Hoppet slog sig ner i vårt hem. Inte det vanliga, som så ofta visar sig vara illusoriskt, även om det trots allt alltid hjälper oss att hålla modet uppe. Utan det andra, konkret och grönt: insekten, den sortens smala vårtbitare som hos oss kallas för hopp.
Det kom ett dämpat utrop från en av mina söner:
– Ett hopp! på väggen precis över din stol! I hans upphetsning förenades de båda hoppen i ett enda, han är tillräckligt stor för det. Förvånad var det snarast jag som blev: ett hopp är något hemligt och det brukar slå sig ner direkt på mig, utan att någon märker något, och inte på väggen över huvudet på mig. Ett litet tumult; men det var tveklöst, där satt det, och magrare och grönare kunde det inte vara.
– Det har knappt någon kropp, klagade jag.
– Det har bara själ, förklarade min son och eftersom våra barn ständigt överraskar oss insåg jag överraskad att han menade båda hoppen.
Insekten gick långsamt omkring med sina långa trådben mellan tavlorna på väggen. Tre gånger prövade den envetet en utväg mellan två tavlor, tre gånger tvingades den att vända tillbaka. Den hade svårt att lära sig.
– Vad dum han är, kommenterade pojken.
– Jag vet, svarade jag en smula sorgset.
– Nu försöker det hitta en annan väg, titta, det kan inte bestämma sig, stackarn.
– Jag vet, det är så det är.
– Det ser ut som hoppet inte har några ögon, mamma, det tar sig fram med hjälp av antennerna.
– Jag vet, fortsatte jag ännu olyckligare.
Där satt vi och stirrade jag vet inte hur länge. Vaktade det så som man i det gamla Grekland eller Rom vaktade brasan man nyss gjort upp i hemmet för att den inte skulle slockna.
– Det har glömt att det kan flyga, mamma, och tror att det bara kan gå så där sakta.
Det gick verkligen sakta – kunde det vara skadat? Nej, i så fall skulle det på ett eller annat sätt rinna blod, så har det alltid varit för mig.
Då kröp en spindel fram bakom en av tavlorna och vädrade den värld som går att äta. Inte en spindel förresten, i mina ögon såg den ut som »spindeln«. Där den gick fram på sin osynliga tråd såg den ut att förflytta sig mjukt i luften. Den ville ha hoppet. Men det ville vi också och, åh! Gud, vi ville ha det men inte äta det. Min son gick och hämtade sopkvasten. Konfunderad sa jag med svag röst, osäker på om stunden tyvärr hade kommit då det var dags att ge upp hoppet:
– Man ska inte döda spindlar, det sägs att de för tur med sig …
– Men den kommer att göra mos av hoppet! svarade pojken ursinnigt.
– Jag får prata med hembiträdet om att hon måste damma bakom tavlorna – och kände hur malplacerad meningen lät samtidigt som jag hörde en viss trötthet i min röst. Sedan dagdrömde jag lite om hur kortfattad och mystisk jag skulle vara mot hembiträdet, jag skulle bara säga: vill du vara snäll att underlätta hoppets väg.
När spindeln var död gjorde min pojke en ordlek av insekten och vårt hopp. Min andre son, som satt och tittade på tv, hörde och skrattade glatt. Ingen tvekan om saken: hoppet hade landat i vårt hem, med kropp och själ.
Men vad vacker insekten är: den vilar mer än den lever, den är ett litet grönt skelett och har så smal och ömtålig form att det förklarar varför jag, som tycker om att ta på saker, aldrig har försökt ta på den.
En gång förresten, kommer jag ihåg nu, satte sig ett mycket mindre hopp på min arm. Jag märkte ingenting, så lätt var det, det var bara mina ögon som gjorde mig medveten om dess närvaro. Jag blev förlägen över dess fina ömtålighet. Jag rörde inte på armen och tänkte: »jaha du? och vad gör jag nu då?« I själva verket gjorde jag ingenting. Jag blev oerhört stilla som om en blomma hade fötts i mig. Sedan vet jag inte längre vad som hände. Och jag tror att det inte hände någonting.