Advokat Walter Lagesson såg stram ut där han satt bakom det enorma skrivbordet. Ljuset från fönstret föll över hans ansikte och avslöjade varje rynka, varje veck. Hans kinder var en smula insjunkna. Den dubbelknäppta, grå kavajen satt oklanderligt över skjortan och slipsen. Han reste sig och sträckte fram en lång arm.
“Sätt er”, sa han sedan vi skakat hand och vi sjönk ner i varsin besöksfåtölj av skinn.
Det kändes högtidligt.
Jag och Dennis såg på varandra när advokaten plockade fram några papper ur ett kassaskåp. Han placerade försiktigt ett brunt kuvert framför sig som om det var en dyrgrip.
Lagesson sa: “Låt mej gå rakt på sak. Jag beklagar förlusten av er far. Er far och jag har känt varandra sen lång tid tillbaka. Vi träffades i samband med en utbildning, jag minns inte riktigt när.” Han talade med skorrande R. “Hans bortgång kom överraskande, minst sagt, han gav intrycket, när jag träffade honom sist, att han hade mycket kvar att göra.”
Jag visste inte vad jag skulle säga, och Dennis, som aldrig brukade ha slut på ord, satt lika tyst.
“Det finns ett testamente. Jag vet inte om han nämnt det?”
Vi skakade unisont på huvudet. Han fortsatte i samma stil, litet högtravande som om det handlade om en rättegång. Om han och farsan var så goda vänner, varför hade jag aldrig i mitt liv hört talas om honom?
Jag fingrade på plåsterlappen i pannan och undrade åter varför farsan lämnat ett testamente efter sig.
Jag såg att Dennis såg samlad ut. Han hade lämnat sin polisuniform hemma, till min lättnad, och såg riktigt normal ut.
En stund senare bröt advokaten i alla fall kuvertet och började läsa med hög röst. Efter en del trista och formella formuleringar blev innehållet intressantare:. .att jag till mina tre barn överlämnar allt bohag och ekonomiska medel att delas lika mellan dem.” Här tittade Lagesson upp och gav oss en tung blick. Som om han ville ge oss tid att hänga med i våra tankar.
“Hur gör vi med Annis andel?” hörde jag brorsan fråga.
Advokaten svarade inte på det. “Testamentet är daterat den elfte juli i fjol”, sa han i stället.
Juli? Den elfte juli i fjol hade min tvillingsyster varit död i ett halvår. Johannes kunde inte gärna testamentera något till henne om hon inte var i livet.
“Du menar i förrfjol?” föreslog jag.
Advokaten rörde huvudet i sidled som förde tankarna till Samarin-typen på TV. “Låt mej läsa mer.” Han drog till sig papperet igen. “De tre barn som är mina bröstarvingar är Dennis Ewenius, Frank Ewenius och Viktor. Den sistnämnde har jag inget efternamn på, jag vet inte heller om han är i livet, men jag ber Dennis och Frank att använda alla medel för att leta reda på honom och överlämna hans del av arvet från mig. Jag inser att det här kommer som en överraskning för er, men jag vill göra rätt för mig också efter döden, som jag gjorde i livet. Skälen till att jag hemlighållit Viktors existens för min familj förblir min och hans mors hemlighet. Jag vill ge honom den del av arvet som han, i egenskap av min biologiske son, har rätt till.”
Jag stirrade häpet på Dennis.
Han var vit i ansiktet.
“Menar du att vi har en bror?” stötte jag fram.
“En halvbror.” Lagesson plockade lugnt med sina papper. “Jag hade ett längre samtal med er far när han upprättade testamentet, och han gav mej en del uppgifter.”
Han vände på kuvertet och hällde ut några saker på skrivbordet.
Vi lutade oss fram.
En sliten anteckningsbok och ett hopvikt pappersark. När jag vek upp pappret, som var brunt av ålder, såg jag att det var fingeravtryck. Tio små fingeravtryck. Som även nyfödd. I hörnet stod namnet på en barnklinik och ett namn. Birgitta Sonja Ernberg. Det stod några siffror högst upp. Av datumet att döma skulle vår okände halvbror - Viktor - vara lika gammal som Dennis. Ett par månader skilde.
Nästan lika gammal som Dennis.
Hade farsan haft en förbindelse med en kvinna medan han var gift med vår mor?
Jag mötte Dennis ögon.
Handen som han drog över pannan darrade.
Våra reaktioner var helt olika.
Medan jag sa “Vad festligt”, flög Dennis upp. “Vad fan är det här! Ar det nåt spex, eller?”
Jag försökte lugna honom, men han stötte bort min hand och stirrade ilsket på advokaten: “Driver du med oss?”
“Det här är din fars sista vilja. Sätt dej. Jag beklagar om det inte...”
“Beklagar!”
Det knackade på dörren bakom oss och en sekreterare visade sig och såg frågande på sin chef. Lagesson viftade bort henne med ett par fingrar och hon drog igen dörren efter sig. “Sätt dej”, upprepade han lugnt.
Dennis lydde långsamt.
“Frågan är inte om det här är ett skämt eller ej, jag försäkrar dej att det inte är det. Frågan är snarare hur vi går vidare. Det finns två saker att ta ställning till i nuläget.” Lagesson är säkert en bra jurist, tänkte jag, imponerad av hans kyla. “Antingen respekterar ni er fars sista vilja...” Han tystnade.
“Eller?” sa jag otåligt när det blev en längre paus.
“Eller så överklagar ni testamentet.”
“Kan man det?”, sa jag eftersom Dennis fortfarande drogs med tillfällig tunghäfta.
“Naturligtvis”, sa advokaten utan att röra överläppen.
“Det gör vi”, fräste Dennis bestämt.
Jag tyckte litet synd om honom. “Vi får naturligtvis tänka igenom det här, Dennis,” sa jag och advokaten nickade och tittade från mig till Dennis och tillbaka.
“Ett överklagande kostar naturligtvis en del pengar. Om jag får ge ett råd...” Han avbröt sig när Dennis stönade högt. I stället sa han med en blick på klockan: “Jag föreslår att ni tar med dom här sakerna och meddelar mej ert beslut.”
“Disponerar vi över vår del av arvet?”
“Fullt ut först när testamentets villkor är uppfyllda”, sa han. “Jag kan emellertid, i den roll jag tilldelats, bevilja förskott av arvet inom lagliga gränser.”
För en utomstående måste vi ha utgjort ett udda par, Dennis och jag, när vi en stund senare stod på trottoaren. Jag, med min plåsterlapp i pannan och i min svarta skinnpaj, och Dennis, ett halvt huvud större och så arg att han inte kunde stå riktigt stilla. Att Johannes prasslat med andra damer tycktes uppröra honom fruktansvärt, jag förstod inte riktigt varför. Jag försökte lugna honom.
“Du är så hopplöst gammaldags”, sa jag.
Vi satte oss på ett fik på Andra Långgatan och kikade igenom sakerna och jag gjorde vad jag kunde för att få Dennis att bli resonabel. Vi var nästan ensamma: det satt en tidningsläsande man i hörnet. Jag fimpade cigaretten i askfatet på bordet mellan oss. “Det borde inte vara några problem att hitta honom. Den här Viktor, alltså. Vi har ju fingeravtrycken. Kan inte du ta det till ditt jobb? Ni har ju register.”
“Jag känner mej bara så lurad. Hela tiden händer det saker som jag aldrig får veta. Min syster tar livet av sej, du försvinner, farsan dör... Jag har plötsligt en halvbror. Pang bom. Allt bara sker... så där.” Han knäppte teatraliskt med fingrarna. Jag blev förvånad när jag såg tårar i hans ögon. Tårar? Han som var själva klippan personifierad. Jag klappade honom på handen. Han drog till sig den som om han bränt sig.
Jag förstår”, sa jag. “Men Johannes kunde ju inte kontakta dej innan han tänkte dö, eller hur? Se det som det är. Livet är fullt av överraskningar. Nu har vi fått en halvbror. Det är säkert en festlig prick.”
“Jävla gubbe!”
Jag undrade om han egentligen inte var den svagaste av oss två: visserligen stor i kroppen och stark, men i psyket den svagaste. Jag började se på min bror med andra ögon. Så började jag fundera på annat. Jag reste mig.
“Vart ska du?”
“Vänta litet.”
Jag kom tillbaka med en telefonkatalog och började bläddra i den.
“Vad letar du efter?”
“Viktor Ernberg. Om han tagit sin mors namn kanske han står i katalogen.”
Det fanns sju Viktor Ernberg, tre V Ernberg och tre B Ernberg. 1 göteborgsdelen.
“Det är ju överkomligt. Jag skulle kunna ringa runt i kväll.”
“Vaddå? Ska du fråga om deras farsa heter Johannes Ewenius? Dom kanske inte ens själva vet det.”
Det var förstås en tanke.
Jag började plocka med anteckningsboken i stället. Underligt att en så tummad sak hade hamnat tillsammans med testamentet. Det borde vara något viktigt.
Det stod HANDELSHUSET ELOF HANSSON på den svarta framsidan och högst upp ett årtal. Jag räknade ut att det måste vara året innan Dennis föddes. De flesta sidor var blanka, på andra fanns det bara obegripliga kommentarer. Farsan hade väl i och för sig aldrig varit någon större skribent, så jag väntade mig inget. Jag blev därför överraskad när jag hittade några tättskrivna sidor. Det såg svårläst ut, men jag såg att namnet Birgitta återfanns några gånger i texten. Ibland stod det bara ett stort B. Min egen mors namn hade varit Maria och hennes namn såg jag bara en gång. Det pirrade till inom mig: här stod litet om min egen mor. Hon och farsan.
“Ska jag läsa för dej?” sa jag till Dennis.
Men han hade tagit fram sin mobiltelefon och höll som bäst på att slå in olika koder i den. Han skakade surt på huvudet.
“Hinner inte. Jag måste tillbaka till jobbet.”
Jag funderade på att läsa det själv, men slog igen boken: det var en sak jag borde dela med Dennis, det kände jag.
“Ar du inte nyfiken?”
Dennis svar var hårt. “Nej. Han får ha sina horerier för sej själv.”
När vi gick ut såg vi kvällstidningarnas löpsedlar: VEM ÄR MIN HJÄLTE? och en bild på den lilla flickan från branden i Änggården. Lina. Jag hade väntat på den.
“Vi kanske ska göra så där, brorsan? Gå ut i tidningarna och söka efter halvbrorsan?”
“Lägg av.”
“Jag följer med dej till Skånegatan”, sa jag.
“Jag har verkligen inte tid med dej nu, Frank.”
“Jag ska göra annat”, sa jag.
Han körde ner kuvertet i innerfickan som om det var en använd servett. “Jag ska se vad jag kan göra med fingeravtrycken. Kanske kan jag höra med killarna på jobbet. Eller så kan vi ta en titt i Aspen.”
“Vad menar du?”
“Allmänna spaningsregistret. Vi kan knappa in dom uppgifter vi har om den här Viktor eller Birgitta Sonja Ernberg. Men det är förstås a long shot. Om han eller hon eller dom figurerat i samband med nåt brott finns dom registrerade där. Jag kan höra om det finns nåt annat sätt.”
“Du tror dom kan vara kriminella?”
“Nej. Dom kan ha varit vittnen eller utsatta för nåt brott. Då finns dom där.”
Han såg litet mer samlad ut nu. Kanske mådde han bra av att känna att han fick bestämma litet. “Du hetsar upp dej lätt, vet du det?” sa jag och drog upp en cigarett och bröt loss filtret och tände den.
“Jag skulle kunna slå farsan på käften om han levat.”
“Du tänkte slå mej på käften häromdan. Du har en farlig ovana där, Dennis.”
“Det är för mycket bara. Herrejesus!” Jag förstod vad han tänkte på: han hade förstås rätt. “Skulle inte du fixa en kostym?”
Jag vill träffa Lotta Ornell, tänkte jag. Högt sa jag: “Jag ska hämta Toyotan, och så ska jag träffa kommissarie Jönsson. Vem vet, kanske har polisen hittat räddaren som kvällstidningarna efterlyser?”
“Måste du ha en sån raljant ton?” brummade han.
Jag märkte att han mådde litet bättre nu.
Snön yrde i luften och fastnade i håret när vi gick till brorsans bil.
Jag har aldrig gillat långa korridorer. Jag vet inte vad det är. Kanske har det att göra med skoltiden. De långa fönsterlösa korridorerna i polishuset gav mig en stark olustkänsla när jag klev ur hissen. De starka lysrören reflekterade i det blankbonade golvet. Framför en kaffeautomat stod några polismän och pratade medan några allvarliga sekreterare stegade förbi med pärmar i famnen. Den ene av dem såg på mig som om hon funderade över var hon sett mig och jag blinkade litet mot henne.
En pirrande känsla fyllde mej när jag hittade dörren som det stod E. JÖNSSON, KOMMISSARIE på. Den var stängd, men det fanns en ljusknapp utanför och jag tryckte på den. Den gröna lampan lyste upp och jag drog upp dörren och klev på.
Han stod vid fönstret och talade i mobiltelefonen. I sin snitsiga kostym och sina polisonger och manschettknappar var han lätt att känna igen. Om han råkade ut för en flygolycka, skulle han vara den första som gick att identifiera, tänkte jag.
Han vinkade till mig medan han hummade i luren. En stund senare tryckte han av samtalet och gav mig handen. Han visade tänderna i ett leende, men jag lät mig inte luras. “Hej, Frank. Ta fåtöljen där.”
“Tack”, svarade jag och slog mig ner.
“Jag vill att du träffar dom andra i gruppen. 1 synnerhet Bengt Hagerud kommer du att få nytta av, tror jag. Han är något av min högra hand. Tyvärr är han AIK-are men det får vi förlåta honom. Ar du intresserad av fotboll?”
Han hade tydligen beslutat sig för att charma mig ordentligt. Tyvärr, för honom, tillhörde jag den kvartil göteborgare som inte brydde sig ett skvatt om fotboll.
Jag hävde ur mig det utan omsvep.
Han såg en aning modfälld ut över det beskedet, tyckte jag, men det var mig likgiltigt. Vi samtalade om allmänna ting och jag sneglade på det soprena askfatet men höll mig ifrån cigaretterna. En stund senare hade vi rett ut att trafikplaneringen i kommunen var illa skött och att ombyggnadsarbetet av centralstationen tagit på tok för lång tid - det var hans mening - innan vi kom till pudelns kärna: radioreportaget. Han lade det ena benet över det andra och strök ut pressvecket och blixtrade med samma tänder som jag exponerats för tidigare. “En ny sorts journalistik, säjer du? Det ska bli spännande att följa ditt arbete. Men du får vara beredd på att vi blir svårfångade. Vi är överhopade av jobb.”
Som en illustration till hans ord började både mobiltelefonen och telefonen på skrivbordet att ringa samtidigt. Våra blickar möttes och när han vinklade upp sina mungipor följde mina med.
Han reste sig.
“Kom”, sa han. “Du ska få träffa dom andra.”
Senare letade jag mig fram till Lottas dörr. Hon var inte inne men det satt en gul post-it-lapp på dörren som talade om att hon skulle vara tillbaka en timme senare. Jag sökte mig ut till Toyotan. Lustigt nog hade jag fått nya p- böter. Jag skrapade bort den tunna snöhinnan över rutorna och körde iväg bilen och parkerade den ända borta vid Scandinavium. Den långa promenaden tillbaka gjorde mig bara gott trots att kylan bet om öronen. Jag hann dra i mig ett par skalperade cigaretter också.
Den här gången var Lotta inne. Jag knackade försiktigt på den öppna dörren.
Hon satt bakom skrivbordet och såg upp med en min som om hon väckts ur djupa tankar.
“Hej”, sa jag. “Stör jag geniet?”
Gardinerna var fördragna; hon tycktes föredra att jobba utan att se snön utanför. “Frank. Vi har fått tag på uteliggaren.”
“Skönt”, sa jag och kände mig lättad. “Ni har väl låst in honom ordentligt den här gången?”
Hon hade håret uppsatt i en fläta. Det klädde henne.
I skenet från skrivbordslampan var hennes ögon absolut kopparblanka. Hon rättade till jumpern och såg till att det lilla guldarmbandet hängde utanför. Hon utförde rörelserna med en mjuk sinnlighet som inte undgick mig.
Hon verkade förbryllad över mina ord. “Du missförstår mej. Vi har inte hittat honom på det sättet. Vi har hittat honom i våra register. Känner du till Aspen?”
Jag nickade. Allmänna spaningsregistret.
“Han heter Ingvar Sven Gansell från Falköping. Han har suttit på Kumla.”
Oombedd sjönk jag ner på armstödet på en fåtölj och slog upp skinnpajen. “Rumla? Säj inte att han satt inne för att han tänt på?”
“Mord. Han satt inne för att ha tagit livet av sin dotter. Du kanske kommer ihåg Falköpings-affären?”
“Nej”, sa jag.
“Jag håller på att plocka fram materialet om det.”
“Du kan inte säja mer än så?”
“Inget jag hinner berätta nu.” Hon pekade med pennan mot telefonen. “Jag väntar på att dom ska ringa från arkivet. Du har varit hos Jönsson, hörde jag?”
“Ja.”
“Hur är det med huvudet?”
“OK.”
“Bra.” Hon tittade ner i sina papper och det var som om jag försvann ur hennes värld. End of discussion. Jag sa ingenting på ett tag. Bara betraktade henne när hon bläddrade i sina papper. När hon såg upp och mönstrade mig och sedan knackade med pennan på armbands- klockan och sa “Var det nåt mer, Frank?” sa jag: “Jag har bara fått en idé”. När hon såg ut att vilja avbryta mig, höjde jag handen: “Vänta. Vi pratade om den där Herrstrand. Du berättade ju att han svarade på kontaktannonser.”
“Ja?”
“Jag har tänkt på det... Det kanske är ett sätt att nå honom?...”
“Via kontaktannons?”
“Ja?”
Hon fick det där lilla V-et över näsroten igen. Hon satte armbågarna i bordet, lade huvudet i händerna och såg på mig på ett sätt som jag gillade. “Hur menar du?”
“Jag vet inte om det har med polisjobbet att göra, men...” Jag hade svårigheter att klä tankarna i ord.
“Anta att man lät nån börja korrespondera med honom, skriva brev, alltså. Nån som han uppfattade som neutral och som kunde, genom en djupare kontakt, få honom att yppa hans inre tankar.
Det var det hugskott jag fått natten förut. Det hade verkat smartare då. Hon såg sorgset på mig, som om jag var en krukväxt som behövde vatten. “Nån kvinnlig brevkontakt antar jag att du menar?”
“Ja, det får det väl bli.”
“Det är ju en tanke.” Hon verkade inte imponerad. “Hur ska vi få honom att svara på en annons?”
Jag ryckte på axlarna. “Jag vet inte.”
“Låt mej fundera på det, Frank.”
Jag reste mig. “Vi kanske kan prata litet mer om den saken? Ikväll?” föreslog jag. “Jag kan tänka mej att bjuda på litet exotisk mat, till och med, så kan vi prata mera om min storartade idé?”
Jag försökte mig på ett av mina vackrare leenden: det tog tydligen skruv för hon log tillbaka. Varmt, varmt.
“Kan du sånt?”
“Har jag sagt att jag varit kökschef på Hotel Savoy i Malmö?”
“Har du det?”
“Nja, inte riktigt...”
Vi skrattade och jag visste att hon kände som jag. “Det är mycket du inte sagt.”
“Nej.”
Ett par sekunder höll hon mig på halster. “Hur dags?”
En handlingskraftig dam. “Ska vi säja åtta?”
Eftermiddagen tillbringade jag med att besöka Landsarkivet för att se om det fanns någon Birgitta Ernberg i deras material. Med tanke på att Johannes alltid hållit sig till västkusten fanns det ju en chans att det var samma förhållande med Viktors mor. Jag hittade bara ett klipp om en Birgitta Ernberg som uppvaktats på sin femtioårsdag. Hon vägde etthundratio kilo och satt i rullstol. Trots sitt handikapp drev hon en liten affär vid Selma Lagerlöfs torg. Hon var född i Åbo i Finland och hade kommit till Göteborg på 1970-talet. Hon hade tre barn, ingen av dem hette Viktor. Om hon kommit till Göteborg på 70- talet kunde hon inte gärna ha träffat Johannes. Nå, det kunde förstås vara feltryck. Trots att hon inte verkade vara rätt person tog jag en kopia och lade en tjuga i arkivets kaffekassa.
Killen bakom disken, med upprullade skjortärmar under en sliten väst, mönstrade mig.
“Ewenius, va?” konstaterade han snarare än frågade.
Jag kunde inte förneka det.
“Jag har inte sett dej i rutan på ett tag.”
“Jag har varit bortrest.”
“Långt bort?”
“Det var varmare där än här”, sa jag avspisande.
Jag skaffade mig en kostym till begravningen. Det gick sedan jag kontaktat Lagesson igen. Advokaten som varit farsans vän och som jag aldrig hört talas om tidigare. Denne försträckte en del av arvet utan att kommentera saken. Jag misstänkte att han var van vid det mesta.
Vissa kläder får en att må bra, andra får en att känna sig som en uppskrudad tupp. En begravningskostym får en aldrig att må riktig bra, men jag hittade en som jag kände mig något så när bekväm i.
Dennis hörde av sig en bit in på eftermiddagen när jag höll på att stryka en skjorta. Jag sa inget om kvällens övning med Lotta. Däremot bad jag honom hålla sig undan.
Jag behövde tid att fundera igenom saker och ting, sa jag.
Han lät inte ledsen för det. Jag berättade om mina äventyr på Landsarkivet och han sa att han lämnat papperet med fingeravtrycket till en av teknikerna på jobbet.
“Det tar ett tag, sa han.”
Han tycktes ha lugnat sig, det gladde mig.
“Inget nytt om branden?”
“Nej.”
“Ta en vinare i kväll”, föreslog jag.
“Jag ska ta två”, sa han. “Ska bli skönt när vi har begravningen bakom oss.”
Jag hade beslutat mig för att fixa solskyddet som envisades med att hålla sig i nerfällt läge. Det var inga märkvärdigheter, en skruvmejsel skulle ordna saken lätt. Jag låste upp bagageluckan på Toyotan och rotade runt i den verktygslåda som fanns där. I en plastkasse i bagageutrymmet låg ett inslaget paket. I storlek som en brödlimpa. Jag reagerade inte först, men när jag läste texten på tejpen som täckte paketet kors och tvärs hajade jag till: KRIMINALPOLISEN.
Ett tag fingrade jag på paketet. Det kändes mjukt, som om det innehöll tyg.
Jag drog åt skruvarna som höll uppe solskyddet och tog med mig paketet upp i lägenheten.
Jag befann mig i trappen, utanför dörren, när jag hörde telefonsignaler och skyndade mig att låsa upp och svara.
“Ja?”
Äter var min okände vän i farten.
Igenom den spöklika tystnaden hörde jag en bilmotor brusa upp. Det här började bli ledsamt. “Hör på”, sa jag skarpt. “Vem du än är... Ge fan i det här nu! Jag ringer polisen. Hör du?”
Andhämtningen, tunn och kontrollerad men ändå fullt urskiljbar, klipptes av.
Klick.
Jag hämtade en sax i köket och klippte försiktigt upp paketet. Det var tyg. Plötsligt insåg jag att det måste vara Annis kläder. De kläder hon burit när hon dött. Försiktigt, med stigande spänning, strök jag ut det över köksbordet. Ett par jeans. Uppklippta och mörkfläckiga av torkat blod. Av någon anledning måste farsan ha fått byxorna i retur.
Något fick mig att känna i fickorna. Den första var tom. Men när jag drog ut handen följde något med. Sand? Jag tog litet på fingret och höll upp det. Ingen tvekan: tunn sand. Inte grus eller jord.
Vad gjorde den i hennes byxor? Säkert betydde det ingenting. Hon hade väl varit på en strand tidigare, innan.. . ja. Det kanske inte betydde något, men man visste aldrig.
Jag rev av en bit tejp och pressade den mot sanden och fäste en tejpbit på motstående sidan så att sandkornen kom att ligga som i ett hölje. Jag lade ner tejpen i ett kuvert och klistrade igen det.
Paketet lade jag i en hurts i Johannes sovrum.
I sinom tid skulle jag prata med Dennis om det här. Han kanske kunde visa det för någon på sitt jobb.
När Lotta ringde på var jag just klar med maten. Av hennes kläder att döma, blus och kjol, drog jag slutsatsen att hon hunnit åka hemom efter jobbet. Hon hade lagt färg på läpparna och litet mascara på ögonfransarna och jag tyckte att hon inte var olik Kelloggs-flickan i reklamen. Jag hjälpte henne av med kappan och välkomnade henne med en lätt kyss på varje kind och hon tycktes inte ha något emot det.
Hon sniffade i luften. “Mm. Det luktar gott”, sa hon.
“Ja, jag är nyduschad”, sa jag frimodigt.
Jag bjöd på en liten alkoholfri drink före maten, och sedan bjöd jag till bords. Det var en grekisk maträtt som jag lärt mig när jag var på Kreta ett par veckor och det smakade verkligen gott; jag hade ställt fram stearinljus och i övrigt ansträngt mig för att det skulle se trevligt ut. Hon var litet tystare än vanligt, tyckte jag, även om hon skrattade på rätt ställen.
Naturligtvis pratade vi om branden i Änggården.
“Vi har gripit uteliggaren. I en portgång. Han gav sej på en pensionerad sjökapten, det borde han inte gjort. Han ska förhöras i morgon.”
“Det var skönt. Äntligen en ljuspunkt. Har du fler goda nyheter?”
“Nej. Min mamma ringde. Hon har äntligen kommit med i en grupp som har vattengympa.” Förmodligen hade jag en något undrande min för hon lade till: “Hon är sjuklig.”
“Ännu en god nyhet. Skål då.”
Vi skålade.
Efter desserten hjälptes vi åt att bära ut allt i köket och när hon hade båda händerna fulla, passade jag på att kyssa henne på munnen. En lång kyss. Hon smakade gott och luktade gott. Hon stod hjälplös och började skratta när jag knäppte upp hennes blus och kysste hennes bröst.
“Du”, flämtade hon. “Du är så snabb.”
“Mm.”
Jag hjälpte henne att lasta av porslinet innan jag lyfte henne över i min säng - färsans var inte att tänka pä. Jag kände hennes händer bakom min nacke och snart hade jag fått av henne blus och kjol och trosor och det hela artade sig att bli väldigt bra. Hon var lika hungrig på sex som jag. Hon hjälpte mig av med kläderna och när jag sjönk in i hennes behag visste jag att jag kommit till himmelriket. Efteråt tog vi en cigarett och jag kysste bort svettpärlorna i hennes panna och njöt av att ha henne intill mig.
“Jag behövde det”, sa hon mitt emellan två djupa andhämtningar. “Jag har inte haft sex på jag vet inte hur länge. Jag var nervös när jag kom, märkte du det?”
“Nej”, ljög jag och nafsade henne i örat och på halsen och kysste hennes bröstvårtor. Hon stönade vällustigt när jag drog henne intill mig igen. Hon värjde sig som om hon först nu undrade vad det var för typ som hamnat intill henne i sängen.
“Är det ditt rum?”
“Mitt och Annis. Min tvillingsyster. Som jag berättade för dej igår.” Jag satte mig upp på armbågen. “Jag vet inget om dej, Lotta. Vad är du för en människa?”
“Det vill du inte veta.”
“Jo. Heter du Lotta eller är det kort för Ann-Charlotte eller nåt sånt?”
Hon stack handen under huvudet. “Egentligen är det Charlotta, men det vet jag ingen som säjer.”
“Då håller vi oss till Lotta. Vem är du?”
“Det är inte så mycket att säja. Jag har flyttat runt en del.”
“Hur var du som barn?”
“Tystlåten. Fräknig. Jag hade inte så många vänner. Duktig i skolan. Jag växte upp i Kalmar. Kan du höra det?” Jag hade inte tänkt på det innan, nu lade jag märke till en svag småländsk accent. Jag nickade. “Uppriktigt talat minns jag inte så mycket. Jag var hårt hållen. Pappa är tandläkare och min mor sitter i rullstol. Hon fick MS tidigt. Jag och pappa har alltid fått ta hand om henne. Det var kanske därför jag valde att läsa till läkare först. Jag hade väl nån tanke om att kunna bota alla sjuka i världen. Dessutom hade min bästa väninna valt den linjen också. Jag bodde i Stockholm ett tag, men det funka- de inte för mej.”
“Har du syskon?”
“Nej.”
Hon hade hoppat av medicinstudierna och böljat läsa psykologi i stället. I Lund. Ett kortare vikariat hade hon haft, på Lunds lasarett. Hon hade kommit till Göteborg bara några månader tidigare (jag hade anat det, som lägenheten såg ut). Det var ett nytt vikariat: polisen hade sökt folk med psykologisk kompetens. Som skulle komplettera den vanliga polisutredningen. “I stället för fingeravtryck, salivprov, krutstänk och blodiga knivar och sånt ville dom kunna se till gärningsmännens psyke.”
“Funkar det?”
“Jag tror det. Litet nytta har jag nog gjort. Det tar tid förstås, ofta har man ingen tid på sej alls. Nu är det din tur. Var det inte nåt om nåt bråk där du var inblandad?” sa hon.
”Jo.”
Hon rev mig med naglarna över bröstet. “Jag har svårt att tänka mej dej som slagskämpe.”
“Jag kan bli helt vild när jag är plakat.”
“Hagerud sa att du varit helt sjövild. Att du förlorade jobbet på det.”
Det var sant. “Jag vill helst inte prata om det. Är det därför du kommit hit?”
“Inte enbart”, skrattade hon. Jag kysste henne igen och rullade över henne och kittlade henne litet så att hon skrattade. Hon sa: “Får jag sova hos dej i natt?”
“Mm.” Det var musik i mina öron. “Vill du duscha?”
“Om du duschar med mej.”
En stund senare, när hon satt i Annis morgonrock, och medan vi läppjade på en ny drink, denna gång inte alkoholfri, hämtade hon ett papper i rockfickan och sjönk ner intill mig i soffan.
“Frank?”
’Ja.”
“Jag har nämnt din idé för gossarna på roteln. Om att kontakta Herrstrand per brev.”
“Vad sa dom?” sa jag.
“Det är en sak du inte känner till. En kvinna som brevväxlat med Erik Herrstrand har hört av sej till oss. Hon har läst om honom i tidningarna och kom att tänka på deras korrespondens. Herrstrand gillar att skriva snusk, Frank.”
Jag såg den arma knivmördade kroppen av flickan i skogsbrynet framför mig och jag var inte så säker på om jag ville höra på.
Jag nämnde det för henne men hon fortsatte: “Det här faxet är ett brev som Herrstrand skickade till en viss Gunnel Lewin för två år sedan. Ser du dateringen?” Hon höll fram A4-arket och pekade. “I början var hans brev trevliga, sa hon, men när dom blev allt mer konstiga valde hon att bryta kontakten. Hon kastade alla men sparade ett.”
“Varför började dom brevväxla?”
“Via kontaktannons.”
“Svarade hon på hans annons?”
“Nej, Herrstrand svarade på hennes. Gunnel hade förlorat sin man i en trafikolycka och... ja.”
“Vad skriver han då?
“Det här är starkt, Frank.” Hon tog min arm och lade den runt sig. Som om hon behövde stöd för att klara fortsättningen. Jag kysste henne och stack in handen innanför rocken och kramade hennes ena bröst.
“Läs, Lotta. Jag tål det nog.”
Starkt var fel ord, tyckte jag, medan jag lyssnade.
Herrstrand beskrev hur han drömde om att ligga naken på rygg i en glänta medan kvinnor gick förbi; hur han drömde att en av kvinnorna stannade till och lade sig intill honom och klädde av sig. Hur han hotade henne med kniv så att hon skulle ge honom oralsex. Han beskrev hur han skar henne i nacken när det gick för honom.
När Lotta läste det, såg hon så besvärad ut att jag inte kunde låta bli att le.
“Vad är det?” sa hon litet stött.
“Inget. Jag förstår varför den här Lewin slutade skriva till honom.”
“Det här kan faktiskt vara en möjlighet att få Herrstrand att öppna sej. Han gillar att skryta, ja... Han är så stöddig så det äcklar en. Jag sa att jag hört honom prata på banden?”
Jag nickade. “Hur gör ni då för att komma åt honom?”
”Vi får börja skriva till honom under fingerat namn.” Hon hade ibland egenheten att ta en kort paus innan hon talade: som om hon ville tänka igenom det hon ämnade säga. “Men det har risker. Om vi inleder en korrespondens och får honom intresserad, kan det leda till att han vill träffa oss.”
“Varför då? Kan man inte bara hålla kontakten via brev?”
“Det ger nog inte så mycket. Bäst blir det om vi får en personlig kontakt med honom.”
“Det betyder att ni måste ha nån person som är villig att ta steget fullt ut.”
“Mm.”
Ett möte mellan Herrstrand och polisens kontaktperson skulle vara farligt. Om Herrstrand var den mördare alla trodde. Vem skulle våga utsätta sig för sådant? “Har ni kvinnliga civilspanare som kan tänkas vara lämpliga för sånt här?” sa jag.
“Vi tror det.”
Idén var visserligen min, men jag tyckte ändå om den. “Du verkar tveksam? Vad har ni att förlora? Han är frikänd. Han misstänker att ni försöker komma åt honom, och är beredd på det mesta, men det här är han inte beredd på, Lotta.”
“Det handlar också om moral, Frank.”
Jag gäspade långt. “Det handlar om att få bort en sjuk mördare från gatorna innan han slår till igen. Kom”, sa jag och lutade mig över henne och kysste henne.
Innan vi släckte lampan sa hon: “Jag vet inte om det är så bra att vi har en sån här relation, Frank. Vi får försöka hålla den hemlig.”
“OK.”