Jag vaknade tidigt och hennes nakna höft mot min sände en varm våg genom kroppen. Det var underbart att ha henne liggande vid min sida. Hon sov med ett svagt leende över läpparna. Håret låg utfällt som en solfjäder över kudden. Ansiktet var blankt och en smula rödlätt. Jag lutade mig över henne och väckte henne med en kyss.
“Du, Frank”, sa hon och lade sina varma, runda armar om min hals och jag kände hur allt rann till igen.
När hon slog på mobiltelefonen efter frukosten (ägg, juice och kaffe) hade Jönsson talat in ett meddelande om att det var dags att förhöra uteliggaren som fanns på en specialavdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Han ville ha henne vid sin sida, som han sa. Hon ringde tillbaka och bekräftade att hon kom. Hon fick numret på avdelningen.
“Kan du meddela Frank Ewenius att vi fått tag på honom?” hade Jönsson sagt.
“Vet han att du är här?” sa jag förvånat när hon berättade det för mig.
“Det kan jag inte tänka mej.”
Det snöade inte längre när vi kom ut, men himlen såg ut som en jämngrå smet och hotade med mer nederbörd.
En isande vind strök över våra ansikten när vi skyndade ut till hennes bil. Gatorna låg öde: vädret höll folket inomhus. Vi funderade en stund på vad som var bäst: att ta var sin bil, eller att samåka. Så att omgivningen inte skulle notera vår nyfunna relation. Vi valde att samåka. När allt kom omkring var det inte ologiskt att hon hämtat mig.
På väg till sjukhuset ringde Jönsson åter till hennes mobil. Ett par minuter senare lade hon fundersamt mobilen i handväskan och berättade att uteliggaren, Ingvar Gansell, gått bärsärkagång och slagit sönder större delen av inredningen i sitt rum på sjukhuset - trots att han haft handfängsel. Han hade varit nära att bryta sig ut, men vaktpersonalen hade lyckats brotta ner honom tills han lugnat sig så pass att de kunnat låsa in honom igen.
Läkarteamet hade velat ge honom en lugnande spruta men Jönsson hade motsatt sig det.
Jag sa: “Han måste vara knäpp.”
“Mm.”
Jag betraktade henne från sidan när hon växlade ner och bytte fil i höjd med Linnéplatsen. Vad jag förstod var vi inte på väg till Sahlgrenska längre. “Vart ska vi nu?”
“Till polishuset. “
“Varför? Blir det inget förhör?”
“Jo. Han är i Fort Knox nu.”
“Fort Knox?”
“Det finns några celler i källaren i polishuset som inrättats med tanke på våldsamma typer som Gansell. Vi ska förhöra honom genom galler.”
“Vi borde ha varit där från början.”
Jag såg Dennis som hastigast när vi passerade hissarna i polishuset. Han pekade på sitt ur och jag nickade. Det ekade när vi gick nerför trapporna. Einar Jönsson och Bengt Hagerud väntade på oss framför en ståldörr. Jönssons ansikte såg hårt ut och han gav sig på Lotta direkt: “Du måste bli mer aktiv, Lotta, när vi förhör honom.
Avbryt mej, ställ frågor. Skit i takt och finess. Hör du? Du har en annan känsla för det här än jag. Jag är inte säker på att jag når honom. Synd att tvångströjan är avskaffad.”
“Vad gör vi om han vägrar att tala?”
“Då tvingas vi sätta honom på psyket, och om psykdoktorerna får hand om honom har han glidit oss ur händerna. Gansell är insyltad i det här, på nåt sätt, vi måste få veta hur.”
Hagerud stod i bakgrunden och tittade upp i taket som om han letade efter något. Jönsson föreföll först nu notera min närvaro. “Fan vad du är uppklädd, Frank.”
“Jag ska på begravning om ett par timmar.”
“Håll dej undan den här gången.”
”Ja.”
Han satte tummen på ringklockan vid sidan av dörren.
De uniformerade vakterna som öppnade järndörren framför oss var tungt beväpnade och hade varsin walkie- talkie i en rem över bröstet. De lät oss passera först sedan de noggrant kontrollerat våra ID.
Korridoren luktade cement. Ett dussintal lampor i taket lyste upp väggar och golv med ett aningen för grällt sken. Inte en tavla syntes till. Svaga trafikljud trängde in och påminde oss om att det fanns en värld utanför.
Jag räknade till fyra mindre celler: två på varje sida.
Bara en var upptagen.
Cellen var madrasserad utom på den sida som vette ut mot korridoren.
Här löpte kraftiga järngaller från tak till golv. Enda inredningen var en träbrits som var fastskruvad i väggen. Två gluggar under taket släppte in litet dagsljus. Trots att det var omöjligt att nå upp till dem, även om man ställde sig på britsen, var de gallerförsedda.
I korridoren, i höjd med cellen, stod ett mindre bord och några stolar som jag antog vakterna ställt fram.
Vi slog oss ner och jag granskade nyfiket uteliggaren genom gallret.
Ingvar Gansell.
Det var andra gången vi sågs.
Den här gången hade han både fotbojor och handfängsel.
Han satt på britsen i grå sjukhuskläder och tittade bort. Skjortan, som hängde ner över höfterna, var uppknäppt ner till magen och avslöjade en urblekt t-shirt. Ett förband täckte huvudet. Håret, som stack fram upptill, såg ut som en tuppkam och det var lika stripigt som jag mindes det.
Däremot var skägget borta men sårskorporna kvar.
När han ett kort ögonblick vände huvudet åt mitt håll hade hans djupliggande ögon ett intensivt uttryck. Det var omöjligt att ur hans ögon avläsa någon reaktion när han såg mig. Utan skägget såg ansiktet smalare ut.
Gansell hade suttit på Kumla för att han mördat sitt barn!
Jag kände håret resa sig på armarna.
Det ekade när vakterna sköt igen järndörren en bit bort och reglade den, vi hörde hur tittluckan gled igen på utsidan.
Stillheten lägrade sig.
Vi var ensamma med honom.
Jag tummade mitt block och när jag växlade en blick med Lotta såg jag att hon bet sig i läppen. Jag hade gärna gett henne en uppmuntrande kram. Jönsson satt med ena benet nonchalant över det andra. Han hade knäppt upp kavajen.
Polismannen, som hade hand om inspelningsutrustningen, hade äntligen plockat färdigt med kassettbandet och gav klartecken åt Jonsson som utan åthävor drog de vanliga formaliteterna innan han gick rakt på sak: “Vi vet att du heter Ingvar Gansell.”
Luffaren ryckte bara på axlarna.
Jönsson läste från ett papper. “Ingvar Sven Gansell. Senast kända bostadsadress Karlavägen i Falköping. Det vill säja, det var den adress du hade innan du satt av tid på Kumla. Stämmer det?”
Uteliggaren rörde litet på sig och höjde händerna och kliade sig bakom örat men han gav inget ljud ifrån sig.
“Vi har skäl att tro att du är inblandad i den anlagda branden i Änggården härförleden. Det är en allvarlig sak. Du begriper det?”
Mannen nickade en smula motvilligt, han rörde på läpparna som om han viskade något.
“Va?” sa Jönsson uppfordrande. “Jag hör inte.”
Gansell tittade framför sig utan att svara.
“Var det du som tände på?”
Gansell vred huvudet i riktning mot oss. Han tycktes plötsligt explodera. “Nej, för helvete!...”
“Vad gjorde du då i Anggården?”
“Det ska du skita i!”
Jönssons röst var oförändrad. “Vi har tagit hand om dina kläder för att göra en teknisk undersökning av dom. Har vi skäl att hitta nåt som kan kopplas till branden?”
“Inte ett skit. Jag vet inget om den jävla branden. Hör du vad jag säjer!... Jag - har - inte - anlagt - nån - jävla -brand!” Han lade en tydlig paus mellan orden. “Kan ni släppa mej nu? Jävla snutar!”
Jag kände obehaget sprida sig i kroppen, men Jönsson verkade orubblig. “Vad gjorde du i Änggården då?”
“Jag svarar inte på era idiotfrågor! Släpp ut mej härifrån!” Han reste sig och gick fram mot gallret och skakade det våldsamt. “Ni kan fan i mej inte göra så här!” vrålade han besinningslöst.
“Du förnekar alltså all kännedom om branden?”
“Jag skiter i er! Jag har inget med branden att göra! Jag har ju sagt det! Jag har väl annat att tänka på... Varför låter ni mej inte vara i fred?” Det sjöng i järnet när han stötte pannan hårt i gallret.
Hagerud gav mig ett kyligt ögonkast som sa allt.
Jönsson såg på Lotta med ett tydligt budskap.
Hon harklade sig: “Varför tror du att du är här?”
Gansell skrek med sina lungors fulla kraft: “Jag vet inte! Jag vet inte! Jag vet inte... Inget jävla psyk-snack!... Jävla överklassfitta!... Jag vet inte!.
Lotta var blek i ansiktet, rösten darrade. “Har du nån som kan bekräfta att du inte har med branden att göra?” försökte hon.
Äter stångade han pannan så hårt mot järnet att det sjöng i det. “Jävla idioter!”
“När kom du till brandplatsen?” Jönsson lät som om han fick behärska sig.
“Släpp ut mej!”
Hagerud reste sig och ställde sig framför gallret. Han dolde inte sin vrede: “Varför tände du på?”
Gansell bölade så att ådrorna stod ut från halsen: “Det var inte jag!”
“Du påträffades ett par kvarter ifrån brandplatsen, du hade svarta händer och en flaska aceton i fickan. Flaskan var nästan tom. Hur i helvete förklarar du det? Tände du på huset med hjälp av acetonet?”
“Nej!”
Plötslig förlorade Jönsson all besinning. Han flög upp från stolen så att den välte bakåt. Han stötte undan Hagerud. “Tala om vad i helvete du gjorde i Anggården den aktuella kvällen!”
“Inget!”
De stod där som två tjurar och blängde på varandra, åtskilda bara av gallret.
“Bröt du dej in för att stjäla nåt? Och tände på i stället?”
“Nej!”
“Vad använde du då acetonet till?”
“Inget!”
“Du vill inbilla oss att du går omkring med aceton i fickan och att det inte har nåt med branden att göra?”
“Låt mej vara!”
“Du såg kanske nån i närheten av branden?” försökte Lotta milt.
“Nej!... Nej!... Nej!... Nej!” Varje gång han stötte fram ordet dunkade han pannan i gallret. Han kramade händerna så hårt om järnet att knogarna vitnade.
Lotta försökte med en ny infallsvinkel. “Var bor du?”
“Ingenstans!... Jag har inget hem... Jag är inte nån längre... Jag finns inte! Kan ni inte bara låta mej vara!” Rösten hade plötsligt en gråtmild underton.
Jönsson stod kvar och stirrade på honom med avsmalnade ögon och jag såg att han kämpade med att återfå sin kontroll.
Gansell satt med huvudet i händerna på britsen och brydde sig inte längre om oss.
Så skakade kommissarien plötsligt på huvudet. “Det är ju meningslöst”, muttrade han och gick runt bordet och reste stolen. Vänd mot mikrofonen sa han: “Förhöret med Ingvar Gansell avslutas. Klockan är nio och fyrtiofem.” Han vände sig bort utan att bevärdiga den fjättrade mannen med en blick och gick mot dörren.
Polismannen knäppte av bandspelaren och tog hand om kassettbandet.
Alla reste sig.
Jag kände svetten rinna i armhålorna.
Utan att jag tänkt på det hade jag kramat händerna så att naglarna pressats in köttet.
Jag iakttog mannen i cellen som satt och gungade fram och tillbaka.
Jag hade mött en och annan vettvilling i mina dagar, men den här tog priset.
Om han var oskyldig, varför uppträdde han så in i helvete korkat?
A andra sidan hade polisen inget som direkt knöt honom till branden. Jag vet inte vem som sagt det till mig, men en person är inte skyldig att bevisa sin oskuld - det är polis och åklagares sak att ta fram bevisning för att han är skyldig.
Framme vid järndörren inväntade Jönsson oss andra innan han påkallade vakternas uppmärksamhet. Till Hagerud sa han: “Du får ordna alla papper. Det får bli en psykiatrisk undersökning. Han är inte klok men på nåt sätt tror jag inte att det är han som tänt på. Han förefaller inte smart nog.”
Hagerud placerade en prilla under läppen. Han gav ett kraftigt intryck: nacken var senig, hållningen litet hopkrupen. “Man behöver inte vara särskilt smart för att göra upp en brasa. Vi skulle behöva göra en husrannsakan, men karln bor alldeles tydligt i rännstenen.”
“Han kan ha haft acetonet för att tända på nån stubin till en bensindunk, Bengt.”
“Han kan ha sniffat det. Han kanske bara hittade flaskan på marken och plockade med sig den.”
“Mm. Men det går ju inte att tända direkt på dunken.
Då exploderar bensinen rakt i ansiktet. Häller man acetonet på en stubin så brinner den sakta och han hinner sticka därifrån. Han kan vara långt borta när bensinen antänds.”
Vi gick uppför trapporna.
“Varför är han då kvar på brandplatsen?” sa jag.
“Pyromaner vill se resultatet av sitt jobb.”
“Aceton. Det är inte mycket att ha om vi ska försöka binda honom till brottet”, sa Hagerud. “Hur är det med tändare?”
“Han hade tändstickor när han greps första gången. Men det finns det ju i vartenda hushåll.”
“Han verkar sjuk i själen”, sa Lotta Ornell begrundande.
“Jösses. Då stämmer det in bra på honom”, sa Jönsson hårt. “Pyromani är väl en sjuklig tvångstanke. En knäppskalle som passar in i profilen precis.”
“Aggressiviteten beror mer på en brist att kommunicera med omvärlden.” Lotta hade åter den eftersinnande blicken: “Hade han varit smart så hade han bara svarat på våra frågor, då hade vi ju inte ägnat honom så mycket uppmärksamhet. Han hade kommit undan lättare.”
“Jag har tänkt på det också. Det här är kanske ett sätt att vägra samarbeta”, föreslog jag.
“Han har förstås ingen anledning att lita på oss. Han reagerar med aggressivitet”, sa Lotta.
När vi stod vid hissarna sa polismannen som haft hand om inspelningen: “Hur fan blir man sån?”
Ingen sa något.
“Om det nu är han, om han inte är sjuk, vad kan han ha för motiv för att göra en sån sak?” sa jag.
“Svartsjuka, kanske?”
Jönsson höll upp hissdörren och släppte artigt förbi de andra. Jag vinkade avvärjande och sa: “Är det nån som kollat upp om det finns nån koppling mellan dom som äger huset, Olaussons, och Gansell?”
Hagerud sa: “Jag håller nog med Einar.”
“Vaddå?”
“Det är inte han.”
Jag hann till begravningen. Hade till och med tid att ta hand om begravningsgästerna före akten. Det kom inte så många, men ändå fler än Dennis och jag väntat. Jag kände inte alla, men de flesta. Det kom en avlägsen släkting ända från Hässleholm, ett par gamla arbetskamrater, några grannar och så några från bridgeklubben där farsan häckat många kvällar. Advokaten var där, Lages- son. Säkert ett tjänsteuppdrag. Han gick med ena handen bakom ryggen och lyfte på hatten när han såg mig. Det som värmde alldeles extra var när jag såg att en av mina gamla kamrater, som varit mycket hemma hos mig, slank in och satte sig längst bak. Ola Wernersson. Han nickade mot mig och höjde tummen.
Jag höjde tummen tillbaka.
Begravningen gick som den skulle, antar jag.
Prästen sa en massa och det vred till i hjärtat ibland.
Det var ledsamt, tungt, men ingen av oss, Dennis eller jag, fällde några tårar. Det kändes mer som om vi bockade av en programpunkt.
Dennis sa några ord vid den blomsterprydda kistan, han sa det på sitt dryga sätt och det blev högtravande och överdrivet, tyckte jag. Själv valde jag att stå med sänkt huvud någon halvminut och tänka på allt det jag borde ha gjort och sagt tidigare. När han levde. Två ord sa jag: “Förlåt, Johannes.”
När jag gick och satte mig, tänkte jag på att Anni fattades: hon och jag och farsan hade varit ett team i så många år att det kändes underligt tomt att vara ensam kvar.
Ja, här skulle Anni varit med.
Farsans hjärta brast säkert när hon försvann på det sätt hon gjorde.
Och så stack jag också.
Han kan inte ha haft det lätt.
Det gick förstås inte att undvika att tänka på Lotta Ornell också, och när jag gjorde det kände jag en hetta komma från ljumskarna trots att det var kylslaget i kapellet. Jag skämdes inte för det, farsan skulle säkert ha förstått en sådan sak. Han med sina kärleksaffärer vid sidan av.
Det fanns definitivt en som fattades: Viktor.
Min - till för några timmar sedan - okände halvbror.
Jag fick för mig att Birgitta Ernberg, Viktors mamma, kanske kunde ha smugit sig in i kapellet. Jag studerade de kvinnliga ansiktena i bänkarna litet extra. Medelåldern var hög i den här församlingen.
Nej.
Jag gjorde en sak till.
Jag gjorde det för farsan.
Jag tog fram den hyrda gitarren ur fodralet, sköt fram en pall och satte mig nära kistan och spelade The final countdown i ett eget arrangemang för gitarr. Jag hade inte lirat sedan jag sålt min egen gura i Paris för att få pengar till biljetten hem, men fingrarna löpte trots allt som de skulle. Det kändes härligt att fylla kapellet med toner och när jag slog slutackordet och lät det klinga ut i tystnad hörde jag spridda snyftningar bakom min rygg.
När vi drack kaffe efteråt sa prästen något som jag tog till mitt hjärta: “Det var en bra pappa du hade, Frank.”
Det lät så naturligt enkelt. Precis så såg jag det också.
Jag och Dennis hann inte växla många ord efteråt när vi tog avsked av gästerna. Han såg ut som om han ville försvinna från jordens yta. Jag var okänslig nog och frågade om han hade någon vass brud på gång eftersom han tycktes så jagad.
“Det är min tur att vara ensam, Frank”, sa han med tung blick och viftade med bilnycklarna.
Vi hade ju kommit överens om att talas vid efter begravningen. Jag påminde honom om det. “Vi har en del att reda ut, Dennis.”
“Jag orkar bara inte. Vi får ta det i morgon i stället. Kom över på middag. Jag köper några pizzor.”
“Jag gillar inte pizza.”
“Kinakäk, då.”
“Om du säjer det”, sa jag och tog fram en Prince och bröt av filtret.
Ola Wernersson stod plötsligt framför mig. Jag hade inte träffat honom på åtskilliga år. Jag omfamnade honom.
“Kul att se dej, Ola.”
“Samma här. Jag tänkte, ja. ..Johannes var alltid juste mot mej. Jag gillade honom.”
“Han gillade dej också. Jag har inte sett dej på hundra år. Var har du hållit hus? Vi har mycket att prata om”, sa jag. “Vad gör du nu för tiden?”
“Spelar du bas fortfarande?”
“Det händer. Och du klarar av en och annan låt, hör jag. Fint arrangemang. Har du gjort det själv?” Jag förstod att han avsåg mitt gitarrspel. “Ja. Kan vi inte träffas?”
Vi brukade spela ihop och Anni sjöng. Det skulle förstås inte bli riktigt samma sak, men ändå. Jag fick hans telefonnummer och när han gick bort mot parkeringen såg jag att han haltade kraftigt.
Grannarna tackade för sig och framhöll återigen hur tråkigt det var att Johannes gått bort. Dennis drog mig åt sidan och sa: “Du vet väl att det står om dej i kvällstidningen?”
“Om begravningen?”
“Läs här.”
Han tog upp plånboken och räckte mig ett litet klipp. TV-STJÄRNA ÅTER I STAN. På några rader slogs det fast att jag setts på Landsarkivet och att jag troligen höll på att gräva fram material till ett nytt TV-program. Bilden av mig var mer än två år gammal. Jag tänkte på den nyfikne arkivarien och svor tyst för mig själv. Han måste ha ringt tidningen i samma ögonblick som jag gått.
“Det stod under Namn och nytt”, sa Dennis.
Prästen kom fram till mig med huvudet på sned: “Käre Frank Ewenius. Jag visste att du var en duktig TV- reporter, men inte att du spelar gitarr så fantastiskt bra”, sa han.
“Tack.”
Han hade runt ansikte och vågigt vitt hår och såg oändligt godmodig ut. “Kan du tänka dej att ställa upp nån gång när..?”
Jag sa “kanske det” men när begravningsentreprenören undrade samma sak en stund senare, hade jag haft tid att tänka igenom saken och svarade:
“Jag gjorde det här bara för min far.”
Jag skakade fler händer och önskade släktingen från Hässleholm lycka till med den långa hemfärden, han skulle ta tåget, och plötsligt fann jag mig vara ensam.
Jag andades ut och passade på att suga i mig miljön.
De höga ekarna runt kapellet, gravstenarna som stod i räta led, häckarna som delade av kyrkogården.
Farsans begravning.
Det kändes kymigt.
Himlen var överdragen av slöjor och det tunna solljuset flöt mellan molnen som ett silverdis. Så kallt var det att jag huttrade, och ändå var det hett under huden.
Jag tog en liten sväng genom kyrkogården och stannade till bakom kapellet där man placerat blomsterarrangemangen från farsans kista. Jag tittade litet närmare på blommorna och kransarna. Utöver oss och vännerna hade också hyresvärden och fackföreningen kommit ihågjohannes. På en av kransarna läste jag: “ETT SISTA FARVÄL.” Det var undertecknat: “VIKTOR.”