Nordostpassagen går som en kil mellan Stigberget och Haga. Mitt på backkrönet viker den av mot Masthugget, som om den plötsligt bestämt sig för att hämta en nypa frisk luft nere vid Göta älv. Det är också här Masthuggskyrkan, från sin väldiga höjd, bröstar sig som för att tala om för förbipasserande vem det är som egentligen bestämmer.
Det var med stor tvekan jag närmade mig Club Minerva på Vegagatan igen. Utvändigt såg restaurangen ut som förut. Den stora markisen var utfälld, trots årstiden, och hängde som ett väldigt paraply över fönstren. Gardinerna verkade vara nyare, eller så var de bara renare. Det fanns ett handskrivet anslag i fönstret: INTERNATIONELL MUSIK VARJE VECKA. En liten förteckning talade om vilka artister som var inbokade innevarande månad. Jag kände bara igen ett par namn, en klarinettist och en pianist. Ingen som spelade gitarr.
När dörren slogs upp av två ungdomar hörde jag musik inifrån.
Det kändes konstigt i magen när jag sköt upp dörren.
Ett halvdussin mindre lampor spred ett dämpat ljussken på ena väggen, alldeles under taket. Garderoben var inte bemannad. Det hängde en svart regnrock på en av krokarna.
Musiken hördes kraftigare. Det lät som om någon sjöng till den.
Jag fortsatte, sköt undan ett draperi och stod i restaurangen.
Det såg ödsligt ut, det var tomt vid borden; jag antog att middagsgästerna ännu inte dykt upp. Det mesta låg i halvmörker.
Så välbekant det var!
Borden, tavlorna på väggarna, den lilla scenen med högtalarna, biljardbordet och de strutliknande lampskärmarna. Den fula statyn mitt i lokalen som föreställde Venus och som ingen visste var den kommit från.
Också lukten var densamma som för två år sedan: en tjock blandning av matos och gammal tobaksrök.
Det stod en man i vit skjorta i baren.
Han vek servetter och försökte desperat pricka samma höga toner som tenorsångaren i högtalarna. Det lät som om det var Mario Lanza. Jag visste att det var Mario Lanza, eftersom det var Nisses favoritsångare.
Jag stannade och granskade hans rörelser, ännu hade han inte upptäckt mig.
Hjärtat rörde sig i bröstet.
Han hade klippt sig sedan sist.
Genom det mörka håret löpte en spikrak mittbena. Mustaschen var borta och kanske hade han blivit litet rundare, men annars var det ingen skillnad. Nisse var en av dem jag verkligen hade saknat. Vi hade umgåtts mycket under uppväxtåren och åren efter studenten. Och alltid kommit bra överens. Vi hade delat på brudarna som vi delat den kvarter vi halsat före lördagsdanserna.
Men vi hade skilts som ovänner.
Jag undrade om han förlåtit mig det elände jag ställt till för honom.
Mitt i en hög ton råkade han titta åt mitt håll och kom av sig. Han gapade stort.
“Vad i helvete!”
Han vred ner volymen på det osynliga kassettdäcket och lyfte en lucka i disken och kom emot mig.
“Hej, Nisse.” Jag sträckte fram handen.
“Jag tror inte mina ögon!” Hans leende gick från öra till öra. “Frank Ewenius. Det måste vara min lyckodag.”
“Kom till stan för ett tag sen, Nisse.”
“Ar det för Johannes...?”
Det förde för långt att förklara närmare. “Delvis, ja.”
“Det var helvete att han gick bort, en sån hedersman.”
“Ja.” Jag betraktade honom. “Du, Nisse, jag är här för att jag vill ursäkta mitt uppförande sist... Jag var.
Redan när jag började, viftade han avvärjande. “Glöm det. Du är inte klok! Jag vet inte vad du pratar om.”
“Du vet att jag inte var i balans... Jag förstörde nog en del...”
“Det är glömt, Frank. Försäkringsbolaget ersatte rubbet. Vad i helvete är sånt värt mot vänskap? Jag har saknat dej, du kunde hört av dej, din jävel.”
Till min förvåning såg jag något blankt i hans ögon. Så vände han sig bort och nöp sig under näsan och harklade sig. “Ja, vi får väl ta en öl på det. Du dricker väl öl fortfarande?”
“Mm.”
“Lirar du på hawaii-snurran fortfarande?”
Jag gjorde en grimas och han skrattade. “Använd inte det ordet. Det räcker att Dennis plågar mej.”
Vi satt och pratade. För varje mening kändes det litet lättare. Jag ångrade inte att jag återvänt. Jag ångrade bara att jag inte kontaktat honom tidigare. Dennis hade rätt. Jag kunde ha skickat ett kort.
“Hur är det med Rebellerna”, sa jag. “Är dom här lika ofta som förr?”
“Bill och Bull och gänget? Nej. Dom fick väl nog den där gången med dej. Men dom håller på som förr. Beskyddarverksamhet, droger. Dom håller till i Jonsered numera. Fick en gammalt sommarstuga av kommunen där dom håller till. Det är väl ett sätt att få bort dom från gatorna.” Han skakade på huvudet. “Jag kan inte säja att dom blivit bättre. Dom lär sej inget.”
Åter var det mig en gåta att Anni umgåtts med dem. Jag sa det och han nickade bestämt. “Dan innan dom hittade henne död var hon här. Vet du det?”
“Nej.”
Han höjde glaset och tömde det. “Hon var här med dom andra i Rebellerna... Mest tjejerna, vad jag minns. Dom satt vid bordet där.”
“Har polisen frågat ut dej om det?”
“Varför skulle dom?” Telefonen ringde och han försvann bakom bardisken en stund. Så var han tillbaka. “Trist med Anni.”
Jag sa: “Du såg inget särskilt den där kvällen... Jag menar, var Anni på nåt särskilt sätt?”
“Du menar deppig eller så? Tvärtom. Men du borde fråga Caroline, hon var med henne. Jag tyckte att dom verkade väldigt uppspelta. Som om dom hade nåt på gång, du vet. Jag minns att jag reagerade på det. Jag skojade med Anni... ja, du kan fråga Caroline.”
Caroline, ja. Annis väninna.
När det kom några gäster, reste Nisse sig. “Frank, jag måste jobba litet. Jävligt kul att se dej. Lova att du dyker upp igen.”
Somliga vet exakt när de gjorde sitt yrkesval. I mitt fall är det inte alls så.
Jag är av den uppfattningen att saker och ting ofta är en följd av tillfälligheter. Att jag blev journalist är en sådan. Det började med att jag intresserade mig för musik och rände runt Göteborgs alla klubbar och lyssnade på band. När jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva litet om de lokala musikgrupperna, kändes det som en naturlig grej att prova på. Inte direkt recensioner, mer om vilka band som spelade och var och i vilken stil. Det var i ett gratisspritt annonsblad som jag gjorde mina första lärospån i branschen. Det dröjde inte länge förrän jag uppvaktades av kvällstidningen som var i färd med att starta en ungdomssida. För att locka litet fler unga läsare, antar jag. De hade sett mitt namn och trodde jag skulle duga för jobbet.
Jag fick göra allt större jobb.
Allt kulminerade när Rolling Stones kom till Scandinavium och killen från lokalradion fastnade i en trafikolycka och jag blev uppringd och ombedd att göra ett radioinslag om rockveteranerna från Storbritannien. Jag höll på att göra ner mig när jag satt ensam framför Mick Jagger och höll fram miken.
Det gick bra det också.
Några månader senare hade jag fast jobb på lokalradion.
Jag hade inte varit i Angered på ett tag, men jag hittade enkelt till Gårdsten. Höghusen formerade sig i långa kolonner över gärdet. Kontrasten mot innerstan var slående. De som hade planerat området hade säkert tänkt på de många utlänningar som skulle befolka stadsdelen och gjort tydliga vägskyltar. Dessutom var namnen associerade med varandra. Bandygatan låg mycket riktigt mellan Puckslingan och Isgränden.
Jag tog hissen upp till elfte våningen.
Det var högt, det gick att se toppen av Lisebergstornet härifrån.
En barnvagn. En vag doft av curry.
Hans namn stod textad på en lapp som tejpats fast på dörren och jag ringde på.
Det skramlade i låset.
Han öppnade i lila overall och strandskor. Håret stod på ända som om han legat och läst eller sovit. Leendet fanns där som jag väntat mig. “Kom in.”
“Hej, Steve.”
Lägenheten var enkel, för att inte säga torftig. Gardiner fattades. Ett fåtal möbler, några flytlådor. Han gick före mig ut i köket. Det stod ett par blomsterkvastar på bordet.
“Du tar litet kaffe?”
“Gärna. Hur är det att vara hjälte?”
“Omtumlande. I stort sett varenda veckotidning är efter mej. Jag har skaffat telefonsvarare. Det blir litet jobbigt. Socker?”
“Nej.”
Han var solbränd och bredaxlad och trevlig. Möjligen störde det mig att han hade ett så feminint sätt att röra sig på. “Är det OK om vi sitter här? Det är litet stökigt i vardagsrummet. Jag håller på att packa, jag ska flytta in hos Leif och Maria... ja, Olaussons.”
“Jaså?”
“Ja, dom envisas med att jag ska bo hos dom tills jag ordnat upp mitt liv. Det är jag förstås tacksam för, med tanke på att ekonomin är en katastrof. Jag har blivit uppsagd från lägenheten här och... ja.”
Jag plockade upp min digitala bandspelare och började rigga upp den på bordet. Jag informerade honom om hur han skulle förhålla sig till mikrofonen. Medan vi talade satte jag på den och reglerade ljudvolymen i hörlurarna. “Säj nåt”, sa jag.
Äter såg han så hjälplös ut. “Vaddå?”
Det stod ett foto i fönstret. En bild av en segelbåt.
“Är du båtintresserad?”
Han hällde upp i kopparna. “Jag älskar havet.”Jag fick honom att berätta att han brukade göra långa turer utmed västkusten på somrarna. Smögen, Fjällbacka, Strömstad. Den nervositet som omgett honom började släppa. Jag ställde in ljudet till hans röst. Jag sköt tillbaka hörlurarna och sträckte mig efter min kaffekopp. “Alla seglare har ett favoritställe”, sa jag. “Vilket är ditt? Hunnebo?”
Han svar kom direkt. “Gäddön... Där kan man... ja, där är man skön...” Han såg plötsligt osäker ut. Jag låtsades inte om det. Lustig människa.
“Det är skönt att bara komma ut i naturen, ja”, sa jag.
Vi drack upp och han plockade undan kopparna och satte sig mitt emot mig.
Jag tryckte på RECORD-knappen och började ställa mina frågor med ett öga på VU-mätaren. Han sa inget nytt. Han hade inget sett, inget hört utöver att han råkat höra Linas rop. Någon större match hade det inte varit att ta sig in i huset.
Jag rättade till hörlurarna. “Du sa att du såg röken och flickan i fönstret som skrek. Vad tänkte du?”
“Jag tänkte inte. Jag ville bara få ut henne därifrån. Jag förstod att hon inte skulle klara sej om hon stannade kvar.” Han strök sig om hakan och såg ut genom fönstret. Jag önskade i det ögonblicket att jag haft en kamera med mig: hans ansikte var så levande.
“Vad hände?”
“Jag tryckte halsduken mot munnen och rusade uppför trappan. När jag öppnade dörren så fick jag elden över mig... och det kändes som om jag skulle kvävas... Det stack i halsen trots halsduken.”
“Du vände inte om?”
“Jag visste att hon stod där på andra våningen. Jag visste att jag hade en chans om jag var snabb. Jag skymtade trappan och... Ja... Det är inte mycket att säga. Jag hann inte tänka så mycket.”
När vi gjorde ett break en stund senare, och han gick ut på toaletten, passade jag på att titta närmare på fotografiet i fönstret. Segelbåten var stor. Det stod ett namn i fören. LYDIA.
Han hade ett vykort i handen när han kom tillbaka. “Folk är så vänliga. Här”.
En skolklass hade skrivit att de beundrade honom för hans mod och ville att han skulle komma till deras klass och berätta hur han räddat Lina ur lågorna. “Är det inte fantastiskt?”
Jag höll med honom. “Tänker du gå dit?”
“Javisst.”
Jag startade Sonyn. “Vad hände sen, Steve.”
“Jag fick ut henne... Jag lämnade över henne till en brandman. Jag orkade inte... jag sjönk ner på marken och kippade efter andan... Det kändes som om lungorna brann. Dom drog visst undan mej, jag vet inte... Jag märkte inte det. Men det tog inte lång stund förrän jag var på benen igen. Tack och lov.”
“Hur var det när du kom in i hennes rum?”
“Hon satt på sängen med sin docka. Det brann litet i väggen framför henne. Jag bara lyfte upp henne och sprang ut.”
“Du kom i rätt ögonblick?”
“Ja.”
“Vad hade hänt om du kommit några minuter senare?”
“Jag vet inte. Det kunde nog ha slutat illa.”
“Hann du tänka nåt?”
“Nej. Det var en ren reflex.” Han tvekade. “Jag kunde egentligen inte göra nåt annat.”
Den väv som hjältar är spunna av, tänkte jag och undrade hur jag själv skulle ha reagerat om det varit jag som gått förbi det brinnande huset.
Jag nickade åt honom och höjde tummen. Det var bra. Precis vad jag ville ha.
När jag en halvtimme senare lämnade honom tänkte jag på något som hade funnits, knappast förnimbart, hos honom. Nervositet, ja, men ändå inte enbart det. Inte den sorts nervositet som uppstår vid mötet med en främmande. Det påminde mer om ett uttryck som jag sett hos någon nyligen. Men jag kom inte ihåg hos vem. Medan jag tog hissen ner tänkte jag igenom situationen. Kanske hade svaren kommit väl snabbt, kanske var de litet för tillrättalagda. Å andra sidan: han hade blivit intervjuad flera gånger vid det här laget och säkert fått en viss rutin på det.
Jag glömde bort alltsammans när jag kom ut till Toyotan och såg att jag fått parkeringsböter igen.
Vi hade mycket annat att göra de närmaste dagarna. Dennis kontaktade en mäklare för att sälja farsans lägenhet och denne behövde ha tillgång till lägenheten och till de papper som följde med.
Jag hade fortfarande inte bestämt mig för vad jag skulle göra med resten av mitt liv.
När jag blev uppringd av en TV-producent som sökte en programledare till en ny serie, och bad mig komma på “audition”, tackade jag motvilligt ja. Min come-back i radion verkade ju komma av sig. Vad jag förstår var vi några stycken som testades för jobbet. Jag skötte mig väl i det stora hela bra. Det handlade om en sorts kommenterande samhällsprogram, sa TV-producenten, en lång, mager räkel med runda glasögon och en stor snusbula under läppen. De hade placerat några lediga kameramän och tekniker i studion och de ställde frågor till mig medan kamerorna surrade.
Jag var inte direkt nervös, det kändes rätt kul att stå i strålkastarljuset igen, faktiskt.
Den smale typen synade mitt ärr på kinden och sa “Vi hör av oss snart” och jag gick därifrån med en känsla av att det nog skulle dröja.
När jag kom till Kastellgatan kände jag rastlösheten krypa i mig och när det mörknat tog jag en sväng med farsans Toyota Corolla.
Det var skönt att trycka gaspedalen i botten och känna motorn svara. Jag tog en sväng bort mot Hisingen, och när jag körde över Älvsborgsbron såg jag den upplysta Stenafärjan som en julgran på väg ut mot Vinga, och en stund tänkte jag på allt som hänt sedan jag kom tillbaka.
Jag har alltid tänkt bra när jag kör bil.
Det var som om avkopplingen bakom ratten pumpade energi till hjärnan.
Det fanns en del att fundera på. Som jag såg det höll det mesta på att gå i stå.
Det var nog dags att ta itu med det jag kommit hem för.
Jag tog Lundbytunneln och drog vidare utmed Stålhandskegatan innan jag beslöt mig för att köra ut till Jonsered. Jag mindes Nisses vägbeskrivning och hittade Rebellernas tillhåll utan större besvär. En medfaren kåk omgärdad av ett stängsel. Ett par gatlyktor spred ett diffust sken över gården. Jag stannade Toyotan en bit ifrån, backade in mellan två bilar och stängde av motorn och satt en stund och betraktade de skinnklädda skuggorna som mekade med sina hojar. Jag kände inte igen någon av dem, å andra sidan var det mörkt. Det lyste i fönstren och jag antog att Jonny satt där innanför. Säkert planerade han och polaren, Bill, något nytt djävulstyg.
Jag tog fram en Prince och bröt av den och slängde filtret på golvet i bilen. Jag sjönk ner över passagerarsätet och kupade handen runt tändaren för att dölja ljuslågan. Ett ögonblick senare kikade jag ut genom vindrutan igen. Det var en bit bort till Rebellernas mc-gård, det verkade inte som de lagt märke till mig.
Jag satt en stund och filosoferade över läget.
Annis död hade något att göra med mc-klubben, det var jag övertygad om.
På något sätt hade min tvillingsyrra dragits in i gängets förehavanden.
Något hade hänt som lett till hennes död. Det hade legat nära till hands för polisen att avföra det hela som självmord; troligen hade de sett henne som en i raden av vilseförda ungdomar.
Från första sekunden hade jag haft mina aningar att något inte stod rätt till när de pratade om självmord.
För att få reda på vad som hänt min syster skulle jag vara tvungen att gå tillbaka i tiden: till de sista timmarna av hennes liv. Vad visste jag? Egentligen bara vad polisen sagt. Att hon påträffats på en gata i samband med ett partaj. Att hon hade hoppat från en lägenhet som hyrts i andra hand av en av mc-killarna. De som vittnat hade alla berättat samma historia: hon hade plötsligt bara fattats under festen. Sedan hade någon upptäckt att hon låg på gatan och tillkallat de andra.
Sedan hade de ringt polisen.
Det var den yttre ramen för skeendet.
Något måste ha hänt den där kvällen!
Något som hade slutat med att hon tvingats över balkongräcket.
Hon hade inte hoppat självmant.
Jag var övertygad om det. Men hur skulle jag kunna bevisa det?
Och vad betydde det? Dennis hade rätt: det skulle inte göra henne levande igen.
Jag startade bilen och vände, full av tankar, tillbaka in mot stan.
Snart var jag ute på E 20 igen.
Gatljusen glimmade vackert och jag trampade gasen i botten och njöt av farten.
I höjd med Partille Centrum såg jag motorcyklar närma sig i backspegeln. Det var tre stycken och de körde i bredd. Det dröjde inte lång stund förrän jag hade dem alldeles bakom mig.
Jag trampade hårdare på gaspedalen för att skaka av dem, men de hakade lätt på. Jag var inte direkt orolig, även om jag kände spänningen i kroppen stiga. När jag svängde av i riktning mot Munkebäcks torg hängde de fortfarande med, och när jag stannade för rött ljus, var de så nära att de nästan stötte emot stötdämparen. Det var inte bra. Jag iakttog dem spänt i backspegeln och via sidospeglarna.
Bakom de starka stålkastarna syntes bara mörka skuggor.
De tycktes tala med varandra.
När plötsligt rebellmärket lyste emot mig kände jag ilningar i magen.
Jag lade in ettans växel och gjorde mig beredd, och när ljuset slog om släppte jag upp kopplingen och pressade gasen i botten. Jag fick en rivstart, men efter ett femtiotal meter accelerade en av knuttarna förbi och svängde in framför mig och gjorde ett slags tecken med armen.
Jag förmodade att han ville att jag skulle stanna, men det hade jag inga tankar på. I stället ökade jag farten.
Några sekunder fick jag behålla försprånget.
Strax efter korsningen med Torpagatan gled den ena motorcyklisten upp jämsides med mig, han satt lojt bakåtlutad som om han vilade i en fåtölj. Jag försökte få en skymt av hans ansikte men såg bara en hjälm och en halsduk som fladdrade i vinden. Långsamt höjde han handen.
I nästa ögonblick var vindrutan täckt av en mörk sörja.
Det var som om en rullgardin drogs ner.
Jag tvärnitade och girade åt höger.
Lyckligtvis fanns det inget fordon bakom mig.
Jag stannade bilen halvvägs uppe på gräsmattan. Ett tag, sekunderna innan jag slog upp bildörren, trodde jag att mc-killarna skulle stå utanför och vänta på mig. Jag knöt nävarna hårt. Den här gången tänkte jag sälja mig dyrt.
Men när jag såg de mörka silhuetterna avlägsna sig, kände jag lättnad. Först. Successivt övergick det i ilska. Medan jag satt och flåsade och lyssnade till mitt dunkande hjärta, förbannade jag allt som hade med Rebellerna att göra. Jag klev ur bilen, hittade en trasa och fick bort det mesta av smörjan, någon sorts olja, innan jag fortsatte till en bensinstation och fick rutan ordentligt ren- gjord.
“Vad är det för skit du fått här?” sa mackkillen som bar en grön keps och matchande skjorta och byxor. “Rena skokrämen. Är det nån som slängt det på bilen?”
Jag tog cocacolan från munnen och nickade. “Ja.” “Aj, fan. Borde polisanmälas”, sa killen deltagande. “Vet du vem det var?”
Jag svarade inte.
Jag visste vilka det var.
Jag gav honom den tomma burken och en slant för besväret.
“Du kanske vill ha en biltvätt?” Han höll upp en pollett. “Halva priset så här dags på dygnet.”
Jag träffade Dennis på Dubliner sedan jag ringt honom. Vi sörplade på en öl och talade om Anni och jag frågade om han fått något besked om obduktionsprotokollet. Han vidhöll att det inte var något han kunde, eller ville, göra. Jag gav honom kuvertet med sanden som jag hittat i Annis kläder och han lovade lämna över det till en tekniker på jobbet.
“Känner mej som en springpojke”, morrade han men det var nog inte så allvarligt menat.
“Det är du också. Fråga om dom kollat upp sanden tidigare, säkert står det nåt om det i deras papper.”
När jag, efter min första pint, berättade att jag övervägde att polisanmäla Rebellerna skakade han på huvudet. “Vad har du för nytt att komma med? Antydningar? En burk målarfärg på rutan? Det räcker inte.”
“Varenda käft vet att dom där inte är rumsrena, Dennis.”
“Håll dej borta från dom. Kliv av spåret. Kan jag vara tydligare? Jag begriper inte att du är så korkad.”
“Det är ett släktdrag”, sa jag.
Vi satt och begrundade detta ett tag medan vi förde våra glas till läpparna. Så sa jag: “A propå nåt helt annat. Har du tjej?”
Han såg brydd ut. “Nej.”
“Varför inte?”
“Jag tycker aldrigjag hinner. Angår det dej, förresten?”
“Du jobbar för mycket. Du måste ut och träffa litet andra människor. En liten dam som du kan pyssla om.”
Jag kom på att jag sett honom ute ett par gånger med en blondin när vi var nyblivna tonåringar, Anni och jag. Ett kort förhållande, vad jag förstod. Det kunde förstås tänkas att han haft andra, han hade ju bott i Stockholm också under en period. Jag undrade om han var homo. Det kändes konstigt att fråga honom. I och för sig gjorde det mig inget om det var så, det var bara ingen enkel fråga att ställa.
Jag beslöt att fortsätta på den käcka linjen.
“Vi skulle behöva sticka ut på krogen och svänga benen litet, du och jag. Så vi träffade några trevliga mamseller. Vad säjer du?” Jag knuffade till honom i sidan men han var ointresserad.
“Inte jag”, sa han.
“Kom igen, brorsan. Vi har aldrig gjort nåt sånt ihop. Det är dags.”
“Vad är det med dej?”
“Va?”
“Du ser lurig ut. Snart börjar du prata om Viktor också.”
Jag ruskade på huvudet. “Nej.”
“Jag orkar inte med det också.”
“Vi ska inte nämna hans namn ikväll, Dennis. Jag lovar.”
“Ska du ha en sån till?” Han pekade på ölglaset som såg alldeles för tomt ut.
Jag gav upp: “OK.”
Roger Lindegren hade en helt ny ton i rösten. När han gav mig en deadline för pyromanjobbet var den så nära i tiden att jag protesterade.
“Jag kan inte göra program på luft. Jag har ju nästan inget.”
“Visa allmänheten hur svårt det är, och att det inte alltid ordnar sej i slutet som i en Clintan-film.”
“Det vore ju jäkligt bra om gärningsmannen var gripen. Det är liksom hela grejen”, sa jag surt. “Det räcker inte med en brand, vi måste ha tag i den som tände på.”
“Det är bra, Frank. Jag begriper. Men du får göra nåt av det du har. Du har ju en hjälte, en familj som ser sitt bohag brinna upp, en poliskår som jobbar häcken av sej. Det är väl ändå en del?”
Polisjakten på pyromanen hade lagts på is. Jag hade varit i nästan daglig kontakt med polisgruppen, och Einar Jönsson hade berättat att man helt koncentrerade sig på Herrstrand-fallet nu. Jag sa det till Lindegren, men han upprepade sin deadline och bröt förbindelsen.
Jag hade så när hävt ur mig något giftigt. Vid närmare eftertanke var jag glad att jag låtit bli: trots allt hade jag honom att tacka för att jag var tillbaka i selen.
Lotta skrattade åt mig när jag ondgjorde mig.
Men när hon visade mig det första brevet till Herrstrand var det min tur att flina. Det var några dagar senare. Vi satt hemma hos mig och delade på en apelsin (hon försökte få mig att sluta röka). Lotta berättade att en kvinnlig civilspanare åtagit sig att agera lockfågel.
“ Jösses. Det var en modig en. Vem är det?” Egentligen gavjag blanka fanken i Herrstrand och allt de gjorde för att snärja honom, men det hela var ändå delvis min idé.
Hon räckte ut tungan. “Det kan jag verkligen inte tala om.
Brevet var skrivet för hand med ganska liten stil, som om det författats av någon som inte var så van att skriva.
Hej Erik,
Av en slump råkade jag se ett brev som du skrev till min väninna Gunnel Lewin. Jag har tänkt mycket på vad du skrev, jag känner att jag skulle vilja lära känna dig bättre. Jag är ensamstående och har tråkiga erfarenheter av män. Jag har svårt att få relationer att fungera, jag vet inte vad det beror på. Kanske är det fel på mig. Jag är rätt liten, ljushårig, det sägs att jag ser bra ut. Jag är inte mycket för att umgås med andra. Jag tycker om att läsa böcker. Tala inte om för Gunnel Lewin att jag skriver till dig. Du kan skriva till mig på en adress i Göteborg som jag skriver upp här nedan. Jag hoppas att du inte tycker jag är dum.
Veronica Palm
Jag var inte imponerad.
“Ska det inte vara litet mer action? Jag menar det här är en kille som vill läsa om sex?”
“Inte nu, inte så i början. Vi bygger upp ett förtroende.”
“Hon verkar litet väl spak, va?”
“Det är meningen. Han ska känna att han kan lita fullständigt på henne. Han måste få en dominerande ställning gentemot henne.”
“Hur då?”
“Det måste framgå att hon dras till dominerande män. Hon ska låtsas ha en undergiven attityd. “
“Undergiven attityd? Krånglar du inte till det hela?”
“Hon ska verka passiv, på gränsen till godtrogen. Det är viktigt. Sen, när relationen är etablerad, ska breven innehålla ett visst mått av sexuella fantasier. Men inte för mycket. Dessutom måste texterna vara så utformade att han kan välja mellan att hoppa av eller att fördjupa kontakten.”
Dessa psykologer! “När ska ni skicka brevet?”
“Det gick iväg i går.”
“Då är det bara att hålla tummarna. Vem är den här Veronica Palm? Heter hon så på riktigt?”
Hon suckade överdrivet. “Det är naturligtvis ett fingerat namn. Vi har ordnat en lägenhet och byggt upp en historia kring henne som hon fått lära sej utantill.”
“Det är ju rena teatern!” utbrast jag. Hon lutade sig fram och kysste mig, men när jag försökte dra henne ner i knät slingrande hon sig undan. “Du skulle blivit dramaturg eller vad det heter i stället.”
Det var mörkt. Det hade duggregnat på eftermiddagen men nu på kvällen var det bara råkallt i den snåla vinden.
Det stod några bågar utanför, det lyste ur fönstren, men jag kunde inte se någon verksamhet.
Jag kontrollerade än en gång att mikrofonen fungerade.
Den lilla spionmikrofonen som jag hade fått låna av en tekniker i TV-huset hade formen av en kulspetspenna och jag hade den nerkörd i bröstfickan. En smal ledning under skjortan gick ner till kassettbandspelaren i jeans- fickan.
Dags att ta ett öppet snack med Rebellerna.
Ta tjuren vid hornen, hette det inte så?
Jag var inte rädd, även om pulsen slog snabbare än normalt.
Ett tag hade jag övervägt att plocka med något vapen, som ett knogjärn eller en kniv, men släppt tanken. De här gossarna hade förmodligen egna grejer, och om jag viftade med mina prylar skulle det bli enklare for dem att hala fram sina egna.
Utan att göra mig någon brådska släntrade jag fram till huset som över dörren hade en skylt där någon textat REBELLERNA med stora bokstäver. Under gatlyktorna såg motorcyklarna ut att vara täckta av gnistor. Här stod värden för miljoner, jag undrade hur de hade råd. Jag kände igen Jonnys hoj på de röda fjädrarna på sidorna. Det satt några skinnknuttar på huk och pratade med varandra, den ene såg ut att packa en väska. Om det inte varit för tatueringarna och ringarna i öronen kunde man ha trott att de planerade en familjeutflykt. De var upptagna med sitt och märkte mig inte först.
Jag spillde ingen tid.
“Hallå! Var är Jonny?”
De tittade upp. De visste vem de hade framför sig. De reste sig, men svarade inte.
“Jag vill tala med Jonny.”
“Vad vill du honom?”
“Det angår inte dej.”
“Han är inte här.” Den som talade hade en hes röst.
“Varför har han lämnat sin Harley här?”
Dörren öppnades. Han som stod där hade väst och polotröja och var renrakad om svålen. Ansiktet var nytt för mig. “Vem är det?” sa han myndigt.
“Nån vill snacka med Jonny.”
Jag inflikade: “Hälsa från TV-profilen.”
Den renrakade försvann in i ljusrektangeln och jag hörde röster.
Så lojt som möjligt, med händerna i fickorna, såg jag mig omkring. Det fanns inte mycket att se. Containern var full av bråte och borde tömmas; det stod en gammal Merca utan hjul bakom huset, närmast stängslet.
När den ene blängde på mig, beslöt jag att visa mig från min rara sida. “Blir nog minusgrader i natt. Har du glykol i den där tröskan?” Han svarade inte. Jag vände mig om när det hördes musik och ljusa röster på avstånd. En bil med ett lass flickor i baksätet svängde in mot trottoaren. Föraren stängde av motorn och klippte av Elton John mitt i refrängen. När bakdörrarna slogs upp kände jag igen den ene av tjejerna. “Hej, Caroline. Hur är det med dej nuförtiden?”
Hon ryckte till och det kom något förvånat över hennes drag. Så log hon försiktigt. Säkert var hon mycket överraskad över att finna mig här. Hon var slank och finlemmad, och rörde sig smidigt, medveten om sin skönhet, men hårt målad, alldeles för hårt. Hon svarade tveksamt, efter att först ha tittat på en långhårig kille som jag antog var hennes pojkvän. Som om han först skulle ge sitt samtycke till att hon svarade.
“Bra.”
“Jag har inte sett dej på ett tag. Vad gör du?”
Hon strök håret ur ansiktet. Jeansjackan var full av nitar. “Jag läser på komvux. Jag ska söka in på sjuksköterskeutbildningen.”
“Det tänkte Anni också göra. Vet du att hon varit död i snart två år?” sa jag kallt.
Hennes pojkvän, eller vad det var, tyckte tydligen att hon pratat färdigt. “Kom, Caro”, sa han och drog henne i armen. Han till hälften släpade henne mot huset. Hon försökte slita sig, men han släppte inte sitt tag. De andra flickorna följde honom som om han var en guide för ett resesällskap.
Härlig typ.
Jag lät den retsamma tonen vara kvar när jag ropade: “Vi ses igen, Caro. Se till att du kommer in på sjuksköterskeskolan så du kommer ifrån det här gänget.”
“Borde du inte syssla med annat, pysen?” fräste den långhårige tillbaka.
En röst avbröt oss: “Men är det inte TV-profilen?”
Jag snurrade runt.
När jag sågjonny Persson stå bredbent mellan sina stabila kumpaner på trappan kände jag modet sjunka för ett ögonblick. Jag fann mig rätt snart och log insmickrande.
“Jag fick din inbjudan via vindrutan.”
“Jaså?”
Han skrattade så den tjocka magen guppade, hans polare måste också ha tyckt att det var roligt för de skrattade också. “Du får väl komma in på kontoret då.” Han klämde ihop en tom burk med ena handen och kastade den bakom en buske.
En stund senare satt jag i det han kallade kontor och studerade vimplarna, diplomen och pokalerna som fanns litet varstans. I en bokhylla vid fönstret stod en samling tomma ölburkar av olika märken: närmare kulturen än så här kom inte de här gossarna. Datorn på bordet var det enda som såg nytt ut, den såg i gengäld splitterny ut. Tjuvgods, tänkte jag förstås.
Spiralerna i fåtöljen jag sjunkit ner i hade för länge sedan gett upp. Tyget var smutsigt som om något dragit en pensel med bläck fram och tillbaka. Jag satt så djupt att jag nästan hade huvudet under skrivbordsskivan mellan hurtsarna, och såg nästan mer av Jonnys underdel än något annat. Med tanke på vad jag fick se, var det inte en särskilt upplyftande syn.
“Jag tänkte vi ska reda ut en del”, sa jag och hoppades att mikrofonen verkligen var så känslig som teknikern lovat.
“Jag tyckte vi snackade rätt bra när vi sågs sist.”
“Vi pratade kanske inte så mycket.” Jag drog pekfingret menande över det rosa ärret.
De mörka ögonbrynen gick nästan ihop i det runda ansiktet. “Vad vill du?”
“Jag vill veta vad ni sysslar med.”
Han viftade mot vimplarna på väggen. “Klubbverksamhet ser du väl.”
“Du vet vad jag menar.”
Han hade haft ett roat drag över ögonen, nu mörknade hans blick. “Nej, jag vet inte vad du menar. Jag begriper inte varför du kommer hit och ställer frågor.”
“Jag vill veta vad som hände när Anni dog.”
“Vad dillar du om?”
“Fick ni henne att knarka?”
“Det var självmord”.
“1 helvete heller, Jonny!” Vi stirrade på varandra. Utifrån måste det ha sett rätt komiskt ut, antar jag, men det kändes inte så.
Han måste ha gjort någon sorts tecken. Hans två medhjälpare var över mig på ett par sekunder. Jag sopade till den ene med knytnäven och placerade en armbåge i den andres bröst, men jag hade naturligtvis ingen chans. Medan den ene höll en skiftnyckel mot mitt ansikte, slet den andre upp skjortan ner till magen och hittade mikrofonen och bandspelaren. Med ett segervisst grin slet han loss dem och dumpade allt på skrivbordet.
Jonny tittade knappt på det. Han lutade sig över bordet och spände blicken i mig: “Hör på det här noga. Jag har inget med din systers död att göra.”
Jag hade blodsmak i munnen: “Du är ansvarig för hennes död. Gav du henne crack?”
“Du begriper inget, va? Vi sysslar inte med droger här.” Han lutade sig tillbaka. “Du har kuk i dej, det erkännandet ska jag ge dej. Men i övrigt är du dum som ett spån. Vi har pratat färdigt, TV-profilen.”
Jag satt kvar. “Jag ska se till att polisen går igenom varenda millimeter av det här stället.”
Han såg inte ett dugg skakad ut. “Dom får gärna komma.” Han slog en fet näve i bordet. “Jävla idiot, att komma här och sprida en massa skit! Om du inte går inom fem sekunder slänger jag ut dej!”
Jag reste mig.
“Jag ska se till att sanningen kommer fram.”
Han såg mest uttråkad ut. Han slängde mikrofonen med sladden åt mitt håll. “Ta din skit och gå.”
När en av hans feta gorillor tog mig i armen slet jag till mig den.
Det fanns inget mer att göra än att gå. Jag kände mig misslyckad. Men jag hade visat att jag inte var rädd för dem.
När jag korsade gården vände jag mig om och såg att Caroline tittade efter mig. När hon mötte min blick vände hon sig hastigt bort.
Så satte jag mig i bilen och körde ut till Herkulesgatan och ställde mig på gatan och tittade upp längs fasaden. Det var släckt i de flesta fönster. Jag hade inga problem att hitta den balkong som Anni hoppat från.
Här hade hon fallit ut över räcket, ner i asfalten.
Det fanns en smal plantering utmed husväggen men ingen trottoar.
En vit linje på asfalten markerade gång- och cykelväg.
Det var mörkt i fönsterna till lägenheten. Tydligen var ingen hemma. Jag gick ändå uppför trapporna och räknade ut vilken dörr det handlade om och ringde på. Jag lät ett par långa signaler gå fram och knackade dessutom på.
En granne gläntade på sin dörr. “Hallå? Johan är bortrest. Han är i Paris:”
“Jaså.”
“Ar ni från elverket?”
“Nej. När kommer han hem då?”
“Till sommaren.”
Jag gick ut igen och tände en cigarett och såg mig omkring. En stund stod jag där och kände hennes närhet medan smärtan växte sig starkare i bröstet. Vad kunde jag ha gjort för dej, Anni?
En fläckig katt gled fram ur skuggorna. När jag satte mig bakom ratten och startade bilen såg jag den slinka över gatan.