9 februari - 12 mars
Tiden efter Dennis död vacklade jag mellan apati och ursinne. Båda stadierna inbegrep perioder då jag valde att dränka mig i alkohol. Inget spelade någon roll längre. Allt verkade så fruktansvärt meningslöst.
Jag träffade folk som sa saker till mig som jag bara vagt mindes efteråt.
Det var som om jag befann mig i en bikupa av glas: det som hände utanför min inglasade värld angick mig inte. Förnuftsmässigt insåg jag att jag inte kunde göra mer än att önska att tiden skulle gå fort: för varje ny dag kom jag närmare det ögonblick då jag kunde hoppas på att acceptera situationen.
Jag hade supit kraftigt när Anni gick bort, gått ner mig ordentligt. Jag kunde inte se något skäl till varför jag inte skulle göra det nu också. Ändå kändes det som om det den här gången fanns en spärr som hindrade mig att gå för långt.
I mitten av februari kom en oväntad snöstorm som korkade igen alla vägar och lamslog tågtrafiken runt Göteborg, hela bostadsområden snöade inne och stormen stängde skolorna för ett par dagar. Tidningarna var fulla av det, jag läste rubrikerna men inte mer. Det var som om det inte angick mig. Jag orkade inte heller flytta från Kastellgatan så som saker och ting hade utvecklats.
Flera tidningar hade hört av sig och ville skriva om mig. Jag höll dem ifrån mig. De flesta respekterade det, men inte alla. En veckotidning ville göra ett jobb på mig med anledning av “min situation”. Så hade journalisten kallat det. Jag hade inte ens svarat utan bara slängt luren i örat på honom. Jag var rädd för att gå ut. Det hände att folk fotograferade mig när jag gick på stan. Någon sa att det var en nyttig upplevelse för mig att uppleva hur medierna behandlade en, jag som var journalist själv, men jag såg det inte så.
Trots att jag ansträngde mig att hålla tankarna borta från den senaste tidens händelser, återvände jag hela tiden dit.
Lotta fungerade som ett stöd. Jag antar att det inte bara handlade om att hon gillade mig: hon hade den läggningen att ta hand om vilsegångna varelser. En kväll bjöd hon mig på Lorensberg. Jag var först tveksam. Men när jag väl kom iväg kändes det bra. Hon hade ju rätt. Om jag inte skulle förlora greppet helt, fick jag anstränga mig att hålla kontakt med den riktiga världen. Där det fanns människor som inte hade ihjäl varandra.
Jag såg folk i foajén som jag träffat tidigare, och de såg inte ut som om de ville undvika mig, tvärtom.
Restaurangen var fylld till sista plats. Trots att det varken var fredag- eller lördagkväll var de flesta uppklädda som om de bevistade en galaföreställning. Kyparna hade fullt sjå. Sorlet från gästerna runt borden blandades med hög bakgrundsmusik och det gick nästan inte att göra sig hörd. Det gjorde inte så mycket: vi sa inte så mycket till varandra.
Lorensbergs “Ljus- & ljud-cabarét” med sjungande och dansande servitörer hade lovordats av recensenterna i morgontidningen.
Huvudnumret var en magiker från Monte Carlo. Jag hade aldrig hört talas om honom. Han gjorde visst ett högst tillfälligt gästspel, enligt Lotta som visste besked. När belysningen dämpades och en fanfar exploderade i högtalarna mötte jag Lottas blick. Hon log.
“Skål”, hojtade jag och höjde mitt champagneglas. “Och tack.”
“Skål”, sa Lotta med ansiktet farligt nära den tända kandelabern mellan oss.
Sorlet lade sig. Vasst strålkastarljus borrade sig väg genom cigarettröken. Rösten i högtalaren lät som den kom från underjorden: “Mina damer och herrar. För första gången i Göteborg...”
En hes version av Mustang Sally skrålade ut ur högtalarna. Scenen badade i ett mörkrött ljus, så dämpat att det tunga förhänget i bakgrunden verkade försvinna. Vit rök rullade fram över golvet. En svartklädd (sånär som på de vita handskarna) man klev fram ur dimman. Mellan breda polisonger, som tycktes täcka halva ansiktet, syntes ett stelt leende. Medan musiken övergick i något lugnare, höll mannen upp sin ena - tomma - hand i luften. I nästa stund blänkte en trollstav till. Så ryckte han till igen: sekunden senare hade han en hög hatt i den andra handen. Spotlighten från taket spred ett flimrande sken över scenen medan trollkarlen tog emot publikens applåder. Han bröt staven i två halvor och höll upp en vit duva som tycktes ha funnits inne i staven.
Så där höll det på. Han gjorde det bra, men jag misstänkte att han var litet för gammaldags för publiken.
Lotta såg förväntansfullt på mig och jag nickade.
En kvart senare deltog vi i den applådåska som följde på mannens vippvisning. Musiken dånade igång igen och en av servitriserna som hoppat upp på bardisken började sjunga. Hon bar ett kort förkläde över de långa nätstrumporna, som i sin tur dolde ett par välformade ben. Hon hade en stämma som påminde om Tina Turners.
Lotta såg var jag höll blicken: “Hallå, är du här?”
“Javisst.”
“Vad tycker du?”
“Om henne?”
“Om trollkonstnären, idiot.”
“Hur fick han bort duvorna?”
“Jag vet inte. Jag begriper inte ens var han fick dom ifrån.”
Hon pratade men jag lyssnade inte. Något kom över mig som fick tankarna att sticka iväg på egen hand. Lotta brukade kalla det för att min hjärna gjorde en “mental loop”. Jag hade förlorat hela min familj på kort tid medan sådana som Ingvar Gansell, uteliggare, barnamör- dare och knäppskalle, och Herrstrand, sex-dåre, fick leva. Gode Gud! Jag kunde höra Dennis sarkastiska röst i mitt huvud: “Erik Herrstrand. Förklara varför ett sådant svin får leva medan dom som är värda att leva får dö?”
Jag återbördades till nuet när Lotta vinkade med handen framför mig. Hon hade sagt något. “Va?” sa jag.
“Du får en lustig min när du tänker så där, vet du det? Det är sensuellt. Jo, jag sa att din brors bil har påträffats. Den stod parkerad i Hjällbo. Vi håller på att leta efter fingeravtryck.”
Jag hällde upp i glasen: “Sa vi inte att vi inte skulle prata om Dennis? Jag orkar inte höra om alla faser i polisarbetet.” Jag hörde själv hur gnällig jag lät.
“OK Jag tänkte bara säja det.”
Jag slog an en glättig ton. “Vi pratar om nåt annat i stället. Hur går det med vår sex-dåre? Han ni skrev brev till?”
Hon tog tid på sig innan hon svarade. Hon torkade sig om munnen med servetten. “Herrstrand? Inte så bra.
Vi håller på att sammanställa materialet för vilken gång i ordningen vet jag inte. För tredje gången bara på ett par veckor. Vi tycks inte komma nån vart.” Hon kom tydligen att tänka på en sak: “Om du syftar på breven så tycks hela grejen rinna ut i sanden...”
“Vad menar du?”
“Han är mycket försiktig.”
“Han har svarat?”
“Han svarar, men det märks att han är på sin vakt.”
“Det var vad jag sa från början, det får vara litet tuffare tag om Herrstrand ska nappa.”
“Det är nog inte så enkelt, Frank.”
“Inget nytt som binder honom till flickmordet?”
“Nej... Han går och stämplar nu. Får bidrag från det sociala. Dessutom tar han långa promenader i Slottsskogen.”
“Spanar in tjejerna, kanske.”
Jag antog att polisen skuggade honom. Jag frågade men hon svarade svävande, som om hon inte ville prata om det. “Breven ger inte så mycket. Jag hade hoppats på mer. Tyvärr.”
Jag brydde mig inte egentligen.
“Det var värt ett försök.”
Senare, på väg mot garderoben, frågade jag: “Ar du bra på att tyda drömmar?”
“Nej. Det kan jag inte påstå. Vad tänker du på?”
Min döda tvillingsyster. “Jag drömmer om Anni.” Jag berättade om de ideliga drömmarna men Lotta ruskade på huvudet. “Jag kan inget om sånt. Vill du att jag tar reda på nån du kan prata med?”
Vi tog taxi hem till henne. Medan hon var på toaletten passade jag på att slå på TVn. Jag kom in mitt i nyhetssändningen. Ännu var mordet en toppnyhet. Som vanligt hade de lagt ut en stillbild av mig och sa något om att Dennis var bror till “den kände mediamannen Frank Ewenius”. De visade rörliga bilder från radhuset med det rödvita avspärrningsbandet och speakerrösten sa: “Dennis Ewenius förde ett stillsamt privatliv. Men i sitt arbete som polisman kom han i kontakt med den undre världen och kriminalpolisen arbetar utifrån att det kan handla om en hämndaktion... Kommissarie Einar Jönsson utesluter inte att... “ När Lotta öppnade badrumsdörren zappade jag hastigt över till en annan kanal.
Men hon hade förstås hört. “Inget nytt?” sa hon.
“Nej.” Jag stängde av TV-burken och lade ifrån mig fjärrkontrollen.
“Du vet inget om fingeravtrycken på hammaren?”
“Nej.”
Hon hade tagit av sig allt utom behå och trosor och svept in sig i ett stort badlakan. Håret var uppsatt i en tofs. Hon satte sig i soffan intill mig och lutade huvudet mot min axel. “Vill du prata?”
Jag skakade på huvudet.
En klump hade växt fram i halsen. Det hände ibland. Jag vet inte var den kom ifrån.
Jag lade armen om henne och kysste henne glupskt och länge. Intill hennes kropp kände jag en sorts animalisk njutning som stötte bort de smärtfyllda tankarna.
Jag stannade hos henne över natten.
Telefonen ringde nästa morgon när jag var i färd med att fixa frukost. Lotta stod i duschen.
Jag lät telefonsvararen gå igång.
Först kunde jag inte placera den gamla rösten.
Så slog det mig.
Gubben i Alingsås.
Gansells farsa.
“Hej, Lotta. Jag har fått tag på namnen på killarna i orkestern nu”, sa han och det krävdes en miljon kopplingar i mina hjärnvindlingar innan jag fick allt på plats. “Förutom Lennart Modigh som jag sa, sångaren alltså, så heter dom Karsten Hansson, Anders Svedin och Steve Berg. Den femte har jag inte lyckats få tag på, det är något udändskt. Szepanski eller Spasskij eller så.” Han tystnade. “Jag minns dom inte så noga. Steve var förresten ett riktigt svin fast han kunde vara mycket trevlig också. En dubbelnatur. Ring mej om du vill veta mer. Hej då.”
Det pep till när han lade på. Lampan började blinka.
Jag stod en stund och försökte få ihop allt.
Det hände något långt bort i mitt medvetande, en dörr gled sakta upp.
Så släppte jag brödkniven och sprang till toaletten och slet upp dörren. Lotta höll på att kamma sitt hår, hon ryckte till och såg spänt på mig i spegeln.
“Vad är det?” sa hon.
Jag höll fast hennes blick några sekunder innan jag lät bomben brisera: “Steve och Ingvar Gansell känner varandra!...”
“Hur vet du det?”
“Minns du att jag pratade om att det kanske kunde finnas en koppling mellan Olaussons i Änggården och Gansell? Jag hade fel. Men Steve och Gansell känner varandra! Var har du fotot?”
Hon såg förbryllad ut. “Vilket foto?”
“Gubben Gansell i Alingås gav ju dej fotot på orkestern som Ingvar spelade i. Han ringde nyss.”
“Vad har fotot med Gansell och Steve Berg att göra?”
“Dom spelade i samma band i Falköping! Var har du fotot?”
Hon lade handen över munnen. “Gode Gud.”
Jag var inte säker på hur denna upplysning skulle tolkas. “Betyder det nåt?”
Hon nickade sakta och fick det där V-tecknet över näsan igen.
Hon såg igenom mig som om jag var gjord av glas.
Hon hade fotot i dokumentportföljen. Vi hittade Steve. “Där. Han måste ha färgat håret.”
Vi lyssnade av telefonsvaren igen innan hon ringde polishuset och sökte Einar Jönsson. Jag var i köket men hörde hennes röst i hallen. Samtalet lät underligt. Jag kunde inte låta bli att lyssna. När hon lagt på telefonluren dröjde det innan hon dök upp i dörröppningen. Ansiktet var förändrat. Hon såg konstig ut: blicken var inåtvänd. Jag förstod att det hänt något. “Vad är det?” sa jag.
Hon svarade inte först. Jag tog henne uppfordrande i axeln.
Hon stirrade bestört på mig.
“Har dom fått tag på Dennis mördare?”
När hon öppnade munnen var rösten knappt hörbar: “Dom är på väg till Olaussons, Frank. Einar säjer att fingeravtrycken på hammaren är Steves.”
Långt senare skulle jag minnas det här ögonblicket som om något gick sönder inom mig.
“Va?”
“Steve har dödat Dennis!”
Hon försökte hejda mig när jag reste mig och rusade mot dörren.