Jag visste att det var en dröm. Jag visste att drömmen alltid började med att jag såg bilar som bromsade, ljudlöst som om de färdades på bomull. När jag äntligen skymtade henne, låg hon utsträckt över asfalten. Händerna låg korsade över bröstet, som om hon ville försäkra sig om att bli väl omhändertagen i den andra världen. Jag ville inte se, men mina blickar sökte sig hela tiden - hela tiden! - till det rinnande blodet i ögonen och munnen. Jag ville så förtvivlat gärna skynda fram till henne och lyfta upp hennes huvud och tala till henne, men benen lydde mig inte. Då lade jag mig ner på alla fyra och försökte krypa fram men kom ingen vart: det var som om någon hängt på mig en jätteryggsäck av sten.
Jag skrapade fingrarna hårt mot gatan i mina ansträngningar att nå fram till henne.
Så ont det gjorde!
Så såg jag ett vitt ljus omsluta henne och lyfta upp henne, som på ett moln, och hon svävade bort från mig och det gick inte att nå henne, hur jag än försökte.
Det var fel, hon fick inte försvinna så. Vad var det för ljus? Jag försökte ropa:
“Anni!”
Ljuset förstärktes.
När jag i samma ögonblick slog upp ögonen kändes det som om någon lyste med en ficklampa rakt in i pupillerna.
Det stod någon där. En ängel?
I mitt omtöcknade tillstånd fick jag för mig att det var Anni. Jag försökte säga något, jag försökte forma läpparna till något ord. Då insåg jag att det var en sjuksköterska. Fast jag inte kände henne, log hon och rättade till kudden under mig.
Hon sa: “Hej.”
Tungan kändes fastlimmad mot gommen. “V-var är jag?”
“På Sahlgrenska. Hur känner du dej?”
Det dröjde innan jag kom ihåg vad som hänt. “Är jag sjuk?”
“Du har fått en hjärnskakning säjer doktorn. Du får ta det lugnt ett tag.”
Jag försökte sätta mig upp. Det kändes darrigt. En doft av rengöringsmedel drog förbi, men upplöstes lika snabbt som den uppträdde. “Vad är klockan?” Så kom jag att tänka på annat. “Jag... jag kan inte ligga här.”
“Det är kväll. Du har fått litet lugnande. Doktorn kommer strax. Vi får se vad han säjer.” Hon rörde på sig. “Du har besök.”
Hon försvann ur mitt blickfång och ersattes av en annan kvinna. Denna gång var det ett bekant ansikte. Jag kunde ändå inte placera det. Var hade jag träffat henne? “Hej”, sa kvinnan leende. “Hur mår du?”
“Jag vet inte.. .”Jag betraktade de vackra rådjursögon- en i det hjärtformade ansiktet. Jag rådbråkade hjärnan men den vägrade att hänga med i turerna. “Du är... ?” sa jag uppgivet.
“Lotta Ornell.”
Pusselbitarna som snurrat runt bildade plötsligt ett mönster. Javisst, ja. “Äh. Polispsykologen.”
“Mm. Hur mår du? Vad har doktorn sagt?”
Jag gav mig tid att känna efter. Jo, jag mådde nog rätt bra. Inget direkt dunkande i skallen, det surrade litet över tinningarna som om det bodde getingar där, det var allt. Då ömmade mitt knä mer. Förmodligen hade jag fått någon medicin.
“Jag vet inte.”
“Har du ont?”
“Det går an.”
“Det var modigt av dej att springa efter så där, men... kanske litet dumdristigt.”
Jag försökte rycka på axlarna. Det gick. “Det bara blev så. Jag hann inte tänka efter.” Mitt liv i ett nötskal, tänkte jag medan jag funderade över vad hon gjorde här.
Som om hon kunde läsa mina tankar sa hon:
“Jag tänkte bara titta till dej, jag bor inte så långt härifrån.”
Hon fick gärna titta till mig. Jag började redan känna mig mycket bättre. Jag undrade hur gammal hon kunde vara. Ungefär i min egen ålder. Jag tyckte om att hon hade tänkt på mig. Jag tittade efter om hon hade några ringar. Ingen enda. Det tyckte jag också om. Hon såg så lugn ut. Säkert var hon här å tjänstens vägnar: polisgruppen kände väl att de hade ett slags ansvar för mig. Murveln som kom in från kylan.
“Trevligt”, sa jag.
“Jag har inga blommor till dej.”
Blommor? “Det behövs inte. Jag är inte bra på blommor. Dom vissnar alltid bort för mej.” Jag betraktade henne, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara inte att hon skulle bli generad.
“Jag tror att du snart får åka hem.” Det hördes springande fötter i korridoren utanför. Ljudet blandades med upprörda röster. “Dom har fått in några andra gäster här på akuten. Du kan ringa mej sen. Här.” Hon lade ett visitkort på det lilla vridbara bordet som var fäst i sängen.
Hon behövde väl inte gå. “Jag ska göra ett radioprogram om polisarbetet runt branden och om jakten på den som anlade elden,” började jag men hon avbröt mig och reste sig. “Jag vet. Garpenlöv har berättat.”
“Garpenlöv?”
“Allas vår chef.”
Plötsligt var jag glad att jag hade klippt mig och skalat av skägget. Ingen har någonsin sagt att jag är speciellt snygg, men jag tog mig väl ändå litet bättre ut så här. “Kom han undan, den där..?”
“Ja.”
“Konstig typ.”
“Mm.”
“Ni fick aldrig hans namn, va?”
“Nej. Men vi har hans fingeravtryck. Om han finns i våra register hittar vi honom.”
“Konstigt att han reagerade så... så starkt.”
Det dök upp ett litet V-tecken mellan ögonbrynen som jag fann ytterst charmigt. “Det finns säkert ett skäl, Frank.”
Typiskt psykologsvar, tänkte jag en smula roat. Hon gick strax efter det. Jag kunde inte låta bli att följa henne med blicken. Hon hade ett sätt att gå, att röra höfterna, som väckte något inom mig. Bara en kvart senare kom en jäktad läkare och skickade hem mig med ett recept. En taxi tog mina sista slantar, Dennis skulle inte bli glad. Jag undrade om det skulle gå att få någon ersättning från polisen. Jag var tveksam men tog i alla fall ett kvitto. Jag stötte upp porten och lyckades på något sätt släpa mig uppför de tre trapporna till farsans lägenhet. Benen darrade under mig när jag låste upp. Så sjönk jag ner i närmaste fåtölj och slöt ögonen och lät missmodet överfalla mig. Vilken dag! Ett enda stort misslyckande. Och i övermorgon var det begravning och jag hade ingen anständig kostym.
Jag lade mig en stund på soffan och försökte få mitt dundrande huvud att må bättre. Utan större framgång. Jag valde mellan en rejäl whisky eller medicin. Jag fick ta värktabletterna när jag kände att jag behövde, hade de sagt på apoteket. Jag kompromissade. Jag hällde upp ett glas alkohol och svalde en tablett innan jag lade en näsduk, som jag doppat i kallt vatten, över ögonen och pannan. Sakta, sakta började det kännas bättre.
Jag skulle behöva förklara det inträffade för Dennis. När jag en timme senare ringde hem till honom var det ingen som svarade.
Den tomma TV-skärmen stod och hånflinade mot mig.
Som om den tyckte att jag borde slå på den.
Jag gick i stället och lade mig igen. Under den kalla näsduken var det lätt att tänka.
Jag undrade vad brorsan egentligen höll på med när han inte var på jobbet. Någon flickvän hade han nog inte: vad jag visste hade han det inte så lätt med tjejer. Det var alltid jobbet som räknats för Dennis Ewenius. Kanske än mer nu när han avancerat i graderna. Jag kom ihåg när han kom in på polishögskolan och flyttade till Stockholm. Han hade varit stolt som en tupp. Ringt och skroderat. Farsan hade inte varit sen att säga att det inte skulle finnas en bättre snut i landet.
Jo, han hade gjort bra ifrån sig.
Han hade fått jobba i landsorten en del, innan han hamnat i Göteborg.
Han måste ha varit med om en hel del, sett en del av samhällets baksidor, antog jag, men ändå kunde jag inte minnas att han sagt något om det. Än mindre beklagat sig.
Hans liv följde en viss ordning. Grundutbildning, fältarbete, avancemang.
Det gjorde inte mitt.
Jag kände mig som jag inte hade ordning på någonting. Ingenting gick riktigt min väg. Allting snurrade bara. Det var som om jag hela tiden försökte springa ifatt klungan framför mig. Hur många olika jobb hade jag inte hoppat av? Säkert skulle farsan ha sagt något om det. Farsan, ja. Snart skulle jag följa farsan till den sista vilan. Jag hade velat säga så mycket till honom, men nu var det för sent.
Vad nyttjade egentligen orden nu?
Jag satte mig upp och grävde fram en cigarett, halshögg den och slängde filtret innan jag tände den. Nikotinkicken intensifierade värken i huvudet, som jag misstänkt. Nu stack det under pannloben som om någon pressade in långa nålar.
Jag tyckte ändå att hjärnan klarnade något.
Dennis hade gått igenom detaljerna kring begravningen med mig. Psalmer, prästens tal, ritualerna och kaffet efteråt. Både han och jag visste att farsan alltid velat ha en ordentlig begravning. Det hade han sagt vid flera tillfällen. “Det ska bli ordentligt gjort. Ingen fattigmansbegravning. Ingen ska tro att vi inte har råd. Och jag vill inte dö ensam.” Hela livet hade han fått slita för att hålla familjen flytande. Det hade inte alltid varit en dans på rosor. Hans arbete på läkemedelsföretaget i Högsbo hade inte varit så välavlönat, vad jag förstod. Jag och Anni - alltid hon och jag tillsammans - hade tidigt fått dra vårt strå till stacken: vi hade jobbat i parkerna på sommarloven. Ett tag extraknäckte vi i en glasskiosk vid Opaltorget, och när vi blev äldre säsongsarbetade vi på Liseberg. När jag efter studenten började plugga juridik på handelshögskolan hade jag dragit in extraslantar genom att sitta i en biokassa på Kungsgatan på kvällarna. Det hade inte varit särskilt välavlönat men gjort mig ännu mer populär i kamratkretsen. Det var egentligen då vi började gå åt varsitt håll. Anni hade fått anställning i en sportaffär vid Backaplan när jag avbröt studierna och i stället började plugga på journalisthögskolan.
Brorsan då?
Jag har ett minne av att Dennis jobbade på posten vid Drottningtorget någon jul. Och så hade han stått i en fotoaffär, men det kanske bara handlade om en veckas praktik. Det är allt. Han hade inte bott hemma så länge. Så fort han kommit in på polishögskolan hade han flyttat till Stockholm och vi hade tappat kontakten med honom. När jag och Anni gick genom gymnasiet hade han jobbat som ordningspolis i Hjällbo och också bott där. Jag erinrade mig att jag hade fått åka med honom ett par gånger i poliskärran, det hade förstås varit spännande.
Efter några bloss fimpade jag i toaletten och spolade.
Telefonsignalen fick mig att hoppa till.
Jag tittade på klockan. Vem ringde så här dags? Vem visste att jag var hemma? Det kunde väl knappast vara till Johannes? Jag drog luren till mig. “Ja?”
Det var någon där.
“Hallå?” sa jag.
Det hördes sorl i bakgrunden. Ett fik.
Jag sa: “Hallå? Vem är det?”
Så bröts förbindelsen plötsligt.
Ilsket tryckte jag tillbaka luren.
Jag gick ut i hallen och tittade mig i spegeln.
Med det vita bandaget runt huvudet såg jag mer ut som Frankensteins monster. Jag granskade ansiktet. Vecken runt ögonen och i pannan fanns där, som de gjort det senaste året. Men var kom de mörka påsarna under ögonen ifrån? De fick mig att se allmänt glåmig ut. Kinderna var bleka där skägget funnits. Så här slätrakad hade jag inte varit på länge.
När jag tänkte på Lotta Ornell blev jag varm i kroppen. Jag tänkte ringa min nyfunna psykologvän så fort jag mådde bättre. Jag kunde behöva en allierad inne i utredningsgruppen. Hon tycktes inte ha något emot mig, eller... Jag gjorde en grimas i spegeln. Det ringde på dörren, två snabba signaler, och jag visste att det var Dennis.
Jag gick och öppnade.
“Trodde väl att du hunnit hem”, sa han och sparkade av sig skorna och ställde sig framför mig i sin glittrande uniform. “Fan så du ser ut. Som en mumie. Dina fans känner inte igen dej nu.”
Orden förargade mig. “Har du hört vad som hänt?”
“Javisst.”
“Jag var helt oförberedd. Han stod och tryckte bakom...”
Han avbröt mig. “Du med din träskalle, det är inte så mycket som kan ta skada. Var du tvungen att ingripa?”
“Jag var närmast dörren när han bröt sej loss, men...”
Han viftade bara avvärjande och slängde sig i fåtöljen och satte upp fötterna på soffan. “Jag vet. Tänk inte på det. Ingen bra start, va?”
“Kunde varit bättre.” Jag hade oroat mig för att han skulle vara kritisk mot mitt agerande. “Ni har inte fått tag på honom?”
“Nej. Du träffade Jönsson?”
Ja”
“Vad tycker du?”
“Vad vill du höra? Han klär sej snyggt.”
“Han är en av våra bästa. Klok som en pudel och en naturlig ledare. Bra polis. Omdömesgill. Vi borde ha fler av den sorten. Vi borde ha fler poliser över huvud taget.”
“Inget nytt i övrigt om branden?”
“Vi håller på att knacka dörr i grannskapet för att höra om nån sett nåt. Det ser mörkt ut. Fan vad jag är törstig.”
“Inget om den där Herrstrand?”
“Varför undrar du? Kom ihåg att vår överenskommelse bara gäller branden i Änggården.”
“Jag vet. Jag är bara nyfiken. Nå?”
Han skakade på huvudet och placerade ett kuvert på bordet och gick ut i köket. Jag hörde hur han tappade upp vatten. Han hojtade: “Dom ringde från morgontidningen och ville ha material om branden.”
“Och?”
“Dom fick det. Dom kom och tog ett foto av mej också.”
“Du gillar det, va?”
“Snart är jag lika känd som du.”
“Kan du fixa ett glas vatten till mej också?”
“Kan du inte börja bli självständig nån gång?”
“Jag har en lätt hjärnskakning sa doktorn.”
“Låt gå för det då.” När han kom in med mitt glas sa han: “Hur gick bilen?”
Den stod kvar utanför polishuset! Jag hade glömt bort den. “Den hostade litet, men den gick igång.” Jag berättade om parkeringsböterna och han skrattade till.
Han lutade sig tillbaka i soffan och vi satt tysta en stund och såg på varandra.
Han såg trött ut, han också. “Jag saknar Anni. Farsan hade ändå hunnit med ett liv. Men hon hade allt framför sej. Det är så orättvist”, sa han.
Det kom så underligt att jag granskade hans ansikte för att se om det fanns spår av tillgjordhet. Nej.
“Ja,” sa jag. En stund gick tankarna till vår syster. En bild dök upp i minnet: när vi var i Slottsskogen och matade änderna hade Anni fått fågelskit i håret. Jag berättade det för Dennis och han log litet och drack upp. “Jag fick aldrig riktigt grepp om henne”, sa han.
Ett uttryck av något som jag tolkade som ett mellanting mellan saknad och längtan drog över hans ansikte, som om han insåg vidden av sina ord. Så försvann det och ersattes av något annat, mörkt. “Jag har inte haft nån att prata med om det. Du bara drog iväg. Tjusigt.”
“Jag orkade inte med nåt här hemma”, sa jag undvikande.
“Du gjorde det enkelt för dej. Släppte över all skit på storebrorsan.”
Jag orkade inte gräla med honom. “Jag vill inte att vi diskuterar det här. Jag mår inte bra.”
Han lade armarna i kors. “Jag vill bara ha sagt att jag också hade en sorg och att jag inte kunde sticka ifrån, jag med. Vem skulle ta hand om farsan? Nån fick ta hand om honom. Jag hade kanske behövt dej dom här åren, Frank.”
Den uppblåsta apan! “Du har aldrig behövt mej i hela ditt liv”, fräste jag.
“Jag fick sitta här med farsan och vara ett stöd för honom. Inte du.”
Långsamt sa jag, som om jag tvekade inför orden: “Du hatar mej för det, va?”
Hans blick var som förut. “Jag vill bara ha sagt att det var ruttet av dej att sticka som du gjorde.”
“Det är noterat.”
Det var som om våra samtal alltid fastnade på något sätt. Vi kunde behöva en psykolog. Som Lotta Ornell. Jag tog ett djupt andetag. “Jag är beredd att gå vidare, Dennis.”
Han var inne på det hånfulla linjen. “Vad hör jag? Dags för litet klichéer. Se framåt. Livet går vidare om man bara lägger manken till. Allt ordnar sej och allt det där?” Han slog ut med händerna. “Du vet inget om livet, inte ett skit vet du.”
Det kändes plötsligt som om det kokade över i hjärnan. Jag fick tvinga mig att hålla igen. “Vi snackar ut om det här efter begravningen, OK?”
När han motvilligt ryckte på axlarna, pekade jag på kuvertet: “Vad har du där?”
Han gnuggade sina ögon röda. Han reste sig. “Ett brev.”
“Jag ser det.”
“I morgon måste vi träffa en viss Lagesson.”
“Vem fan är det?”
“Advokat.”
“Varför?”
“Läs.”
Brevet var öppnat redan. Jag drog till mig ett vitt ark som såg officiellt ut. Jag vek upp det och tittade på underskriften. Walter S Lagesson. Det stod inte så mycket. Bara att vi ombads infinna oss på hans kontor klockan elva “angående Johannes Emil Ewenius frånfälle”. Jag tog upp en ny cigarett, sprätte iväg filtret och tände den och struntade i att det fortfarande inte kändes bra i huvudet och att min storebrorsa stirrade långt efter filtret som hamnat bakom pianot.
“Måste du hålla på med dom där?” sa han och viftade i luften för att få bort röken. “Och varför slänger du filtret så där?”
“Ska du inte åka hem nu?” kontrade jag.
Han var inte nödbedd. Han reste sig, rättade till kläderna och lovade hämta mig i tid till besöket hos Lagesson. Han hade vänligheten att förse mig med ett par femhundralappar till.
I dörren sa han: “Det gläder mej, Frank, att du ändå anstränger dej.”
“Stick nu.”
Jag såg honom strutta nerför trapporna. I några sekunder övervägde jag att fråga honom om han skulle ha saknat mig om det varit jag, inte Anni, som dött. Men jag insåg att jag redan visste svaret.
Jag gick ut i badrummet och lindade av bandaget innan jag tvättade mig i ansiktet. Jag hade ränder i ansiktet där väven legat emot. Två smörgåsar, en värktablett och ett halvt glas whisky senare lade jag mig på sängen och vilade ögonen, men när bilden av Lotta Ornell växte sig allt skarpare, satte jag mig vid telefonen och tog fram visitkortet.
Hon svarade direkt. “Ja?”
Avsiktligt sa jag inte mitt namn. “Jag antar att jag stör.”
“Å. Är det du?”
Hon hade känt igen min röst direkt. Bra. Å andra sidan var det bara några timmar sedan vi talat med varandra. “Du sa att jag kunde höra av mej om jag behövde snacka. Det känns så nu.”
“Jo...” Hon drog litet på det. “Jag håller på med litet hemarbete.”
Jag förstod och slog till reträtt. “Jag kan ringa en annan gång.”
“Nej, vänta. Hur mår du i skallen?”
“Inte värre än att jag kan vara uppe.”
“Vänta.” Hon försvann för ett ögonblick. En tjugo sekunder senare kom hon tillbaka. Då hade jag hunnit tänka ut en bra ursäkt för att dra mig ur det hela. Men hon förekom mig. “Du kan komma över.”
Jag kände mig påflugen. “Jag vill inte störa dej. Vi kanske kan ta en fika imorgon i stället?”
Hon skrattade till. “Kom bara, Frank.”
Taxichauffören hittade enkelt till hennes port. Han bad om en autograf och jag skrev den i en bok han höll fram. “Jag har Lill Lindfors och Lasse Berghagen också”, sa han stolt.
Hon bodde på tredje våningen visade skylten i uppgången. I trappan stötte jag till min förvåning ihop med kriminalkommissarie Einar Jönsson. Han verkade inte överraskad.
När han såg mig stannade han, rättade till slipsen som kommit två millimeter snett och sa utan att röra överläppen: “Jaså, hjälten är här?”
“Inte mycket till hjälte. Jag hörde att vår man kom undan.”
“Mm. Det var inte ditt fel. Vi tar honom en annan gång.” Orden studsade mellan väggarna i trapphuset. “Borde du inte ligga till sängs? Hur mår du?”
Det tycktes vara dagens fråga. Jag drog isär läpparna. “Inget som inte några värktabletter kan fixa till.”Jag gjorde mig beredd att gå vidare men han höll mig kvar.
“Kan vi ses i morgon? På mitt kontor?”
“Naturligtvis.”
Jag nickade vänligt, han nickade stramt. Vi fortsatte åt var sitt håll. Till och med när han gick i trappan verkade det som om han såg till att pressvecken låg rätt. Säkert hade han varit hos Lotta Ornell. Jag undrade varför. Övertid?
Det kändes inte alls konstigt när hon öppnade dörren.
Hon log bara och sa “hej” och lät mig komma in.
Hallen verkade vara nymålad: det luktade färg och ur en pappkartong på byrån stack det upp ett par penslar. Med den rättframhet som jag började upptäcka var hennes naturliga sätt utbrast hon: “Tänker du intervjua mej?”
“Nej. Så småningom kanske, ja. Men det är ingen brådska.” Jag ville att hon skulle förstå att jag inte ville inkräkta på polisarbetet. “Det kanske aldrig blir nåt radioprogram”, sa jag.
“Vad menar du?”
“Pyromanen är ju försvunnen.”
Hon pekade på en fåtölj. “Sätt dej.”
“Har ni nån annan än den där luffaren som ni misstänker kan vara inblandad i branden?”
“Inte i dagsläget. Kaffe?”
“Gärna.”
Hon var ute i köket och skramlade med porslin. Jag såg mig omkring. Tvårummaren var inte stor men den hade balkong och en härlig utsikt över hamninloppet och Alvsborgsbron. Det gick att se statyn utanför Sjöfarts- museet, men inte Stena-terminalen. Möblemanget var i robustaste laget för min smak. Väggarna var tapetserade med höga bokhyllor i mörkt trä. Hyllorna bågnade nästan under alla tidskrifter och böcker: hon var tydligen fångad av sitt yrke. En soffgrupp med två massiva fåtöljer dominerade vardagsrummet och lämnade knappt plats för Grundig-TVn som såg ut att vara ett auktionsfynd. Ett par affischer i ena hörnet var rena turistreklamen för Mallorca. Det fanns ett litet sovrum med en obäddad dubbelsäng. Ett draperi gjorde sitt bästa för att dölja oordningen. Det verkade rörigt överallt. Tre lådor stod staplade på varandra i ett hörn. Stora och små tavlor om vartannat på väggarna. En stor affisch av Kiss på köksdörren. Det såg inte särskilt genomtänkt ut. Kanske bodde hon bara här tillfälligt, tänkte jag. Jag kikade speciellt efter något annat. Nej, det syntes inte till några fotografier eller spår av någon man.
Det enda fotot stod på TVn, men det var en bild av en äldre dam med hund.
En härlig kaffedoft drog in i rummet.
När hon dök upp igen sa jag: “Är det vanligt att det jobbar psykologer vid polisen?”
Hon drog ihop pannan. “Nej, det är ovanligt. Jag har en tillfällig tjänst, och den har egentligen bara kommit till för att polischefen vill arbeta mer tvärdisciplinärt.”
“Garpenlöv?”
“Mm.”
“Vad vet du om pyromaner?” frågade jag och tackade ja till den cigarett hon erbjöd mig.
“Inte mycket”, sa hon. “Det är ett gåtfullt folk. Vi vet mycket litet om varför dom tänder på. Ofta handlar det om att få uppmärksamhet. Ett rop på hjälp, kanske.”
Jag gjorde en undrande gest mot papperstravarna.
“Det här är nåt annat?”
“Ja.”
Över de rykande kopparna frågade hon nyfiket ut mig om mitt TV-reportage med Ragnar Grimbo, filmregissören som fått en Oscar för bästa utländska film. Jag hörde mig berätta mer än jag brukade.
Den stora uppståndelse som följt av att Grimbo i intervjun plötsligt erkänt att han gett sin cancersjuka hustru dödshjälp hade överraskat mig och TV-ledningen, och i programmets spår hade följt en intensiv samhällsdebatt. Jag hade fått göra ett flertal inslag i nyhetsprogrammen. När jag lett ett debattprogram i ämnet hade nästan hälften av svenska folket sett det. Som en följd av samhällsdebatten hade regeringen tillsatt en utredning i frågan.
Lotta hade röd blus och en kjol som hon kämpade med att få ner över knäna. Hon såg fräsch ut och jag kände hur det hettade i kinderna när hon sa: “Jag ringde faktiskt in och tyckte att Grimbo skulle ställas till ansvar.” En telefonsluss hade öppnats och en sorts tittarbarometer upprättats där allmänhetens synpunkter pejlades. “Jag såg bara ett avsnitt, men det var intressant. Du var mycket bra.”
“Det var en kul grej att göra då. Jag vill ta det lugnt ett tag och göra radio.”
Hennes närvaro påverkade mig fysiskt och jag skyndade mig att berätta litet om hur jag tänkt mig radioinslaget.
Jag sneglade på pappershögarna och hade svårt att dölja min nyfikenhet.
“Får man fråga vad det där handlar om?”
“Vi håller på att gå igenom ett annat fall.” Hon tvekade ett ögonblick, så fortsatte hon: “Vi håller på att gå igenom det tidningarna kallar Herrstrand-fallet. Du har förstås hört talas om det?”
Herrstrand igen. Underligt vad ofta jag hört hans namn den sista tiden. Sexdåren hade Dennis kallat honom. “Han som frikändes?”
“Mm.”
“Ni är visst övertygade om att han är skyldig?”
“Teknikerna sabbade det hela. Vi ska försöka ta upp hans fall igen.”
“Hur kom ni på att det kunde vara han?”
“Han har gjort sånt tidigare.”
“Sånt?”
“Antastat tjejer.” Hon såg ut som om hon inte tyckte om samtalsämnet. “Mer kaffe?”
“Nej, tack.”
“Träffade du Jönsson i trappan?”
’Ja.”
Det ringde i telefonen. Medan Lotta talade hällde jag i mig mitt kaffe och tog upp ett papper från golvet. Det var en fotostatkopia av ett fotografi. En naken kvinna låg på marken. Märkena på hennes kropp såg ut att vara blod. Jag sköt det ifrån mig, lutade mig tillbaka och lyssnade på hennes, Lottas, ljud med slutna ögonlock. Fortfarande hade jag en bultande skalle efter dagens händelser, men det tidigare missmodet hade börjat ge sig.
När hon kom tillbaka hade hon bättrat på sitt läppstift. Hon sjönk ner i soffan och gav mig ett leende som fick det att kittla ända ner till fötterna.
“Den där Herrstrand,” sa jag, “du kan inte berätta om honom?”
“Det har stått mycket i tidningarna.”
“Jag har varit bortrest en tid.” När hon fortfarande tvekade, höjde jag handen. “Du har mitt hedersord på att jag inte för det vidare.”
Hon strök en slinga ur tinningen. “Om du plockar undan porslinet ska jag berätta”, sa hon och det lät som om hon och jag alltid varit vänner.
En stund senare hade hon spritt ut papper och fotografier över det lilla soffbordet, och kinderna hade fått en djupare färgton. När vi började prata om Herrstrand märkte jag att hon uttryckte sig mycket försiktigt.
Det var en vidrig historia.
Medan hon berättade undrade jag hur mycket poliser egentligen måste tåla. Jag tänkte på Dennis som haft det här som vardagsmat i åratal.
I slutet av september hade tjugoåriga Emelie Eva Hartner lämnat sin bostad i Gamlestaden för att ta en promenad. Sedan hade ingen sett henne förrän hon påträffades mördad i en skogsbacke utanför Kungsbacka.
Emelie hade legat under en gran, på rygg, praktiskt taget naken. Det fanns åtminstone fem djupa knivhugg över rygg och axlar. Ett kraftigt snitt över strupen hade nästan skiljt huvudet från kroppen. Inga fingeravtryck hade kunnat säkras, däremot hade teknikerna lyckats ta tillvara ett avtryck av en sko och ett däckmönster. Emelie hade varit bunden till händer och fötter. Obduktions- protokollet hade visat att hon - tack och lov, tänkte jag - måste ha dött nästan omgående. Trosorna var borta och hade inte heller påträffats trots omfattande undersökningar av terrängen - däremot hade polishundarna spårat Emelies regnkappa, blus och behå, kläderna hade legat nergrävda en bit bort. En stearinstump som ansågs höra till mordet hade också påträffats i närheten. Noterbart i övrigt var att hon haft rivsår i ansiktet och att gärningsmannen tryckt in hennes ena öga.
Det hade gått flera veckor innan flickan hittats, berättade Lotta: “Tyvärr har mycket av det som kunde ha använts som bevismaterial förstörts av regn och djur.”
“Djur?”
“Vet du vad djur gör med lik? Kråkor? Rävar?” Hon skakade olustigt på sig. “Det är det värsta polistekniker och obducenter vet, döda kroppar som legat ett tag under bar himmel.”
Spaningarna hade kommit att inriktas på en man som iakttagits i grannskapet av två svampplockare, de hade sett mannen springa ut ur skogen och kliva in i en krockad skåpbil som stått parkerad på en skogsväg och köra därifrån. Det som varit iögonfallande, och som gjorde att de lagt märke till händelsen, var att mannen hade varit fläckig på framsidan av overallen, kanske blodfläckar. Mannen hade haft huvan uppfälld och därför hade de inte sett hans ansikte. Först när paret läst om mordet i tidningarna hade de kontaktat polisen.
“Dom hade diskuterat sinsemellan om dom skulle ringa polisen men beslutat sej för att inte oroa oss.”
“Och den här Herrstrand har en skåpbil?”
“Ja. Han har nyligen startat en firma som sysslar med snickerier. Han var arbetslös tidigare.” När jag inte sa något tillade hon: “Bilen har dammsugits och inte heller där har man hittat nåt som kan kopplas till mordoffret.”
“Däckmönstret då?”
“Däckmönstret passar till Herrstrands bil, men det är ett vanligt mönster och passar i stort sett in på var fjärde bil i Göteborg.” Hon satte fingret på ett tjockt protokoll som låg på soffan. “Inte heller fotavtrycket kan knytas till Herrstrand, skriver teknikerna.”
“Du sa stearinljus... Vad kan det ha med henne att göra?”
“Vi vet inte. Det antyder nån sorts offerplats, men vi vet inte. Vi hittade stearin på hennes kropp.”
Några sekundsnabba blixtbilder flög förbi mitt inre: bilder med Emelie bunden och där någon höll ett droppande ljus över hennes mage. “Inga spår eller märken i övrigt?”
“Nej.”
“Overallen?”
“Borta. Han hade över huvud taget ingen overall.”
“Han har förstås gjort sej av med den.”
“Mm. På ett foto har han en grå overall, och det gamla paret tycker att dom känner igen den. Men det är ju inte mycket att ha, förstås, i rätten. Där ska ju allting vara så hundraprocentigt.”
“Och Herrstrand förnekar förstås allt?”
“Javisst.”
“Har han alibi?”
Med en van gest rättade hon till ena bh-bandet som glidit fram. “Inte egentligen, han säjer sej inte komma ihåg vad han gjorde den dagen Emelie försvann.”
Jag tog upp ett nytt fotografi. Emelie stod framför sin cykel med en bärkasse i handen och hon skrattade mot fotografen. Så ung hon varit! Hela livet framför sig och så råkade hon vara på fel plats vid fel tidpunkt.
Emelie såg kortväxt ut. Jag frågade: “En liten tjej?”
“Ja.”
På en annan bild låg den döda kroppen på marken. Det lilla skötet såg ut som ett höstlöv som förirrat sig mellan de särade låren. Det låg något som liknade fjädrar på marken. “Vad är det?” Jag pekade.
“Hår”, sa Lotta. “Från Emelie”, tillade hon.
Något kallt kröp över nacken.
“Ar det ett sexmord?”
“Ja. Han har försökt tränga in i henne. Han har försökt skära bort ena bröstvårtan.” De hemska orden gled så naturligt över hennes läppar att jag förstod att hon för länge sedan trubbats av.
“Hon var väl död då?”
“Ja.”
Tack och lov. “Vad fan får han ut av att skära henne?”
“En trofé, jag vet inte.”
“Jag menar... hela grejen. Så sjukt... Kan det vara nåt nöje att skända en stackars flicka så här?”
“Han har inte kunnat penetrera henne fullt ut.”
“Vad betyder det?”
Hon mötte min blick utan att blinka. “Han hade inte stånd så det räckte.”
“Och mordvapnet?”
Hon suckade. “Borta.”
Jag funderade på vad hon sagt.
Fyndplatsen i skogen tycktes mig så arrangerad. Gärningsmannen hade fört ut henne till det här stället i skogen. Han måste ha haft ett syfte med det. Jag hade hört talas om att det som händer på en mordplats kunde betraktas som ett skådespel. Där mördaren agerar på ett sätt, offret på ett annat. Redan valet av mordplats - scenen - kunde säga något om gärningsmannen.
Jag frågade Lotta om det, men hon ryckte bara på axlarna och svarade avspisande: “Det finns så mycket teorier.”
Plötsligt kände jag mig illamående.
Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen och blundade, men Lotta - så psykolog hon var - märkte inte det.
“Herrstrand måste ha tvingat henne med sej på nåt sätt. Hon har knappast följt med honom frivilligt.” Jag slog upp ögonen och följde henne med blicken. “Emelie hade inte varit känd för att vara lätt på foten, hon hade ingen pojkvän eller några manliga bekanta vad föräldrarna visste. Emelies bror säjer att hon inte hade så lätt med pojkar. Hon ägnade sej mer åt sina läxor. Hon var inte typen som gick ut med pojkar. Ännu mindre med äldre män.”
“Hon kände honom kanske från tidigare?”
“Ingen vet. Herrstrand förnekar det. Kanske har dom träffats per korrespondens först. Vad jag förstått av en passus i förhörsmaterialet så är han rätt mycket för kontaktannonser. Det finns annat som är underligt.”
“Vad?” sa jag men var inte säker på att jag ville höra mer.
“Han har huggit henne på baksidan av kroppen. Han har lämnat framsidan i fred.”
Jag stönade tyst. “Betyder det nåt?”
“Allt betyder nåt.”
Illamåendet sköljde åter över mig, och för en sekund övervägde jag att falla ner på mattan för att få chansen att kanske hamna i hennes soffa - visserligen som vårdfall, men ändå. Istället skakade jag på huvudet och reste mig.
Stjärnor dansade för min blick.
Först då såg hon upp: “Herre Gud, vad jag pratar. Du måste vara trött?”
Det fanns ingen anledning att säga något annat. “Det har varit en innehållsrik dag.”
Hon följde med ut i hallen och medan jag tog på mig ytterkläderna sa jag: “Vad kan du som psykolog få ut av ett sånt här material. Jag menar, kan du se nåt teknikerna inte redan hittat?”
“Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag skulle behöva veta mer om Emelie. Vad hon var för en, vilka vänner hon hade. Vilka drömmar hon hade. Men helst vill jag veta mer om Herrstrand.”
“Hur kan du göra det? Ska ni förhöra honom igen?”
Hon pekade på en pärm som låg på TVn. “Här står en del och jag har lyssnat på banden från förhören med honom.”
“Vad säjer han där?”
“Han är mycket vältalig. Han har en viss charm, men han framhåller sin egen förträfflighet på ett så ... jaa, överdrivet sätt. Han skryter med hur många kvinnor han känner. Men han är ändå på sin vakt hela tiden, det märker man. Man skulle behöva nåt sätt att öppna honom, att komma åt hans innersta väsen. Låsa upp hans psyke.”
Jag lyssnade dåligt nu.
Jag undrade i det tysta hur jag skulle ta mig hem: jag kände inte för en längre promenad.
“Har du numret till taxi?” sa jag.
Hon tycktes inte höra mig. “Vi har så mycket tekniska detaljer om honom, att han är storväxt, är brunögd, kör motorcykel och har snaggat hår. Men vi vet inte om han har betalningsanmärkningar eller om han varit inblandad i bilolyckor...”
Jag trodde jag hörde fel. “Bilolyckor? Vad kan det ha med saken att göra?”
Hon talade som om hon läste ur en bok. “Bilkörning kan fungera som utlopp för aggressioner. Ofta förekommande bilolyckor eller incidenter med vårdslöshet i trafik, eller rattonykterhet, kan tyda på aggressiva impulser som är dåligt kontrollerade.”
Jag klappade henne på armen. Hennes hängivenhet var enastående.
“Jag behöver nog ringa efter en taxi, Lotta.”
Hon såg på mig som om hon inte kände igen mig. Så log hon. “Nej. Låt mej köra dej.”
Det snöade litet. En Fiat stod på gatan, inklämd mellan en Rover och en gammal Saab. Hon fick liv i motorn och vi rullade iväg sedan hon haft visst besvär att ta sig ut på gatan. Lätta flingor singlade ner som små bomullstussar i strålkastarljuset och klibbade igen vindrutan. Hon satte på vindrutetorkarna och sa: “Du sa i telefon att du ville prata med mej? Är det nåt särskilt?”
Jag tog upp Annis självmord och hur det hade påverkat oss alla. Jag sa precis som det var men sa inget om att jag tänkte gräva i hennes död. “Jag har varit borta ett tag. När jag kom hem fick jag reda på att min far gått bort.” Medan jag pratade tänkte jag att jag egentligen inte visste något om henne.
“Får du ta hand om din mor nu?”
“Hon dog när vi föddes. Jag har aldrig sett henne.”
Hon satt tyst en stund. “Jag hade ingen aning om att det händer journalister så mycket.”
När hon svängde fram bilen till trottoaren utanför farsans port och drog åt handbromsen, vände jag mig mot henne och höll fram handen för att säga tack, men när jag såg in i hennes sammetslena ögon kunde jag inte hejda mig: jag lutade mig fram och tryckte en lätt kyss på hennes läppar. Som jag hoppats ryggade hon inte tillbaka.
“Överraskad?” sa jag.
”Ja.”
“Får jag ringa dej i morgon?”
“Mm.”
I god tid före de sena TV-nyheterna var jag klar med den lilla disk som fanns och hann till och med göra en kopp te innan jag satte mig framför dumburken. De talade om att knarket spred sig allt längre ned i åldrarna och att den amerikanske presidenten planerade att besöka Sverige. Branden var fortfarande en stor nyhet. Att det troligtvis var en pyroman som varit i farten tycktes ha inspirerat redaktionen. När polischefens nuna dök upp i rutan hajade jag till: “Polisen kommer att sätta in alla krafter på att finna den som är ansvarig för det här”, sa Holger Garpenlöv, Dennis chef. Han hade ett brett ansikte och svart hår. På ena kinden syntes ett födelsemärke. “Ännu återstår att se om det handlar om en enstaka brand eller om vi har att göra med en vettvilling. “ Inslaget avslutades med en bild av Maria Olausson som höll sin dotter i handen. “Lina Olausson, fem år, räddades av en förbipasserande ur eldhavet...”
Inte ett ord om uteliggaren.
Alltid något.
Trots att det varit en lång dag och jag var trött in i märgen dröjde det innan jag somnade.
Jag tänkte på Lotta.
Och jag tänkte på Anni igen.
På Teneriffa, där jag tillbringade de första månaderna efter hennes död, försökte jag komma till en punkt där det som hänt henne skulle blekna bort. Jag hade träffatJonas. Vi hade vänt på dygnet och dragit från krog till krog. Krökat, raggat brudar, lirat där vi kom åt. Men hon, Anni, kom hela tiden tillbaka till mig. En eftermiddag hade jag suttit och druckit mitt kaffe, gatan hade varit folktom när en oväntad dimma hade svept in från havet. I dimman hade jag tyckt mig se något komma emot mig: en svartvit gestalt med öppna, blottade ögon. Otroligt! Det hade liknat Anni så mycket att jag studsat till.
Telefonsignalen återförde mig bryskt till nuet.
“Ja?” Åter någon som andades hastigt, flämtande. “Är det nån där? Hallå?”
Jag lyssnade en stund, så lade jag på.
På toaletten en stund senare kom jag på en sak och hittade en pappersbit och rafsade ner det.