i syfte att skydda det. Vi är de som avstår från att förstöra, och som härigenom förtärs. Vi, förklädda agenter utspridda för att fylla de minst uppenbara funktionerna, vi känner ibland igen varandra. På en viss sorts blick, på ett visst sätt att sträcka fram hand­en känner vi igen varandra och detta kallar vi för kärlek. Och då blir förklädnaden inte nödvändig: även om ingen säger något är det heller ingen som ljuger, även om ingen berättar sanningen är det heller inte nödvändigt att längre förställa sig. Kärlek är när vi tillåts att delta lite mer. Få människor vill ha kärleken, för kärleken är den stora besvikelsen över allting annat. Och få människor står ut med att förlora alla andra illusioner. Det finns de som träder fram som frivilliga till kärleken i tron att kärleken ska berika deras personliga liv. Det är tvärtom: kärleken är den slutliga fattigdomen. Kärlek är att inte ha. Kärleken berövar oss dessutom illusionen om det vi trodde var kärlek. Och den är ingen belöning, så den gör oss inte högfärdiga, kärleken är inte någon belöning, den är ett tillstånd som beviljas endast dem som i annat fall skulle fördärva ägget med sin personliga smärta. Det här gör inte kärlek­en till något hedrande specialfall; kärleken beviljas nämligen just de dåliga agenterna, de som skulle trassla till alltsammans om de inte tilläts att ha vaga föreställningar.

Alla agenter tilldelas en rad förmåner för att ägget ska kunna skapas. Inte för att det är något att avundas, för de förhållanden de lever i, som till och med kan vara sämre än för andra, är bara de för ägget ideala förhållanden. Vad agenternas njutning beträffar så tar de emot också den utan högfärd. Vi upplever alla njutningar med enkelhet; det är rent av en uppoffring vi gör för att ägget ska kunna skapas. Vi har, dessutom, ålagts en natur som är helt anpassad för ett stort mått av njutning. Vilket underlättar. Åtminstone gör det njutningen mindre mödosam.

Det händer att agenter tar livet av sig; de tycker att de ytterst knappa instruktioner de har fått är otillräckliga och känner att de saknar stöd. I ett fall avslöjade agenten offentligt att han var agent eftersom han tyckte det blev outhärdligt att gå omkring och inte bli förstådd, han stod inte längre ut med att inte ha de andras respekt; han dog påkörd av en bil när han kom ut från en restaurang. En annan behövde inte ens elimineras: han förtärde långsamt sig själv i sin revolt, som började när han upptäckte att de två eller tre instruktioner han hade fått inte innehöll någon förklaring. Ytterligare en annan eliminerades därför att han var av den meningen att »man oförskräckt bör berätta sanningen«, och det första han gjorde var att söka den; om honom sades det att han dog i sanningens namn, men faktum är att han med sin oskuld enbart stod i vägen för sanningen; hans skenbara mod var enfald och naiv var hans önskan att vara lojal, han hade inte begripit att lojalitet inte var något rent, att vara lojal är att vara illojal mot alla de andra. De här extrema fallen med människor som dör har inte med grymhet att göra. Det är bara så att det finns ett, kosmiskt arbete, man skulle kunna kalla det, som måste utföras och ingen hänsyn kan tyvärr tas till de enskilda fallen. För dem som dukar under och blir enskilda finns ju institutionerna, barmhärtigheten, förståelsen oavsett bevekelsegrunder, med andra ord vårt mänskliga liv.

Äggen fräser i stekpannan och drömmande gör jag i ord­ning frukosten. Jag ropar utan verklighetsuppfattning på barnen som spirar upp ur olika sängar, drar ut stolar och äter, och den grydda dagens arbete tar sin början, stojad och skrattad och äten, vita och gula, bråk och glädje om vartannat, dagen som är vårt salt och vi som är dagens salt, att leva är synnerligen uthärdligt, att leva sysselsätter och distraherar, att leva får en att skratta.

Och det får mig att le i mitt mysterium. Mitt mysterium är att jag genom att bara vara medel och inte mål har fått den nedrigaste frihet man kan få; och eftersom jag inte är dum tar jag vara på den. Dessutom skadar jag de andra som, uppriktigt sagt. Den falska anställning de gav mig för att dölja min verkliga funktion, jag utnyttjar alltså den falska anställningen och gör den till min verkliga; och pengarna de ger mig som dygnsersättning för att göra livet lättare så att ägget ska kunna skapas, pengarna har jag använt för andra ändamål, jag förskingrar medel, senast köpte jag aktier i Brahma Bryggerier och nu har jag blivit rik. Allt det här kallar jag fortfarande att ha den nödvändiga anspråkslösheten att leva. Och tiden de har gett mig, och som de ger oss bara för att ägget ska kunna skapas under vår hederliga ledighet, tiden har jag använt till olovliga njutningar och smärtor, utan minsta tanke på ägget. Det här är min enkelhet.

Eller är det bara just vad de vill ska hända, så att ägget ska kunna förverkligas? Är det frihet eller styr man mig? Jag har nämligen börjat lägga märke till att man har utnyttjat vartenda ett av mina felsteg. Min revolt består i att för dem vara ingenting, jag är bara dyrbar; utan minsta spår av kärlek tar de hand om mig sekund för sekund; jag är bara dyrbar. Pengarna de ger mig har jag på sista tiden börjat lägga på alkohol. Missbruk av förtroende? Men ingen annan vet hur det känns inuti den människa vars arbete består i att låtsas vara svekfull, så att hon till slut tror på sitt eget svek. Vars arbete består i att dagligen glömma. Den människa av vilken man kräver den skenbara vanäran. Inte ens i spegeln ser jag längre ett ansikte som är mitt. Antingen är jag en agent eller också är det verkligen ett svek.

Men jag sover den rättfärdigas sömn för att jag vet att mitt obetydliga liv inte påverkar den stora tidens gång. Tvärtom: det tycks krävas av mig att jag ska vara synnerligen obetydlig, och man kräver också att jag ska sova som en rättfärdig. De vill ha mig sysselsatt och distraherad, och de bryr sig inte om hur. För med min felaktiga uppmärksamhet och min allvarsamma enfald skulle jag kunna påverka det som håller på att göras genom mig. Det är nämligen så att jag själv, jag i egentlig bemärkelse, faktiskt bara har stått till tjänst med att stå i vägen. Vad som får mig att tro att jag kanske är en agent är tanken att mitt öde överskrider mig; åtminstone det var de faktiskt tvungna att låta mig ana, jag var en av dem som skulle missköta sitt arbete ifall jag inte åtminstone anade något; de fick mig att glömma vad de lät mig ana, men föreställningen om att mitt öde överskrider mig stannade otydligt kvar, liksom den om att jag är ett redskap i deras arbete. Men något annat än ett redskap skulle jag hur som helst inte kunna vara, mitt eget arbete skulle det aldrig kunna bli. Jag har redan prövat att etablera mig på egen hand, och det gick inte alls; än idag har jag darriga händer. Om jag hade framhärdat lite till skulle jag ha fördärvat min hälsa för all framtid. Sedan dess, sedan det där misslyckade experimentet, har jag försökt resonera på det här sättet: att jag har fått mycket redan, att de redan har beviljat mig allt som går att bevilja; och att andra agenter, överlägsna mig, också har arbetat bara för det de inte kände till. Och med samma knapphändiga instruktioner. Jag har fått mycket redan; det här till exempel: någon enstaka gång, medan hjärtat klappar på grund av privilegiet, vet jag åtminstone att jag inte känner igen! medan hjärtat klappar av upphetsning förstår jag åtminstone inte! medan hjärtat klappar av tillförsikt vet jag åtminstone inte.

Och ägget? Det här är en av deras finter: medan jag höll på att tala om ägget hann jag glömma bort ägget. »Prata på, prata på«, instruerade de mig. Och tack vare alla ord blev ägget väl skyddat. Prata mycket, så lyder en av instruktionerna, jag är så trött.

Min tillgivenhet till ägget fick mig att glömma det. Min nödvändiga glömska. Min egennyttiga glömska. För ägget är till sin natur tillbakadraget. Inför min giriga dyrk­an skulle det kunna dra sig undan och aldrig mer återvända. Men om det glömdes. Om jag uppoffrar mig och endast lever mitt liv och glömmer ägget. Om ägget blev omöjligt. Då kanske det än en gång – fritt, ömtåligt, utan något som helst budskap till mig – förflyttar sig genom rymden till det här fönstret som jag alltid låter stå öppet. Och i gryningen stiger ned i vår lägenhet. Stilla in till köket. Och lyser upp det med min blekhet.