Den som aldrig har stulit kommer inte att förstå mig. Framför allt kommer den som aldrig har stulit rosor aldrig att kunna förstå mig. När jag var liten stal jag rosor.
I min barndoms Recife fanns mängder av gator, bland dem de rikas gator, kantade av stora villor som låg mitt i väldiga trädgårdar. Jag och en annan liten flicka brukade ofta leka att vi bestämde vem av oss som ägde de olika villorna. »Det vita huset är mitt.« »Nej, jag har ju sagt att de vita är mina.« »Men det här är inte helvitt, det har gröna fönster.« Ibland stod vi kvar med ansiktet tryckt mot gallret och stirrade en lång stund.
Det var så det började. Under en av våra det-huset-är-mitt-lekar blev vi stående framför ett som såg ut som ett mindre slott. Längst in såg man en väldig fruktträdgård. Och framför den växte blommor i välskötta rabatter.
Men i en rabatt stod en ensam och endast halvt utslagen lysande skär ros. Jag höll på att att tappa hakan och glodde beundrande på den stolta rosen som ännu inte ens var en färdig kvinna. Och då hände det: ur djupet av mitt hjärta ville jag ha den där rosen för mig själv. Jag ville ha den, åh vad jag ville ha den. Och det fanns inget sätt att komma över den. Om trädgårdsmästaren hade varit där skulle jag ha bett honom om rosen, även om jag visste att han skulle ha sjasat iväg oss som ett par gatungar. Det fanns inte minsta tillstymmelse till trädgårdsmästare inom synhåll. Och på grund av solen var fönsterluckorna stängda. Det var en gata där det inte gick spårvagnar och det var glest mellan bilarna. Mitt i min och rosens tystnad fanns min längtan efter att få äga den som om den vore bara min. Jag ville kunna ta på den. Jag ville lukta på den tills all berusande doft fick det att svartna för ögonen på mig.
Då stod jag inte ut längre. Planen uppstod på ett ögonblicklig, full av passion. Men som en god regissör resonerade jag kallt med min kamrat och förklarade hennes roll för henne: att hålla ett öga på fönstren på huset, vara beredd på trädgårdsmästaren som fortfarande kunde dyka upp och hålla ett öga på de sällsynta fotgängarna på gatan. Under tiden öppnade jag sakta den lite rostiga gallergrinden på glänt, beredd på att den skulle gnissla lätt. Jag öppnade den bara så mycket att jag kunde komma igenom med min slanka flickkropp. Och med smygande men raska steg gick jag fram på grusgångarna som omgav rabatterna. Fram till rosen var det hundra år av bultande hjärta.
Så står jag till slut framför den. Jag står farligt stilla ett ögonblick, för på nära håll är rosen ännu vackrare. Till slut börjar jag bryta av stjälken, river mig på taggarna och suger blodet från fingrarna.
Och rätt som det är – har jag hela rosen i min hand. Språngmarschen tillbaka till grinden måste också ske ljudlöst. Jag gled ut genom grinden som jag lämnat på glänt, med rosen i handen. Och så sprang vi båda bleka, jag och rosen, all världens väg från huset.
Vad skulle jag egentligen med rosen till? Det här skulle jag: den var min.
Jag tog hem den och satte den i ett glas vatten, där den stod suverän, med tjocka och sammetsmjuka kronblad, i flera nyanser av ljusrosa som hos en bengalros. I mitten var färgen mer koncentrerad och dess hjärta såg nästan rött ut.
Det kändes så bra.
Det kändes så bra att jag helt enkelt började stjäla rosor. Förloppet var alltid det samma: den andra flickan som vaktade, jag som smög in, jag som bröt av stjälken och flydde med rosen i handen. Alltid med bultande hjärta och alltid fylld av en stolthet som ingen kunde ta ifrån mig.
Jag stal pitangabär också. Det fanns en presbyteriansk kyrka i närheten av där jag bodde, omgärdad av en grön hög och så tät häck att man inte kunde se kyrkan genom den. Jag såg aldrig mer än en bit av taket. Häcken bestod av pitangabuskar. Men pitangabär sitter väl dolda inne bland grenarna och jag såg inte ett enda bär. Sedan jag först tittat mig omkring för att försäkra mig om att ingen kom stack jag in handen mellan staketets spjälor, borrade in handen i häcken och började treva med fingrarna tills de hittade den lilla fruktens fuktighet. I brådskan råkade jag många gånger klämma sönder en övermogen pitanga med fingrarna som blev som nedblodade. Jag plockade flera nävar med bär som jag satte i mig direkt på plats, en del fick jag till och med kasta för att de var omogna.
Ingen fick någonsin reda på något. Jag ångrar ingenting: rosen- och pitangatjuvar har hundra år av förlåtelse. Pitangabären ber till exempel själva om att bli plockade, istället för att sitta kvar på grenarna och mogna och dö som oskulder.