BUDSKAPET

I början blev den unge mannen så förvånad att han rodnade och snabbt bytte samtalsämne för att inte visa hur hjärtat accelererade när den unga flickan sa att hon hade ångest.

Men redan för länge sedan – när han kom upp i tonåren – hade han oförskräckt slutat att naivt tala om händelser med ord som »sammanträffande«. Eller rättare sagt, tack vare att han utvecklats så mycket och genom att han slutat tro, ansåg han numera att uttrycket »sammanträffande« bara var ännu en ordkonst, ett nyuppfunnet gyckleri.

Så när han känslomässigt lyckats smälta den ofrivilliga glädje som det verkligt oväntade sammanträffandet att också hon kände ångest hade framkallat hos honom – var han redan i full färd med att berätta för henne om sin egen ångest, och med en kvinna dessutom! han som av ett kvinnohjärta inte hade fått mer än sin mors kyss.

Han såg sig själv diskutera med henne, samtidigt som han kyligt dolde sin hänförelse över att äntligen få tala om sådant som verkligen hade betydelse; och till råga på allt med en kvinna! De talade också om böcker och de kunde knappt dölja hur bråttom de hade att avhandla allt det som de tidigare aldrig hade talat om. Ändå fanns det vissa ord som aldrig uttalades mellan dem. Det berodde den här gången inte på att uttrycket var en fälla som de andra använde sig av för att lura ungdomar. Utan för att han skämdes. För även om hon var någon att lita på, eftersom hon kände ångest, vågade han inte tala om allt. Han skulle till exempel aldrig tala om uppdrag, trots att detta fulländade uttryck, som han så att säga själv hade skapat, brände på tungan av längtan att få uttalas.

Självklart blev det lättare att umgås med en ung kvinna när också hon led, det gav henne ett manligt drag. Han började behandla henne som en kamrat.

Också hon själv började med helgonskimrande ödmjukhet stoltsera med sin egen ångest, som ett nytt kön. Hybrida – utan att ännu ha hittat ett eget sätt att gå, och utan att ännu ha skaffat sig en bestämd handstil, varje dag gjorde de skolanteckningarna med en ny stil – hybrida sökte de sig till varandra med illa dolt allvar. Någon enstaka gång kände han fortfarande det där skeptiska bejakandet av sammanträffandet: att han, som var så originell, hade träffat någon som talade samma språk! Så småningom slöt de ett förbund. Som om hon yttrade ett lösenord behövde hon bara säga, »i går hade jag en dålig eftermiddag«, och han visste strängt att hon led precis som han led. Det fanns svårmod, stolthet och djärvhet mellan dem båda.

Ända tills även ordet ångest började torka ut och visa hur talspråket ljög. ( De ville båda skriva en dag. ) Ordet ångest började få den ton som de andra använde, och blev anledning till en lätt fientlighet mellan dem båda. Han tyckte att hon var tanklös som talade om ångest när han led. »Det ordet har jag redan kommit över«, han kom alltid över allt före henne, först en tid senare hann den unga kvinnan ikapp.

Och efter hand tröttnade hon på att för honom vara den enda kvinnan som kände ångest. Trots att det gav henne ett intellektuellt drag var också hon uppmärksam på den här sortens tvetydigheter. För båda två ville de framför allt vara äkta. Hon ville till exempel inte veta av några misstag ens till sin egen fördel, hon ville ha sanningen, hur förfärlig den än var. Ibland var det faktiskt bättre om den var »hur förfärlig den än var«. Framför allt hade flickan redan börjat tycka det kändes olustigt att tilldelas titeln man vid minsta antydan om att hon förställde … att hon var en person. På samma gång som det smickrade henne sårade det henne också lite: det var som om han blev förvånad över att hon kunde, just därför att han inte trodde att hon kunde. Även om det faktum att hon faktiskt var kvinna när som helst kunde bli uppenbart, om de inte var försiktiga. De var försiktiga.

Men naturligtvis uppstod förvirring, bristen på förmåga att förklara, och det innebar att tiden gick. Månader till och med.

Och trots att fientligheten mellan dem gradvis blev allt intensivare, som händer som är nära men inte fattar varandra, kunde de inte låta bli att söka sig till varandra. Och det kom sig av att det att »vara ung« för dem båda var en hemlighet som de delade och en obotlig olycka som drabb­ade dem båda lika – även om de tog det som en förolämpning när andra kallade dem för »unga«. De kunde inte låta bli att söka sig till varandra för trots fientligheten – förstärkt av det avståndstagande som förekommer mellan individer av olika kön när de inte åtrår varandra – trots fientligheten trodde de på var och ens uppriktighet gentemot de andras stora lögn. De bådas sårade hjärtan kunde inte förlåta de andras lögn. De var uppriktiga. Och eftersom de inte var småaktiga fäste de ingen vikt vid att de själva hade väldigt lätt för att ljuga – som om det enda som verkligen betydde något var fantasins uppriktighet. På det sättet fortsatte de att söka sig till varandra, vagt stolta över att inte vara som de andra, så olika dem att de inte ens älskade varandra. De där andra som inte gjorde något annat än att leva. Vagt medvetna om att det fanns något falskt i deras relation. Som om de vore homosexuella av olika kön och inte kunde förena sina olika olyckor i en enda. De var bara ense på den enda punkt som förenade dem: att det var fel på världen, vilket ledde dem till den underförstådda övertygelsen att om de inte räddade den skulle de vara förrädare. Vad kärleken beträffar så älskade de självklart inte varandra. Hon hade till och med berättat för honom att hon för inte så länge sedan hade varit förälskad i en lärare. Han hade sagt till henne – eftersom hon var som en man för honom – med en kyla som oväntat övergått i fruktansvärd hjärtklappning hade han till och med sagt till henne, att som man är man tvungen att klara av »vissa problem« om man vill ha huvudet fritt att tänka med. Han var sexton år och hon sjutton. Att han strängt då och då klarade av vissa problem var något inte ens hans far kände till.

Det faktum att de en gång hade träffats på de hemliga sidorna av sig själva ledde till frestelsen och hoppet om att de en dag skulle nå höjdpunkten. Höjdpunkten på vad?

Vad var det egentligen de ville? Det visste de inte, och de använde varandra så som när man klamrar sig fast vid några mindre stenar tills man på egen hand klarar av att klättra upp på den största stenen, den svåra och omöjliga; de använde varandra för att träna på att initieras; de använde varandra otåligt och övade tillsammans olika sätt att slå med vingarna så att de till slut – var och en för sig och fri – skulle kunna glida iväg på den stora ensamma flygturen som också skulle innebära deras farväl till varandra. Var det så? De behövde tillfälligt varandra, och irriterade på varandras fumlighet anklagade den ena den andra för att sakna erfarenhet. Det gick fel varenda gång de träffades, så som en besvikelse i sängen. Vad var det egentligen de ville? De ville lära sig. Lära sig vad? tafatta stackare var vad de var. Åh, att de var olyckliga skulle de inte kunna säga utan att skämmas, för de visste att det fanns de som svalt; de åt med aptit och skämdes. Olyckliga? Hur skulle de kunna vara det? när de i själva verket oavsiktligt rörde vid en så extrem punkt av lycka som om någon hade skakat världen och det ur detta väldiga träd föll tusentals frukter. Olyckliga? när de var kroppar med blod som en blomma i solen. Varför då? när de omtumlade, fria, för all framtid stod på sina egna svaga ben, stod på fötterna som av ett under, hennes ben rakade och hans obeslutsamma men med fötterna i ett par skor av storlek 44. Hur skulle de någonsin kunna vara olyckliga när de var som de var?

De var mycket olyckliga. Trötta och avvaktande sökte de sig till varandra och försökte tvinga fram en fortsättning på den ursprungliga och tillfälliga förståelse som de sedan dess inte hade upplevt igen – och utan att ens älska varandra. Idealen höll på att kväva dem, tiden gick till ingen nytta, brådskan drog i dem – de visste inte vart deras steg förde dem, men vägen kallade på dem. De begärde mycket av varandra, men de hade båda samma behov och aldrig att de skulle söka upp ett äldre par som kunde lära dem, för så dumma var de inte att de utan vidare skulle lämna ut sig till den färdiga världen.

Ett sätt som de fortfarande skulle kunna rädda sig på kunde vara vad de aldrig skulle kalla för poesi. Vad var egentligen poesi, detta obekväma ord? Skulle det vara att de träffade varandra just som ett plötsligt regn råkade falla över staden? Eller kanske att samtidigt, medan de drack en läskedryck, betrakta ansiktet på en kvinna som gick förbi på gatan? eller rent av att av en slump träffas i den gamla månklara och blåsiga natten? Men de hade båda vuxit upp med ordet poesi fullkomligt oblygt publicerat i tidningarnas söndagsbilagor. Poesi var de äldres ord. Och misstänksamheten hos dem båda var enorm, som hos djur. Hos vilka instinkten talar om: att en dag kommer de att jagas. De hade redan blivit lurade alltför många gånger för att börja tro nu. Och för att jaga dem skulle man ha behövt vara oerhört försiktig, ha ett känsligt väderkorn, vara rapp i tungan och kärleksfull på ett ännu försiktigare sätt – kärleksfull på ett sätt som inte sårade dem – för att när de minst anade det kunna fånga dem i nätet. Och för att inte väcka dem, med ännu större försiktighet förslaget föra dem till de fördärvades värld, till den redan skapade världen; för det var de vuxnas och spionernas roll. Sedan så långt tillbaka hade de blivit bedragna att de, stolta över sin egen bitterhet, kände motvilja för ord, i synnerhet när ett ord – som poesi – var så skärpt att det nästan uttryckte, och just då visade det istället hur lite det uttryckte. Båda två kände de i själva verket motvilja för de flesta ord, vilket långt ifrån underlättade kommunikationen för dem, eftersom de ännu inte hade hittat på några nya ord; de missförstod gång på gång varandra, som envisa rivaler. Poesi? Åh, som de avskydde den. Som om det vore sex. De trodde också att de andra ville jaga dem inte för sex, utan för det normala. De var räddhågade, vetenskapliga, utmattade av erfarenhet. Ordet erfarenhet talade de däremot om utan att bli generade och utan att förklara det: ordet skiftade faktiskt hela tiden innebörd. Erfarenhet förväxlades ibland också med budskap. De använde båda orden utan att nämnvärt fördjupa sig i vad de betydde.

Fördjupade sig gjorde de förresten över huvud taget inte, som om de inte hade tid, som om det fanns för mycket att utbyta tankar om. Utan att märka att de inte utbytte några tankar alls.

Men det var inte bara det, och inte så enkelt. Det var inte bara det: under tiden fortsatte tiden gå, förvirrad, vidsträckt, upphackad, och tidens hjärta fick dem att förskräckta spritta till och där fanns hatet mot världen som ingen talade om för dem var förtvivlad kärlek och medlid­ande, och inom sig bar de den skeptiska visdomen hos gamla kineser, en visdom som rätt som det var kunde gå sönder och avslöja två personer som höll på att tappa modet för att de inte kunde sätta sig naturligt på en glassbar: då gick allt sönder och avslöjade med ens två bedrag­are. Tiden gick, inga tankar utbyttes och aldrig, aldrig förstod de varandra så fullständigt som den första gången då hon hade sagt att hon hade ångest och han, som genom ett under, hade sagt att också han hade det och den fruktansvärda pakten hade bildats. Och aldrig, aldrig hände något som till slut öppnade ögonen på dem och gjorde dem redo för det öde som otåligt väntade på dem och som till slut skulle få dem att säga adjö för alltid.

Kanske var de lika redo att släppa taget om varandra som en vattendroppe som är på väg att falla, och de bara väntade på något som symboliserade ångestens fullhet för att kunna skiljas. Kanske framkallade de själva, mogna som en vattendroppe, den händelse jag ska berätta om.

Den otydliga händelsen vid det gamla huset existerade bara för att de var redo för den. Det rörde sig inte om något annat än ett tomt gammalt hus. Men de levde ett fattigt och ängsligt liv som om de aldrig skulle bli äldre, som om ingenting någonsin skulle inträffa – och då blev huset en händelse. De var på väg hem efter sista lektionen på terminen. De hade tagit bussen, gått av och gick nu på gatan. Som vanligt gick de mittemellan raskt och ledigt och så plötsligt långsamt, utan att någon gång hitta rätt rytm, oroliga för den andras närvaro. Det var en dålig dag för dem båda, dagen före lovet. Efter den sista lektionen hade de ingen framtid och inget som band dem och de föraktade båda det som deras familjer hemma lovade dem av framtid och kärlek och oförståelse. Utan en nästa dag och utan något som band dem mådde de sämre än någonsin och gick tysta med öppna ögon.

Den här eftermiddagen gick flickan och bet ihop hårt med tänderna och betraktade ilsket och med hetta allt omkring sig, som om hon i vinden, i dammet och i sin egen extrema själsliga fattigdom sökte efter ytterligare något som kunde väcka hennes vrede.

Och den unge mannen, på gatan som de inte ens visste namnet på, den unge mannen hade inte mycket av skapelsens man. Det var en blek dag och pojken var ännu blek­are, ofrivilligt ung, i blåsten, tvungen att leva. Men han var mild och obeslutsam, som om varje smärta bara skulle göra honom ännu yngre, i motsats till hon, som var agg­ressiv. Ofärdiga som de var var allt för dem möjligt, så att de ibland till och med bytte egenskaper: hon blev som en man, medan han blev nästan gement kvinnligt ljuv. Flera gånger hade han varit nära att säga hej då, men otydlig och tom som han kände sig visste han inte vad han skulle göra om han gick hem, som om skolans slut hade kapat den sista länken. Så han fortsatte tyst bakom henne, följde efter henne med värnlöshetens foglighet. Endast ett sjunde sinne bestående av ett minimalt avlyssnande av världen höll ännu kvar honom och förenade henne genom ett dunk­elt löfte med morgondagen. Nej, de var inte direkt neurotiska och förmodligen skulle psykoanalys inte hjälpa dem helt – trots allt de hämndlystet tänkte om varandra i stunder av illa tillbakahållen fiendskap. Eller kanske skulle det hjälpa dem.

Det var en av de gator som slutar framför São João Batistas begravningsplats, med torrt damm, lösa stenar och svarta män som stod stilla i dörren till barer.

De båda gick på den spruckna trottoaren som var så smal att den knappt höll dem samman. Hon gjorde en rörelse – han trodde att hon skulle gå över gatan och tog ett steg för att följa efter henne – hon återvände utan att veta vilken sida han var på – han backade och sökte henne. Under det ytterst korta ögonblick som de båda oroligt sökte varandra vände de samtidigt ryggen mot bussarna – och stod framför huset, fortfarande med sökandet i sina ansikten.

Kanske berodde alltsammans på att de hade sökandet i sina ansikten. Eller kanske på att huset stod direkt vid trottoaren och hamnade så »nära«. De fick knappt plats att titta på det, inklämda som de var på den trånga trottoaren, mellan den hotfulla busstrafiken och husets fullkomligt lugna orörlighet. Nej, det hade inte blivit beskjutet, men det var ett hus som var sönder, som ett barn skulle säga. Det var stort, brett och högt som kolonialhus­en i det gamla Rio. Ett stort hus med djupa rötter.

Med en undran mycket större än den fråga de hade i sina ansikten hade de oförsiktigt vänt sig om på samma gång, och huset hade stått så nära dem som om det stigit fram från ingenstans och kastat en plötslig vägg i ansiktet på dem. Bakom dem bussarna och framför dem huset – det gick inte att inte vara där. Om de backade skulle de bli påkörda av bussarna, om de gick framåt skulle de stöta ihop med det monstruösa huset. De var fångade.

Huset var högt och på nära håll kunde de inte se det utan att barnsligt lyfta på huvudet, vilket genast gjorde dem mycket små och förvandlade huset till ett slott. Det var som om ingenting någonsin hade varit så nära dem. Huset måste ha haft en färg. Och vilken färg det ursprungligen än var på fönstren var de nu bara gamla och solida. Ynkliga öppnade de förskräckt ögonen: huset hade ångest.

Huset var ångest och lugn. Som inget ord tidigare hade varit det. Det var en byggnad som tryckte tungt mot bröst­et på de båda barnen. Ett gammalt flervåningshus som någon som för handen till strupen. Vem? vem hade byggt det, rest den där fulheten sten för sten, den där katedralen över stelnad rädsla!? Eller var det tiden som hade klibbat fast vid några vanliga enkla väggar och gett dem det där strypta utseendet, den där tystnaden av en stilla hängning? Huset var starkt som en boxare utan hals. Och att ha huvudet fastsatt direkt på axlarna var ångesten. De betraktade huset som små barn framför en bred och lång trappa.

Till slut hade de båda oväntat nått målet och stod nu framför sfinxen. Förbluffade, i en extrem förening av rädsla och respekt och blekhet, inför sanningen. Den nakna ångesten hade med ett språng ställt sig rakt framför dem – inte ens lik det ord de hade vant sig vid att använda. Bara ett grovt, klumpigt hus, utan hals, bara den gamla kraften.

Jag är äntligen just det ni letade efter, sa det stora huset.

Och det lustiga är att jag inte har några hemligheter alls, sa det stora huset vidare.

Den unga kvinnan stirrade sovande. Vad den unge mannen beträffar så hade hans sjunde sinne hakat fast i den innersta delen av byggnaden och i trådens ände kände han en obetydlig darrning till svar. Han rörde sig knappt, av rädsla för att skrämma sin egen uppmärksamhet. Flickan hade klamrat sig fast vid sin skrämda förvåning, av rädsla för att gå vidare från denna till fasan av en upptäckt. De behövde knappt ens prata för att huset skulle rasa samman. De bådas tystnad fick byggnaden att stå hel. Men om de nyss hade varit tvungna att betrakta huset skulle de nu stå kvar även om man talade om för dem att det var fritt fram att rusa därifrån, fasthållna av sin fascination och skräck. Upptagna med att fixera det som hade uppförts så långt innan de föddes, den sekelgamla historien som tömts på mening, det som kom från det förflutna. Men framtiden då!? Åh Gud, ge oss vår framtid! Huset utan ögon, med en blind människas styrka. Och om det hade ögon så var det runda, tomma statyögon. Åh Gud, låt oss inte vara barn till detta tomma förflutna, överlämna oss åt framtiden. De ville vara någots barn. Men inte barn till detta förhårdnade och ödesdigra skelett, de begrep inte det förflutna: åh, befria oss från det förflutna, låt oss fullgöra vår hårda plikt. För det var inte friheten de båda barnen ville ha, de hade inget emot att bli övertygade och underkuvade och ledda – men det måste i så fall vara av något mäktigare än den stora kraft som slog i deras bröst.

Den unga kvinnan vände plötsligt bort ansiktet, vad jag är olycklig, vad olycklig jag alltid har varit, skolan är slut, allt är slut! – för i sin girighet var hon otacksam mot den barndom som antagligen hade varit ganska glad. Den unga kvinnan vände bort ansiktet med en grymtning.

Vad den unge mannen beträffar så höll han hastigt på att förlora fotfästet i otydligheten, som om höll på att bli utan tankar. Det var också ett resultat av eftermiddagsljuset: det var ett likblekt ljus utan bestämd tid. Pojkens ansikte var grönaktigt och lugnt, och han hade nu inte någon hjälp av de andras ord: exakt det han djärvt strävat efter att en dag uppnå. Han hade bara inte räknat med den misär som låg i att inte kunna uttrycka sig.

Gröna och illamående visste de inte hur de skulle uttrycka sig. Huset symboliserade något som de aldrig skulle kunna uppnå, ens om de ägnade ett helt liv åt att söka efter uttryck. Att söka efter uttrycket skulle i sig vara en förströelse, även om de gjorde det under ett helt liv, bitter och förvirrad, men ändå en förströelse, och det skulle vara en avvikelse som så småningom skulle föra dem bort från den farliga sanningen – och rädda dem. Just de som i sin förtvivlade överlevnadsförmåga redan hade uppfunnit en framtid åt sig själva: de skulle båda bli författare, och lika tjurskalligt målmedvetet som om att uttrycka själen var det samma som att genast avskaffa den. Och om de inte avskaffade den skulle det vara ett sätt att veta att man ljuger i sitt eget hjärtas ensamhet.

Medan huset ur det förflutna inte var något de kunde leka med. De var så mycket mindre än huset och det kändes nu som om de bara hade låtsats ungdom och smärta och att ha budskap. Förskräckta hade de nu äntligen vad de riskfyllt och oförsiktigt hade bett om: de var två verkligt förlorade ungdomar. Som äldre människor skulle säga, »de fick precis vad de förtjänade«. Och de var lika skyldiga som skyldiga barn, lika skyldiga som oskyldiga och brottslingar är. Åh, om de ändå kunde blidka världen som de hade retat upp och försäkra den: »vi bara skämtade! vi är två bedragare!« Men det var för sent. »Kapitulera villkorslöst och gör av dig en del av mig som är det förflutna« – sa dem det framtida livet. Och herregud, hur skulle någon kunna begära av dem att tro på den framtid som skulle bli deras? vem!? men vem skulle bry sig om att förklara mysteriet för dem, och utan att ljuga? fanns det möjligen någon som arbetade för det? Stumma som de var kom de den här gången inte ens på tanken att anklaga samhället.

Den unga kvinnan hade plötsligt vänt bort ansiktet med en grymtning, ett slags snyftning eller hostning.

»Typiskt kvinnor att ta till lipen i en sån här stund«, tänkte han ur djupet av sitt fördärv, utan att veta vad han menade med »en sån här stund«. Men det var den första fasta punkt han hittade åt sig själv. Genom att klamra sig fast vid denna första planka kunde han ostadigt ta sig upp till ytan, och som vanligt före flickan. Han återvände före henne och såg ett hus som stod där med en skylt som sa »Uthyres«. Han hörde bussen bakom ryggen, och bredvid honom stod flickan med ett sjukligt uttryck i ansiktet, som hon försökte dölja för mannen som redan vaknat; av någon anledning försökte också han dölja ansiktet för henne.

Ännu vacklande väntade han artigt på att hon åter skulle komma i balans. Han väntade vacklande, ja, men som en man. Mager och ohjälpligt ung, ja, men man. En manskropp var den fasthet som alltid fick honom att återhämta sig. Då och då, när han som bäst behövde det, blev han en man. Med osäker hand tände han då tillgjort en cigarett, som om han vore de andra, och räddade sig med hjälp av de gester som männens frimurarorden gav honom som stöd och väg. Och hon?

Men den unga kvinnan tog sig ur alltsammans med målade läppar, med rouget lite fläckigt och utsmyckad med ett blått halsband. Fjädrar som för en liten stund sedan hade varit en del av en situation och en framtid, men nu var som om hon inte hade tvättat ansiktet innan hon gått och lagt sig och vaknade med oanständiga märk­en från en tidigare orgie. För hon, titt som tätt blev hon en kvinna.

Med tröstande cynism betraktade den unge mannen henne nyfiket. Och såg att hon inte var något annat än en ung kvinna.

– Jag stannar kvar här, sa han då och sa med det stolt adjö, han som inte längre ens hade någon bestämd tid då han skulle gå hem och i fickan kände han nyckeln till ytterdörren.

De sa hej då och de som aldrig skakade hand eftersom det skulle vara konventionellt skakade nu hand, ty oerfar­en av att i ett så olägligt tillfälle ha bröst och halsband hade hon tafatt sträckt fram handen. Beröringen mellan de båda fuktiga händerna som utan kärlek tryckte varandra gjorde den unge mannen förlägen som en generande operation skulle göra, han rodnade. Och hon, i läppstift och rouge, försökte förställa sin utsmyckade nakenhet. Hon var ingenting, och hon gick sin väg som om tusen blickar följde henne, skygg i sin ödmjukhet att ha en ställning.

Medan han såg henne avlägsna sig granskade han henne skeptiskt, och med roat intresse: »kan verkligen en kvinna veta vad ångest är?« Och tvivlet fick honom att känna sig mycket stark. »Nej, det var faktiskt andra saker som kvinnor var bra för, det kan inte förnekas.« Och vad han behövde var en manlig vän. Ja, en lojal vän. Han kände sig ren och uppriktig, utan något att dölja, lojal som en man. Han skulle klara sig undan vilket jordskalv som helst genom en fri rörelse framåt, med samma stolta inkonse­kvens som får en häst att gnägga. Samtidigt som hon som en inkräktare gick längs husväggen, redan nästan mor åt de barn hon en dag skulle få, kroppen som kände på sig underkastelsen, den heliga och orena kroppen att bära på. Den unge mannen betraktade henne, förvånad över att så länge ha låtit sig luras av kvinnan, och han log nästan och skakade nästan på vingarna som just hade växt ut. Jag är man, sa honom hans kön i dunkel triumf. Ur varje strid eller vila gick han ännu mer man, vinden som nu rev upp damm på gatorna vid São João Batistas begravningsplats stärkte honom faktiskt i att vara man. Samma dammolns­vind som fick den andra varelsen, den kvinnliga, att sårad kura ihop sig, som om inget plagg i världen skulle kunna skyla hennes nakenhet, denna gatornas vind.

Den unge mannen såg henne avlägsna sig och följde henne med pornografisk och nyfiken blick som inte skonade någon enda blygsam detalj av flickan. Flickan som plötsligt började springa förtvivlat för att inte missa bussen …

Med ett ryck såg den unge mannen fascinerad henne springa som en toka för att hinna med bussen, förbryllad såg han henne gå på bussen som en apa i kort kjol. Den tillgjorda cigaretten föll ur handen …

Någonting besvärande hade fått honom ur balans. Vad var det? Han greps ett ögonblick av stort tvivel. Men vad var det!? Brådskande, oroväckande: vad var det? Han hade sett henne springa med helt spänstiga steg trots att, det var han övertygad om, hennes hjärta var blekt. Och han hade sett henne hoppa ombord på bussen som en apa, helt full av maktlös kärlek till mänskligheten – och sedan såg han henne sätta sig lugnt och väluppfostrat och rätta till blusen medan hon väntade på att bussen skulle gå … Kunde det vara det? Men vad skulle det kunna vara med det som fyllde honom med misstänksam uppmärksamhet? Kanske det att hon hade sprungit i onödan, bussen skulle nämligen inte gå än, så hon hade tid på sig … Hon hade inte behövt springa … Men vad var det med allt det som fick honom att ångestfullt lyssnande spetsa öron­en, lika döv som den som aldrig kommer att få höra förklaringen?

Han hade just fötts till man. Men knappt hade han tagit på sig sin födelse förrän han också antog den där tyngden i bröstet: knappt hade han tagit på sig äran förrän en outgrundlig erfarenhet gav honom hans första framtida rynka. Knappt hade han ovetande och rastlös tagit på sig sin manlighet förrän en ny stark hunger föddes i honom, någonting smärtsamt som en man som aldrig gråter. Upplevde han kanske sin första rädsla för att något var omöjligt? Den unga kvinnan var ingenting där hon satt på den stillastående bussen och trots det var pojken, man som han nu blivit, tvungen att vända sig till den där obetydligheten, till den där flickan. Och det handlade inte ens om att vända sig som till en jämlike, inte ens vända sig till någon för att bevilja … Utan fast i sitt rike som man behövde han henne. För vad? för att komma ihåg någon klausul? för att hon eller någon annan inte skulle låta honom ge sig av för långt och tappa bort sig? för att han förskräckt skulle känna att det fanns en möjlighet till fel, vilket var precis vad han gjorde? Han behövde henne hungrigt för att inte glömma att de var av samma kött, detta enkla kött av vilket hon när hon som en apa hoppade på bussen verkade ha gjort en ödesdiger vandring. Vad! men vad är det egentligen som händer med mig? kände han förfärad.

Ingenting. Ingenting, och ingen anledning att överdriva, det var bara ett ögonblick av svaghet och osäkerhet, inget mer än så, det var ingen fara.

Bara ett ögonblick av svaghet och osäkerhet. Men i detta stränga yttersta domen-system, som inte tillåter ens en sekund av tvivel för att inte idealen ska rasa samman, betraktade han vimmelkantig den långa gatan – och alltsammans var nu fördärvat och torrt som om han hade munnen full med damm. Till slut ensam var han nu försvarslöst utlämnad åt den otåliga lögn med vilken de andra försökte lära honom att vara man. Men budskapet då!? det söndertrasade budskapet i dammet som vinden förde bort till avloppsbrunnens galler. Mamma, sa han.