fyra

 

 

Jag kände mig onaturligt spänd när jag slog upp ögonen nästa morgon.

Efter en snabbdusch och frukost samlade jag ihop det material jag behövde ha med mig och letade fram bilnyckeln till Johannes Toyota. Den stod på parkeringsplatsen på Skanstorget med sex parkeringslappar under vindrutetorkaren. Jag upptäckte dem när jag skrapade rent rutorna efter nattens snöfall. När jag lade dem i handskfacket och såg ordningen där, kände jag sorg över att han inte längre var med oss. Johannes hade köpt bilen ny och varit mycket stolt över den. Hade närmast vårdat den som en juvel.

Jag kunde riktigt känna hans närvaro i kärran när jag rullade ut från parkeringsfickan.

Jag rattade i riktning mot Skånegatan.

Utanför Handelshögskolan hade studenterna ställt cyklar i så täta led att det var svårt att ta sig fram. Bilen tuffade på bra, trots att den stått stilla så länge. Solskyddet ville visserligen hela tiden glida ner, men det skulle vara lätt fixat med en skruvmejsel. Jag vevade ner rutan och lät den kalla vinden blåsa över mitt ansikte. Det var konstigt att inte ha något skägg. Det var som om jag högg i luften varje gång jag drog handen över hakan.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur underlig vår relation var, min och Dennis: i de stunder då vi talade om neutrala saker, som inte rörde farsan eller Anni eller begravningen eller lägenheten, då fungerade vi rationellt och bra. Men så fort vi kom in på annat blev stämningen mellan oss retlig, fientlig.

Det var som att leva under ett ständigt ovädersmoln, i väntan på blixtnedslag.

Vi skulle förstås behöva reda ut allt det där.

I sinom tid.

Inte nu.

Jag bröt av ett nytt filter och slängde ut det genom sidofönstret. Det bekom mig inte att jag rökte i bilen fast Johannes aldrig tillät det.

Utanför Nya Ullevi höll ett färgglatt fotbollslag på att fotograferas. Jag tutade åt dem när jag körde förbi.

Eftersom polishuset äntligen var föremål för upprustning och utbyggnad för flera miljoner, enligt Dennis, användes en låg träbarack som tillfällig förhörslokal. Den låg alldeles i närheten av parkeringsplatsen. Jag ställde av Toyotan och låste den omsorgsfullt och hoppades att inte polisen och parkeringsmyndigheterna samarbetade. När jag närmade mig baracken såg jag mig förstulet omkring. Som om det skulle dyka upp någon och mota bort mig.

Utvändigt såg baracken ut som alla andra, men jag noterade att trädörrarna hade förstärkts och att fönsterna försetts med kraftiga järngaller.

Klockan var några minuter i tio när jag drog upp dörren och samtidigt försökte få bort känslan av att vara en som inte hörde hit.

Ett par polismän stod i den korta hallen och samtalade lågmält. De avbröt sig och vände sig mot mig. Jag var osäker på om de kände till bakgrunden till min närvaro, men jag hade inte behövt oroa mig. När jag visade fram mitt tillfälliga leg nickade de bara utan att visa överraskning, sedan återgick de till sin konversation: slöt ledet och vände ryggen mot främlingen.

Jag satte mig på den anvisade platsen i lokalen och såg mig omkring.

Den ene av poliserna kände jag igen - det var mannen med polisongerna som jag stött på hos Dennis dagen förut. Hade han hetat Jönsson? Han hade samma snitsiga kostym som då. Såg ut som en modedocka, jag tyckte inte han passade in i sammanhanget. Hur som helst tycktes han ha en central roll i sällskapet. Han lösgjorde sig ur kretsen och fångade in min blick.

“Frank Ewenius,” sa han och det var mer ett konstaterande än en fråga.

“Ja.”

“Från Radio Göteborg? Sist jag såg dej var du på TV.”

“Inte längre.”

Han frågade inte av något speciellt intresse. Han kunde frågat mig om vägen till Sahlgrenska eller om jag tycker om basilika på tomatsallad. Han frågade för att han ville visa att han hade kontrollen här. Inte mig emot. Han hade ett långsmalt ansikte och en aning underbett. När han vinklade upp mungiporna försvann tänderna i överkäken. “Mitt namn är Einar Jönsson. Kriminalkommissarie.” Jag tog emot den hand han sträckte fram. Det var ett kort, fast handslag som symboliserade att han accepterade min närvaro, inte mer.

Han betonade att mannen som skulle förhöras inte var att betrakta som gärningsman. “Mannen har påträffats i närheten av brandplatsen, det fanns skäl att kontrollera hans historia. Han kan ha gjort iakttagelser som kan ha samband med händelsen. Det är allt.”

Det ekade dovt när vi talade. “Jag förstår. Skriver ni protokoll från förhöret?”

“Det gör vi alltid.” Han drog ihop pannan. “En sak till. Jag vill att du har klart för dej att jag inte är positiv till den här PR-aktiviteten, men att jag accepterar den. Under förutsättning att du inte stör vårt arbete.”

PR-aktiviteten? Var det så de såg på det? “Självklart.”

Att han - och de andra - betraktade min närvaro med skepsis, för att inte säga fientlighet, var begripligt. Jag kunde bara hoppas på att deras misstro skulle försvinna så småningom.

Jönsson tittade på sin klocka och gjorde ett tecken och vände sig bort.

En stund senare satt mannen som skulle förhöras på andra sidan bordet.

En uteliggare, hade brorsan sagt.

Det stämde nog.

Mannen såg ut som om han kom direkt från rännstenen. Ansiktet var smalt och fårat och näsan såg alldeles för stor ut; det fanns sårskorpor i pannan som om han varit i slagsmål. Håret, långt och risigt, hängde ner över den solkiga kragen. Skägget som täckte kinderna hade säkert inte ansats på länge. Han bar en trasig anorak som gav en stark lukt ifrån sig. De vita Reebok-kängorna såg anmärkningsvärt nya ut. Mannen höll läpparna hoppressade och tittade oavvänt ner i bordet. Händerna som stack ut ur handfängslet var smutsiga och spruckna, de såg ut som magra fågelklor.

Jag såg på honom med obehag. Hur gammal kunde han vara? Säkert inte så gammal som han såg ut. I samband med gripandet hade han satt sig till våldsamt motvärn, hade Dennis berättat. Han hade bitit en av poliserna så hårt att denne fått uppsöka sjukhus.

Betett sig som ett vilt djur.

När han hastigt såg upp tyckte jag mig notera något hånfullt i hans ögon.

Ett mänskligt vrak, ja.

Men pyroman?

En yngre kvinna - jag tog henne för en civilklädd polis - stod plötsligt i dörröppningen. Fundersamt zoomade hon in uteliggaren, så noterade hon min närvaro och sköt iväg ett leende. Jag reste mig för att hälsa men hon vinkade avvärjande och satte sig intill kriminalkommissarien och viskade något i dennes öra. En svag doft av parfym drog in i lokalen, det behövdes.

Jag sneglade intresserat på henne. Hon bar kavaj, och under den en stickad tröja som sedesamt gick upp i halsen, de runda utbuktningarna var lagom tilltagna.

Det var ögonen som fascinerade mig.

De var bruna som en ekorres och tycktes inte missa något.

Hon placerade en plastmapp framför sig; fäste blicken på mannen med handbojorna och sa åter något i Jönssons öra. Denne nickade utan att se upp.

Dörren drogs igen av en beväpnad vakt.

Genom tystnaden hördes ljudet av motorcykel.

Uteliggaren hade inte rört sig på hela tiden.

Jag kände ilningar i magtrakten. Mycket av det som fått mig in i journalistyrket hade att göra med den spänningjag erfor i sådana här ögonblick.

Jönsson signalerade åt polismannen vid det mindre bordet att starta bandspelaren. När denne tryckte ner en knapp, uppgav kommissarien först dagens datum och klockslaget innan han fortsatte: “Närvarande är inspektörerna Jesper Janvik och Allan Hansson, tekniker Göran Ingevall, psykolog Lotta Ornell och...” Han vände sig mot den uniformerade vakten. “Vad heter du?”

“Kent Lövgren.”

“Närvarande är också Kent Lövgren, häktesvakt, liksom -” han såg på mig - “med särskilt tillstånd, Frank Ewenius, Radio Göteborg. Kriminalkommissarie Einar Jönsson leder förhöret.” Så riktade han blicken mot trashanken och sa bryskt:

“Uppge ditt namn.”

Mannen tittade ner i bordet. Han sa inget.

“Vad heter du?” sa Jönsson skarpare.

Fortfarande sa inte den andre något.

“Du har väl ett namn?”

Mannen stirrade stint framför sig. Ögonen smalnade möjligen litet, det var svårt att avgöra.

Jönsson rättade till skjortärmarna. “Får jag påminna dej om att du försvårar utredningen om du inte svarar på våra frågor.”

Dennis hade berättat att den luggslitne mannen påträffats i en trappuppgång bara ett par kvarter från brandplatsen. Något hade fått polisen att koppla ihop honom med brottsplatsen, han visste inte vad.

Jönsson bemödade sig att prata vänligt: “Om du inte talar med oss kan vi inte avgöra om du har med branden att göra. Att sitta tyst underlättar inte din situation.”

Från uteliggaren kom fortfarande inte ett ljud.

Jag tyckte litet synd om honom. Sju man för att fråga ut honom, det lät som tre för många. Men varför svarade han inte? Han kunde rimligtvis inte ha något att vinna på att hålla tyst. Det pekade ju snarare på att han kunde ha något att säga om branden. Kanske rentav att han var skyldig till den. Jag såg att psykologen - hette hon Lotta Ornell? - knackade med knogen mot sin mapp. Hon hade rödmålade naglar. Snyggt.

Jönsson hade ett uttryck av stort allvar i sitt ansikte: “Vi släpper namnfrågan för ett ögonblick. Vill du berätta vad du gjorde på brandplatsen?”

Uteliggaren svarade inte.

Psykologkvinnan öppnade munnen. Hon hade en mjuk röst. “Jag tror det är oklokt av dej att inte säja nåt. Tystnad från din sida kan komma att uppfattas som om du har nåt att dölja.”

Hennes ord fick till effekt att mannen började tugga på sina läppar som en besatt. Men fortsatte att titta ner i bordet. Jag kände mig besviken. Det var alldeles tydligt att han inte tänkte säga något.

Einar Jönsson slog ut med handen så att manschettknappen blänkte till. “Vi gör så här. Du nickar när du håller med oss, du skakar på huvudet när du inte håller med oss. Är det OK?”

När den andre öppnade munnen förvånade han oss alla. “Nej.”

Jönsson såg lättad ut. “Du kan ju tala.”

Rösten var hes. “Jag kommer inte att säja nåt förrän ni tar bort dom här.” Han höll upp sina handfängsel.

“Du vet varför du har dom. För att du skadat två polismän.”

“Dom slog mej. Dom misshandlade mej! Det är dom som borde sitta här, inte jag!”

“Lugna dej. Det är inte vad dom säjer.”

“Jag skiter i vad dom säjer!”

“Vad heter du?”

När han skrek stack ådrorna ut från halsen. “Skit i mej!”

“Dom grep dej för att du setts i närheten av brandplatsen.”

“Jag har inget med den jävla skiten att göra!”

“Vill du vara vänlig och sänka rösten.” Jönsson bläng- de på honom. “OK, vi tar det från början. Vad heter du?”

Med munnen demonstrativt stängd höll mannen upp de fängslade händerna igen. Det stripiga håret fladdrade till runt kinderna när han ruskade på huvudet. Jönsson såg fortfarande beundransvärt lugn ut, men den ene av inspektörerna kastade ifrån sig sin penna och lutade sig irriterat tillbaka i stolen.

Jag försökte fånga in psykologens blick men hon såg frånvarande ut.

Det var en annorlunda intervjusituation. Jag kunde inte låta bli att le svagt när jag betraktade kommissariens sammanbitna ansikte. Jag undrade hur han, Jönsson, skulle klara av det här. Jag hade svårt att tro att det var första gången han befann sig i en sådan situation.

Egentligen kunde det ju inte göra något om den arme mannen slapp sina handfängsel.

Einar Jönsson tänkte tydligen likadant. Han växlade några ord med kollegorna och såg sig omkring. När häktesvakten vid dörren lugnande lade handen över sitt pistolhölster verkade han ha bestämt sig. Han lutade sig mot mikrofonen. “Vi hörsammar förhörspersonens begäran och avlägsnar handfängslet. Vi gör ett kort avbrott. Klockan är tio och sjutton.”

Teknikern i hörnet tryckte på en knapp på bandspelaren.

Häktesvakten tog fram en nyckelknippa och gick fram till uteliggaren och låste upp handbojorna. Jag tittade ner på mitt tomma anteckningsblock och kvävde en gäspning.

Det som hände sedan var fullständigt oväntat.

I samma ögonblick som han blev fri, störtade uteliggaren upp och vräkte en hård knytnäve i vaktens ansikte som skickade denne till golvet. Till synes utan större ansträngning välte han bordet med ett vansinnesvrål, och innan någon hann reagera var han på väg mot dörren.

Ingen rörde sig.

Jag var den som satt närmast dörren. Instinktivt högg jag tag i den smutsiga anoraken. Uteliggaren slet sig med ett ryck och drog upp dörren och var i nästa ögonblick ute i den korta hallen. Jag var på väg upp från stolen vid det laget, men förlorade balansen när jag fick dörren i ansiktet. Trots att jag snabbt var uppe på fötter igen hade det gått värdefulla sekunder.

Alla vaknade upp samtidigt och flög mot dörren. Det fick till följd att jag och en av inspektörerna stötte ihop i dörröppningen och det dröjde ytterligare ett tag innan vi var utanför baracken.

Jag såg den gröna anoraken kryssa mellan bilarna på parkeringsplatsen en bit bort och pekade.

“Där är han!”

Bakom mig hojtade någon åt mannen att stanna, men denne tog ingen notis om ropet utan fortsatte att springa. Den ene polismannen tog upp jakten på honom, samtidigt som häktesvakten kutade åt ett annat håll: förmodligen för att göra en kringgående rörelse.

“Ring efter förstärkning!” ropade någon.

Jag såg att Jönsson redan hade mobilen vid örat.

Först tvekade jag, jag hade ju lovat Dennis att inte ingripa aktivt i händelserna, men så släppte jag alla betänkligheter.

Jag genade genom ett högt buskage.

I höjd med ett par höga träd hade byggjobbarna satt upp ett högt plank.

Där stod också en container.

När jag rundade den stod han bara där.

Jag hade inte en chans i världen att få upp armarna till skydd. Det sista jag minns, innan plankan träffade mig, var att jag undrade om jag skulle överleva detta. En suddig bild, svartvit, av Dennis, Anni och farsan skymtade i utkanten av mitt krympande synfält. Sedan exploderade min värld i miljontals stjärnor och raketer och därefter blev allt svart.