Den här historien skulle kunna heta »Statyerna«. Ett annat möjligt namn vore »Mordet«. Och även »Hur man dödar kackerlackor«. Jag kommer alltså att skriva minst tre historier, sanna allesammans, för ingen av dem står i strid med någon av de andra. Även om en enda skulle vara tusen och en, om tusen och en natt jag fick.
Den första, »Hur man dödar kackerlackor«, börjar så här: jag klagade över kackerlackor. En kvinna lyssnade på min klagan. Hon gav mig ett recept för att döda dem. Jag skulle blanda lika delar socker, mjöl och gips. Mjölet och sockret skulle locka dem till sig och gipset skulle bränna dem inifrån. Så gjorde jag. De dog.
Den andra historien är egentligen den första och heter »Mordet«. Den börjar så här: jag klagade över kackerlackor. En kvinna lyssnade. Receptet följer. Så kommer mordet. Sanningen är emellertid att jag bara vagt hade klagat över kackerlackor, som inte ens var mina; de tillhörde bottenvåningen och de klättrade upp genom rören i huset till vår lägenhet. Först när jag gjorde i ordning blandningen blev de också mina. I vårt namn började jag då väga och mäta upp ingredienserna med en något mer intensiv koncentration. Jag greps av ett diffust agg, en känsla av att bli kränkt. Om dagen höll sig kackerlackorna osynliga och ingen skulle tro på den hemliga plåga som lugnt gnagde i vårt hus. Men om de likt de hemliga plågor de var sov om dagen, så var jag beredd och gjorde i ordning deras gift till kvällen. Noggrant och ivrigt tillredde jag den långa dödens elixir. En upphetsad rädsla och min egen hemliga plåga vägledde mig. Nu ville jag kyligt bara en sak: döda varenda kackerlacka som fanns. Kackerlackor klättrar upp genom rören medan vi, trötta, ligger och drömmer. Och så var mixturen klar, så vit. Som om det rörde sig om kackerlackor lika listiga som jag spred jag skickligt ut pulvret ända tills det såg ut som en del av omgivningen. I min säng i lägenhetens tystnad föreställde jag mig dem klättra upp en efter en till tvättrummet där mörkret sov, endast en handduk vaken på tvättlinan. Jag vaknade flera timmar senare med en förskräckt känsla av att ha försovit mig. Det hade redan börjat ljusna. Jag gick igenom köket. På golvet i tvättrummet låg de, stela och stora. Under natten hade jag dödat. I vårt namn grydde dagen. På berget gol en tupp.
Den tredje historien som här tar sin början är den om »Statyerna«. Den börjar med att säga att jag hade klagat över kackerlackor. Därefter kommer samma kvinna igen. Så fortsätter den till den där stunden på morgonen då jag vaknar och med sömnen kvar i ögonen går genom köket. Ännu sömnigare än jag är tvättrummet i sitt klinkergolvsperspektiv. Och i gryningsmörkret, ett violblått ljus som gör allt avlägset, urskiljer jag vid mina skugglika och vitaktiga fötter: tiotals statyer stelt utspridda. Kackerlackorna som hade stelnat inifrån. En del på rygg. Andra mitt i en rörelse som aldrig skulle fullbordas. I munnen på somliga lite grann av den vita födan. Jag är det första vittnet till gryningen i Pompeji. Jag vet hur den sista natten var, jag känner till orgien i mörkret. I några kan gipset ha stelnat så långsamt som i ett livsförlopp, och med allt tyngre rörelser kan de hungrigt ha intensifierat nattens fröjder och försökt fly ur sig själva. Tills de i förskräckt oskuld förvandlas till sten, med en så, en så sårat förebrående blick. Andra – plötsligt överfallna av sitt eget innersta, utan att ens intuitivt ha anat den inre form som höll på att förstenas! – de kristalliserades ögonblickligen, på samma sätt som ordet rycks ur munnen: jag … De som sjöng i sommarnatten och förgäves tog kärlekens ord i sin mun. Medan den där, den med bruna, vitfläckiga antenner, alltför sent anade att den mumifierades just därför att den inte visste hur man använde saker med fåfänglighetens fria behag: »jag stirrade för mycket in i mig själv! jag stirrade för mycket in i …« – från min kyliga mänskliga höjd betraktar jag hur en värld har störtat samman. Det blir morgon. En och annan död kackerlackas antenn frasar torrt i det fläktande vinddraget. Från den tidigare historien gal tuppen.
Den fjärde historien inleder en ny tid i hemmet. Den börjar som vanligt: jag klagade över kackerlackor. Den fortsätter till det ögonblick då jag ser gipsmonumenten. Döda, ja. Men så vänder jag blicken mot rören, ur vilka redan nästa natt en ny sävlig och levande population vandrande på led kommer att uppstå. Skulle jag i så fall varje kväll på nytt lägga ut det dödliga sockret? som den som inte kan sova utan ritualens lystenhet. Och skulle jag varje gryning sömngångaraktigt styra stegen till tvättrummet? för att med lastens tvång möta de statyer som min arbetsamma natt hade rest. Jag rös av olustig njutning när jag såg framför mig detta dubbelliv som trollkvinna. Och jag rös också inför det torkande gipsets förvarning: lasten att leva som skulle spränga min inre form. Ett svårt val mellan två vägar som, trodde jag, går åt skilda håll, och säker på att varje val jag gjorde skulle vara en uppoffring: jag eller min själ. Jag valde. Och i hemlighet stoltserar jag i dag i mitt hjärta med en skylt som intygar: »Detta hus har skadedjurssanerats.«
Den femte historien heter »Leibniz och kärlekens transcendens i Polynesien«. Den börjar så här: jag klagade över kackerlackor.