SVERIGES REGENTER

ca 1496 — 1560

* VALSPRÅK *

”All makt är av Gud;

om Gud är med oss, vem är då emot oss?;

Säll den som fruktar Herren;

Herren är jorden och all dess överflöd”

GUSTAV VASA

Enade folket

Som den förste egentlige kungen i vårt land räknas Gustav Vasa (cirka 1496-1560), eller Gustav I Eriks­son som han formellt kallas i vår kungalängd. Gustav Vasa är förmodligen ett felaktigt namn, som riksföreståndare skrev han sig ”Gostaff Erikson” eller ”Göstaff”, och som kung använde han både beteckningen ”Gustauus” och ”Gostaff”.

Det finns en hel del nedtecknat om Gustav Vasa, men mycket är av tveksam sanningshalt. Alla är dock överens om den skaparkraft och livsglädje som präglade honom som ung. Kampen för rikets befrielse förde han med engagemang och list som lett till ett otal historier för eftervärlden.

Vem var han då, mannen som fått äran av att ha grundat kungariket Sverige?

Gustav Eriksson var av gammal adelssläkt med rötter från 1200-talet. Hans far var riksråd och avrättades 1520 i Stockholms blodbad.

Han fick den bokliga bildning som de finaste familjerna i landet kunde få på 1500-talet. Bland annat studerade han i Uppsala. Redan tidigt lär han ha berättat hur han tänkte driva ut utlänningarna (danskarna) ur landet. Något läshuvud hade han egentligen inte, vilket han på gamla dagar beklagade, men han talade ändå både tyska och en smula latin. Det sistnämnda var viktigt vid denna tid: det var det språk som talades av kyrkans folk, av diplomater och över huvud taget av alla bildade människor i Europa. I skolan lär han ha fått frågan vad han tänkte göra som vuxen och svaret ska ha kommit snabbt: ”Jag vill draga upp till Dalarna, få dalkarlarna ut och slå juten (dansken) på käften.”

Som sagt, sanningshalten kan starkt betvivlas.

Främst var Gustav en handlingens man som tidigt lärde sig krigets konst men också hur man förde sig i fina kretsar. Han lär ha haft stor förmåga att ”ta” folk. Redan som liten visade han ledaregenskaper utöver det vanliga och ledde gärna sina kamrater i olika upptåg.

Han var välbyggd men inte särskilt stor – hans söner skulle alla växa om honom. Det sägs att den danske kungen fick upp ögonen för den raske ynglingen och försökte få honom med sig till Köpenhamn, men – åter enligt sägnen – Gustav vände honom frankt ryggen. Sedermera fick han ett slags officersutbildning som kom väl till pass i de olika slag som inledde hans krigarbana. Han ansågs egentligen inte ha varit särskilt duktig i militära frågor, däremot var han energisk och fick soldaterna med sig. Han deltog i slaget mot danskarna vid Vädla 1517 (i trakterna av Östermalm i Stockholm) utan att göra mycket väsen av sig. Han deltog också i slaget vid Brännkyrka 1518 och där syntes han desto mer: han ska ha burit riksbaneret när svenska armen förlorade 1600 soldater i en blodig holmgång med dansken.

Gustav utvaldes att tillhöra den gisslan som fick gå ombord på Kristian II:s skepp i Stockholms skärgård och som fördes till Danmark. Där fick han sitta fången på slottet Kalö på östra Jylland, långt från maktens boningar. Visserligen fick han röra sig i stort sett som han ville – bland annat deltog han i olika jakter och umgicks med allmogen – men han släppte aldrig tanken på att återvända till hemlandet och organisera upproret mot utlänningarna, dvs danskarna.

Med oro följde han danskarnas förberedelser att en gång för alla kväsa svenskarna. Den danske kungen, Kristian II, samlade tusentals legoknektar omkring sig, bland annat tyskar, skottar och fransmän, för att slå till mot svenskarna.

En natt 1519 flydde Gustav Eriksson från slottet och for till den tyska staden Lübeck där stadens borgare höll honom gömd. Danskarna gjorde stora ansträngningar att få Gustav utlämnad utan att lyckas.

Invånarna i Lübeck var vid denna tid ett av Europas rikaste folk. De var duktiga på handel och kontrollerade en stor del av handeln i Europa. Under det år Gustav var där, knöt han kontakter som han sedermera skulle ha stor nytta av.

Kung Kristian II (som kallas Kristian Tyrann i svenska historieböcker) slog till mot Sverige efter nyåret 1520. Trots att svenskarna var beredda på attacken, blev de en enkel match för den danska hären som intog den ena staden efter den andra. I stort sett alla fästningar i landet var snart i händerna på personer som var trogna den danske kungen, och Kristian förberedde sig på att bli erkänd som svensk kung.

Två fästen kunde fortfarande kallas svenska. Det var Stockholm och Kalmar.

Och det var i Kalmar – vid Stenö udde i maj (en minnessten står där idag) – som Gustav Eriksson landsteg, fast besluten att uppvigla folket mot det danska förtrycket. Kalmar var Sveriges sydligaste hamnstad vid denna tid. Ännu var den unge adelsmannen okänd för de flesta, men det skulle inte dröja länge förrän han skulle bli ett namn på allas läppar. När han dessutom fick reda på att hans far halshuggits, intensifierades hans ansträngningar. Han startade det som på ett par månader skulle ändra Sveriges historia och som varenda skolbarn hört talas om.

I folkmun har dock allt fått ett överdrivet romantiskt skimmer. Gustav hade bett de styrande i Lübeck om hjälp mot danskarna. Han fick hjälpen mot att tyskarna lovades en rad privilegier – löften som han sedermera noga såg till att hålla. Medan de tyska legoknektarna gav sig av för att utmana danskarnas krigsflotta utanför Stockholm och Kalmar reste Gustav runt i landet och manade till uppror. Med början i Dalarna fick han det ena landskapet efter det andra att ansluta sig till honom.

De krigsvana legoknektarna tvingade tillbaka de danska trupperna. Danskarna tog dock med sig Gustavs mor och en av hans systrar till Köpenhamn där de dog i pesten något år senare.

I augusti 1521 i Vadstena utsågs han till Sveriges rikes föreståndare och den 6 juni 1523 valdes han till Sveriges och Götes kung.

Hur var då vår nye kung? Som många handlingskraftiga människor var han smått maktgalen, men det fanns en stor portion sunt förnuft i hans karaktär. Han var lynnig och långsint, lättirriterad och tjurig, och några djupsinnigheter ägnade han sig inte åt. Han var inte religiös. Livet igenom oroade han sig för sina söners framtid, framför allt Eriks, en oro som skulle visa sig befogad.

Hans insyn i rikets tusentals detaljer var häpnadsväckande och han skröt med sitt goda minne och sin stora förmåga att snabbt kunna sätta sig in i saker och ting. Han styrde landet som om han ägde allt. Sala silvergruva tycks han ha betraktat som sin privategendom. Vid denna tid fungerade gruvan som förvisningsort för förbrytare som fått livstids straffarbete, och förhållandena där var vidriga.

Vänlighet tycks ha varit honom främmande, åtminstone under åren som kung. De flesta brev från hans hand andas misstänksamhet och otillfredsställelse. Alla får en knäpp på näsan av den enväldige regenten som först skriver att ”…(det) måtte thu vell sielff någett vette, och icke altijd bekymbre Osz ther medh” , men när någon tar sig för att göra något på egen hand skriver han och kritiserar denne tjurigt för det.

Hans sinnesstämning kunde skifta snabbt, kanske berodde det till en del på att han led av både tandvärk och reumatism på äldre dagar, men när han var på gott humör kunde han visa ett barnsligt lättsinne som roade alla.

Understundom kunde det gå muntert till vid hovet där man ägnade sig mycket åt sociala aktiviteter. Efter middagen bjöd således kungens spelemän alltid på dans, och varannan eller var tredje dag red kungen ut på jakt eller för att fördriva tiden i naturen.

Gustav Vasa lär ha varit road av kläder och dessutom fanns det en musikalisk ådra hos honom. På gamla dagar klippte han av sig den långa luggen. Han ville gärna att hans hov inte skulle stå de tyska furstehoven efter i fråga om prakt. Så till exempel höll han sig med importerade papegojor.

Han organiserade riket, han införde en centraliserad förvaltning och styrde och ställde med sina ämbetsmän. Han instiftade skatter i alla sammanhang. Han drog sig inte för att åka ut i landet och hålla straffpredikningar för bönder som inte lydde honom. Han ”lånade” pengar av kyrkan och tog biskoparnas slott och egendomar och överförde till adeln. Samtidigt passade han också på att överföra mycket till sig själv. För att betala landets skuld till vännerna i Lübeck hittade han på ”klockskatten”; församlingar med mer än en kyrkklocka skulle lämna dem för nedsmältning eller betala extraskatt. Det blev för mycket för allmogen och när de kungliga uppbördsmännen dök upp, misshandlades de inte sällan grymt.

Fejden med de danska arvfienderna kulminerade i ett avgörande slag vid Öxnebjerg i Danmark den 11 juni 1535. Här stupade också många av Gustavs egna fiender – säkert till stor glädje för honom.

Tre gånger var han gift, men han hade ett otal affärer vid sidan av med flera hovdamer och andra – något som var vanligt vid denna tid. Sonen Erik fick han med Katarina av Sachsen Lauenburg som sägs ha haft ett ”underligt’” sätt. Hon dog redan 1535 och Gustav gifte då om sig med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), en avlägsen släktning. Med henne fick han tio barn, åtta levde till vuxen ålder. Margareta Eriksdotter hade god hand med sin make och de lär ha varit lyckliga. Det tredje giftermålet blev med unga Katarina Stenbock som bara var sexton år gammal. Då var Gustav själv drygt femtio år. Saken var extra ömtålig eftersom det egentligen inte gick an att gifta sig med sin makas systerdotter ­– det stred mot kyrkans principer. Kungen hade också vissa besvär med att få en kyrkans man att välsigna honom och hans unga brud, men till sist lyckades det förstås. De som opponerade sig fick sina straff. Biskopen i Strängnäs – som hade uttalat sig kritiskt mot kungen – kastades i fängelse och hölls skild från sitt ämbete så länge Gustav levde.

Äktenskapet mellan Katarina och kungen blev trots allt lyckligt, även om Gustav på äldre dagar satte sitt namn under en förordning som förbjöd präster att gifta ihop ”olika folk, ett ungt och ett gammalt”. Katarina var energisk och gillade att sy. Hon organiserade tillverkning av underhosor och skjortor åt kungen och underkläder åt prinsessorna, med vilka hon i stort sett var jämngammal.

Periodvis upplevde Gustav ett tungsinne som nästan helt förlamade honom. I kungens mentala utrustning fanns ett mörkt drag av pessimism. Sönerna hade samma läggning, och för en av dem, Erik, skulle den senare slå ut i full sinnessjukdom.

Stridigheterna inom familjen orsakade honom stora problem, han plågades ofta av huvudvärk. Ständigt oroade han sig för hur det skulle bli i landet när han gick bort.

Genom åren på tronen utsattes Gustav för flera attentat men han kom alltid undan med livet i behåll. År 1536 försökte någon lägga krut och kopparpipa med lunta under den stol i Storkyrkan som han brukade använda. Därefter fick myntmästare Anders Hansson i uppdrag att mörda honom med en dolk. Vid ett annat tillfälle tänkte man förgifta honom.

Mot slutet av sitt liv visade han tecken på trötthet och själslig svaghet. Krafterna avtog betänkligt, minnet försämrades och han fick talsvårigheter. Han tyckte själv att han var ”en utarbetad herre” och anade sin snara död. Svår frossa med feber drabbade honom vid några tillfållen och det utvecklades diarré, hosta, kräkningar, svår huvudvärk och en sömnlöshet som varade i fjorton dagar.

I juni 1556 skrev han ett brev till den tjugotvåårige sonen Erik och klagade över hur mycket han hade att göra och hur ”… sammanledes göres vi mycket svage både i huvudet och ögonen”. Brevet ger en bild av en sliten kung, långt ifrån den rastlöst arbetande person som lagt grunden till kungariket.

På nyåret 1560 företog han en resa till sina gårdar, men när han den 24 april kom till Julita gård blev han sjuk ”aff en heet cholerisk feber eller skälvosott som warade några dagar, til thes heeten begynte sachta sigh” och det dröjde till den 7 maj innan han kunde fortsätta sin resa. Den 18 maj 1560 utfärdade han en kallelse till hela landet. Ridderskapet, adeln, samt två bönder och två präster från varje härad samt fyra borgare från varje köpstad ombads komma till Stockholm den 16 juni. I samband med mötet i Rikssalen i Stockholms slott bad Gustav Vasa representanterna att aldrig glömma hur dåligt det hade varit under de utländska kungar som tidigare styrt landet, och han bad dem dessutom att hålla de löften som ingåtts – till exempel att Sverige skulle ha ärftlig tronföljd, och att Erik skulle bli nästa kung. Det kom att bli Gustav Vasas avskedstal i vilket han också fick sitt testamente bekräftat.

Den 14 augusti, just då hertig Erik skulle resa till England och fria till den engelska prinsessan Elisabet, dotter till Henrik VIII, fick Gustav Vasa svårartad diarré. Han fick också ”… en så svåår heeta och frossa att han icke formåtte föllia sinom her son neder til skeps som tå skulle aff rijket”.

Två medicinkunniga, Heinrich van Diest och Jakob von Sophoien, fungerade periodvis som något av kungens livläkare. Men även om båda hade medicin­examen i skolor utanför landets gränser (det fanns inte någon utbildning i ämnet att få i hela riket) litade inte kungen riktigt på dem. Högt beklagade han sig över att trots att han samlat så stora rikedomar var de honom inte till någon nytta i nödens stund, inte ens en läkare kunde de skaffa honom.

De sista tre veckorna av sitt liv låg Gustav Vasa i sin säng och väntade uppgivet på döden. När en kyrkans man bad honom sona sina brott inför Gud, svarade han att det tänkte han visst göra – men bara inför Gud allena. Vid ett annat tillfälle for han ut mot kyrkoherden: ”Att predika för mig om mina synder göres dig icke behov; att de äro många och stora vete Vi bäst själve, men hur de förlåtas, därom vill jag försäkras i samvetet!”

Den 29 september 1560 stönade den svenske regenten till, slöt ögonen och somnade in för gott. Det var i alla fall vad sällskapet runt honom uppfattade. När någon utropade att kungen dött, sköt Gustav Vasa mössan ur ögonen och undrade sömndrucket vad som stod på.

Någon timme senare dog han dock på riktigt. ­Exakt hur gammal han var visste ingen, alla hade olika uppfattningar i den frågan som i så många andra. Vanligaste uppfattningen var att han var några år över de sextio. Gustav Vasa balsamerades av apotekare Lucas Usthall och kläddes i en svart sammetsrock som var täckt av försilvrade bokstäver (G) med en gyllene krona över. På huvudet placerades en krona. Kroppen lades i en ekkista klädd av bly och fylld av olika kryddor. Åtta veckor tog det att balsamera kroppen. Den nionde veckan tillslöts kistan och kläddes utvändigt med sammet. Över alltsammans fästes ett stort gyllene kors.

Nästan fyra hundra år senare, 1945, öppnades Vasagravarna i Uppsala domkyrka. Utöver Gustav Vasa ligger här hans tre gemåler samt kung Johan III och Gunilla Bielke. Professor Martin Olsson hade fått regeringens uppdrag att undersöka stoftet efter kungen – en begivenhet i vilken många av dåtidens främsta medicinska experter deltog. Följande framkom: Gustav Vasa var en grovt byggd man, ungefär 173 cm lång, med långskallig huvudform. Pannan var låg och bakåtlutande. Överkäken saknade nästan helt tänder och visade tecken på djupgripande inflammatoriska processer som måste ha vållat stort lidande. Också underkäkens vänstra halva saknade tänder. Höger mellanöra visade tecken på kronisk inflammation som troligen fått kungen att höra dåligt. Gustav Vasa måste också ha haft svår värk och hälta på grund av en kronisk inflammation i vänster lår.